Nr 3-4, 1980 sida 96

Reformationen vill slå vakt om två helt avgörande principer, nämligen formalprincipen och materialprincipen. Med formalprincipen menas, att Bibeln är högsta norm, regel och rättesnöre för vad som är sann kristendom. Med materialprincipen menas att rättfärdiggörelsen genom tron allena är Bibelns huvudlära och den lära, med vilken kyrkan står eller faller. Vill man förbli vid Guds rena ord, måste man ständigt slå vakt om dessa båda principer. Ty de är ständigt utsatta för angrepp. Det räcker inte med att bara slå vakt om formalprincipen. Ett värnande om Bibelns auktoritet och biblisk kristendom innebär, att man också ständigt måste slå vakt om materialprincipen, Bibelns lära om rättfärdiggörelsen. Denna artikel, som varit publicerad i Vasabladet den 2 mars, bär vittnesbörd om det. [0]

Vasabladet har flera gånger låtit Johannes Kronlund redogöra för sin nya rättfärdiggörelselära och hur fel Seth Erlandsson skulle ha. Nu senast (den 19/2) kommenterar Kronlund min föreläsning i Vasa över ämnet »Rättfärdiggörelsen i Bekännelseskrifterna». Därför må det vara mig tillåtet att i denna tidning komma med några klarlägganden, så att frågan om vad som är den lutherska läran om rättfärdiggörelsen sakligt kan avgöras. [1]

Vad är luthersk lära?

Om någon vill veta vad som är den lutherska läran, skall han gå till de lutherska bekännelscskrifterna, d.v.s. Konkordieboken av år 1580. En utgåva av Konkordieboken föreligger under namnet »Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter», Stockholm 1957 (förkortas SKB). Konkordieboken innehåller de tre gammalkyrkliga trosbekännelserna, Augsburgska bekännelsen av år 1530, Augsburgska bekännelsens apologi av år 1531, Schmalkaldiska artiklarna av år 1537 (inklusive Traktaten om påvens makt och överhöghet), Iuthers Lilla och Stora Katekes av år 1529 samt Konkordieformeln av år 1577. [3]

Bakgrunden till Konkordieformelns tillkomst är enligt Konkordieboken själv de söndringar, som uppstod under åren 1548-1573 bland »teologer av den Augsburgska bekännelsen» (SKB s. 546). Konkordieformeln vill inte komma med någon ny bekännelse vid sidan om de ovan nämnda bekännelserna utan endast slå vakt om den äktbibliska och äktlutherska läran, som utsatts för förvanskningar (se SKB s. 41-42, 499ff och 543ff). Därför har man i Konkordieboken inte bara tagit med Konkordieformeln utan »införlivat ovan uppräknade skrifter» (SKB s. 544). De som menar att Konkordieformeln har förändrat den äktlutherska bekännelsen och inte helt stämmer överens med Augsburgska bekännelsen och dess apologi eller Schmalkaldiska artiklarna eller Luthers katekeser, gör sig skyldiga till »grundlösa beskyllningar» och »förtal». Därigenom »skrämmas och vändas många fromma hjärtan bort från våra kyrkor och skolor, från vår lära, tro och bekännelse» (SKB s. 35). [4]

Alla rättrogna lutheraner har »med glädje och innerlig tacksamhet till Gud av fri vilja och efter moget övervägande antagit, godkänt och underskrivit denna Konkordiebok såsom den rätta kristna tolkningen av den Augsburgska bekännelsen» (SKB s. 37). Också den finska och svenska kyrkan har en gång antagit hela Konkordieboken som den äktbibliska och äktlutherska bekännelsen och endast den kyrka som i allt förblir vid Konkordiebokens lära är en bekännelsetrogen luthersk kyrka. [5]

Kronlund och Konkordieboken

Kronlund medger nu att hans nya lära om rättfärdiggörelsen fördöms av Konkordieformeln. Han skriver att Erlandsson »red högt på de domsord, som i Konkordieformeln riktas mot sådana människor, bl.a. mig, som har en annan syn på rättfärdiggörelsen än vad Filip Melanchton hade». När jag vid min föreläsning i Vasa visade, att också Augsburgska bekännelsen och dess apologi fördömer Kronlunds rättfärdiggörelselära, genmälde Kronlund: »Vi har nu hört vad Filip Melanchton lärt men icke ett ord om vad Luther lär.» I Vasabladet 19/2 skriver han. »Under sin en och en halv timme långa föreläsning ordade han endast om vad Melanchton lär i Augsburgska bekännelsen och Apologin, utan att med ett enda ord låta oss få höra vad Luther har att säga i hithörande frågor.» [7]

Dessa yttranden visar hur främmande Kronlund nu är för den äktlutherska bekännelsen. Ty i Konkordieboken heter det om Konkordiebokens samtliga skrifter: »Dessa offentliga skrifter hava alltid i de renläriga kyrkorna och skolorna ansetts som normerande sammanfattning av den lära, som salig doktor Luther i sina skrifter hämtat fram ur Guds ord» (SKB s. 544). När jag alltså presenterar vad som är en »normerande sammanfattning» av Luthers lära, har jag ändå inte med ett enda ord presenterat vad Luther lär enligt Kronlund! [8]

Kronlund och Melanchton

Kronlunds framställning av dogmhistorien och då särskilt den s.k. filippismen kan inte få stå oemotsagd. Filip Melanchton kom att efter Luthers död bli talesman för ett par allvarliga avvikelser från den lutherska läran. Avvikelserna, som kallas för filippism, gällde dels läran om människans utkorelse och omvändelse, dels läran om nattvarden. I läran om utkorelsen och omvändelsen menade Melanchton att det fanns en tredje orsak till människans utkorelse och omvändelse, nämligen människans gudsförhållande. Detta var en allvarlig villfarelse, eftersom alla människor före omvändelsen har ett lika felaktigt gudsförhållande och alla är andligt döda och utan fri vilja i andliga ting. [10]

Nu vill Kronlund göra gällande att Melanchtons lära om en allmän rättfärdiggörelse också hör till de filippistiska avvikelserna. Det är fullständigt fel. Konkordieformeln bekämpar med all kraft filippismens falska läror men slår vakt om det som Kronlund kallar för Melanchtons rättfärdiggörelselära. När nu Kronlund insett att Konkordieformeln inte fördömer »Melanchtons rättfärdiggörelselära» utan i stället det som Kronlund lär tvingas han att förkasta Konkordieformeln som »i synnerligen hög grad redigerad enligt melanchtonska tankelinjer»! [11]

Den filippistiska surdegen går istället igen hos Kronlund, när han lär att människans rättfärdiggörelse delvis är beroende av hennes gudsförhållande (den s.k. tredje orsaken). En förväxling av orsak och verkan leder till denna synergism. Ett nytt liv, som är en följd av att en syndare tar emot rättfärdiggörelsen, det gör Kronlund till en betingelse för rättfärdiggörelsen. Därigenom måste han förneka den lutherska läran, att rättfärdiggörelsen redan före människans förnyelse är en färdig gåva, som förskräckta syndare helt oförtjänt erbjuds att ta emot för Kristi skull allena. Någon sådan gåva finns inte enligt Kronlund att ta emot, förrän människan har kommit in i ett rätt gudsförhållande och har en levande tro. Men hur skall förskräckta syndare komma till en levande tro och ett rätt gudsförhållande, om den gåva som ensam kan skapa detta ännu inte finns att erbjuda och skänka? [12]

Konkordieboken framhåller att bl.a. följande »irrläror» måste »fördömas, avvisas och förkastas»: »Att tron är det första i rättfärdiggörelsen, och dock hör även förnyelsen och kärleken till vår rättfärdighet inför Gud», vidare att de troende är rättfärdiga inför Gud »delvis genom Kristi dem tillräknade rättfärdighet och delvis genom den hos dem påbörjade nya lydnaden» (SKB s. 587). Men just dessa irrläror bekänns av Kronlund i hans bok och ligger till grund för hans nya rättfärdiggörelselära. På sid. 52 i sin bok »Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen» (1979) gör han t.o.m. gällande att också den lutherska bekännelsen lär dessa irrläror. Nu måste han medge att Konkordieformeln fördömer hans lära. Men ändå vill han på något svårförklarligt sätt gälla för att vara luthersk. [13]

Det är lätt att förstå om Kronlund nu skapar förvirring. Ty vi har sett att det som är den rätta lutherska läran, det förkastar Kronlund som filippism, och det som verkligen är filippism och fördöms av den lutherska bekännelsen, det bekänner Kronlund som luthersk lära. När Evangeliföreningen har försvarat den lutherska läran om rättfärdiggörelsen, då bör den inte enligt Kronlund kalla sig för »luthersk» etc. [14]

Kronlund och Schmalkaldiska artiklarna

I direkt strid med Konkordieboken vill Kronlund göra gällande att Luther i Schmalkaldiska artiklarna för fram den lära om rättfärdiggörelsen, som Konkordieformeln fördömer. Men vad Luther lär i Schmalkaldiska artiklarna (SKB s. 336) är i full harmoni med Konkordieformeln. Tron, d.v.s. mottagandet av rättfärdiggörelsen för Kristi skull, innebär att människan får ett nytt hjärta. Hon blir förnyad, så att hon nu gör goda gärningar. Hennes rättfärdiggörelse är till ingen del en följd av hennes förnyelse och goda gärningar, utan det är hennes tro på att hon är förlåten och rättfärdig för Kristi skull allena som får till följd goda verk. »Där goda verk icke följa, där är det en falsk och oriktig tro» (SKB s. 336). Det är inte människans förtröstan och nya gudsförhållande som får till följd en rättfärdiggörelse, utan det är det som människan förtröstar på som får till följd ett nytt gudsförhållande och goda verk. [16]

När Luther i anslutning till Skriften betonar att »tro utan gärningar är död», drar Kronlund den slutsatsen att Guds rättfärdigförklaring av människan också grundar sig på vad Gud fått verka i människan. En sådan lära förkastar Luther gång på gång och framhåller att den gör evangelium helt om intet. Helgelsen får inte blandas in i trosartikeln om rättfärdiggörelsen. Rättfärdiggörelsedomen grundar sig uteslutande på Kristi ställföreträdande gottgörelse, inte också på någonting i människan. »Rättfärdiggörelsen är att söka på annat håll» (SKB s. 131). Tron förtröstar inte på sig själv utan på en rättfärdiggörelse, som är en viss verklighet endast på grund av Kristi fullbordade verk. [17]

Denna tro innebär att människan kommer in i ett rätt gudsförhållande och bär god frukt. Men Kronlund blandar ihop orsak och verkan, så att människans pånyttfödelse och rätta gudsförhållande görs till en betingelse för Guds rättfärdigförklaring: »Just som pånyttfödda in i rätt gudsförhållande rättfärdigförklaras vi», säger Kronlund (s. 33). Bekännelseskrifterna säger: »Vi kan inte alls älska, om icke våra hjärtan blivit vissa om att syndernas förlåtelse är oss given. Då motståndarna såsom betingelse för syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen kräver att man skall förtrösta på sin egen kärlek, gör de evangeliet om syndaförlåtelsen av nåd allena helt och hållet om intet» (SKB s. 122). [18]

Vad menas med rättfärdiggörelsen?

Kronlund polemiserar i sin bok mot läran att begreppet »rättfärdiggöra» endast betyder »att förklara en människa vara rättfärdig» (s. 33). För honom innefattar rättfärdiggörelsen också en förnyelseprocess i människan. Han hävdar att rättfärdiggörelsen och syndaförlåtelsen inte är samma sak (s. 49). Inte heller får man enligt Kronlund hävda att den som är försonad är rättfärdig inför Gud (s. 50). [20]

När Kronlund gör dessa påståenden, hävdar han samtidigt att han har stöd i de lutherska bekännelseskrifterna. Men i dessa står det tvärtom så här: »Att mottaga syndernas förlåtelse är att rättfärdiggöras enligt detta ord: Sälla äro de, vilkas överträdelser äro förlåtna» (SKB s. 115). »Trons rättfärdighet består endast i syndernas förlåtelse av idel nåd blott för Kristi förtjänsts skull» (SKB s. 585). De skolastiska teologerna, som gör vår rättfärdiggörelse beroende av vår kärlek, måste förneka »att rättfärdiggörelsen är detsamma som syndernas förlåtelse» (SKB s. 154). »De som äro försonade, räknas såsom rättfärdiga» (SKB s. 118). »Det är sålunda uppenbart, att då rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull, vi rättfärdiggöras genom tron, emedan det är visst, att vi mottaga syndernas förlåtelse genom tron allena» (SKB s. 128). »Därför måste vi alltid taga vår tillflykt till Guds löfte och i detta söka stöd för vår svaghet samt vara övertygade om, att vi räknas såsom rättfärdiga för Kristi skull» (SKB s. 129). Tron på syndernas förlåtelse (tredje trosart.) innebär, »att vi genom Kristus hava nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelse» (SKB s. 65). Att rättfärdiggöras inför Gud är att »avlösas och frikännas från alla synder» (SKB s. 579). »Därför betyder ordet ’rättfärdiggöra’ att förklara rättfärdig och frikänna från synderna och de eviga straffen för Kristi rättfärdighets skull.» »Gud är den, som rättfärdiggör, d.v.s. avlöser och frikänner från synd» (SKB s. 580). »Vår rättfärdighet är lika med tillräknandet av en annans rättfärdighet» (SKB s. 158). [21]

Dessa citat får räcka som exempel på hur oriktigt Kronlund presenterar vad den lutherska bekännelsen menar med rättfärdiggörelsen. [22]

Sammanfattning

  1. Alla bekännelsetrogna lutheraner accepterar Konkordieboken i sin helhet, inte bara självvalda delar. Genom att lära det som Konkordieboken fördömer som irrlära ställer sig Kronlund utanför den bekännelsetrogna lutherdomen. [24]
  2. Kronlund har en annan uppfattning om vad som är en normerande sammanfattning av Luthers lära än Konkordieboken. [25]
  3. Kronlund bekänner sig till den allvarliga irrläran, att de troende är rättfärdiga inför Gud delvis genom Kristi dem tillräknade rättfärdighet och delvis genom den hos dem påbörjade nya lydnaden. [26]
  4. Kronlund gör gällande att Luther i Schmalkaldiska artiklarna lär det, som Konkordieformeln fördömer som irrlära. Men Kronlund missförstår Luther. Det som är en följd av rättfärdiggörelsen genom tron får man inte göra till dess förutsättning. [27]
  5. Kronlunds framställning av vad som menas och inte menas med rättfärdiggörelsen enligt de lutherska bekännelseskrifterna är grovt missvisande. [28]