Wetterlunds försoningssyn
Nils Peter Wetterlund var en säregen Andens man, som tog det mycket allvarligt med Guds krav på rättfärdighet. Hans hela teologi tycks ta sin utgångspunkt i detta Guds krav. Genom det mycket omfattande verket »Andens lag» har han givit oss en utförlig presentation av sin teologi, som inte är så lättillgänglig. Man kan verkligen vara tacksam för den hjälp, som Bertel Andréns prästmötesavhandling erbjuder. Den heter kort och gott N. P. Wetterlund (Stockholm 1943). [1]
W. föddes den 20 juni 1852 i Slättåkra församling i Halland. Efter avlagd studentexamen som privatist i Halmstad 1876 började han studera teologi i Uppsala. Som lärare i exegetik hade han professorerna Myrberg och Rudin. Framför allt Myrberg betydde mycket för honom och har bl.a. djupt påverkat W:s uppfattning om försoningen och rättfärdiggörelsen. W. prästvigdes för Västerås stift den 4 aug. 188S av biskop Gottfrid Billing och tjänstgjorde sedan som e.o. prästman i Torsång, Leksand och Floda. 1886 blev han v. komminister i Leksand och på hösten 1893 valdes han till kyrkoherde i Floda, en tjänst som han tillträdde den 1 maj 1895. Men W:s arbete i Floda fick ett brått slut 1904 genom en besvärlig sjukdom och 1914 tog han avsked från kyrkoherdetjänsten. Våren 1915 begärde han avsked också från prästämbetet. Han avled den 7 augusti 1928. [2]
Vad lärde då W. om försoningen? Liksom Luther ser W försoningen och rättfärdiggörelsen som samma sak. Men till skillnad från Luther blandar han samman rättfärdiggörelsen/försoningen och helgelsen. Därmed blir försoningen/rättfärdiggörelsen en långt utdragen process. Han ser inte försoningen/rättfärdiggörelsen som ett fullbordat faktum och att människan genom att ta emot det glada budskapet om denna försoning/rättfärdiggörelse verkligen blir försonad eller rättfärdiggjord. W. grundar försoningen och rättfärdiggörelsen inte uteslutande på Kristi fullbordade verk för henne, utan också på Andens verk i henne. För att försoningen eller rättfärdiggörelsen skall bli komplett krävs enligt W. en ny väsensrättfärdighet i människan, på grundval av vilken Gud kan döma henne rättfärdig. Den rättfärdighet som gäller inför Gud är inte enligt W. Kristi rättfärdighet, som evangelium erbjuder oss som en fri gåva, utan en inneboende rättfärdighet. »För Wetterlund är den rättfärdighet, som Gud kräver, en väsens- eller livsrättfärdighet» (Andrén, s. 226). [3]
»Försoning är andebyte», säger W. Det går som en röd tråd genom allt som han har skrivit, att Gud aldrig kan se med kärlekens välbehag till den syndiga människan, så länge hon inte låter honom utbyta sin gamla, själviska ande mot hans heliga kärleks- och lydnads-ande, mot Kristi ande. Innan detta andebyte har skett, kan inte Gud vara försonad med människan fullt ut. [4]
W. räknar visserligen med en försoning/rättfärdiggörelse, som föregår detta ande-byte och som möjliggör och åstaakommer det. Denna försoning kallar han världsförsoningen eller världsrättfärdiggörelsen, ja även stamförsoningen. Guds fortsatta gärning, som på världsförsoningens grund åstadkommer andeutbyte hos den enskilda människan och skapar förutsättningen för den personliga rättfärdiggörelsedomen, kallar han pingstförsoningen eller grenförsoningen. [5]
Genom världsförsoningens fullbordan ser W. Kristus planterad i världen som den nya, friska stammen till en ny mänsklighet och en ny skapelse. Nu måste vi utgrenas ur vildstammen och ingrenas i Lammet-anden, så att vi får Lammets ande. Dessa uttryckssätt är typiska för W. [6]
Den rättfärdiggörelse, som äger rum när andebytet har skett, kallar W. för pingsträttfärdiggörelse. Grundvalen för denna rättfärdiggörelse är inte uteslutande Kristi fullbordade gottgörelse för oss utan också andebytet och livsrättfärdigheten i oss. [7]
Följden av denna sammanblandning av rättfärdiggörelsen/försoningen och helgelsen blir också en annan syn på tron än den lutherska. Tron måste nu skapa en försoning/rättfärdiggörelse, som ännu inte är färdig. Det är inte längre fråga om en rättfärdiggörelse genom tron allena, utan om en rättfärdiggörelse som kan fullbordas, endast om tron inte är allena utan formad av kärlek och lydnad. Att denna lära är så gott som identisk med den katolska rättfärdiggörelseläran tror jag inte W. är medveten om. Trons väsen är lydnad, framhåller W., och denna nya lydnad är villkoret för en människas personliga rättfärdiggörelse eller försoning. »Tron är den födde människoanden, som upplöser, upphäver och övervinner synd-, skuld- och dödsanden. Tron är det födda hjärtat, som övervinner djur- och stenhjärtat, det födda förnuftet, som övervinner det fallna förnuftet, den födda viljan, som övervinner vildviljan, det födda samvetet med oförmåga att synda», säger W. (Andens lag, s. 563). [8]
W. förkastar att tron är medlet, som tar emot en för Kristi skull tillräknad rättfärdighet. Han lär i stället att tron är medlet, genom vilket rättfärdigheten skapas. Han är främmande för att evangelium erbjuder och ger åt den nödställde syndaren Kristi rättfärdighet, försoningen, syndaförlåtelsen som något visst och färdigt uteslutande på grundval av Kristi ställföreträdande gottgörelse. W. betraktar i stället evangelium som budskapet om att Gud »erbjuder sig att med sin Ande, seger-anden, taga sin boning i våra hjärtan och så göra oss delaktiga av sin segerkraft, så att vi, i honom, men blott i honom, bliva budhållare» (Andrén, s. 232). [9]
W. är inte okunnig om att de lutherska bekännelseskrifterna förkastar den lära om försoningen/rättfärdiggörelsen, som han för fram. Men han menar att tron förfalskas, när man inte som ett villkor för människans personliga försoning eller rättfärdiggörelse kräver en av kärleken formad tro, som verkligen innebär ett nytt hjärta och en ny lydnad. Han gör alltså rättfärdiggörelsens följd till dess förutsättning. Han använder nära 25 sidor för att varna för trons förfalskning. Främst riktar han sin kritik mot Konkordieformelns uppfattning av tron som endast ett instrument, »ett medel och verktyg, som mottager Kristi förtjänst». Det är endast Kristus i oss som rättfärdiggör, menar han. »Rättfärdiggörelsen blir så närmast någonting fortskridande, parallellt med helgelsen eller identiskt med den» (Andrén, s. 227). [10]
För en närmare bedömning av Wetterlunds försoningssyn hänvisas till artikeln »Trons rättfärdighet och livets rättfärdighet» i detta nummer. Av den artikeln framgår det i vilken teologisk tradition W. hör hemma. [11]
Ett brev om utkorelsen och människans fria vilja
Fråga:
»Jag uppfattar det som att Ni avviker från Bibelns lära i fråga om utkorelsen. Vi i Bibeltrogna Vänner håller fast vid att Gud har utvalt varenda människa till salighet och att varje människa gör sitt val. Gud vill att alla ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen. Jag kan inte fortsätta att ge Er mitt stöd.» [0]
Svar:
Det är mycket smärtsamt att Ni inte längre vill stödja oss. Men Ni gör alldeles rätt, om Ni prövar vår undervisning utifrån Guds ord. Kan Ni verkligen visa att vår undervisning är obiblisk, är det helt riktigt att Ni inte skall fortsätta att stödja oss. [1]
Vad är då vår lära och vad är Bibelns lära? Ni skriver: »Gud vill att alla ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen.» Det är Bibelns klara lära och det är också vår lära. Guds nådevilja är allmän och Kristi försoningsverk är också allmänt. Ingen enda människa behöver gå förlorad, därför att det inte skulle finnas någon försoning eller rättfärdigförklaring för henne. Genom Kristus har det blivit botat för oss (Jes. 53), ja, Kristus tog hela världens synd på sig (Joh. 1:29). Vi är säkert överens om detta. [2]
Är vi inte också överens om att de flesta förkastar denna nåd? Fastän frälsningen erbjudes oss alla gratis för Kristi skull, så är det likväl få som tar emot denna gåva. [3]
Enligt Bibeln är nu de troendes tro helt och hållet ett verk av och en gåva från Gud (Ef. 2:1-10). Men samtidigt är inte de otroendes otro Guds fel utan helt och hållet de otroendes eget fel. Detta får vårt förnuft inte att gå ihop. Men det är Bibelns klara lära, och vi skall ta vårt förnuft till fånga under Skriftens ord. [4]
Förnuftet brukar gå två vägar. Antingen tar det sin utgångspunkt i att tron helt och hållet är en gåva från Gud. Då måste det vara Guds fel att somliga inte har fått denna gåva. Eller då tar förnuftet sin utgångspunkt i att det är på grund av människans ovilja som hon går förlorad. Då måste det i någon mån bero på människan, på hennes val, att somliga blir troende och inte andra. Men förnuftet tar miste i båda fallen. [5]
Bibeln säger att »många är kallade men få utvalda» (Matt. 22:14) och »de kom till tro, så många det var beskärt att få evigt liv» (Apg. 13:48). Bibeln kallar de troende för »de heliga» eller »de utvalda», skrivna i Livets bok före världens grundläggning (jfr Fil. 4:3). Det betyder att de troende grundar sin omvändelse, sitt bevarande i tron och sin slutliga salighet, inte på sitt val och egna insatser, utan uteslutande på Guds obegripligt stora nåd mot dem. Det är helt och hållet Guds verk att de, och just de, har blivit förda från otrons andliga död och mörker till trons liv och ljus, och de förtröstar endast på Guds nåd och löfte, när det gäller att bli bevarad. Kristus har ju lovat dem: »Ingen skall rycka dem ur min hand» (Joh. 10:28). [6]
Bibeln säger: »Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt eder» (Joh. 15:16). Och i Mark 13:20 heter det: »Och om Herren icke förkortade den tiden, så skulle intet kött bli frälst. Men för de utvaldas skull, som han har utvalt, har han förkortat den tiden.» [7]
Vi kan liknas vid det förlorade fåret eller den slagne mannen, som gått evigt förlorade, om inte den gode herden och den barmhärtige samariten hade funnit oss och bärgat oss. Att så skedde är inte vårt val. I otrons mörker har vi enligt Bibeln och enligt vår lutherska bekännelse en trälbunden vilja, som inte på något sätt kan medverka till vår omvändelse. Vi kan endast göra motstånd. »Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det», säger Bibeln (Rom. 8:7). [8]
När man lär att utkorelsen är allmän, har man blandat ihop Guds barns utkorelse till salighet med Guds allmänna nåd och den allmänna rättfärdiggörelsen. Om Ni närmare ser efter i de lutherska bekännelseskrifterna, Konkordieformelns XI:e artikel, så finner Ni att man betonar att utkorelsen endast gäller Guds barn. Men det betyder inte, som Ni tycks tro, att man förnekar Guds allmänna nådevilja och att Kristi ställföreträdande gottgörelse har skett för precis alla människor. Man betonar att Guds nåd och rättfärdiggörelse är evangeliets gåva för alla människor. [9]
Observera också att ingen är utvald till förtappelse, som den rena kalvinismen lär. Den som förblir i otro och går evigt förlorad har sig själv att skylla. »Ni hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, ni står alltid emot den helige Ande, ni likaväl som edra fäder», säger Stefanus (Apg. 7:51). »Hur ofta har jag icke velat församla dina barn, liksom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men ni har icke velat», säger Jesus (Matt. 23:37). Men de som blivit troende och blir bevarade och evigt saliga kan likväl endast hänvisa till Guds stora nåd och utkorelse. Ty före tron var också de i den ondes våld, andligt döda och blinda. Deras utkorelse grundar sig inte till någon del på någonting, som Gud har förutsett hos dem. Tron är helt och hållet en gåva av nåd allena. [10]
Jag hoppas att Ni ånyo skall finna att vi lär helt i enlighet med Bibeln. Har Ni alltjämt någon invändning att göra, så skriv igen! Det är ytterst smärtsamt, om Ni förskjuter oss därför att vi lyfter fram Bibelns egen klara lära. Må Gud i sin nåd föra oss till trons endräkt och ömsesidiga stöd, så att vi inte för evigt går skilda vägar! Tack för Ert uppriktiga brev! [11]