1980/1-2 – Varför blev de kristna förföljda?

När aposteln Paulus talar om förföljelse mot de kristna, då anger han frälsningen genom Kristi kors och ställföreträdarskap som förföljelsens grund och orsak. De galater, som förde in ett element av lagisk observans i den kristna frälsningsläran, de gjorde enligt aposteln Paulus detta i avsikt att anpassa sig till den omgivande religiösa miljön och därmed undgå förföljelse. Om alla dem, som vill »nödga er (galater) till omskärelse», säger Paulus, att de gör det »för att de själva skall undgå att bli förföljda för Kristi kors skull» (Gal. 6:12). [1]

Frågan om hur förföljelsen mot de kristna i det romerska riket kunde bli så svår och så långvarig har varit ämne för en oavbruten kontrovers. Man har sökt att på ett tillfredsställande sätt lösa problemet genom att noggrant studera de juridiska och politiska förhållanden, som då rådde. Trots all den möda, som här nedlagts, är själva martyrtidens kyrkohistoria i många avseenden mycket gåtfull. [3]

Det är inte så lätt för en kyrkohistoriker att förklara hur bekännelsen till Kristus kunde vara tillräcklig orsak för att bli avrättad. Hur kunde det förhållandet uppstå i det romerska riket. att den som bekände »jag är kristen» (»Christianus sum») därmed hade förverkat rätten att få leva. Detta världsrike var ju uppbyggt på den romerska rätten (»jus romana») – en rättsordning, som har tillämpats in i vår tid och som är känd just för sin »rätt», sin »rättvisa». [4]

Som exempel på hur svårt det är att ange orsaken till förföljelsen mot de kristna kan anföras vad en svensk kyrkohistoriker (Brilioth) skriver: »Kristendomen kom, den led, kämpade och vann segern just på grund av sin principiella intolerans: det var otänkbart att på en gång ha del i Herrens bord och i demonernas bord». Här framhåller Brilioth som något karakteristiskt för kristendomen att veta sig äga och vilja bekänna tron på den ende sanne Guden. Det var i urkyrkan otänkbart att säga – som man nu gärna gör – att »tro möter tro». I urkyrkan stod kristen tro mot hednisk otro och vantro. När Brilioth därför talar om de kristnas avvisande hållning till en i det romerska riket vitt utbredd religionsblandning (synkretism), då har han därmed angett ett för urkyrkan väsentligt drag. Men är det verkligen så, att det är detta anti-ekumeniska drag, som har gett kristendomen såväl dess lidande som dess seger? [5]

 

Förföljelsens orsak enligt de apostoliska fädernas framställning

Till »De apostoliska fäderna» brukar räknas de skrifter, som tillkommit i den äldsta kyrkan och vilkas författare varit apostlarnas lärjungar. Till dessa skrifter hör »Brevet till Diognetus». [7]

I detta brev (skrivet omkring år 100) möter vi en författare, som har gått i Pauli skola. Författaren griper tillbaka på Pauli rättfärdiggörelselära. Molland skriver: »Vi står verkligen inför en författare, som har förstått Paulus.» Samma bedömning ger också Olof Andrén i sin utgåva av »De apostoliska fäderna». Han skriver: »Ingen av de apostoliska fäderna har givit så klara uttryck åt försoningen och den ogudaktiges rättfärdiggörelse.» ^[1]Den okände författaren binder efter Pauli lärdom samman försoning och rättfärdiggörelse. Som exempel härpå skall följande citat anföras: ”Men när vår orättfärdighet nått sitt … Continue reading [8]

Är det alltså av Molland och Andrén klart utsagt, att detta brev till Diognetus återger Pauli försonings- och rättfärdiggörelselära, så är det dock uppenbart, att det i synen på förföljelsen mot kristendom och kyrka skiljer sig från apostlarnas undervisning. Att de kristna blir förföljda förklaras nämligen i detta brev bero på hedningarnas okunnighet. Om dem som hatar de kristna heter det, att »de ej kan ange orsaken till fiendskapen». De förföljande vet alltså inte själva varför de förföljer. Det heter i nämnda brev: »Av judarna bekämpas de kristna som främlingar och av hellenerna förföljas de, och de som hatar dem kan inte ange orsaken till fiendskapen.» [9]

Som orsak till förföljelsen anges emellertid i förbigående de kristnas goda vandel. »Världen hatar de kristna utan att vara förorättad, därför att dessa står emot dess lustar», sägs det i brevet till Diognetus. Vi kan alltså sammanfattningsvis fastslå, att förföljelsen mot de kristna i detta brev uppfattas mera som ett praktiskt problem. Den hedniska omgivningen är inte rätt informerad om de kristnas liv och deras tro. Den okände författaren är helt omedveten om den utmaning, som låg i predikan av en korsfäst Messias. [10]

 

Kors och förföljelse för Kristi skull i apostolisk undervisning

Av aposteln Pauli brev framgår klart, att en kristen människas liv är ett liv under korset. »Alltid bär vi Jesu dödsmärken på vår kropp», säger han (2 Kor. 4:10). De vidriga omständigheter, som aposteln själv lever i, förklarar han bero på evangeliets innehåll. »Ty judarna begär tecken och grekerna åstundar visdom, vi åter predikar en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för grekerna en dårskap», säger aposteln ( 1 Kor. 1:22f). Fiendskapen mot aposteln och mot de kristna församlingarna har alltså sin alldeles bestämda orsak. Detta orsakssammanhang säger sig aposteln också ofta ha angett. »Ty det är såsom jag ofta har sagt er och nu åter måste säga under tårar: många vandrar såsom fiender till Kristi kors» (Fil. 3:18). Vad som alltså framkallar världens hat mot apostlar och lärare och mot den kristna församlingen är »talet om korset» (1 Kor. 1:18). Om vi låter apostelns ord stå – och Guds Ord kan ju inte bli om intet – då kastas därmed ljus över det hemlighetsfulla förhållande, att kyrkan och församlingen i alla tider är lagd under korset. Det beror på Honom, som är kyrkans huvudperson, den korsfäste och uppståndne Herren. [12]

 

Aposteln Pauli ord om evangeliet om Kristi kors som förföljelsens orsak bekräftas av kyrkohistorien

Som tidigare har framhållits har ett noggrant studium av de juridiska, politiska och religiösa förhållandena i det romerska världsriket ej gett en lösning av och en förklaring till martyrtidens historia. Inom detta väldiga rike levde Jesu lärjungar och bekännare och de var enligt sin läras bud »all mänsklig ordning underdåniga för Herrens skull» (1 Petr. 2:13). De bad – som aposteln hade bjudit – »för konungar och all överhet» och de begärde endast att »kunna föra ett lugnt och stilla liv på ett i allo fromt och värdigt sätt» (1 Tim. 2:2). De kristna var alltså minst av allt några fiender till den romerska staten (»res publica Romana»). De var inga revolutionärer. Och dock förföljdes de. Denna förföljelse pågick med vissa avbrott i tre hundra år. Att orsaken härtill ytterst är kristendomens tro, lära och bekännelse är ju utsagt av aposteln. Detta förhållande bekräftas också av kyrkohistorien. [14]

L. F. Janssen har i en ytterst intressant artikel i tidskriften »Vigiliae Christianae» 2 (1979) tagit upp till behandling förföljelsen mot de kristna i det romerska riket och därvid gjort begreppet »vidskepelse» (»superstitio») till föremål för analys – ett begrepp, som i detta sammanhang ofta återkommer i dokumenten. Vidskepelse och övertro (tyskans »Aberglaube») betraktas väl i allmänhet i vår tid som något dumt och oförargligt. [15]

När de kristna däremot anklagades för just »vidskepelse» låg däri en djupt allvarlig anklagelse. Vidskepelsen betraktades som något fördärvbringande. De kristna betraktades som sådana personer, som på ett övernaturligt sätt ägde kunskap om händelser i det förgångna och som sådana som var medvetna om ting, som gick utöver vanlig mänsklig erfarenhet. Därför var de farliga och måste betraktas som statens fiender. Om de kristna offrade åt de romerska gudarna kunde dessa åter bli vänligt sinnade, tänkte man. Men någon sådan lag, som föreskrev sådana offer, fanns inte. [16]

 

En tro utöver mänsklig erfarenhet – utan mänskliga analogier

Skriften lär, att evangeliet om Jesu person och verk är helt utan analogier. Till detta budskap finns det ingen motsvarighet i andra religioner, vare sig i Judendomen eller i hedendomen. »Nej, vi talar Guds hemliga visdom, den fördolda, som ingen av denna tidsålders mäktiga har känt… och /vi talar/ vad ingen människas hjärta har kunnat tänka» skriver aposteln (1 Kor. 2:7ff). Paulus framhåller, att det evangelium, som han förkunnar, är givet honom genom uppenbarelse och är identiskt med det glädjebudskap, som tidigare predikats av profeterna. Evangeliet kommer till oss och förmedlas oss genom Ordets undervisning. Evangeliet kommer ej från eller utgår från människan. [18]

Det visar sig också, att aposteln Pauli ord om den kristna trons exklusivitet och den anstöt som ligger i talet om korset, hjälper oss till en ny och rätt förståelse av kyrkohistorien. Kyrkohistorien bekräftar Skriftens lära. Paulus fick rätt. [19]

Att Jesus korsfästes var för judarna ett bevis på att han var en falsk Messias. För hedningarna var också Kristi kors och talet härom en dårskap, en dumhet. Det är också symtomatiskt, att en av de äldsta avbildningarna av den korsfäste är ett smädekrucifix från kejsarpalatset på Palatinen i Rom, en hånfull karikatyr med en korsfäst, åsnehövdad gestalt. En inskrift förklarar, att det är »Alexamenos, som tillber sin Gud». Men samtidigt med hånet ljuder bekännelsen. I detta smädekrucifix’ närhet har man funnit följande ord skrivna: »Alex. fidelis» (= är trofast). Det är en förhånad kristen, som på samma mur har betygat sin tro på den korsfäste. [20]

Så visar kyrkohistorien, att kristendom och hedendom alltid har trätt fram som varandras motsatser. De många runorna i Uppsalatrakten påminner oss svenskar om den kamp, som föregick religionsskiftet. Det väldiga hednatemplet där med dess stora blot-fest vart nionde år var ett mäktigt bålverk mot kristendomen. Vad kunde en kristen människa göra? Jo, han ristade på sin gård runor och han bekände tron genom att på den hårda stenen rista korsets tecken. Därmed bekände han sig till den korsfäste. [21]

Att evangeliet om Kristi kors är förföljelsens grund och orsak, framgår också därav att förföljelsen fortsatte också efter martyrtidens tid. Förföljelsen gick då endast in i en ny fas. Kristendomen blir en av staten »tillåten» religion, ja, en av staten understödd religion. Men mitt under statsmaktens vänliga omfamning var den kristna kyrkan i fara. Också när den kristna tron genom kejsar Konstantin hade blivit tillåten, och än mer, en gynnad religion, förblir talet om frälsning och återlösning för Kristi kors skull en dårskap. [22]

Också som statsreligion blev den kristna kyrkan och församlingen utsatt för hot. När kejsar Konstantin dagen före den avgörande drabbningen med Maxentius fick se ett kors på himlen och det blev honom sagt: »I detta tecken skall du segra» (»in hoc signo vinces»), har denna händelse vanligtvis uppfattats som ett uttryck för kristendomens seger över hedendomen. Men denna händelse kan med mycket större rätt förklaras som hedendomens seger över kristendomen. Hedendom och kristendom hade på kejsar Konstantins initiativ ingått förening och detta hade skett i statsnyttans intresse. [23]

Konstantin sökte väl stöd i kristendomen och sökte anknyta till dess tro. Men när hans soldater under korsets tecken tillkämpade sig segern, var den korsbild, som var fästad på deras sköldar, på samma gång ett »tecken» och en »symbol» för en i det romerska riket vida spridd solkult. Så kunde Konstantin använda en korsbild i synkretismens och religionsblandningens tjänst. Vad som hade skett med Kristi kors, som förut betraktades som uttryck för »dåraktig och omåttlig vidskepelse» (ståthållaren Plinius d. y.) och som fientligt mot den romerska staten, var, att samma tecken nu av de världsliga myndigheterna hade tagits i Statens tjänst. Men tecknet utsade då inte längre samma sak som tidigare. Det var inte längre knutet enbart till Kristi person och verk. Tecknet hade också knutits till hedendomens allmänna föreställningar och till dess folkligt förankrade myter. [24]

 

Innebär en av kejsare och stat accepterad kyrka alltid en framgång för evangeliet?

»Den konstantinska eran» började i kyrkans historia. Kyrka och kejsare förenades under samma korsmärkta fana. Kristendomen blev inte bara accepterad. Den blev en gynnad religion. Den förföljda kyrkan blev stödd av kejsaren. Framgången var total, så total, att kyrkan och församlingen nu i sin tur kunde förfölja. Men om evangeliet är ett enda och det inte finns ett annat, då måste den frågan ställas, om denna yttre framgång för kyrkan också lände till evangeliets framgång. Vi vet, att så ej blev fallet. [26]

Vi kan i detta sammanhang ta upp debatten kring kyrka och stat i Sverige under 1930-talet. Arthur Engberg arbetade som ung radikal socialist för ett skiljande av kyrka och stat. Men som ecklesiastikminister ändrade han mening. Han blev en varm anhängare av statskyrkan. Denna sin ändrade inställning förklarade han också på ett mycket rättframt sätt. Han insåg, att det i en helt förstatligad kyrka fanns goda möjligheter att decimera de konservativa elementen och att det på sikt var möjligt att oskadliggöra »de mörka krafterna» i kyrkan. Först när dessa krafter var decimerade kunde en skilsmässa komma i fråga. [27]

En sådan tid var också inte avlägsen. Kyrkans upplösning främjades enligt Engberg av den nya liberala teologien, som bedrevs vid de teologiska läroanstalterna. Han skriver: »Ty grundligare och radikalare än nyteologien hade ingen forskning påskyndat den kristna världsåskådningens sammanbrott i västerländskt kulturliv» (citat ur C. A. Hessler, Statskyrkodebatten /Skrifter utg. av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala. 44/ s. 199). [28]

»I en framtid – så var Engbergs plan – skulle alla landets präster ha fått sin utbildning av moderna teologer och i alla landets kyrkor skulle förkunnelsen vara avdogmatiserad. Kvar skulle endast finnas ’en ateistisk allmän religiositet’ » (s. 215). När detta mål var nått, då var kyrkan totalt likgiltig för staten och då kunde staten stöta bort denna döda kropp. [29]

 

Apostelns ord om ”en framgång till det sämre” en varning för allmänrelgiositetens ”myter”

Aposteln Paulus brukar ordet »framgång» i god mening. Han talar därvid om en framgång för evangeliet. I sitt brev till filipperna skriver han, att hans fängelsevistelse »snarare hade länt till evangeliets framgång» (Fil. 1:12). Han säger i sitt brev, att han vill att adressaterna skall veta detta. I Apg. berättas om hur Paulus i församlingarna styrkte lärjungarna och förmanade dem att »stå fasta i tron». Han förklarade också för dem, att det var genom mycken bedrövelse som de måste ingå i Guds rike (Apg. 14:21f). [31]

Men samme apostel kan också använda sin ironi som gissel och tala »om en framgång till det sämre», om »ett framsteg i ogudaktighet» (2 Tim. 3:12, 2:16). Vid en sådan framgång är kristen tro förenad med fabler och myter, sådana som tillhandahölls av gnostikerna. Dessa menade sig som »vetenskapsmän» (gnostiker) stå högt över den enkla kristna tro, som de fann i de kristna församlingarna. [32]

 

Öppnar då modern teologi portarna för heresi och villfarelse?

Om vi går till modern bibelvetenskap, den s.k. historisk-kritiska bibelforskningen, så är det något för den karakteristiskt, att den sätter den bibliska historien in under de erfarenhetsrön, som människan eljest har gjort. Liksom det hedniska romerska världsriket blev skakat av historien om Kristi kors och uppståndelse och förklarade tron på denna händelse som »vidskepelse» (»superstitio»), eftersom den historien inte kunde anpassas till mänskliga erfarenheter och referensramar, så visar också historisk-kritisk bibelforskning samma inställning. [34]

Den moderne bibelforskaren kallar sig gärna historiker. Det är själva historien han vill åt. Han vill säga, hur det egentligen har varit och gått till. Men han är kritisk mot den historia, »som går utöver all mänsklig erfarenhet». En sådan historia kallas enligt Fridrichsen »i den kritiska analysen myt och legend» (ur hans bok »Våra evangeliers historiska värde», s. 15). [35]

Så förklaras berättelsen om Kristi uppståndelse ur graven som uttryck för trosföreställningar. Kristi kropps uppståndelse ur graven på den tredje dagen blir för honom berättelsen om »påsktrons hastiga genombrott». Detta genombrott förklaras då på följande sätt: »I första hand måste man räkna med det outplånliga intrycket av Mästarens personlighet, först hos en enskild, sedan, genom ömsesidig suggestion, hos hela kretsen». Fridrichsen säger, att »ungefär så måste man från vetenskaplig ståndpunkt resonera» (s. 15). Utifrån dessa förutsättningar kommer sedan Fridrichsen till det resultatet, att »urkristendomen ingalunda föreställde sig, att Jesu döda kropp hade fått nytt liv» (ur »Fyrahanda sädesåker», s. 27). Vad som i stället kom med Jesus är »en ny tidsålder, en ny eon». Kristendomens tro på en gudomlig person och på påskens under, en tro som går långt utöver vad vi kan tänka, är hos honom ersatt av gnosticismens föreställningar och spekulationer om verkande tidsåldrar. [36]

En sådan framställning påminner om judarnas framställning av den kristna tron. Prästen Pionius vann under kejsar Decius’ förföljelse martyrkronan. Av berättelsen om hans martyrium framgår, att han betraktade judarna och deras angrepp som särskilt farliga. Jesu uppståndelse ur graven betraktades av dem som vidskepelse. Judarna hänvisade – säger Pionius – till den gammaltestamentliga berättelsen om hur profeten Samuels ande framkallades av trollkvinnan i Endor och hur detta skedde på Sauls bön (1 Sam. 28). På samma sätt skulle då enligt judarna Messias’ uppståndelse kunna förstås. [37]

 

Kristendomen är inte myt utan historia

När den åldrade aposteln Petrus i sitt andra brev påminner om det som hände på Kristi förklarings dag och om dess predikan om Kristi makt och tillkommelse, då tillägger han: ”Ty det var inte några slugt uttänkta myter vi följde… utan vi har själva skådat Hans härlighet… Den rösten ’Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag’ hörde vi själva komma ned från himmelen, när vi var med honom på det heliga berget” (2 Petr. 1:18). Kristi uppenbarelse var ej myt och motiv. Det var historia. I det unika – i det utomordentliga – i det som har skett och aldrig mer skall upprepas låg Guds frälsning gömd. Det som hände Guds son i korsets och uppståndelsens påsk var verklig historia. Ett evangelium, som bär fram en kultsaga och kultlegend, är utan kraft och endast en variant av de grekiska kultmysteriernas självfrälsning. Det evangelium, som förkunnar Kristi antagande av mänsklig natur, hans ställföreträdande lidande och död och hans segerrika uppståndelse, är en Guds frälsning för var och en som tror. [39]

Men till alla dem som tror detta eviga evangelium säger Petrus: »Mina älskade, förundra er inte över den luttringseld som är tänd bland er, och som ni till er prövning måste genomgå, och mena inte att därmed något förunderligt vederfares er; utan ju mer ni får dela Kristi lidanden, dess mer må ni glädja er, för att ni ock må kunna glädja er vid hans härlighets uppenbarelse» (1 Petr. 4:12f). Så är den stridande kyrkan alltjämt lagd under korset. Det är under dessa villkor en kristen lever i väntan på härlighetsrikets ankomst. [40]