Redan Apostlagärningarna berättar om förföljelser mot de kristna. Dessa förföljelser fortsatte sedan. Många kristna blev dödade, därför att de inte ville förneka sin tro på Kristus. [0]
Roms kejsare Nero (54-68) anställde mot slutet av sin regering en häftig förföljelse mot de kristna. Man tror, att Petrus och Paulus då led martyrdöden i Rom på samma dag, den 29 juli. I kristna kalendrar bär därför den dagen alltjämt de båda apostlarnas namn. Den ende av apostlarna, som ej blev dödad utan dog en naturlig död vid hög ålder, var Johannes. Det berättas om honom, att han mot slutet av sitt liv var så svag, att man fick bära honom till kyrkan, och fast han inte längre orkade predika, så brukade han ståndigt upprepa de orden: »Barn små, älska varandra!» [1]
År 70 blev Jerusalem och dess tempel förstörda av romarna. Då gick Jesu förutsägelse i Luk. 19:41-44 i fullbordan. Jerusalems förstöring påminner oss om att den gammaltestamentliga tempelgudstjänsten är slut. Alla dess offer behövs inte längre, därför att Kristus på korset framburit ett fullkomligt offer. [2]
Jerusalems förstöring lär oss också, att Kristi rike inte är ett jordiskt synligt rike med Jerusalem som huvudstad (som Israels rike var). Kristi rike är ett osynligt, andligt rike. [3]
Kejsar Domitianus (81-96) hade hört talas om att det i Palestina ännu levde släktingar till Kristus, och han var rädd, att de skulle göra uppror och ta makten. Han lät därför hämta dem till Rom. Det var två sonsöner till Judas, som kallades Herrens broder. Men när dessa två berättade, att de var fattiga jordbrukare, och visade kejsaren sina valkiga händer, så förstod han, att de var helt ofarliga för honom. När kejsaren frågade dem om Kristi rike, kunde de upplysa honom om att det inte är av denna världen utan ett himmelskt rike. [4]
Det fanns dock redan under denna tid kristna, som trodde, att Kristus skulle komma tillbaka för att regera i ett synligt rike i tusen År före den yttersta domen. Bland dessa var Papias, en biskop i Frygien. Enligt en uppgift var han lärjunge till Johannes. Eusebius, biskop i Cesarea och författare till den första kyrkohistorien, säger att Papias var en person med mycket litet förstånd. Den villfarelse, som Papias lärde, brukar kallas kiliasm (som kommer av ett grekiskt ord, som betyder tusen). [5]
Under kejsar Markus Aurelius (161-180) blev många kristna dödade. I Smyrna (jfr Uppb. 2:8-11) blev biskop Polykarpus bränd på bål. Han hade i sin ungdom varit lärjunge till aposteln Johannes. [6]
Ett ögonvittne har berättat, hur det gick till, när Polykarpus led martyrdöden. Då den romerske landshövdingen ville, att han med en ed skulle förneka Kristus, svarade han: »I 86 år har jag varit hans tjänare, och han har inte gjort mig något ont. Hur skulle jag då kunna häda min Konung, som har gjort mig salig?» När landshövdingen hotade att bränna Polykarpus på bålet, svarade denne: »Du hotar med den eld, som brinner till en tid och snart slocknar, ty du är okunnig om den kommande domens och de eviga straffens eld, som är tillredd åt de ogudaktiga. Men vad väntar du på? Gör det du vill!» [7]
Sedan Polykarpus blivit fastbunden på bålet, bad han: »Allsmäktige Fader, jag välsignar dig, att du har ansett mig värdig att uppleva denna dag och denna stund, så att jag får räknas till dina martyrer.» [8]
Den svåraste förföljelsen ägde rum under kejsar Diokletianus (284-305). Många kristna blev då kastade till vilda djur för att bli dödade av dem. En biskop, som hette Phileas, och som var känd för att göra mycket gott mot de fattiga, led martyrdöden i Thebe i Grekland. Innan han dödades, frågade man, hur han hade kommit till den övertygelsen, att Kristus är Gud. Han svarade: »Han gjorde de blinda seende, de döva hörande och de spetälska rena, och han uppväckte döda.» Då sade kejsarens ståthållare till honom: »Din stackars hustru ser på dig.» Phileas svarade: »Jesus Kristus är allas vår Frälsare. Han har kallat mig till arvinge av sin härlighet, och han skall också kalla henne dit.» [9]