Den äkt-lutherska teologin räknar till sina trossatser och trosskatter läran om den allmänna rättfärdiggörelsen. Vi lutheraner lär och bekänner, att genom Kristi död hela den syndiga världen blivit rättfärdiggjord från sina synder, och att genom Kristi uppståndelse den syndiga världens rättfärdiggörelse högtidligen blivit proklamerad. Denna lärosats om den allmänna rättfärdiggörelsen är en borgen och säkerhet för att man håller den höga artikeln om rättfärdiggörelsen genom tron ren. För den, som håller fast vid att Gud i Kristus har försonat världen med sig och förlåtit alla syndare deras synder, är rättfärdiggörelsen genom tron förvisso en ren nådeakt av Gud. Den, som förnekar den allmänna rättfärdiggörelsen, kan med skäl misstänkas för att blanda in eget verk och egen förtjänst i Guds nåd. [0]
Rättfärdiggörelsen enligt den falska teologin
De nyare teologerna, och i synnerhet de, som kallar sig lutherska, och som gäller för att vara lutherska, vill inte veta av en allmän rättfärdiggörelse av den syndiga världen. I deras system, som de bygger upp utifrån det egna »trosmedvetandet», finns inte något rum härför. De utlägger rättfärdiggörelsen ungefär på följande sätt: Gud har genom Kristus, genom Kristi offerdöd, försonat den syndiga världen med sig själv. Men den frälsning och försoning, som har verkats genom Kristus Jesus, Kristi lydnad, pina och död, måste noga skiljas från den faktiska förlåtelsen av synderna. Genom försoningen har Gud endast gjort det möjligt för sig själv att låta syndiga människor få del av ytterligare nådesbevis. Han har såtillvida undertryckt sin vrede, att han framdeles träder i förbindelse med världens syndare. Försoningen har berett en möjlighet till syndernas förlåtelse, till rättfärdiggörelse. Till följd av försoningen söker Gud syndarna och kallar dem genom evangelium och arbetar på deras omvändelse. När så en syndare blir omvänd och tror på Jesus Kristus, då blir möjligheten verklighet, då först kommer från Guds sida rättfärdiggörelsen och syndernas förlåtelse Var man än slår upp i läroböcker av Thomasius, Kahnis, Martensen, Luthardt, Frank, Philippi, så lägger man överallt märke till den här kort skisserade lärobyggnaden. [2]
En felaktig uppfattning om tron
Det är inte svårt att förstå, att de mest betänkliga konsekvenser följer härav. Det är alltså syndarens tro, som skulle åstadkomma rättfärdiggörelsen, och som skulle förmå och beveka Gud att över syndaren uttala en nådig dom. Tron är då den adekvata orsaken till rättfärdiggörelsen. Visserligen beskriver också de nämnda teologerna tron som ett medel, som tar emot Guds nåd i Kristus, och de talar om trons mottagande art och natur. Men Kristus själv ensam, Kristi återlösning är för dem trons objekt däremot inte syndernas förlåtelse. De förnekar enhälligt, att den rättfärdiggörande tron griper tag om den rättfärdighet, som gäller inför Gud, nämligen syndernas förlåtelse. Förlåtelsen är snarare resultatet av trosförhållandet. [4]
Så är alltså tron inte bara ett medel, inte bara en hand, som tar emot Guds gåva, utan detta mottagande och omfattande av Kristi förtjänst är en människans handling, som åstadkommer något, som skapar något, som inte fanns förut, nämligen syndernas förlåtelse. Tron är alltså i grund och botten en framgångsrik prestation, den är en förtjänst, ett förtjänstfullt verk. I och med det är rättfärdiggörelsens tröst byggd på lösan sand. Om den syndiga människan vill bli viss om att Gud håller henne för rättfärdig och har förlåtit hennes synder, så hjälper det henne inte, om hon ser sig om efter Kristus och evangelium, ty i Kristus, i evangelium om Kristus, finner hon bara en möjlighet till syndernas förlåtelse, till rättfärdiggörelse. Nej människan måste se in i sitt hjärta, om hon där upptäcker det förhållande, som förvandlar en möjlighet till verklighet. Om hon nu, förskräckt och plågad av sina synder, i känslan av Guds vrede, inte upptäcker det avgörande momentet i sitt inre om nu tron undandrar sig hennes känsla och iakttagelse, ve henne då! Då har livlinan ryckts ur händerna på henne, då förtvivlar hon och går under trots all möjlighet till räddning. [5]
Alla människor är rättfärdiggjorda!
Man ser, hur ivrig djävulen är att med uttryck, som låter lutherska, och med floskler lura de lutherska kristna bort från deras bekännelse och från den rätta läran om rättfärdiggörelsen. Då måste vi vara på vår vakt, så att vi inte går miste om vad vi har. Artikeln om rättfärdiggörelsen förblir ren, fast och orubbad, om vi betänker läro- och trossatsen om den allmänna rättfärdiggörelsen, om vi håller fast vid, att hela den syndiga världen redan är rättfärdiggjord genom det, som Kristus gjort och lidit. Detta är en klar och viss Skriftens lära. [7]
Locus classicus är andra hälften av Romarbrevets femte kapitel. Vad Paulus har lärt om rättfärdiggörelsen alltifrån Rom. 1:16, sammanfattar han sedan i kap. 5:12-21. Sammanfattningen av detta avsnitt anges i de båda verserna 18 och 19. Där heter det: »Liksom nu genom ens synd fördömelse har kommit över alla människor, så har genom ens rättfärdighet livets rättfärdiggörelse kommit över alla människor. Ty liksom genom en människas olydnad många har blivit syndare, så blir också genom ens lydnad många rättfärdiga.» De två människorna, Adam och Kristus, ställs här mot varandra. Om den ena människan, Adam, säges – vi översätter ordagrant: »Genom en människas överträdelse har det kommit till fördömelse över alla människor.» »Genom den ena människans olydnad har de många blivit framställda som syndare.» Adam har syndat, överträtt Guds bud varit olydig, och just därigenom har de många, som härstammar från Adam, d.v.s. alla människor, framställts som syndare och överträdare inför Gud. Den enes överträdelse och olydnad har tillräknats de många, d.v.s. alla. Alla människor gäller nu inför Gud som överträdare, som olydiga. De har alla syndat i och genom Adam, vers 12. Och till följd av den enes olydnad, vilken alltså är allas olydnad, har de många, d.v.s. alla människor, hemfallit åt fördömelse och död. [8]
Kristus är Adams motbild. Om honom säger Paulus: »Genom en människas rättfärdighet har livets rättfärdiggörelse kommit över alla människor.» »Genom den ena människans lydnad framställes de många som rättfärdiga.» Futurumformen katastathäsontai är det s.k. logiska futurum och anger, att likavisst som det förra är fallet, nämligen att de många genom ens (Adams) gärning har framställts som syndare, så äger lika visst också det senare rum, nämligen att de många genom ens (Kristi) gärning har framställts som rättfärdiga. Och det senare hör likaväl som det förra till det förgångna. Aposteln förklarar vad som i och med den enes handling har skett för de många. Kristus, denne ene, har uppfyllt all rättfärdighet och presterat lydnad. Hela hans liv, pina och död var ett uppfyllande av rättfärdigheten, en enda stor lydnadshandling. Just därigenom har de många, just de, vilka genom Adams synd blivit syndare, ja fördömda syndare, d.v.s. alla människor, framställts som rättfärdiga inför Gud. Den enes rättfärdighet och lydnad har tillräknats de många, d.v.s. alla. Alla människor gäller nu inför Gud som rättfärdiga och lydiga. Rättfärdiggörelsen har kommit alla till del, och denna rättfärdiggörelse är livets rättfärdiggörelse, i kraft av vilken livet, det eviga livet, har tillerkänts dem i stället för döden. [9]
Föreliggande skriftställe hör till de klara, ja de solklara ställena. Paulus betygar här klart och tydligt, att alla människor som genom Adams synd var fördömda, genom Kristus har blivit rättfärdiggjorda, och att de genom att Kristus uppfyllde all rättfärdighet och presterade lydnad, verkligt, och inte bara som en möjlighet, är rättfärdiggjorda. Nyare utläggare anmärker, att de många, »alla människor», endast kunde vara de troende därför att Paulus eljest tillskriver rättfärdiggörelsen de troende. Det är verkligen att gå rakt emot skriftordet, ordalydelsen och sammanhanget. [10]
Tron är endast ett mottagande av rättfärdiggörelsen
Med det här avhandlade skriftordet överensstämmer också andra skriftutsagor. Genom Kristi lydnad, som han också visade i döden, verkades försoningen, världens försoning. Försoningen är allmän. Kristus är försoningen för hela världens synd, 1 Joh. 2:2. Men nu använder aposteln Paulus begreppet »försoning» och »rättfärdiggörelse» synonymt. Han skriver i Rom 5.8, 9: »Därmed bevisar Gud sin kärlek till oss, att Kristus har dött för oss, då vi ännu var syndare. Så blir vi mycket mer genom honom frälsta från vreden, sedan vi genom hans blod blivit rättfärdiggjorda.» Denna mening förklarar Paulus genom parallellsatsen, vers 10: »Ty om vi, när vi var fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, skall vi mycket mer, sedan vi blivit försonade, bli saliga genom hans liv.» På detta vissa faktum i det förflutna, nämligen Kristi död, grundar aposteln här vissheten om den tillkommande saligheten, den slutliga frälsningen från vreden. Kristi döds betydelse uttrycker han dels så: »Vi är försonade genom hans död», och dels: »Vi är rättfärdiggjorda genom hans blod». Försoning och rättfärdiggörelse betyder här för honom ett och detsamma. [12]
Om alltså hela syndavärlden är försonad genom Kristi död och blod, så får vi också säga, att den syndiga världen genom Kristi död och blod är rättfärdiggjord. Rättfärdiggörelse är ingenting annat än syndernas förlåtelse. I 2 Kor 5 19 betygar Paulus att »Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv», och han förklarar denna utsaga närmare genom tillägget: »i det att han inte tillräknar dem deras synder». När Gud försonade världen med sig genom Kristus, genom Kristi död, så har han förlåtit d.v.s. inte tillräknat världen, d.v.s. alla människor, deras synder. Hela världens alla synder blev verkligen förlåtna, då Kristus dog för syndarna. Det är därför helt galet, när utläggarna förändrar den en gång skedda syndaförlåtelsen till blott en möjlighet att få syndernas förlåtelse. [13]
Paulus lämnar i detta sammanhang, Rom. 5, inte outrett, hur väl det, som han lär om den allmänna rättfärdiggörelsen, harmonierar med vad han eljest, t.ex i Romarbrevet från kap. 1:16, har sagt om rättfärdiggörelsen genom tron. Just på detta sätt bevarar tron sin karaktär och egenart, enligt vilken den utesluter allt eget verk och all förtjänst hos människan. Det heter i Rom. 5:17: »Ty om döden genom den enes överträdelse har regerat genom den ene, så skall mycket mer de, som tar emot nådens fullhet och rättfärdighetens gåva, regera i livet genom den ene Jesus Kristus.» Genom den enes lydnad är alla människor rättfärdiggjorda, de har livets rättfärdiggörelse, som kommit över dem alla. Men därmed är inte sagt, att de nu alla verkligen kommer att ärva och åtnjuta det eviga livet och regera i det eviga livet, fastän de alla är rättfärdiggjorda. Endast de, som tar emot nådens fullhet och rättfärdighetens gåva kommer att regera i livet genom den ene, Jesus Kristus. Detta mottagande, om vilket aposteln redan förut talat, »genom vilken vi nu har tagit emot försoningen», vers 11, är inte annat än tron. [14]
Tron framträder genomgående som ett medel, endast som ett medel, varigenom vi tar emot allt, som hör till rättfärdiggörelsen, nåden, Kristi lydnad och själva rättfärdiggörelsen Tron är inte på något sätt att betrakta som ett människans verk varigenom något åstadkommes, som inte fanns där förut. Det är inte vår tro eller vårt mottagande, som bestämmer Guds dom över oss, som vänder hans fördömelse i dess motsats, och som åstadkommer det förhållande, i vilket Gud nu genom Kristus står till syndarna. Nej, det är Guds överflödande nåd och Kristi den ena människans, lydnad, som förmår och bevekar Gud att frisäga oss från synd och fördömelse, ja, den har redan förmått Gud att rättfärdiggöra syndarna, d.v.s. hela den syndiga världen. Denna Guds dom gäller sedan länge. Detta Guds nya förhållande till syndarna har åstadkommits genom Kristi lydnad. Guds nåd, Kristi lydnad, rättfärdighetens gåva är färdig och beredd före vår tro och vårt mottagande, och den tillbjudes, som Paulus lär, i Ordet, i evangelium, åt alla människor som hör evangelium. [15]
Genom tron, när vi tror evangelium, tar vi nu i personlig besittning den rättfärdiggörelse, den rättfärdighet, som redan blivit tillsagd alla syndare. Genom tron inträder vi alltså personligen i denna Guds rättfärdiggörande dom, vilken Gud redan har uttalat över alla syndare, vi inträder i det av Kristus grundade och åstadkomna nya förhållandet, nådens förhållande, och vi gäller därför inför Gud som rättfärdiggjorda. Vi kan då med glädje bekänna: Vi har nu blivit rättfärdiggjorda genom tron. [16]
Så blir då genom tron den allmänna rättfärdiggörelsen en enskild rättfärdiggörelse. Vi tillämpar Guds rättfärdiggörande dom på oss själva. De, som inte tror, och som förkastar Kristus och evangelium, har väl också blivit rättfärdiggjorda genom Kristi lydnad, men de ställer sig själva utanför det Guds förhållande till syndarna, som har upprättats och äger bestånd endast i Kristus, och som uppenbaras för de syndiga människorna endast genom evangelium. Den, som tror, gör inte till en verklighet något, som Gud bara har gjort möjligt, utan erkänner och bekräftar, vad som från Guds sida sedan länge varit sanning och verklighet. Den, som inte tror, sätter det, som redan var en verklighet, ur kraft. [17]
Genom en bild, som Paulus en gång antyder, kan vi göra saken åskådlig för oss. I Kristus har Guds frälsande nåd, Guds vänskap och kärlek till alla människor, uppenbarats. Över hela syndavärlden lyser sedan dess solsken. Detta ljus har förjagat allt mörker. Gud har glömt de forna synderna. Visserligen har ögonen ännu inte öppnats på alla människor. Innan evangelium kommer, i vilket rättfärdighetens sol lyser, är människan blind och förmörkad. Men då hon lär känna Kristus och evangelium, när hon kommer till tro, då ser hon solen på himmelen och blir upplyst och glad i dess sken. Genom sitt seende och sin erfarenhet skapar hon inte solskenet utan tar emot ljuset och dess välgörande värme. Hon lever och vandrar i ljuset. [18]
Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen vår tröst i anfäktelsen
Detta är visserligen bara en svag jämförelse. Vi kan inte med vårt svaga förstånd här få ljus och klarhet i allt. Människan är alltifrån födelsen under Adams skuld och fördömelse. Likafullt har redan i och med Kristus livets rättfärdiggörelse kommit över alla människor. Genom den ena människans lydnad är vi redan rättfärdiggjorda, benådade. Och ändå gläder vi oss, när vi blivit omvända och kommit till tro: En gång var jag inte i nåden, men nu är jag i nåden. Det kan vi inte förnuftsmässigt förklara. Vi avstår därför ifrån att systematisera rättfärdiggörelsen. Vad Skriften säger om rättfärdiggörelsen, det accepterar vi, det håller vi fast vid, och vi tillåter inte, att något enda ord därom blir avkortat eller förvanskat. Vi vet, att det alltsammans, också det, som är sagt om den allmänna rättfärdiggörelsen, är skrivet oss till tröst och tjänar oss till salighet. Och när själen i det kritiska ögonblicket svävar mellan död och liv, mellan himmel och helvete, när vi känner den förlorade, fördömda människans hela elände, då tar vi vår tillflykt till den allmänna nåden, då tröstar vi oss med alla människors, alla syndares rättfärdiggörelse. Vi drar då därav den slutsatsen, att det, som skett för alla människor, det gäller med visshet också för oss det är avsett också för mig personligen. Så blir vårt hjärta stilla inför Gud. [20]