Helig skrift men icke Guds ord

| Nr 6-7, 1979 sida 211| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Under ovan citerade rubrik saxar vi följande ur SKT nr 44/79:

Bibeln är helig skrift och böckernas bok, men den är inte på allvar i någon som helst mening rakt igenom Guds ord… Bibeln innehåller människors tankar och framställer, hur dessa har uppfattat Guds tankar. I det avseendet skiljer den sig inte på minsta vis från andra heliga skrifter. Koranen innehåller en persons tankar och visar, hur denne har uppfattat Guds tankar. Bibeln består av en mångfald skrifter och räknar ett flertal författare med skiftande uppfattningar också om Guds tankar… Visst är bibeln inspirerad, utbrast Torsten Bohlin som professor i en föreläsning men avsåg då inspirerad som exempelvis Nils Holgerssons underbara resa eller andra verk av liknande art, och i sin dogmatik från biskopstiden avböjer han alla teorier om att Gud skulle ha ingripit vid bibelns tillkomst mer påtagligt än i fråga om andra böcker.

Man kan tala om två slag av bibelkritik. Det ena slaget, och det är det vanligaste, står precis för den ruskiga otro, som vi citerat här ovan. Men den lindar in denna otro i fromma vändningar och använder flera äktkristna termer, för att inte de bibeltrogna så lätt skall genomskåda vad det är fråga om och gå till motangrepp. Det andra slaget av bibelkritik är mera rättfram och ärlig och representeras av t.ex. Hilmer Jonsson, som står bakom citatet ovan. Det kan tilläggas att SKT och svenska kyrkan inte på minsta sätt avvisar denna bibelkritik.

Ett knep att dölja bibelkritiken berör Hilmer Jonsson ovan. Det är det, som professor Torsten Bohlin använde sig av, när han framhöll: »Visst är bibeln inspirerad.» Många »bibeltrogna» låter sig nöja med en sådan försäkran utan att göra klart för sig, vad vederbörande menar. Den rättframma bibelkritiken kan inte med medvetna tvetydigheter av taktiska skäl, och det hedrar den.

EFS i blickpunkten

| Nr 6-7, 1979 sida 212| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

När Bibeln som den ofelbara normen och det tillförlitliga rättesnöret inte längre äger giltighet, går det fort utför. Det kan var och en konstatera, som jämför de senaste årgångarna av EFS Budbäraren med äldre årgångar.

Torsten Nilsson betraktas av många som »EFS’ ideologiske ledargestalt» (Vår Kyrka nr 29-30/79). I slutet av 1960-talet gav David Hedegård offentlighet åt Nilssons bibelkritik och ville väcka EFS till besinning. Det fick han mycket ovett för, och nu kan inte längre frukterna av bibelkritikens surdeg kamoufleras. En av följderna är att man inte avvisar obibliska läror och konfessioner utan kan praktisera den moderna ekumenismen och unionismen. När TN vid EFS’ senaste årskonferens i Umeå kraftigt pläderade för ett utökat samarbete både med svenska kyrkan och alla möjliga frikyrkor, berömmes han både inom och utom EFS som en sann profet.

Nyligen har också en avhandling om EFS av Henry Wiklund utkommit. Av den framgår det att det råder stor oklarhet inom EFS om EFS’ egen status och att EFS egentligen är en omöjlighet – att vara ett trossamfund inom ett annat trossamfund. Men det gör inget. Det går ändå bra att driva en ganska omfattande verksamhet. EFS är ändå en möjlighet och dess oklarhet ett föredöme, framhåller Vår Kyrkas ledarskribent.

I EFS Budbäraren nr 41/79 ryter Hans Lindholm till och tycker att avfallet nu gått väl långt inom EFS. Droppen som tycks ha fått bägaren att rinna över är en mycket positiv anmälan i tidningen av en ny bok med ett typiskt liberalteologiskt innehåll. Lindholm skriver bl.a.: »Maken till flathet har sällan skådats! Detta representerar ett teologiskt ras från bibeltro till ingenting. Ett EFS, som inte har så pass profil att det klart kan ta avstånd från läran i denna bok, har inget berättigande. Det har sålt sin förstfödslorätt för en smaklös och vattnig soppa.» Bra sagt!

Men det tyckte inte EFS Budbäraren och TN. Redan i nästa nummer fick Lindholm veta vad han går för. Och när Lindholm återigen tar till orda i nr 45/79 är det inte samma kraft i hans skall. Han har blivit svårt riven och inte många har trätt upp vid hans sida. Och några som håller med honom i sak, vill att han skall skälla litet mjukare. Nej, Hans! Vi har nog av »stumma hundar, som inte kan skälla; de ligger och drömmer och vill gärna slumra» (Jes. 56:10). Du måste tvärtom ge skall ännu högre. Låt ingen skrämma dig till tystnad!

Nödvändigheten av kamp för tron

| Nr 6-7, 1979 sida 213| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I Nya Väktarens novembernummer betonar G. A. Danell nödvändigheten av kamp för tron. Han hänvisar till Judas’ uppmaning till en sådan kamp i Jud. vers 3 och frågar: »Vad skulle han inte säga idag, då i vår egen kyrka den kristna tron är så förnekad, så förvanskad, så uppblandad med främmande element?» Danell sammanfattar avfallet i svenska kyrkan med följande ord:

Så lär den officiella svenska kyrkan människor att förakta och förneka den tro, som ensam ger frälsning och salighet. Så tjänstgör hon som ett förträffligt instrument för vårt folks fortsatta avkristning.

Kan man då samexistera med en sådan kyrka? Alla bibeltrogna borde svara nej. Inte kan man ha någonting gemensamt med »ett förträffligt instrument för vårt folks fortsatta avkristning»!

Denna självklarhet har nu också blivit självklar för Danell. På liknande sätt som denna tidskrift betonat det orimliga i en samexistens med en avfällig kyrka och en samvetsklausul för en sådan samexistens, gör nu Danell detsamma. Han skriver:

Ur teologisk synpunkt var denna kompromiss både ologisk och omoralisk. Samvetsklausulen kom till för att ge även »oss» rätt och möjlighet att stanna kvar inom den svenska kyrkoorganisationens åtminstone ekonomiskt trygga murar, samtidigt som den innebar ett erkännande av att även de andra, att även den segrande majoritetsuppfattningen var legitim, vilket borde ha varit omöjligt även rent logiskt sett efter minoritetens förklaring och bekännelse om vad Bibeln lär om predikoämbetet och kvinnans förhållande därtill. Från båda sidor var denna kompromiss en orimlighet.

När Danell bekänner, att det är bibliskt sett orimligt med en samexistens med en avfallen kyrka, upphör det inte att förvåna, att han likväl fortsätter att samexistera med denna kyrka. Hur urholkar han inte genom detta sin egen bekännelse och vilka välsignade följder skulle inte hans bekännelse få, om den inte bara stannade i ord!

Bibelkritikens skiljande mellan förtröstan och försanthållande

| Nr 6-7, 1979 sida 214| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

För att kunna försvara bibelkritiken såsom förenlig med kristen tro, måste den kristna tron göras oberoende av Skriftens tillförlitlighet. Bibelkritikens knep är att definiera den kristna tron som en förtröstan, som inte har med försanthållande att göra. G. A. Danell påtalar i NV 11/79 med rätta det ohållbara i denna distinktion:

Den förnekelseteologi, som under hela vårt århundrade underminerat den svenska kyrkan och gör så än idag, har försökt och försöker det omöjliga konststycket att förkunna, att man inte behöver hålla för sant vad Bibeln och våra trosbekännelser säger om Jesu person och verk. Tron är inte ett försanthållande av vissa lärosatser eller dogmer, säger man, utan den är förtröstan. Vi frågar: förtröstan på vem? Man svarar: på den »historiske Jesus». Men med det uttrycket menar man en person, som aldrig existerat annat än i vissa teologers inbillning och i deras skrifter och föreläsningar. Med liberalteologernas »historiske Jesus» menas inte den verkligen en gång levande, lidande, döde och uppståndne och himlafarne Jesus, utan en person som skulle varit blott människa och som aldrig funnits till. Men en människa – även om hon vore syndfri – kan inte frälsa oss människor, övervinna världen, sona våra synder, lida vårt syndastraff. Det kan endast den i sann mening historiske Jesus, Bibelns och bekännelsens Jesus, han som är Gud, högt lovad i evighet.

För en mera utförlig behandling av Bibelns lära om tron och Kristus hänvisas till Biblicums Kassettarkiv och de senaste föredragen i serien »Vad är kristendom?».