1979/2 – Utblick över samtiden

Avfallet från Guds ord

| Nr 2, 1979 sida 80| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Det grundliga bibelstudiet försummas mer och mer i många samfund och församlingar. Man frågar inte efter Guds vilja och gör man det, så går man inte till Bibeln, där den är uppenbarad. Man frågar inte »vad säger Herren?» utan »vad tycker Du?». I Bibeln menar man sig finna endast »ansatser» och »trevande försök», som vi har att utveckla vidare. Man betraktar inte Bibelns undervisning som Guds undervisning, den sunda läran från Gud, en lära som vi inte skall förändra utan i stället rätta oss efter och förtrösta på. Man har glömt bort att en kristen är en lärjunge, som i allt lyssnar till sin Mästare och Herre, att Bibelns ord är vår Herres ord, inte människotankar. I stället vill människan själv vara Herre och Mästare, välja och vraka i Guds ord och i strid med bibeltextens mening och sammanhang bryta loss »motiv», som man sedan kan vidareutveckla i harmoni med tidsandan. Så här kan det låta:

Vi måste sluta upp med att läsa Pauli brev som om de innehöll tidlösa dogmatiska och etiska sanningar. Att låta sig inspireras av Paulus måste i stället innebära att vara lyhörd för nya andliga erfarenheter. Paulus var en nydanare, som gjorde djärva nyformuleringar av Jesu lära. Han försökte bryta upp ur föråldrade tänkesätt och strukturer. Därför behöver också vi befrias från ängsligt tillbakablickande och få mod att gå nya vägar. Det gäller att föra fram ett evangelium som upplevs relevant för människor i vår tid, i vårt samhälle, med vår tids stora och svåra problem. Vi behöver en ny djärvhet att i konstruktiva nytolkningar upplåta för människor bibelordets hela frigörande kraft. Att efterfölja Paulus är att tänka in evangelium i vår situation och utlägga det i våra tankekategorier.

Detta är ett fritt sammandrag av prof. Ragnar Holtes artikel »Mod att gå nya vägar» i Svensk Kyrkotidning 8 febr. 1979.

Det är inte underligt att teologie studerande blir förvirrade och vilseförda av dylikt trams. Hör bara vad en grupp om åtta teol. stud. i Uppsala har kommit fram till enligt Upsala Nya Tidning 16 febr. 1979:

Det gäller för kyrkan att ta del av nya tankar och känsloyttringar. Eftersom Bibeln är en bok skriven av män för män, skapas ett främlingsskap hos kvinnorna. Paulus gör också fel, som menar att kvinnans underordning hör med till skapelseordningen. Det är i stället fråga om en »syndafallsordning», som vi skall försöka att komma ifrån. Med Jesus börjar en jämställdhetstanke att växa fram. Hans handlande och läror rymde fröet till en jämställdhetssyn.

Detta referat visar vad som blir följden, när man frigör sig från Bibeln som Guds undervisning och i stället väljer och vrakar i texterna för att försöka få fram »fröet» till någonting annat än vad texten lär. Man kan då inte ens läsa rätt innantill. Fastän kvinnan skapades för att Gud ville göra åt mannen »en hjälp, en sådan som honom höves» (1 Mos 2:18ff), har dessa studerande fått för sig att denna ordning infördes först efter syndafallet. Man och kvinna har samma värde men olika ställning enligt Guds skapelseordning. Men i vår tid kan man inte skilja mellan samma värde och samma ställning.

Den karismatiska enheten

| Nr 2, 1979 sida 81| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

När Bibeln inte längre får avgöra vad lärjungarna skall lyssna till, rätta sig efter och förtrösta på, lägges en annan grund för kristen enhet. I stället för gemensam lära och bekännelse blir grunden gemensam »karisma». Man talar mycket om en »karismatisk enhet» som är oberoende av läroenhet. Man gläder sig över att katoliker och olika grupper av protestanter blir andedöpta och förenade i en karismatisk enhet, fastän de alltjämt är allt annat än ett i tro, lära och bekännelse. Därför skjuter man åt sidan sådana viktiga bibliska läror som läran om nådemedlen, rättfärdiggörelsen genom tron allena och Bibelns ofelbarhet. Följden blir att den s.k. karismatiska gemenskapen skapar likgiltighet för läran. Ja, man upplever ivern för Bibelns rena lära som ett hot mot den karismatiska enheten.

När man menar att Anden visar vilka människor som utgör en sann andlig gemenskap, fastan dessa ställer sig olika till Guds undervisning i Bibeln, skiljer man Anden och Ordet åt på ett obibliskt sätt. Att inte låta Ordet avgöra vad som är andligt och Andens vittnesbörd är i alla tider kännetecknct för »svärmeri».

Enligt Guds ord kan vi inte se in i varandras hjärtan om där finns en sann tro. Vi måste gå efter lärjungens bekännelse. När vi finner en rätt kristen bekännelse, då ser vi den som en frukt av den rätta tron och att vi således har funnit ett trossyskon. Men karismatikern finner trossyskon också bland dem, som förkastar delar av Bibelns lära och bekänner läror som strider mot Guds ord. Det är visserligen sant att hjärtats sanna tro kan finnas kvar hos en person, som av okunnighet omfattar vissa ickefundamentala läror. Men vilka av de villfarande som har det på detta sätt i hjärtat kan vi inte avgöra. Att mena sig kunna avgöra det är detsamma som att påstå, att man kan se in i en människas hjärta. Och att säga om t.ex. en katolik, som förbannar en sådan fundamental lära som rättfärdiggörelsen genom tron allena, att han likväl är en sant troende, det vittnar inte om att man har den Ande som har inspirerat Skriften. I artikeln »Ekumenik och karisma» i Hemmets Vän 25 jan. 1979 heter det nämligen om de »andedöpta» katolikerna, att »deras hjärta är rätt inför Gud», fastän de förnekar Skriften allena, tron allena, nåden allena.

»Vi är på väg mot en ny församlingssyn i linje med Joh. 17:21», säger pingstpastorn Stanley Sjöberg i samma nummer av Hemmets Vän. Därmed menar han den världsvida karismatiska församlingen, inom vilken man upplever en underbar gemenskap, även om man tror och lär helt olika i många bibliska frågor. »Jesu bön om de kristnas enhet mellan alla troende kommer att bli besvarad i vår tid», fortsätter han. I EFS Budbäraren 22 febr. skriver Betsy Ramsay om »den enhet som håller på att mer och mer känneteckna Guds folk» och att det är »en glädje att få leva i en tid då Jesu bön går i uppfylielse att ’de alla skulle vara ett’». Man är alltså främmande för att den sanna kyrkan inte kan ses med ögonen (Luk. 17:20-21) och i alla tider är ett i tron, är »en helig, allmännelig kyrka», som »vi tror på» (tredje trosartikeln). När det gäller de yttre samfunden, så måste man med sorg konstatera att de flesta »inte längre fördrager den sunda läran, utan efter sina egna begärelser samlar åt sig lärare hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen» (jfr 2 Tim. 4:3). Den yttre kyrkan skall vara ett i läran och bekännelsen. Den skall förkunna Guds ord rent och klart och förvalta sakramenten rätt, så att människor därigenom kommer till tro och bevaras i tron.

I Hemmets Vän 15 febr. skriver Stanley Sjöberg om hur »enskilda kristna ledare försonas, kyrkosamfund förlåter varandra och gamla gränser utplånas till förmån för en ny samhörighet mellan allt Guds folk». Det är naturligt att när Guds ords rena lära kommer i andra hand finns det inte längre någon anledning att varna för villoläror och avgränsa sig ifrån dem, som trots undervisning och förmaning försvarar falska läror. Visst har många orätta avgränsningar gjorts, av okunnighet och genom att man upphöjt människoläror till Guds bud. Men att avgränsa sig från falska lärare och sådana som tolererar falska lärare, det är en Guds befallning (Matt. 7:15, Rom. 16:17, Gal. 1:8, 9, 2 Joh. 9-11). Att be om förlåtelse för sådana avgränsningar är synd. Det är en falsk ekumenik.

En andlig (andedöpt) gemenskap, som inom sig tolererar både biblisk och obiblisk förkunnelse, är oandlig. Det som inte är i enlighet med Ordet är inte heller i enlighet med Anden. Enligt Ordet är en »andlig» gemenskap, som är söndrad i sitt tal eller sin lära, ett Babel som skall undflys (Upp. 18:4). Babel betyder just söndring, att dess tal är splittrat (1 Mos. 11:7) När den fallna kyrkan kallas »Babel» avses alltså en splittrad kyrka, som inte enigt förkunnar vad Guds ord lär (1 Petr. 4:11). Den är splittrad i sin förkunnelse. Aposteln skriver: »Jag förmanar er, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi, namn att alla vara eniga i ert tal och att inte låta söndringar finnas bland er, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt” (1 Kor. 1:10).

I Dagen 22 febr. meddelas på första sidan, att »Pingstpastor mötte påven om kristen enhetssträvan». Pingstpastorn i fråga var Stanley Sjöberg. Det är alltså inte bara Kyrkornas Världsråd som söker enhet med Påven utan också den karismatiska rörelsen. Man är blind för att påveämbetet är Antikrist. Ty påveämbetet förbannar Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse och rättfärdigheten från Gud som en helt fri gåva till fattiga syndare. Påveämbetet är upprättat mitt i den yttre kristenheten (»han tar sitt säte i Guds tempel», 2 Tess. 2:4). När påven talar utifrån sitt ämbete (ex cathedra), måste alla för sin salighets skull böja sig, ty då är det Gud själv som talar (»han föreger sig vara Gud», 2 Tess. 2:4). Ingen behöver alltså tveka om att Påveämbetet är Antikrist. Och det är påvens kyrka som är mest positiv till den karismatiska väckelsen! Karismatikern, förre biskopen Sven Danell, skriver i EFS Budbäraren 22 febr.: »Av alla kristna samfund i världen har inget gett närmelsevis så stark respons på den karismatiska väckelsen, inklusive tungotalet, som den romersk-katolska kyrkan.»

Blir det bättre och bättre?

| Nr 2, 1979 sida 84| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Filadelfiakyrkan i Stockholm inbjöd till en karismatisk förnyelsekonferens den 7-11 februari med pingstpastorerna David du Plessis, Alfrid Lorentzon och Joseph Mattson-Bozé. Dessutom talade biskop Sven Danell, ÖM-pastorn Sven Nilsson, de katolska prästerna Jerry Kenney och Clyde Rausch samt presbyterianpastorn Earl Morey. Mötena hölls i Filadelfiakyrkan och i Gustav Vasa kyrka.

Hemmets Vän av den 22 febr. berättar bl.a. följande om denna konferens:

David du Plessis berättade om hur Smith Wigglesworth kom till Johannesburg 1936 och profeterade: Gud ska göra någonting nytt. Han ska sända en ny våg av välsignelse och förnyelse. Han ska förnya de gamla samfunden och genom dem ska det komma en sådan förnyelse, att de stora katedralerna och kyrkorna ska fyllas tills de inte kan ta emot alla människorna. Det kommer att vara fullt både inne och utanför. Det kommer att bli så att det inte kommer att finnas någon byggnad, som kan rymma folkskarorna. De måste ut på de öppna fälten och de ska ta emot stora skaror av människor. – Vad vi pingstvänner har trott vara underbart, kommer att vara småsaker emot de stora händelser som ska hända i kyrkorna! Jag hade aldrig väntat att få höra något liknande från en pingstvän, sade du Plessis.

Den helige Ande ska falla över allt kött och ingen kan hindra det. Gud säger: ’Jag ska utgjuta min Ande’. Ingen regering kan hindra det, ingen kyrka kan hindra det. Det måste hända och det ska hända!

Detta profeterande stämmer inte med Guds ord. Jesus har sagt: »Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?» (Luk. 18:8). Han har också sagt oss att »många falska profeter skall uppstå och skall förvilla många» (Matt. 24:11), ja, »de skall göra stora tecken och under för att om möjligt förvilla jämväl de utvalda» (Matt. 24:24). När det gäller andeutgjutelsen enligt Joels profetia, lär oss aposteln Petrus, att profetian om andeutgjutelsen gick i uppfyllelse på första Pingstdagen (se Apg. 2:l6ff).

Också EFS Budbäraren 2 febr. ställer sig positiv till den karismatiska rörelsen. Sven Danell skriver med entusiasm om den karismatiska förnyelsekonferensen den 7-11 febr. »Andens närvaro var märkbar», skriver han, och han betecknar David du Plessis som »Herrens redskap för den karismatiska rörelsens genombrott». »Djup insikt i Bibeln präglade hans utläggningar», heter det »Du Plessis ansåg att Joels profetia nu börjar gå i fullbordan.» Men detta strider ju mot Apg. 2:16ff och är alltså allt annat än tecken på »djup insikt i Bibeln». Det är inte heller följande: »Du Plessis påminde om att samma år som staten Israel grundades, 1948, bildades också Kyrkornas Världsråd, ett viktigt steg i riktning mot återställd kristen enhet. En absolut förutsättning för denna enhet är ömsesidig förlåtelse.» Detta yttrande röjer dels en obiblisk syn på Israel (till Bibelns lära om »Israel» skall vi återkomma), dels en falsk syn på Kyrkornas Världsråd och dess ekumenism. Enhetssträvanden, som förutsätter den liberala teologins nedrivande av den bibliska bekännelsen och ett ömsesidigt tolererande av falska läror, både accepteras och rekommenderas av du Plessis. Ingen som håller samman Anden och Ordet behöver tveka om, vad det är för en ande bakom detta tal.

Sven Danell slutar sitt entusiastiska referat med att omnämna sista dagens »ekumeniska nattvardsgång». Men en nattvardsgemenskap mellan olika bekännare är en styggelse för Gud. Det visste både svenska kyrkan och pingströrelsen tidigare. Ingen nattvardsgemenskap mellan olika kyrkor, förrän man haft lärosamtal och dessa visat att man är ett i tron, läran och bekännelsen. Angående Bibelns lära om nattvardsgemenskap, se handboken »Kyrkogemenskap – vad säger Bibeln?» (Biblicum 1977), s. 57ff.

Nattvardsgemenskap med Zwingli

| Nr 2, 1979 sida 86| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Nattvardsgemenskap förutsätter att man har gemenskap i den bibliska läran. Därför avvisar den iutherska kyrkan bl.a. zwinglianer från nattvardsgemenskapen. Men biskop Sven Danell har en annan syn. Han skriver i EFS Budbäraren den 1 mars 1979:

Välkommen till Herrens bord är var och en som har Herren Jesus kär och vill tillhöra honom. Välkommen är han, även om han skulle se lika rationalistiskt som Zwingli på nattvardens innebörd. Skulle så vara att du, likt Zwingli, inte förmår se något mer i nattvarden än en åminnelsehögtid, så är du ändå välkommen till denna måltid.

Det grova avfall från den bibliska läran som dessa biskopsord vittnar om tycks inte längre väcka någon reaktion vare sig i svenska kyrkan eller i EFS. Finns det inte längre några inom dessa organisationer som är övertygade om att den lutherska läran är den bibliska?

Vad menas med evangelium?

| Nr 2, 1979 sida 86| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Ärkebiskopen Olof Sundby intervjuades i Radio Uppland den 23 febr. med anledning av Kyrkomötets halvhjärtade avskaffande av samvetsklausulen. Med anledning av kluvenheten och inbördeskriget i svenska kyrkan menade han att detta måste accepteras för evangeliets skull. Ty kyrkan skall stå för evangelium, och det betyder, framhöll han, att kyrkan måste visa tolerans. Kvinnliga präster är svenska kyrkans ordning, men eftersom evangelium innebär tolerans, får vi inte kasta ut den minoritet som är motståndare till kvinnliga präster. Det gäller att till varje pris hålla ihop svenska kyrkan.

På detta obibliska sätt talar alltså en ärkebiskop. Vad är det då som är obibliskt i detta? Svar: En kyrka skall bara ha sådana ordningar som inte strider mot Guds ord. När svenska kyrkan dess värre menar att kvinnliga präster är en biblisk ordning, följer därav att det enligt svenska kyrkan är synd att bekämpa denna ordning. Att inom kyrkan tolerera dem som öppet bekämpar det som kyrkan bekänner som bibliskt, det strider mot Guds ord. Evangelium betyder inte att synden skall tolereras. Evangelium är det glada budskapet att förtappade syndare har syndernas förlåtelse, liv och salighet i Jesus Kristus till följd av hans ställföreträdande tillfyllestgörelse och att syndernas förlåtelse ges åt fattiga syndare i nådens medel. En rätt kyrka får inte tolerera uppenbar synd i lära eller leverne. Att hålla ihop en kyrka, som rymmer både rätt och falsk lära, både bibliska och obibliska ordningar, är ingalunda i harmoni med evangelium. En sådan kyrkogemenskap är strängeligen förbjuden i Guds ord (se boken »Kyrkogemenskap – vad säger Bibeln?», Biblicum 1977).

Kyrkans lag och ordning

| Nr 2, 1979 sida 87| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I DN 31 jan. tar teol. dr Gustaf Dahlbäck upp det fjärde prästlöftet, som innebär ett ja på följande fråga: »Viljen I ock troget efterleva kyrkans lag och ordning, bevisa edra förmän skyldig lydnad och villigt efterkomma vad eder varder ålagt?» Dahlbäck undrar hur prästkandidater hörbart kan avlägga detta löfte, samtidigt som de tyst menar följande: »Nej, vi ämnar inte efterleva kyrkans lag och ordning, sådan den blev genom 1958 års kyrkomöte.» Han finner detta oärligt, orimligt och motbjudande.

Samvetet tillåter alltså ett tyst nej till ett hörbart ja! Se där en man och hans samvete! Vad skall människor i längden tro om hederligheten hos en kyrka som tillåter sådant? Jag skulle ingenting ha att invända mot hederligheten, ifall man samtidigt hade antagit en alternativ prästvigningsritual för dem som påbörjat sin utbildning. Men som det nu är har jag ofta undrat över samvetet; hur fungerar det hos kvinnoprästmotståndarna? Och jag hyser en mycket stor respekt för de präster som anslutit sig till den s.k. lutherska bekännelsekyrkan. Av samvetsskäl!

Enligt Skriften skall allt i kyrkan tillgå »på höviskt sätt och med ordning» (1 Kor. 14:40). Dahlbäck har rätt i att det är orimligt med en kyrka som dels har den läran och ordningen att kvinnan har behörighet till prästämbetet och dels tillåter att blivande präster tyst säger nej till denna lära och ordning, samtidigt som de hörbart inför församlingen säger ja. Hur bekännelsetrogna kan kämpa för att denna kluvenhet skall få bestå och för rätten att få tillhöra och tjäna en sådan kyrka är obegripligt. Skriften förbjuder ju så tydligt en läropluralistisk och kluven kyrkogemenskap. I en bekännelsetrogen kyrka förekommer inga samvetsklausuler, ännu mindre en rätt att få stanna hemma, när falska lärare kommer till församlingen (väjningsrätt). I en bekännelsetrogen kyrka väjer man inte för falska lärare i församlingen utan ställer dem i stället utanför kyrkans gemenskap. Den kyrka, som inte kan ställa falska lärare utanför kyrkans gemenskap, skall undflys som en falsk och obiblisk kyrkoorganisation.

Omsorg om läran

| Nr 2, 1979 sida 88| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Under rubriken »Omsorg om läran» skriver organet för Det Norske Lutherske Indremisjonsselskap »For Fattig og Rik» 25 febr.:

Hans Nielsen Hauge hade klara ord om lärans betydelse. I hans »Testamente» varnar han för att ha något med falska lärare att göra… Förkunnare som inte lär i överensstämmelse med Skrift och bekännelse kan vi inte acceptera i våra föreningar… När vi vill kämpa för det bibliska budskapets renhet och klarhet, så är det därför att Guds ord förmanar oss till det. »Om noen kommer til dere og ikke förer denne Läre, så ta ikke imot ham i deres hjem, og hils ham ikke vel mött» (2 Joh. br. v. 9-10).

Detta bibliska krav att inte acceptera falsk lära »i våra föreningar» gäller hela församlingen eller kyrkan, inte bara »våra föreningar». Att acceptera och tillhöra en församling, där falsk lära tolereras, samtidigt som man kämpar för att en del av församlingen, nämligen »föreningen», inte skall tolerera falsk lära, går inte ihop och är oförenligt med Guds ord. Läs 1 Kor. 1:10, som förbjuder en uppdelning av församlingen i en bibeltrogen och en icke-bibeltrogen del!

Nya Väktaren och Kyrklig Samling

| Nr 2, 1979 sida 89| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Nya Väktaren nr 2/79 framhåller vidare, att de inom svenska kyrkan som motsatt sig kvinnliga präster är mycket splittrade i bibliska lärofrågor. Red. skriver: »Kyrklig Samlings tragedi har varit, att den sökte ena olika fraktioner kring en enda fråga, nämligen motståndet mot kvinnans rätt till prästämbetet.» »Det finns en hel rad av ömtåliga lärofrågor, som splittrar den bekännelse- och bibeltrogna falangen.» Red. nämner särskilt »rättfärdiggörelsen och försoningen», »Det särskilda och det allmänna prästadömet och förhållandet mellan dessa båda», »Biskopsämbetet, prästvigningen och den s.k. apostoliska successionen», »Nattvarden och instiftelseordens betydelse». Det är lätt att räkna upp ytterligare läropunkter, där »den bekännelse- och bibeltrogna falangen» inom svenska kyrkan inte enigt företräder den bibliska läran. Därför vill vi instämma i följande ord av G. A. Danell inför 400-årsminnet av Konkordieformelns antagande: »Det vore synnerligen angeläget att alla grupper och enskilda som vill stå på Bibelns och bekännelsens grund, kunde nå fram till en fullkomlig enhet och endräkt i sanning och i kärlek.»

Nya Väktaren och Kyrklig Samling

| Nr 2, 1979 sida 89| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Är svenska kyrkan en luthersk kyrka?

| Nr 2, 1979 sida 89| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

»Kan svenska kyrkan längre anses vara en luthersk kyrka, om dopet inte utgör en första förutsättning för kyrkotillhörighet?

Den frågan och två andra ställer 12 teologer från Uppsala i ett brev till Lutherska världsförbundet.» Citatet är hämtat från Upsala Nya Tidning 19 febr. 1979. Bakom Uppsalateologernas aktion ligger det för en luthersk kyrka omöjliga förhållandet att ha odöpta medlemmar. »Svenska kyrkan har idag omkring 500.000 odöpta medlemmar, redan om några år kan antalet vara upp mot en miljon», får vi veta. Likväl finns det t.o.m. »bekännelsetrogna» som alltjämt talar om »vår älskade lutherska kyrka» och menar därmed svenska kyrkan.

Rättfärdiggörelsen och försoningen

| Nr 2, 1979 sida 90| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Hela världen har i Kristus blivit rättfärdiggjord eller försonad genom Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse (Rom. 5:18, 2 Kor. 5:19). Denna rättfärdiggörelse eller försoning, som är evangeliets glada budskap till hjälplösa syndare, har makt att upptända tro och genom denna tro mottages rättfärdiggörelsen eller försoningen som en personlig egendom (Rom. 3:28). Men den som förblir ohörsam och inte tar emot rättfärdiggörelsen eller försoningen, han får inte se livet utan Guds vrede förblir över honom (Joh. 3:36). Denna lära om rättfärdiggörelsen är Bibelns centrala lära, med vilken kyrkan står eller faller.

Likväl bekänns denna lära inte enigt och klart ens av de »bekännelsetrogna». Kyrkliga Förbundet och tidningen Kyrka och Folk fortsätter att bekämpa den utan någon notis om att det klart bevisats, att de smittats av den obibliska synergism, som sedan länge trängt in i den pietistiska väckelsen (se Biblicum nr 5/78, s. 117ff). Enligt Nya Väktaren nr 2/79 »går en skiljegräns till och med inom själva Bibeltrogna Vänner». Man måste dock framhålla, att BV:s ledning synes företräda den bibliska läran om rättfärdiggörelsen (se Bibeltrogna Vänners Missionstidning nr 2/79), även om det finns enskilda eller grupper inom Missionssällskapet som företräder Röstins, d.v.s. pietismens läroavvikelser i denna fråga (se Biblicum nr 1-2/78, s. 3-23). Att sedan en kristen gemenskap enligt Guds ord skall vara ett i tro, lära och bekännelse och inte på pietistiskt vis rymma olika lärogrupperingar inom samma kyrka eller missionssällskap, det borde man besinna.

Pietismen

| Nr 2, 1979 sida 91| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Vi har tidigare (Biblicum nr 5/78, s. 142ff) påtalat pietistiska läroavvikelser från den bibliska läran och att sådana avvikelser på många håll förväxlats med den lutherska läran. Red har haft tillfälle att samtala med predikanter och ledare för Evangeliföreningen i Finland om pietismen. Både genom dessa samtal och genom artiklar i Evangeliföreningens tidning »Sändebudet» har det framkommit, att Evangeliföreningen klart skiljer sig ifrån Bibeltrogna Vänner i Sverige. Man avvisar pietistiska läroavvikelser inte bara när det gäller rättfärdiggörelsen utan också när det gäller läran om utkorelsen, omvändelsen och människans vilja. Lärorna om dels en allmän utkorelse, dels en utkorelse som grundar sig på vad Gud förutsett hos människan avvisas båda med rätta som obibliska. Man bekänner den oomvända människans trälbundna vilja i andliga ting och avvisar därför också den »finare» synergismen, som kan uttryckas med orden »att människan låter sig dragas». I Evangeliföreningens årsbok »Hemåt» för 1978 står att läsa en alldeles utomordentlig artikel av Gunnel Karf om »Vad lär Bekännelseskrifterna om den ’fria viljan’?». Det är vår bön att Evangeliföreningens framdragande av Konkordieformelns bibliska vittnesbörd i dessa frågor skall få Bibeltrogna Vänner att besinna sig och i trohet mot Guds ord göra upp med pietismen också i dessa frågor.

Många inom Evangeliföreningen synes också vara beredda att genom ett förnyat studium av Bibeln och Bekännelseskrifterna ompröva sin ställning i frågor, där det visar sig att man påverkats av en obiblisk pietism. När man i Sverige med oro för följderna snabbt lägger åt sidan t.ex. Biblicums bok »Kyrkogemenskap – vad säger Bibeln?», studerar man denna bok grundligt i Finland (och i Norge är den under översättning för snar tryckning). Fastän ämnet är känsligt också för Evangeliföreningen, vågar man likväl inte skjuta åt sidan ett klart bibliskt vittnesbörd. Den lilla skriften »Pietismen och den lutherska bekännelsen (Bokf. Per Jonsson, 1978), som en del rosenianer i Sverige blivit rasande över, studeras nu med stor iver och tacksamhet i Finland. Vi får säkerligen anledning att återkomma till ämnet »pietismen».

Kristen eller pseudokristen?

| Nr 2, 1979 sida 92| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Med anledning av att mycket som uppenbart inte är kristendom likväl framföres och hyllas som kristendom, skrev red. följande artikel. Kyrka och Folk, Dagen och Hemmets Vän har inte velat införa den, endast Lutherskt Sändebrev (1/78).

Det blir allt vanligare att personer som ställer sig avvisande till vissa delar av den kristna tron ändå kallas kristna. Inte bara de själva menar sig vara kristna utan också kyrkor och enskilda betraktar dem som kristna trots allt. Detta framkom också i Kvällsöppet i TV den 25 nov. 1977, då docent Sigbert Axelson och pastor Stanley Sjöberg debatterade Axelsons missionssyn. Axelson tror inte att Bibelns Gud är den ende sanne Guden utan vilken ingen kan bli salig. Han tror inte ens att det är samme Gud som talar i Gamla och Nya testamentet. Han tror inte på Guds vrede och att vi utan Kristus och hans ställföreträdande gottgörelse är räddningslöst förlorade för all evighet. Något helvete säger han sig inte tro på. Mot den bakgrunden blir missionärernas iver att föra hedningar till tro på den ende Frälsaren från synd, djävul och helvete skadlig. De tar ju helt i onödan ifrån hedningarna deras ursprungliga gudstro och kultur. Axelson talar om kulturmord och gudamord. Om frälsningen uppfattas som något inomvärldsligt, behöver inte de kristnas (imperialisternas) gudstro vara det enda saliggörande. Hedningarnas gudstro kan vara lika användbar för att inte säga mer ägnad att motivera en inomvärldslig befrielse (frälsning). Så har jag i korthet uppfattat Axelsons syn.

Likväl vill man inte ifrågasätta att Axelson är kristen. Här måste de kristna säga ifrån – av kärlek. Det är kärlekslöst att inte klargöra för dem som förnekar kristen tro att de inte är kristna. De kristna vet ju att endast i Kristus finns frälsning (Apg. 4:12) och att »den som inte hörsammar Sonen, han skall inte få se livet, utan Guds vrede förblir över honom» (Joh. 3:36). Hur skall den som förnekar Guds vrede och är blind för vad frälsningen i Jesus Kristus innebär, någonsin kunna bli kristen, om han med de kristnas goda minne får förbli i sin inbillning, att han redan är en kristen?

Vad menas med en kristen?

En kristen förtröstar på den ende sanne Guden och hans ord. Den som säger sig tro på Gud, d.v.s. på hans existens, men som inte förtröstar på honom och på hans ord är ingen kristen. En kristen tror inte på vilken gud som helst utan på den ende sanne Guden, den Treenige Guden, som har uppenbarat sig i Bibeln. Den som inte tror på Sonen som sann Gud och sann människa i en person, han tror inte heller på Gud, d.v.s. på den ende sanne Guden. Muhammedaner och judar t.ex., som säger sig ära Gud men som inte ärar Sonen, tror inte på den ende sanne Guden. »Den som inte ärar Sonen, han ärar inte heller Fadern, som har sänt honom» (Joh. 5:23). Bibelkritiker, som inte tror på vad Bibeln säger, tror inte på den ende sanne Guden. Ingen kan sägas förtrösta på honom, som samtidigt vänder sig emot hans ord, som medvetet tar avstånd från någonting som Gud lär i Bibeln. Den som säger sig tro på Gud men inte på vad han säger, talar nonsens. Att säga »Jag tror på herr X men inte på vad han säger», är detsamma som att säga: »Jag tror inte på herr X».

En kristen kännetecknas alltså av, att han förtröstar på den ende sanne Guden och på hans ord. Följaktligen kan inte den anses vara en kristen, som sätter egna tycken över vad Gud lär i sitt ord, som inte ärar Kristus som Gud och den ende Frälsaren.

De kristna eller de kyrkor, som erkänner personer som kristna, fastän de uppenbarligen inte är det, gör sig delaktiga i deras synd (2 Joh. 9-11). De handlar dessutom kärlekslöst. Här är det inte fråga om att försöka se in i andra människors hjärtan. Det kan endast Gud. Här är det fråga om att göra det som Gud uppmanar oss till i sitt ord: att pröva det som ligger i öppen dag, bekännelsen i ord och handling. Och prövningsgrunden är uteslutande Guds eget ord, inte subjektiva tycken. (Se vidare skriften »Kyrkogemenskap – vad säger Bibeln?», Biblicum 1977).

Exempel

När professor Krister Stendahl nyligen framhöll, att Jesus inte är unik och enda vägen till Guds rike, måste det göras helt klart att han inte är kristen. Likväl hälsas han som kristen och önskas av många som Stockholms näste biskop. Det är kärlekslöst mot honom. När Ingmar Ström öppet försvarade grov bibelkritik och förnekade Kristi gudom och lekamliga uppståndelse, blev han inte tillrättavisad som icke-kristen. I stället utnämndes han till biskop och hälsas som ledare och lärare i den kristna församlingen. Det är kärlekslöst. Och när nu docent Sigbert Axelson förnekar Guds vrede och helvetet, klandrar missionärers iver att genom evangelium föra människor till tro på den ende sanne Guden och Kristi ställföreträdande gottgörelse, blandar samman evangelium med inomvärldslig befrielse etc., då får han inte höra att han lämnat den kristna tron. Det är kärlekslöst. Hur skall dessa män kunna väckas till besinning innan det är för sent, om de kristna inte klargör för dem det allvarliga i att inte förtrösta på den ende sanne Guden och på hans ord?

En förklaring

Förklaringen till att kyrkor och enskilda kallar människor kristna, fastän de inte förtröstar på den ende sanne Guden och hans ord, är förmodligen att »kristen» fått en moralisk innebörd. Att vara »kristen» har blivit detsamma som att vara en bra människa. Och vem vill klandra t.ex. Stendahl, Ström och Axelson för att inte vara hyggliga människor. Man kan ju ha lättare att tycka om dem än andra, därför att de är så hyggliga och trevliga personer. Men nu är det inte fråga om en moralisk värdering, att Stendahl m.fl. skulle vara sämre människor och de kristna bättre. Det är uteslutande fråga om den tro och bekännelse, som kännetecknar en kristen och som är omistlig för en kristen, just därför att hans egna gärningar inte håller måttet inför Gud utan endast vad Kristus har gjort.

Stendahl, Ström och Axelson är säkert fina och rejäla människor, liksom bibelkritiker och liberalteologer. Att klargöra för dem, att de inte är kristna grundar sig sålunda uteslutande på deras bekännelse, inte på en bedömning av deras personer, att de skulle vara osympatiska. Men av kärlek till dem bör de få veta vad Kristus säger om dem som inte bekänner hans ord (Luk. 9:26).