1979/2 – Litteratur

Dogmatik

Av: Per Jonsson | Nr 2, 1979 sida 95| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Det har kommit ut en ny dogmatik eller lärobok i den evangelisk-lutherska läran. Detta är en verkligt anmärkningsvärd händelse, ty det inträffar inte ofta i vårt land. Ännu märkligare är det, att vi nu fått en dogmatik, som inte förnekar att den Heliga Skrift är Guds Ord, och som betraktar de lutherska bekännelseskrifterna som en rätt utläggning av Skriften. Har avses Guds nåds evangelium, Enkel handledning för församlingar och enskilda i vår Evangelisk-Lutherska lära av Josef Imberg.

Om Skriften slås det fast, att den är Guds alltigenom tillförlitliga Ord, den är inspirerad av Guds Ande, och detta gäller även ordasätten, den är fullständig, tillräcklig och klar. Imberg förkastar alla försök att i skapelseberättelsen läsa in någon slags utvecklingslära. Han lär tydligt, att Jesu förnedring och upphöjelse avser Jesu mänskliga natur, inte hans gudomliga. Hans framställning av sakramenten är klar och biblisk. Då det numera framförs invändningar mot Johannesdopet som ett sakrament, är det värdefullt, att Imberg slår fast

Det är dock nödvändigt att tro och lära, att Johannes Döparens dop var ett rätt kristet dop, som hade samma verkan ocn förmedlade samma gåvar som vårt nuvarande dop.

Ifråga om nattvarden lär inte Imberg något »utöver vad skrivet är». Han slår fast, att brödet och vinet är Kristi kropp och blod i kraft av Kristi instiftelseord:

Hur nattvardsgudstjänsten än i övrigt är sammansatt, får instiftelseorden aldrig saknas. Det är nämligen dessa ord, och dessa ord ensamma, som gör att vi i nattvarden mottager Kristi lekamen och blod. De är alltså avgörande för »realpresensen», nämligen Kristi faktiska närvaro med sin lekamen och sitt blod.

Helt i överensstämmelse med Augsburgska bekännelsens apologi behandlar Imberg också ett tredje sakrament, »botens sakrament» eller avlösningen, och han understryker kraftigt nödvändigheten av att avlösningen är ovillkorlig.

Trots allt positivt, som sagts här, kan dock inte boken reservationslöst anbefallas i alla stycken. Ett av de avsnitt, som inte håller måttet inför Guds ord, är det, som handlar om kyrkan. Framställningen av läro- och kyrkotukten är oklar eller felaktig. Imberg skriver:

Om det vidare skulle gå så illa, att någon blir utdriven ur sin församling eller ur det yttre kyrkosamfundet, därför att han vill hålla fast vid Skriftens och bekännelsens lära om Kristus som vår ende Medlare och Herre, så är denne utdrivne ändock kvar i gemenskapen med den sanna Kyrkan, som inte kan lida något mänskligt övervåld.

En församling, som driver ut bekännelsetrogna medlemmar är för det första ingen rätt församling utan en satans synagoga. Vidare är det inte alls att beklaga att bli utdriven ur en sådan församling utan en förmån, ja, det är en kristens plikt att snarast själv lämna en sådan församling.

När det gäller kyrkotukten säger Imberg, att »… i de fall då en människa uppenbart förnekar Kristi gudom eller avfaller från den kristna tron genom att ansluta sig till ’onda andars läror’, har vi rätt och skyldighet att ställa henne utanför gemenskapen».

Det hade varit intressant att veta, vilka möjligheter det finns att utöva en sådan kyrkotukt i det samfund, som författaren själv är medlem av. Hur många av dess ca 8 miljoner medlemmar skulle bli kvar, om en sådan kyrkotukt sattes i verket, och hur många av dess präster och kyrkorådsledamöter skulle vara kompetenta att handha den?

På läran om kyrkan följer också läran om den falska kyrkan och antikrist, men han försummar att påpeka att i synnerhet gäller detta om påven och påvedömet. Ifråga am utkorelsen fastslår Imberg helt riktigt, att den inte får sammanblandas med Guds förutvetande. Han förkastar också den falska läran om en dubbel utkorelse. Vad man saknar däremot är ett klart förkastande av den i synnerhet i vår tid så vanliga falska läran, att utkorelsen är en utkarelse av alla människor.

Rättfärdiggörelsen behandlas under nådens ordning, vilket medför att det endast blir fråga om rättfärdiggörelsens subjektiva sida, rättfärdiggörelsen genom tron. Rättfärdiggörelsen av hela världen, som Skriften lär, t.ex. i Rom. 5:18, finns inte, såvitt jag kunnat finna, med i Imbergs framställning. Detta är ett desto större fel, som denna lära inte minst på senaste tiden blivit mycket motsagd.

Av Imbergs framställning kan man lätt få den felaktiga föreställningen, att försoningen är en sak, rättfärdiggörelsen en annan.

Den, som äger förmåga att kritiskt pröva och förkasta det, som inte är gott, kan hämta mycket av värde ur Imbergs dogmatik. Den är utgiven av Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala.