1878 ÅRS KATEKES OCH PIETISMEN

Av: Gunnar Edwardsson. teol. kand. | Nr 2, 1979 sida 66| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Detta är andra delen av en artikel som inleddes i Biblicum 3/78 under rubriken »Några kommentarer till 1878 års katekes». I första delen framhölls bl.a.: »Ser man närmare på den tid i vilken katekesen kom till, så förvånas man över att den kunde bli så bra som den blev, ty svensk universitetsteologi under 1800-talet är bitvis ingen uppbygglig historia åtminstone inte ur luthersk synvinkel… Men 1878 års katekes går dock inte helt fri ifrån anklagelsen att ha låtit obibliska och olutherska synpunkter komma till tals i framställningen.» 

Vi har tidigare berört några frågor i anslutning till kristologien i 1978 års katekesutveckling. Här skall vi gå vidare och se närmare på framställningen av tredje artikeln. Den har som överskrift »Om den Helige Ande och Helgelsen» och handlar om det verk, som den Helige Ande utför när han omvänder människor, behåller och bevarar dem i en rätt tro.

Utmärkande för 1878 års katekesförklaring är nu att den hämtat sin lära – inte från den bibliska, äkt-lutherska lärotraditionen – utan från pietismens lärotradition. Det framgår på många ställen och vi ska vidare ge exempel på det. Men vi kan först göra en allmän iakttagelse beträffande pietismen, som förut påpekats i dessa spalter, nämligen att pietismen till sitt väsen är människocentrerad. Man delade sin samtids intresse för människan och det mänskliga, hennes förmåga och möjligheter. Detta tog sig uttryck däri att läran om människan och hennes väg till Gud blev ojämförligt viktigast i dogmat. Andra dogmer fick vika. Treenighetsläran, kyrkoläran och läran om predikoämbetet m.m. sköts i bakgrunden. Man inriktade sig på människan och hennes leverne. Denna ensidighet resulterade i flera förändringar av det kristna dogmat. Ett exempel härpå är den lära som växer fram på protestantisk mark under slutet av 1600- och i början av 1700-talet, som går under namnet »nådens ordning». Bakom detta begrepp döljer sig pietismens lära om hur en människa kommer till tro.

För att komma saken lite närmare kan vi påminna om hur viktig skillnaden mellan lag och evangelium var för Luther och den lutherska ortodoxien. Lagen predikar dom och förskräcker samvetet, evangelium nåd och ger samvetet frid. Som en följd av denna markerade åtskillnad, kan man se den lutherska människosynen. En människa är antingen troende eller icke-troende, antingen lever hon under nåden eller under lagen. Något mitt emellan existerar inte.

I Pietismen kom den klara skillnaden mellan lag och evangelium att fördöljas och det betydde också att synen på människan blev en annan. Pietismen hade en positivare syn på den oomvända människan och hennes förmåga än den tidigare lutherdomen och denna syn kom till uttryck i läran om nådens ordning. Enligt denna lära går omvändelsen till på så sätt att människan får nåden i en viss följdordning, som gradvis väcker människan och stegvis leder henne fram till tron. För att klargöra denna process, kom man att använda bibliska begrepp, såsom kallelse, uppväckelse, omvändelse, rättfärdiggörelse, pånyttfödelse etc. som uttryck för olika stadier och tillstånd på vägen till tron. Detta i motsats till den tidigare lutherdomen som såg de nämnda begreppen som olika utryck för samma sak. Till följd av denna beskrivning av omvändelsen med dess olika stadier, hävdade man sålunda en differentierad människosyn. Det fanns inte bara troende och icke-troende, det fanns mycket däremellan.

Det är alltså en markerad skillnad mellan den tidiga lutherdomen och pietismen med avseende på frågan hur en människa kommer till tro. Pietismens positiva syn på den oomvända människan leder till en synergistisk uppfattning av omvändelsen. Människan väcks först till andlig aktivitet, hon får först krafter, så att hon kan bedja och arbeta på sin frälsning. Därefter kan tron uppstå. Hos Luther och ortodoxien är ju, som bekant, förhållandet ett annat. Där räknar man inte med någon förmåga hos den oomvända människan eller några krafter som föregår tron och som sätter människan i stånd att bedja etc. Nej, där är trons upptändande ett under, verkat av evangelium, som inger en gnista av tro och hopp i det förskräckta samvetet. Trons krafter och bönen kommer genom tron och är frukter av den. De kan aldrig föregå tron.

Går vi så till framställningen över den tredje artikeln i 1878 års katekesförklaring, så konstateras där inledningsvis – helt riktigt – att omvändelsen verkas genom nådemedlen (fråga 136). Människan äger inga egna medel till sin omvändelse, utan det måste ske genom Guds medel, genom vilka han skänker nåd, Guds Ord och de heliga sakramenten. När därefter katekesförklaringen står inför frågan hur omvändelsen sker, så gäller det »i vilken ordning» den Helige Ande verkar (fr. 137). Med denna fråga leder spåren direkt in på pietismens nådelära, med sin formulering av en »nådens ordning». Intressant är att lägga märke till hur man i katekesförklaringen söker stöd för sin lära. Man tyder Luthers ord att den Helige Ande kallar genom evangelium, upplyser med sina gåvor, helgar och behåller i en rätt tro – som ett uttryck för »nådens ordning». Att detta är en misstolkning råder väl knappast något tvivel om. 1878 års män är dock inte ensamma om denna. Själve Ph J. Spener (1635-1705, »pietismens fader») tolkar i sin »Einfache Erklärung» på samma sätt.

Luthers ord tas alltså som intäkt för en rikt systematiserad »nådens ordning». Denna ordning börjar med kallelsen, vilken innebär att »den Helige Ande kungör och tillbjuder oss genom evangelium nåden i Kristus». Man citerar samtidigt Luk. 14:17 »Kommen ty nu är allt redo» (fr. 140). Man skulle kunna tro att här var fråga om trons förlänande, men nåden kungörs och tillbjuds endast, den ges inte, tron kommer senare. Här är först fråga om en slags kallelse som aktiverar människan till att arbeta på sin frälsning. Katekesförklaringen fortsätter därför konsekvent: »Framgången av nådens verk beror därav, att människan låter sig av den kallande nåden föras till ett rätt bruk av Guds Ord, samt i ödmjukhet och lydnad böjer sig under ordets tuktan.» – Sedan människan andligt aktiverats, fått krafter, ligger saken i hennes händer. Nu gäller det att rätt bruka dessa krafter. Märk väl hur trons frukter såsom ödmjukhet och lydnad här kommer före tron, och är en förutsättning för tron.

Nästa steg är upplysningen, som förstås i dubbel bemärkelse. Dels en verkad genom lagen (!), dels en genom evangelium. Att säga att lagen skänker upplysning är egentligen en inkonsekvens, eftersom lagen inte kan skänka något ljus utan uppenbarar ett stort förskräckligt mörker. Endast evangelium ger det sanna ljuset. Som ett exempel på hur man trasslar till resonemangen tjänar förklaringen över vad »upplysningen genom evangelium» verkar (fr. 145). »Upplysningen genom evangelium verkar, att människan under ånger över sin synd hjärtligen söker Guds nåd i Kristus och sålunda kommer till tro på sin Frälsare.» Hur mycket enklare hade det inte varit att beskriva evangelium så här: »Evangelium är det glada budskapet om syndernas förlåtelse och nåd för Kristi skull, som verkar tro och hopp i det förskräckta samvetet.» Då hade man sluppit detta falska inriktande på vad människan gör och förmår i sin omvändelse, hur hon vandrar och söker. För i evangelium handlar det ju inte om hur vi ska vandra för att komma till Gud, utan om hur Gud kommer till oss.

Luther skriver med avseende på orden i Matt. 21:5 »Se, din konung kommer till dig»: »Din konung kommer. Ja, utan tvekan kommer han, ty inte kan du komma till honom, han är dig för hög och fjärran och du kan med allt ditt bemodande och arbete inte komma till honom, så att du aldrig kan berömma dig därav, att du med egen förtjänst och värdighet har skaffat honom till dig. Nej, o människa, all egen förtjänst och värdighet gäller här intet. På din sida är idel oförtjänst och ovärdighet och på hans sida all nåd och barmhärtighet. Här kommer den fattige och rike tillsammans, som Ordsprb 22:2 säger. Och så förkastar vi här de skändliga lärorna, som kommer från påven, högskolorna och klostren, om den fria viljan. Ty de lär intet annat, än att vi själva ska göra början och lägga första stenen. Vi ska, säger de, i kraft av vår viljas frihet, först söka Gud och gå efter honom, samt förtjäna oss hans nåd. Men akta dig, akta dig för detta gift, för det är idel djävulslära, som hela världen är förförd av. Gud måste först komma till dig och ha funnit dig, innan du kan åkalla eller söka honom» (Kyrkopostillan, första i advent).

En analys av rättfärdiggörelseläran i katekesförklaringen från 1878 får avsluta vår kommentar. Här visar det sig vilken återvändsgränd man hamnat i genom en synergistisk uppfattning av omvändelsen, ja, här kan man verkiigen se vilken labyrint »nådens ordning» är för varje människa som prövar den vägen. Ty rättfärdiggörelsen ingår som ett moment i denna ordning och den framställs på följande sätt: Hur handlar Gud med människan, då hon med en rätt tro omfattar Kristus? Gud rättfärdiggör genom tron på Kristus.» I frågan därefter (149) förklarar man att rättfärdiggörelsen består i syndernas förlåtelse. Följden av detta är att Gud förlåter människan hennes synder, när hon tror! Vad är det då som tron tror på, vad är det den tar emot, när det inte finns någon förlåtelse att ta emot, när förlåtelsen kommer efter tron eller till följd av tron? Vad är det som skapar tron? Inte är det väl en möjlighet (»Du kan bli förlåten») som tron tar fäste på? Är det inte en verklighet (»Du är förlåten») som erbjuds genom evangelium, som väcker en människa till liv? Jo, helt visst! Evangelium erbjuder det fulla rättfärdigförklarandet från Gud som en fri och oförtjänt gåva. Rättfärdiggörelsen är därför inte något som sker efter det att människan har kommit till tro, utan den har redan skett och skänks åt var och en i tron.

När pietismen uppfattar rättfärdiggörelsen som en följd av tron måste också syndaförlåtelsen bli en följd av tron, ty rättfärdiggöra är att förklara rättfärdig, förlåta synden, straffriförklara. Så hamnar man i en återvändsgränd. Det som upptänder tron blir en följd av tron. – Man får tro att de som slagit sig förbi detta ogenomträngliga hinder, gjort det genom en lycklig inkonsekvens, genom att de trott möjligheten redan vara en verklighet och satt tro till det. Men säkert är det många som prövat på denna väg men fått erfara, hur denna lära om hur en människa kommer till tro, blir en ändlös labyrint, där löftet om syndernas förlåtelse försvinner i ett dunkelt fjärran och människan lämnas att kämpa med osäkerhetens fruktansvärda monster.

Så skymtar i 1878 års katekesutveckling en trappstegsformad nådelära, där människan genom nådens bistånd kämpar sig fram till syndernas förlåtelse, rättfärdigheten från Gud. Intresset för människan, hennes förmåga och krafter, står i centrum.

Att mot bakgrund av svenska kyrkans nutida »katekesframställningar» se katekesutvecklingen från 1878 är knappast riktigt klargörande. Risken är då alldeles för stor, att man på grund av den uppenbara kontrasten, tycker sig se en allt i allo biblisk och luthersk läroframställning. En rättvisande bild kan bara nås när man jämför den med Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna. Då visar det sig hur djupt det pietistiska tänkandet trängt in i medvetandet i vårt land och vilken lång tradition det verkligen har. Läran om »nåden allena» har älltför länge varit bortglömd. Man får hoppas att vi därför så snart som möjligt kan få vad vi så länge saknat, nämligen också på svenska språket en biblisk-luthersk katekesförklaring.