Guds eviga utkorelse
| Nr 1, 1979 sida 39| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
I Biblicum nr 3/78 kunde vi med stor glädje konstatera, att den bibliska läran om utkorelsen, som så ofta förvanskas i pietistiska kretsar, klart bekändes i Fast Grunn nr 2/78 (se Bibl. 3/78, s. 101f). Vi blev inte mindre förundrade och glada, när vi fann att tidningen Kyrkpressen i Finland nr 27/78 låtit införa en artikel av Vincent Onditi från Kenya om »Guds eviga utkorelse». Vi kan inte undanhålla våra läsare hans bibliska vittnesbörd. Av utrymmesskäl kan vi inte ta med hela artikeln.
Vi skall först begrunda definitionen av begreppet »evig utkorelse». Skriftens centrala undervisning är läran om Guds nåd i Jesus Kristus mot det fallna människosläktet (Rom. 3:23, 24; Ef. 2:8, 9). Genom denna gudomliga nåd är det som den kristne äger sin omvändelse, rättfärdiggörelse, helgelse och sitt förblivande i tron (2 Tim. 1:9, Tit. 3:7; 1 Kor. 15:10). Detta är läran om »Sola gratia», genom nåd allena, som den Heliga Skrift undervisar i på ett så tydligt och trösterikt sätt. Till detta tillägger Skriften också den uppmuntrande sanningen, att alla de andliga välsignelser Gud ger de troende, dem har han redan i förväg bestämt förrän världens grund var lagd. Därför finner vi också i Skriften en lära om Guds eviga utkorelse.
Läran om utkorelsen kan kanske sammanfattas i orden: utkorelsen är Guds eviga rådslut med tanke på alla som är frälsta, ett rådslut genom vilket Gud av idel nåd och för Jesu Kristi skull beslöt skänka evigt liv, genom omvändelse, rättfärdiggörelse, helgelse och bevarande i tron. Denna definition omfattar alla de sanningar Skriften innehåller beträffande läran om evig utkorelse. Denna lära har sitt centrum i det trösterika budskapet, att vilka andliga välsignelser Guds heliga än får, så har Han beslutat därom från tidens begynnelse (2 Tim. 1:9; Apg. 13:48; 2 Tess. 2:13, 14; Ef. 1:3-6; Rom. 8:28-30).
Som ett resultat av Guds eviga rådslut och Hans nådiga vilja beskriver Skriften de kristnas kallelse, inte som ett resultat av deras egen förtjänst (2 Tim. 1:9).
Som ett resultat av Guds nådiga rådslut beskriver Skriften alla troendes »tro» (Apg. 13:48 »så många det var beskärt att få evigt liv»).
Som ett resultat av Guds eviga rådslut beskriver Skriften deras »delaktighet av vår Herres, Jesu Kristi, härlighet» (2 Tess. 2:13-14 »därför att Gud från begynnelsen har utvalt eder till frälsning»).
Som ett resultat av Guds nådiga rådslut beskriver Skriften »all den himmelska världens andliga välsignelse» i Kristus, som Gud skänker de troende (Ef. 1 :3-6).
Som ett resultat av Guds nådiga rådslut beskriver Skriften det trösterika faktum, att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, för de är kallade, rättfärdiggjorda och helgade genom Hans rådslut (Rom. 8:28-30) Skriften hänför alltså alla andliga välsignelser av omvändelse, rättfärdiggörelse, helgelse och tro till Guds eviga rådslut genom Jesus Kristus. För att ingen skall tvivla på att detta rådslut helt och hållet bygger på nåd och aldrig på gärningar, tillägger aposteln Paulus: »Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av gärningar, annars vore nåd icke mer nåd» (Rom. 11:6). – – –
Eftersom Satan försöker vilseleda själar till en köttslig säkerhet genom att misstolka läran om Guds nådiga rådslut, så ger Konkordieformeln detta råd till alla troende: Vi skall inte utifrån förnuftet eller Guds lag döma om vår utkorelse till det eviga livet. Denna utkorelse skall vi inte efterforska i Guds hemliga rådslut, utan i Ordet där den är uppenbarad. Men Guds Ord leder oss till Kristus, som är »livets bok», i vilken alla de är inskrivna, som skall bli evigt saliga.
Också Luther klagade över att läran om Guds eviga rådslut fyllde honom med skräck så länge han inte förstod den rätt (St L II, 182). Men då han lärt sig förstå evangeliet om Guds fria nåd i Jesus Kristus, gav läran om utkorelsen honom stor tröst.
På vilket sätt bör då alltså de troende uppfatta sin utkorelse?
Genom ett ingående studium av alla bibelställen som berör utkorelsen fann jag ingenting annat än tröst, eftersom apostlarna begagnade sig av denna lära för att i sina åhörare uppväcka stor glädje och verklig lovprisning till Gud.
Hur detta skedde, kan vi se genom att jämföra några av dessa bibelställen:
Ef. 1:3 »Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader».
Rom. 8:28-30 »För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans rådslut».
1 Petr. 1:2-3 »Utvalda enligt Guds, Faderns, försyn. Nåd och frid föröke sig hos eder. Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader» etc.
Det är sant, att vår Frälsare också använde läran om utkorelsen som en varning: härvid avsåg han emellertid inte de troende, utan de självrättfärdiga, som antingen krävde frälsning som belöning för sina gärningar (Matt. 20:1-16) eller avvisade Jesu rättfärdighet och kom till Konungens bröllop utan bröllopskläder (Matt. 22:2-14).
Angående Konkordieformelns bibliska framställning av denna lära, se artikeln »Den lutherska läran om utkorelsen» i Biblicum nr 5/78, s. 148ff!
Evangeliföreningen om utkorelsen
| Nr 1, 1979 sida 41| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
I Evangeliföreningens tidning Sändebudet nr 15/78 föreligger en stor artikel om »Utkorelsen eller predestinationen». Klart och tydligt presenterar Leif Eriksson Bibelns och Konkordieformelns lära i detta ämne. Han påpekar inledningsvis att denna lära ofta missförståtts.
Missförstånden kommer sig av att man blandar samman denna lära med:
a) läran om den allmänna försoningen eller rättfärdiggörelsen,
b) läran om Gudss allmänna nådevilja,
c) läran om Guds förutvetande.
Dessa missförstånd föreligger t.ex. inom den rosenianska traditionen och upprepas ofta av företrädarna för Bibeltrogna Vänner, tyvärr också efter det att dessa missförstånd påtalats för dem och den bibliska och lutherska läran utförligt framlagts. Hubers villfarelse om en allmän utkorelse vill man inte överge. Men i Evangeliföreningen, som står Bibeltrogna Vänner nära, lär man rätt om utkorelsen. Vi citerar:
Bekännelseskrifterna klargör först att utkorelsen gäller endast Guds barn. Utkorelsen får således inte förväxlas med Guds allmänna nådevilja när »Gud vill att alla människor skola bliva frälsta.»
»Men predestinationen eller Guds eviga utkorelse gäller blott Guds goda, i hans nåd inneslutna barn och är grund till deras salighet» (SKB s. 532).
»Men Guds eviga utkorelse eller praedestinatio, d.v.s. Guds förutbestämmelse till salighet, gäller icke samtidigt goda och onda, utan endast Guds barn, som äro utkorade och förutbestämda till evigt liv, ’förrän världens grund var lagd’» (SKB s. 658).
Leif Eriksson framhåller sedan att vi inte skall döma om vår utkorelse från förnuftet. Vi skall hålla oss till Ordet. Den som vill bli viss om sin utkorelse skall inte spekulera vid sidan av Ordet utan ge akt på Ordet och tro evangelium. Att tro evangelium och att vara viss om sin utkorelse är samma sak, ty vi är utkorade i Kristus. Men det är inte vår tro som är orsak till vår utkorelse, utan det är vår utkorelse som är orsak till vår tro:
Att utkorelsen inte bara har att göra med Guds vilja, utan också är en verklig grund för vår tro, ja t.o.m. någonting som hjälper oss att tro, framgår av följande citat:
»Guds eviga utkorelse däremot icke blott känner och vet på förhand de utkorades salighet, utan är cckså p.g.a. Guds nådiga vilja och välbehag i Kristus Jesus en verkande orsak, som skapar, hjälper och befordrar vår salighet och vad därtill hör» (SKB s. 659).
Av detta drar nu många med hjälp av förnuftet den slutsatsen att Gud är orsaken till att människor går förlorade.
Det här är fel. Gud vill fortfarande att alla människor skall bli frälsta. Läran om utkorelsen innebär ingen inskränkning av Guds allmänna nådevilja eller av den objektiva försoningen eller rättfärdiggörelsen. Gud har inte utkorat någon enda människa till förtappelsen. Orsaken till att många människor går förlorade är helt och hållet deras eget fel…
Det här kan vi omöjligt fatta med vårt förnuft.
Ytterligare vittnesbörd om utkorelsen
| Nr 1, 1979 sida 42| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
I Concordia Journal 4:2/l978 skriver prof. Robert G. Hoerber, St. Louis, om vikten av att läran om Guds eviga utkorelse till frälsning inte förvanskas. Han framhåller att det är omöjligt att lära rätt om »nåden allena», om man inte omfattar den bibliska läran om Guds barns utkorelse till frälsning från evighet.
På frågan »vad är orsaken till frälsningen och vad är orsaken till fördömelsen?» ges tre olika svar, framhåller prof. Hoerber:
Det första svaret är logiskt och begripligt för vårt förnuft, ty det anger samma orsak i båda fallen: människan. Eftersom människan genom sin ovilja är orsak till sin fördömelse, så vill vårt naturliga förnuft dra den slutsatsen att människan också är orsak (åtminstone till en del) till sin frälsning. Detta synergistiska svar täcker både grov gärningslära och »finare» synergism, som kan uttryckas med orden »att människan låter sig dragas» eller »låter bli att göra motstånd».
Det andra svaret är också logiskt, ty det anger också sarnma orsak i båda fallen: Gud. Eftersom Gud har utkorat vissa människor till frälsning, så vill vårt naturliga förnuft dra den slutsatsen, att det är bristen på utkorelse som är orsaken till andras fördömelse. Detta kalvinistiska svar är lika obibliskt som det första svaret.
Det tredje svaret, som inte tillfredsställer vårt naturliga förnuft, är det bibliska svaret. Gud är helt och hållet orsaken till vår frälsning (Ef. 2:8-9), men därav följer inte att Gud är orsaken till fördömelsen. Nej, människan är orsaken till fördömelsen (Matt. 23:37).
När Skriften talar, måste förnuftet ge vika. De som står för det första eller det andra svaret glömmer detta. Det tredje svaret, det bibliska, förkastas och missförstås av dem, som låter förnuftet råda över Guds ord och inte låter »Skriften allena» grunda trosartiklar. Anhängarna av det första svaret kan inte acceptera, att Gud av evighet har utkorat sina barn, d.v.s. endast de som blir evigt saliga. Utifrån förnuftet drar de slutsatsen, att därmed måste läran om Guds allmänna nåd och allvarligt menade nådevilja mot alla förkastas. Men det är en obiblisk slutsats. Anhängarna av det andra svaret kan inte acceptera att nåden är allmän och allvarligt menad mot alla, när endast Guds barn är utkorade av evighet. De avvisar därför den bibliska läran, att människan är orsak till sin fördömelse genom sitt avvisande av den allmänna och allvarligt menade nåden.
Prof. Hoerber skriver till sist:
Läran om en evig utkorelse till frälsning är en viktig biblisk sanning, ty den är mycket trösterik. När en kristen, särskilt längre fram i livet, begrundar sin andliga situation och kanske undrar, om han eller hon kommer att förbli i tron vid sin dödsstund, ger läran om utkorelsen visshet. Om tron vore den kristnes verk, skulle fruktan för att tron kan svikta inför döden orsaka oro. Djävulen, världen och vårt eget kött kan övervinna mänsklig strävan, också en tro som är resultatet av en mänsklig avgörelse. Men tack vare att vi är utkorade till frälsning från evighet av vår nåderike Gud, är vår tro resultatet av Guds val och skapad och uppehållen av den Helige Ande genom Ord och Sakrament. Endast ett hårdnackat avskärmande från den Helige Ande genom att vi ihärdigt står emot eller håller oss borta från nådemedlen resulterar i att vi förlorar tron. Men en kristen, som bryr sig om sitt andliga tillstånd och som förlitar sig på Guds ord, på Guds sakrament, på den Helige Andes verk och på Kristi försoning, kan och bör vara förvissad om att han skall förbli i tron, såsom Gud lovar:
Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek?… Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre (Rom. 8:35, 38f).
Vilken tröst att veta att vår frälsning är resultatet av vår allsmäktige och nåderike Guds gudomliga utkorelse från evighet!
Sammanfattning av läran om utkorelsen
| Nr 1, 1979 sida 44| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
En mycket kort och enkel sammanfattning av den bibliska läran om utkorelsen föreligger i den lilla skriften »Detta tror vi» (Bokf. Per Jonsson, Landskrona):
Vi tror, att Gud redan av evighet utvalde dem, som han i tiden skulle omvända genom Kristi evangelium och bevara i tron till evigt liv (Ef. 1:4-6, Rom. 8:29, 30). Vi förkastar den falska och hädiska slutsatsen, att de som går förlorade var utvalda av Gud till fördömelse, ty Gud »vill, att alla människor skola bliva frälsta» (1 Tim. 2:4)
Reaktionärt återfall?
| Nr 1, 1979 sida 45| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
I Lutherskt Sändebrev nr 8/78 möter vi denna rubrik med anledning av Skolöverstyrelsens förslag till förändring av grundskolans läroplan. Vi saxar:
I förslaget finns gibetvis mycket, som vi från kyrklig synpunkt inte har anledning att befatta oss med, timplaner, kursplaner o. dyl. Det finns också sådant, som vi från kyrklig synpunkt måste ivrigt hålla med om, därför att det helt överensstämmer med den naturliga lagen, d.v.s. Guds lag. Så heter det, att det till skolans uppgifter också hör att
väcka respekt för sanning och rätt, för människans egenvärde, för människolivets okränkbarhet och därmed rätten till personlig integritet…
Det som däremot är klart reaktionärt, odemokratiskt, i strid med religionsfrihetens idé och föräldrarätten, är förslaget att avskaffa möjligheten till befrielse från religionsundervisningen:
… föreslår SÖ att tillämpningsföreskrifterna till 27 § skollagen ändras så, att principen om alla elevers rätt till en objektiv, allsidig och saklig undervisning i orienteringsämnen inte bryts.
SÖ utgår ifrån, att staten, inte föräldrarna, skall avgöra, vad som är objektiv och saklig religionsundervisning för deras barn.Detta innebär att vilja återinföra det gamla förmyndarsamhället, där överheten bestämde, vad undersåtarna skulle tänka, tro och bekänna. Detta är samma andas barn, som det åsiktförtryck, som vi möter i fascistiska och kommunistiska länder. Här går det inte an att låta SÖ få sin vilja fram i tysthet och utan strid. Detta är en sådan stridsfråga, där bekännelsetrogna lutheraner mycket väl kan samarbeta med människor av annan trosuppfattning i ett rent världsligt sammanhang. Alla som sätter värde på ett samhälle med demokratiska fri- och rättigheter har här anledning att göra gemensam sak mot varje tendens till ett reaktionärt återfall.
Konkordieformeln och lutherdomen
| Nr 1, 1979 sida 46| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
För sann lutherdom är Konkordieformeln omistlig, eftersom den ger en rätt förklaring och upprepning av den bibliska läran. Men i och med att statsmakten i Danmark-Norge avvisade denna bekännelseskrift, har de »lutherska» folkkyrkorna i dessa länder försökt slå vakt om den rätta läran utan den. Det har misslyckats.
I nr 1/78 av Fast Grunn heter det emellertid, att det kanske bara var lyckligt att Konkordieformeln inte accepterades som bekännelseskrift i Danmark-Norge. Man hänvisar till ett citat från Carl Fr. Wislöff: »Faktisk er Konkordieformelen lite egnet til å väre bekjennelsesskrift, det har med sitt store omfang og sin vidlöftige stil mer preg av teologisk dröftelse enn av dogma.»