Av: S. E. | Nr 1, 1979 sida 22| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Det har pågått en ganska underlig debatt om samvetsklausulen inom svenska kyrkan. Svenska kyrkans officiella lära sedan 1958 är ju att det är bibliskt med kvinnliga präster. Men samvetsklausulen vill göra det möjligt för dem, som anser att det är obibliskt med kvinnliga präster, att ändå tillhöra svenska kyrkan, d.v.s. en kyrka som enligt dessa nu har en obiblisk tro.

Samvetsklausulen har emellertid inte varit lyckad. Vill man verkligen vara bibel- och bekännelsetrogen, och det säger sig båda parter vilja vara, så är en samexistens mellan biblisk och obiblisk tro djupt obibliskt.

De som menar det vara bibliskt med kvinnliga präster har enligt min mening fel. Kvinnliga präster är oförenligt med den kristna bekännelsens läroinnehåll. Men när det gäller den obibliska tanken på en samexistens mellan biblisk och obiblisk tro i samma kyrka (samvetsklausulen), då är det de »bekännelsetrogna» som kämpar för bibehållandet av denna obibliska ordning! Det viktigaste av allt tycks vara att samvetsklausulen blir kvar.

Nu har ärkebiskopens samrådsgrupp blivit färdig med ett fyra sidor långt dokument, som drar upp riktlinjer för de motstridiga lärornas samexistens. I Upsala Nya Tidning 8/12 presenterar en av deltagarna i samrådsgruppen, domkyrkokomminister Kerstin Berglund, »de viktigaste punkterna». Hon framhåller bl.a. följande:

En förutsättning för prästvigning är att den blivande prästen är beredd till samarbete enligt riktlinjerna i detta dokument.

Den som accepterar att bli biskop måste vara villig att vara biskop för både manliga och kvinnliga präster i stiftet.

I de stift, f.n. Göteborg och Visby, där biskop p.g.a. samvetsövertygelse ej kan viga kvinna, har kvinnan, sedan hon antagits av detta stifts domkapitel, möjlighet att bli vigd i annat stift, men med omedelbar tjänstgöring i det stift där biskopen ej kunde viga.

Vilken cirkus! Vad är det för skillnad mellan att vara biskop för kvinnliga präster och att viga dem? Håller man fast vid den bibliska tron, om man låter en kollega förrätta vigningen men sedan tar emot henne i stiftet som hennes biskop? Det är inte underligt att de »världsliga» uppfattar detta handlande som en följd av könsdiskriminering! Ty en tillämpning av biblisk tro är det då rakt inte. Enligt biblisk tro är det lika mycket synd att vara biskop för och ha kyrkogemenskap med något obibliskt som att viga det obibliska ifråga. Enligt biblisk tro är det lika mycket synd att acceptera att en medbiskop gör något obibliskt som att göra det själv.

Det underliga är alltså, att de s.k. bekännelsetrogna arbetar för att biblisk och obiblisk tro, bibeltroende och vantroende skall kunna förenas i samma kyrka.

Vår existens och hemortsrätt i den svenska kyrkan är nu erkänd. I utgångsläget var det inte givet. – Så summerar och kommenterar biskop Bertil Gärtner och direktor Carl Henrik Martling arbetet i samrådsgruppen. (SDS 2/12).

Att det skall vara så svårt för de »bekännelsetrogna» inom svenska kyrkan att se, att enligt Bibeln har de ingen »hemortsrätt» i en kyrka, som vägrar att överge en obiblisk tro! Man förstår inte att man gör sig delaktig av svenska kyrkans synd, så länge man har kyrkogemenskap med en sådan kyrka (2 Joh. 9-11, Rom. 16:17). Man borde handla mot svenska kyrkan i enlighet med Matt. 18:17. Jesu dom över en enskild församlingsmedlem, som vägrar att överge en obiblisk tro eller gärning, är tydlig och klar (Mat. 18:17). Men samma dom drabbar en hel kyrka, som vägrar att överge obiblisk tro och obibliska gärningar, och det är det ju fråga om enligt de »bekännelsetrogna».

Kyrkominister Bertil Hansson gör följande tänkvärda kommentar med anledning av samrådsgruppens uttalande:

Jag har svårt att tänka mig att det är möjligt att vara biskop utan att ställa upp i tjänstens alla funktioner inklusive vigning och installation av kvinnlig präst och kyrkoherde (DN 4/12).

Utan tvekan.

En av högkyrklighetens ledande man, kyrkoadjunkt Dag Sandahl i Kalmar, är missnöjd med samrådsgruppens ord om att inga särvigningar skall få förekomma i fortsättningen. Han efterlyser också en fortsatt behandling av ämbetssynen. »Inte minst med tanke på att både anglikanska och romersk-katolska kyrkan har sagt nej nyligen» (Dagen 6/12). Grundvalen för högkyrklighetens kvinnoprästmotstånd är nämligen mestadels inte Bibelns och de lutherska bekännelseskrifternas lära om predikoämbetet utan den anglikanska och romersk-katolska ämbetssynen.

»Vad jag själv anser viktigt är att det i inledningen till dokumentet slås fast att vi på båda sidor vill hålla oss till Bibeln och Bekännelsen men att vi tolkar Bibeln på olika sätt», framhåller Kerstin Berglund (UNT 8/12). Kyrkoadjunkt Anna-Lisa Hallgren framhöll detsamma vid presskonferensen:

Båda vill vi hålla oss till Bibeln och båda vill vi hålla oss till kyrkans bekännelse. Det tycker jag är någonting väsentligt som har kommit fram i den här samrådsgruppen. – Bertil Gärtner nickade instämmande (SDS 2/12)

Det är emellertid tragiskt, att i verkligheten är det varken kvinnoprästförespråkarna eller kvinnoprästmotståndarna inom svenska kyrkan som håller sig till Bibeln och Bekännelsen. Tablå!