|
KVINNANS STÄLLNING I KYRKAN Av: prof. Wilbert R. Gawrisch | Nr 1-2, 1978 sida 24| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson debatten om kvinliga präster har tagit ny fart. Men vad Bibeln lär kommer sällan klart fram. Denna uppsats koncentrerar sig på vad Bibeln säger om kvinnans ställning i äktenskapet och i den kristna församlingen. Förf. är professor vid Wisconsinsynodens prästseminarium i Mequon, USA. Med industrialiseringen och det moderna samhällets framväxt har även kravet på kvinnans frigörelse och jämställdhet med mannen vuxit sig stark. Denna utveckling har starkt påverkat den yttre kristenheten, och i många protestantiska samfund, i likhet med Svenska kyrkan, har kvinnan inte endast lika beslutsrätt i kyrkliga angelägenheter, utan hon har även rätt att bekläda prästämbetet. Vi som vill hålla oss till Bibeln vet, att något sådant direkt strider mot Guds ord. Men innan vi granskar dessa bibelställen skall vi se på kvinnans ställning i Guds församling i stort, och belysa detta utifrån Bibeln. !. Kvinnans av Gud givna höga kallelse Vi måste börja med att påminna varandra om att kvinnans första och högsta kallelse, enligt Skriften, är den att vara maka och mor. När Gud skapade kvinnan, förklarade han tydligt och enkelt sin avsikt med detta, och sade: »Det är icke gott att mannen är allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves. Ordet »hjälp» visar klart mannens ledande ställning, och den underordnade ställning, som kvinnan enligt Guds skapelseordning skulle intaga. Mannen skulle utöva ledarskapet och kvinnan skulle hjälpa och stödja. Det faktum, att hennes ställning av begynnelsen är underordnad, gör den emellertid inte av mindre vikt. Kvinnans plats i skapelsen är helt grundläggande, vilket framgår av att Gud sade: »Det är icke gott att mannen är allena.» Av detta följer att man och kvinna före syndafallet fann den allra största lycka i det liv Gud givit dem och hade en ömsesidig glädje av varandra. Adam älskade och vårdade sig om sin hustru. Han mottog henne ur Guds skapande hand med djup tacksamhet. Adam, som noga hade undersökt och givit passande namn åt alla djur – och då insett sin unika och ensamma ställning i skapelsen – han förundrade sig över denna nya skapelse, som han genast kände igen som ben av sina ben och kött av sitt kött. Hans ögon lyste säkerligen av undran och glädje när han sade: »Hon skall heta kvinna (ischá), ty av man (isch) är hon tagen.» Adam uppträdde inte heller för ett ögonblick som en tyrann, självhärskare eller despot, som nu fått en lydig slav. Han såg sin hustru som Guds allra dyraste gåva. Han var tacksam att Gud ställt henne vid hans sida. Hon var för honom den hjälp, som samtidigt utgjorde det samspel, som Gud hade upprättat mellan dem. Han behandlade henne, med den största omtanke och kärlek, som en medhjälperska i den oerhörda uppgift Gud anförtrott dem båda, när han välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och föröken Eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder.» Att Adam skulle mästra sin hustru låg inte i Guds föreskrift, och någon sådan tanke rördes han heller inte av. Hans och hans hustrus vilja var i fullständig harmoni och överensstämmelse med Guds vilja, ja, så fullständigt ett, att när Adam sade: »Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött», så gav han i verkligheten uttryck för Guds egna ord, och som sådana citerar Jesus dem i Matt. 19:5. Vilken förödande tragisk inverkan hade emellertid inte syndafallet på detta välsignade och underbara samspel! Ställd inför Guds domstol försöker Adam lägga skulden för sin synd på kvinnan – och ytterst på Gud, och säger: »Kvinnan som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.» Man kan nästan se kvinnan stirra på sin make med kyliga hatfyllda ögon, och med en knyck på nacken väsande säga: Om det är så du vill ha det, så vänta bara. Men nu ligger hennes intresse vid att snarast lägga skulden på ormen: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.» Hur synden framgent skulle slita sönder äktenskapets lyckliga samspel, antyder Gud, när han till domen över kvinnan tillägger: »Till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.» Från nu och framöver visar sig kvinnans synd i en djup harm över sin underordnade ställning. Även mannen, helt igenom förstörd av synd, ser inte längre sin hustru som en nådefull gåva och välsignelse av Gud. Inte av kärlek, utan av iver för en rätt ordning, försöker han allt emellanåt påtvinga sin tredskande hustru sin vilja genom rena maktmedel. En kristen kvinna när stundom också tankar och känslor, som ibland tar sig uttryck i handling, då hon, eggad av sin gamla människa, går emot Gud och hans skapelseordning. Men såsom Guds barn, född på nytt genom tron på Kristus Jesus, har gudaktiga kvinnor i alla tider kämpat emot sådana frestelser och funnit glädje och tillfredsställelse i sin av Gud givna ställning. De har lagt Guds förmaning på minnet: »Ni hustrur, underordna er edra män!» (1 Petr. 3:1). Och aposteln tillägger: »På det sättet smyckade sig också de heliga kvinnorna i gamla tider, de som satte sitt hopp till Gud och underordnade sig sina män. Tänk på hur Sara var lydig mot Abraham och kallade honom ’herre’. Ni har blivit hennes barn, om ni gör det goda utan att låta någonting skrämma er» (1 Petr. 3:5-6). Och kristna män och makar kommer ihåg Petri förmaning till dem: »Likaså bör ni äkta män leva tillsammans med edra hustrur i enlighet med den kristna undervisning som ni har fått. Ära er hustrus person inte bara därför att hon är den svagare, utan också därför att hon med er delar Guds nåd, som skänker liv» (1 Petr. 3:7). Dessa riktlinjer för ett kristet äktenskap förs också fram av aposteln Paulus i »hustavlan» i Efesierbrevet 5:22-33:
Dessa förmaningar tas mer kortfattat upp i Kolosserbrevet kap. 3 vers 18-19: Ni hustrur, underordna er edra män, ty det är er plikt som kristna. Ni äkta män, älska edra hustrur, och var inte sura och retliga mot dem. Den tanke Petrus ger uttryck för i 1 Petr. 3:7, att man och hustru tillsammans delar Guds nåd, är något som Skriften betonar på flera ställen. Paulus, exempelvis, skriver till galaterna: »Nu finns det inte längre någon skillnad mellan jude och grek, mellan slav och fri, mellan man och kvinna – alla är ni en enda man i Kristus Jesus. Men om ni hör Kristus till är ni också Abrahams barn och arvingar enligt löftet» (Gal. 3:28-29). Skillnaden i ställning mellan man och kvinna har helt igenom avseende på detta livet. Den är helt utan betydelse när det gäller frälsningen. Detta att Gud, när det gäller frälsningen, inte fäster något avseende vid timliga, jordiska förhållanden, såsom skillnaden mellan jude och grek, slav och fri, man och kvinna, framgår av att Kristus »dött för alla», »givit sitt liv till lösepenning för alla», och att »Människosonen har kommit för att söka upp och frälsa det som var förlorat». Allt detta alltså utan ringaste hänsyn till kön, ras eller språk. »Alla har syndat och saknar den gudomliga härligheten», men alla »blev vi försonade med honom genom hans Sons död». Denna försoning och rättfärdiggörelse vanns åt oss av Kristus och gäller alla människor, vilka de än må vara: alla som har levat och kommer att leva från världens grundläggning till domedagen, ty »Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, så att han inte tillräknar människorna deras överträdelser». När således Paulus med avseende på frälsningen säger: »här är icke jude eller grek, man och kvinna», så talar han om frälsningens välsignelser. Han motsäger alltså inte sig själv, som somliga påstår, när han på andra håll slår fast att kyrkan här på jorden skall följa och böja sig för det av Gud givna förhållandet mellan könen, och att Guds uppgjorda skapelseordning härvid inte är upphävd. Men denna ordning – liksom hem- och familjebanden – har enbart avseende på den här världen. Jesus säger: »Denna världens barn gifter sig och blir bortgifta, men de som anses värdiga att få del i den kommande världen och i uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. De kan inte heller mer dö, ty de är lika änglarna och är Guds barn, eftersom de är uppståndelsens barn» (Luk. 20:34-36). Så långt det gäller detta livet, emellertid, är det just i familjekretsen och hemmet som en kvinna kommer helt till sin rätt, i det hon fullgör sitt av Gud givna uppdrag, och hon utför stora ting genom att vårda sig om sin make och uppfostra sina barn i Herrens tukt och förmaning. På så sätt når hon en sann glädje och tillfredsställelse. Följaktligen skriver Paulus till Timoteus: »Därför vill jag att unga änkor skall gifta om sig, bli mödrar, sköta sina hem och inte ge motståndarna någon anledning att tala illa om dem» (1 Tim. 5:14). Han skriver i samma ordalag till Titus och talar först om en sådan livsföring som bör känneteckna de äldre männen, att de skall vara: »nyktra, uppträda med allvar och värdighet, vara besinningsfulla och sunda i tro, kärlek och uthållighet», och fortsätter sedan: »Förmana likaså de äldre kvinnorna att uppträda så som det anstår människor som har en helig kallelse: de skall inte gå omkring med förtal, inte vara benägna att dricka vin till övermått, men de skall undervisa i det som är gott, så att de kan förmana de unga kvinnorna att älska sina män och sina barn, leva ett liv i självtukt och renhet, vara goda husmödrar och underordna sig sina män, så att Guds ord inte blir smädat» (Tit. 2:2-5). Omgiven av sina barn, finner den kristna hustrun sin glädje i sitt hem och sin familj. Här finner hon ett av Gud givet utlopp för sin tillgivenhet och kärlek. Och den vise Salomo säger i Ordspråksboken: En god och dygdig hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris. På henne förlitar sig hennes mans hjärta och bärgning kommer inte att fattas honom. Hon gör honom vad gott är och icke vad ont är, i alla sina levnadsdagar (översättningen tillrättalagd utifrån grundtexten). Ingen får se ner på och underskatta vikten och värdet av ett husmorskall! Ingen får undervärdera betydelsen av hennes arbete! Att det finns en tendens att göra det i vår tid behöver knappast påvisas. Man behöver enbart lägga märke till det ursäktande tonfall, som många kvinnor får när de anger sitt yrke såsom »hemmafru». Men vem kan mäta vidden av en mors inflytande genom hennes undervisning av barnen i hemmet? Vem kan mäta resultatet av att hon formar sina barns karaktär, när hon lär dem deras första böner och bygger upp deras bönevanor så, som de kommer att bära dem med sig genom livet? eller, när hon tålmodigt, men fast, tillrättavisar dem när de syndar, berättar om Jesus och visar dem till deras käre himmelske Fader, när de är prövade och har bekymmer, ja, på alla sätt genom ord, bön och genom att vara ett gott föredöme leder dem på »rättfärdighetens stigar»? Det har med rätta sagts: »Om kvinnorna bevisar sig som goda lärare i hemmen, kommer de därigenom att utöva större inflytande på nästkommande generation än männen, medräknat pastorer och skollärare.» Piepers Dogmatik (eng. utg. 1950 vol. 1 s. 526). Av den heliga Skrift ser vi vidare, att i hemmet delar far och mor på föräldraauktoriteten. Paulus riktar följande förmaning till barnen: »Ni barn skall lyda edra föräldrar i Herren, ty det är rätt. ’Hedra din fader och din moder’ är det första bud som är förenat med ett löfte» (Ef. 6:1-2). Och i Kol. 3:20 ser vi återigen att båda föräldrarna står på samma plan i föräldraskapets gudomliga uppdrag: »Ni barn, lyd edra föräldrar i allt, ty Herren gläder sig över det.» Fastän det var genom kvinnan som Satan lyckades bringa Adam på fall, och fastän hon alltså är en synderska för sin egen överträdelses skull, så är frälsningens väg utan tvivel öppen för henne. Paulus skriver till Timoteus: »Men hon skall bli frälst, när hon fyller sin kallelse som mor – om kvinnorna endast fortsätter att leva tillbakadraget i tro, kärlek och helgelse» (1 Tim. 2:15). Trots den smärta och sorg, som har kommit in i hennes liv som följd av synden, så har hon hopp. Även hon delar det välsignade hoppet om evigt liv genom syndernas förlåtelse för Frälsarens skull. Det var samme Gud, som i helig och rättfärdig vrede sade:
och, som i sin outsägliga godhet och nåd – inför Adams och Evas förvånade öron – tilltalade ormen med ord som tände en strimma av hopp i deras krossade och skräckfyllda hjärtan:
Kvinnans Säd skulle krossa Frestarens huvud och bringa honom till fullständigt nederlag. Men priset härför skulle vara stort, eftersom ormen skulle stinga honom i hälen, d.v.s. det skulle kosta honom livet. Vilken hög ära har inte Gud givit kvinnan i alla tider genom att utvälja henne till att föda den utlovade Säden. Människosläktets Frälsare skulle vara en kvinnas Säd. Vilken roll spelar inte kvinnan i Guds frälsningsplan! Ingen får anklaga Paulus för att vara kvinnohatare eller motståndare till äktenskapet, eller att han eljest nedvärderar kvinnan – och då framställa denna anklagelse – på grundval av de två bibelord, som vi strax skall behandla. Det är ju han som genom den helige Andes ingivelse, beskrivit kvinnans utomordentliga betydelse för fullbordandet av Guds nådelöfte att sända en Frälsare: »När tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna, underordnad lagen, för att han skulle köpa dem fria som stod under lagen, så att vi skulle få barnarätt hos Gud.» Kunde Gud ha givit kvinnan större välsignelse och högre ära, än den han gav Maria genom Gabriels ord vid bebådelsen: »Hell dig, du högt benådade», något som också Elisabet, Sakarias’ hustru, intygar: »Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt.» Att Maria var välsignad mer än andra kvinnor endast p.g.a. det som Gud, genom henne, verkade med hela människosläktet, när han gjorde henne till det kärl, genom vilket han sände sin Son i världen, det erkände Maria ödmjukt, när hon besvarade Elisabets hälsning:
Nu undrar måhända någon varför vi i så hög grad betonar kvinnans höga och ädla kall i livet, och det enligt Guds visa och nådiga beslut om syndares salighet, ett beslut, som han fattat innan världens grund var lagd. Anledningen är enkel. Vi vill ta i betraktande allt det Gud säger om kvinnans ställning i församlingen, och då i dess rätta perspektiv. Vi vill se hennes ställning i hela det sammanhang, som den heliga Skrift ger oss, angående kvinnans roll, i såväl Guds skapelse- som frälsningsordning. När vi därför senare i denna uppsats är tvungna att tala om de gudomliga inskränkningar och förbud, som är knutna till kvinnans aktivitet i församlingen, så skall vi se dessa inskränkningar och restriktioner beträffande kvinnans relation till mannen i ljuset av allt det som Skriften säger om den ära och höghet, som Gud förlänat det kvinnliga könet. Ingen får anse dessa av Gud satta gränser som en förnedrande tygel, som förvisar kvinnan till en lägre ställning och till en obetydlig biroll! Ingen får anse den helige Andes föreskrift vara en rest av ett föråldrat tänkande! Våra motståndare vill få det därhän, att Paulus återger sin tids primitiva uppfattningar, och att dylika ting – vilka nu måste betraktas från en mer upplyst ståndpunkt – avgjort hör till Bibelns »mänskliga sida», och alltså i kvinnoemancipationens tidevarv är helt förlegade. För oss är det emellertid självklart att Gud ännu i vår moderna tid talar till oss genom Paulus brev. Vi vill således följa det som Nya Testamentet säger oss om kvinnans ställning i församlingens liv och arbete, vilket är ett uttryck för Guds vilja om den sfär, inom vilken vardera könet har att verka inom kyrkan. Vi ser inte Nya Testamentets undervisning i denna fråga som ett ok, som vi skall försöka skaka av oss, utan som en Guds förordning, som han i sin outrannsakliga visdom uppställt till kyrkans bästa. Inom dess ramar kan såväl kristna kvinnor som män finna tillfälle att både ge uttryck åt och utöva sin kristna tro. Otvivelaktigt finns det mycket, som kvinnor kan göra för att främja kyrkans sak. Trons uppfinningsrikedom är obegränsad, när det gäller att finna vägar att tjäna inom den av Gud givna sfären. Ett tänkvärt exempel på både gästvänlighet och vilja att tjäna Guds rike, finner vi hos den sunemitiska kvinnan i 2:a Konungaboken kap. 4. Hon förmådde sin man att mura upp och ställa i ordning ett litet rum på taket åt profeten Elisa, för att han skulle kunna nyttja det, när han var i deras trakter Profeten var djupt tacksam för denna omtanke; och Gud lönade henne också genom att uppfylla hennes hjärtas önskan, att få en son. Evangelisterna berättar också om den påtagliga tjänst, som fromma kvinnor bevisade Jesus och hans lärjungar under hans jordeliv. I Lukas’ åttonde kapitel läser vi: »… likaså några kvinnor, som hade blivit befriade från onda andar och från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur vilken sju onda andar hade farit ut, och Johanna, hustru till Herodes’ förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som tjänade honom med sina tillgångar» (v. 2-3). Dessa följde honom genom alla de städer och byar, där han predikade den glada nyheten om Guds rike. Om kvinnan i Simon den spetälskes hus – hon som smorde Jesu huvud med dyrbar nardus – säger Jesus, när lärjungarna tyckte illa vara: »Varför vållar ni kvinnan bekymmer?» och fortsätter: »Överallt i hela världen där evangelium blir predikat där skall också det som hon gjorde bli omtalat, till minne av henne» (Matt. 26:10, 13). Till och med när Jesus hänger på korset, och hela hans livsverk mänsklig sett störtade samman i fullständigt misslyckande och vanära, så höll dessa trofasta kvinnor, som hade följt honom, troget vakt, trots att deras hjärtan var förkrossade av sorg och deras tro svårt anfäktad, – ja, trots att de inte förstod meningen i allt det hemska, som de bevittnade. Matteus berättar: »Där var också många kvinnor, som på avstånd såg på. De hade följt Jesus från Galiléen och tjänat honom. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria, som var Jakobs och Josefs mor, och Sebedeus’ söners mor» (27:55-56). Det berättas även, hur de »följde efter och såg graven och såg, hur hans kropp lades där. Sedan vände de hem igen och gjorde i ordning välluktande kryddor och salvor» (Luk. 23:55-56) Vid soluppgången på första veckodagen återvände de till graven. Därigenom blev de de första, som kom att lyssna till ängelns häpnadsväckande påskbudskap: »Han är uppstånden.» Vilken utmärkelse gav inte Gud deras kön, när han gjorde dem till de första mottagarna av påskevangeliet. Ytterligare fick de den utmärkelsen, att de var de första att frambära detta glada budskap om Jesu uppståndelse till andra. Herrens ängel gav dem uppdraget: »Skynda er och säg till hans lärjungar, att han har stått upp från de döda. De var ej heller försumliga – deras bestörtning och rädsla till trots – att utföra detta uppdrag: »Då lämnade de hastigt graven, uppfyllda av fruktan och stor glädje, och skyndade bort för att tala om det för hans lärjungar» (Matt. 28:7, 8). Ingen översikt om vad Skriften säger om kvinnans ställning i Kristi kyrka skulle vara fullständig utan omnämnandet av Tabita eller Dorkas (Apg. 9:36-43). Om henne berättas att »hon var rik på goda gärningar och gav mycket till de fattiga». När hon blev sjuk och dog, sände de kristna i Joppe bud efter Petrus, eftersom han var i det närbelägna Lydda, och »när han kom dit, förde de honom upp i salen, där alla änkorna kom fram till honom, grät och visade honom de livklädnader och mantlar, som Dorkas hade gjort, medan hon var hos dem». Berättelsen slutar med att Herren bönhörde Petrus och uppväckte henne. – Här har vi ett utomordentligt exempel på kristen kärlek. I tyst ödmjukhet gjorde hon vad hon kunde för att tjäna dem som var i nöd och tjänade därigenom Frälsaren. Med nål och tråd lät hon sin tros lampa skina bland människor, så att de såg hennes goda gärningar och prisade Fadern i himmelen. Vi har tidigare anspelat på det vidsträckta inflytande, som en kristen mor kan utöva på den kommande generationen, genom att hon undervisar barnen i hemmet och formar deras karaktärer samt själv framstår som ett föredömligt exempel. I Apostlagärningarnas 16:e kapitel berättas det, att när Paulus kom till Lystra på sin andra missionsresa, så valde han till vän och medarbetare en ung man vid namn Timoteus. Denne Timoteus hade ett gott anseende bland bröderna. Han var son till en judinna, en from kvinna, som hette Eunike. Timoteus’ far däremot var grek, d.v.s. hedning. Därför föll hela bördan av pojkens andliga fostran på modern. Aposteln Paulus ger ett vältaligt vittnesbörd om det trogna och samvetsgranna sätt, på vilket denna allvarliga kvinna gav sig i kast uppgiften, att från den tidigaste barndomen lära sin son de heliga skrifterna, som kunde ge honom den vishet han behövde för att bli frälst. Paulus säger: »Jag minns din uppriktiga tro, en tro som först bodde i din mormor Lois och i din mor Eunike» (2 Tim. 1:5). När vi tänker på den stora insats som Timoteus – av Paulus kallad »min son i tron» – med Guds välsignelse utförde, när det gällde att sprida evangelium, då förstår vi tacksamt värdet av hans mors ödmjuka trofasthet i Guds kall, när hon tog honom i knäet och tålmodigt undervisade honom i Guds ord. I sanning var hennes plats inte obetydlig i kyrkans liv och arbete! Ändå utförde hon Guds verk utan att kräva yttre beröm eller erkännande. Hon gladde sig enbart åt att på detta sätt få tjäna Gud. Inte kunde hon ana, att Gud skulle förmera hennes undervisning, som ringar på vattenytan, hundra och tusenfalt. Vi vill också kort hänvisa till Romarbrevets 16:e kapitel, där Paulus i sin sluthälsning nämner 29 personer, av vilka nio är kvinnor: Först anbefallningen för Febe, som »varit till hjälp för många, också för mig», sedan Priska, som tillsammans med sin man Akvila »vågade livet för att rädda mig», därefter Maria, som »har arbetat hårt för er», Tryfena och Tryfosa, »som arbetar i Herrens tjänst», Persis, som »arbetat så mycket i Herrens tjänst», Rufus’ mor, som »varit en mor också för mig», samt Julia och Nereus’ syster. Varje tanke – säger vi sammanfattningsvis – som går ut på att den tjänst, som fromma, gudfruktiga kvinnor kan göra kyrkan, skulle vara ovälkomna, opassande eller inte behaga Gud, är helt främmande för Skriften. Tvärtom, troende kvinnors tjänst och offer, kall och hängivenhet, trofasthet och fromhet är framställda som goda föredömen för kristna kvinnor i alla tider att söka efterlikna. II. De gränser som Gud har dragit för kvinnans arbete i kyrkan Vad innebär då egentligen de två bibelord, som inskränker kvinnans arbete i kyrkan. Med det tidigare sagda i färskt minne kan vi nu alltså först gå till 1:a Korintierbrevet kap. 14 v. 34-36. Låt oss börja med att dra oss till minnes i vilket sammanhang dessa verser står. De kristna i Korint hade en överdriven uppfattning om tungotalets värde. De var betagna av denna uppseendeväckande gåva. Men Paulus försöker få dem på nyktrare tankar. I sitt vältaliga 13:e kapitel i 1:a Korintierbrevet visar han på kärlekens överlägsenhet, den kristna kärlek, som är den helige Andes gåva. Han betonar att kärlekens andegåva, tillsammans med andra kristna dygder, är att betrakta som något vida mer än tungotalet: »Om jag talar både människors och änglars tungomål, men inte har kärlek, då är jag endast en ljudande malm eller en klingande cymbal.» Och vidare säger han: »Kärleken förgår aldrig. Men de profetiska gåvorna skall en gång försvinna, tungomålstalandet skall en gång tystna, insikten skall en gång inte mer finnas till.» Kärleken är den högsta och största av alla den helige Andes gåvor: »Så finns det tre som består i evighet: tro, hopp och kärlek, men störst bland dem är kärleken.» Den varma självuppoffrande kärlek, som har sin grund i den kristna tron, överträffar profetians gåva, men profetian i sin tur överträffar tungotalets gåva. Profetians gåva är förmågan att tala, och genom denna gåva blir församlingen uppbyggd. Om någon däremot talar i tungor, får församlingen liten, om ens någon, andlig uppbyggelse. Alltså skriver Paulus: »Men i församlingen vill jag hellre tala fem begripliga ord, genom vilka jag kan undervisa också andra, än tio tusen ord med tungor.» Om en utomstående bevistar, säger Paulus, en gudstjänst, där alla de troende talar i tungor, skulle han ju tro att de var galna. Allt måste därför ske till församlingens uppbyggelse. Tungotal får förekomma, men hos en i sänder – och det skall ovillkorligen tolkas. Finns ingen tolk, skall tungotalaren tiga. I detta sammanhang tar Paulus upp frågan om kvinnans rätta ställning i kyrkans liv och arbete. På detta område får församlingen inte handla fritt och på egen hand. Man skall istället följa samma praxis, som i alla de andra kristna församlingarna, och denna praxis var inte godtyckligt tillkommen utan grundad på Guds ord. Den allmänna grunden är Guds skapelseordning, som den tar sig uttryck i Bibeln, och då närmast, vilket vi snart skall se, i 1:a Mosebok kap. 2 och 3. Paulus önskar skapa en sann enhet mellan de kristna församlingarna, en enhet som har sin grund i att man underordnar sig Guds heliga ord. Frågeställningen huruvida kvinnorna i Korint åsidosatte Guds ord och vilja och talade vid allmänna sammankomster – eller om Paulus endast ville förekomma en sådan utveckling – kan inte klart besvaras, även om det förra synes sannolikare. I 1 Kor. 14:34 säger Paulus: »Liksom i alla de heligas församlingar bör kvinnorna tiga vid edra församlingssammankomster. Det är inte tillåtet för dem att tala, utan de bör underordna sig, som lagen föreskriver:» Paulus bemöter tänkbara invändningar med att i vers 36 fråga: »Är det från er som Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er?» Naturligtvis inte. De står här i skuld till sina medkristna i andra församlingar, och de skall bevisa dem broderlig kärlek och omtanke. Att helt igenom driva sin egen linje i dessa angelägenheter är att förbryta sig mot de andra församlingarna. Till yttermeravisso har Gud fällt sitt avgörande. Vi har tidigare sett att Paulus hänvisar till lagen, och i vers 37 betonar han, att vad han säger inte är mänskliga tyckanden och omdömen: »Det jag skriver till er är ett bud från Herren». fastslår han med eftertryck. (På ett helt annat plan ligger den sed Paulus hänvisar till i 1 Kor. 11:13-16, nämligen den, att det inte anstår en kvinna att bedja med blottat huvud. I detta fall rör det sig emellertid inte om en gudomlig befallning. Det ansågs helt enkelt opassande för en kvinna att inte bära huvudbonad i gudstjänsten, på samma sätt som vi anser det opassande att komma till gudstjänsten i baddräkt – ett plagg, som med fördel kan bäras på badstranden på söndagseftermiddagen.) Som framgår av 1 Kor. 11:5 fanns det kvinnor, som hade profetians gåva, (andra hade tungotalets gåva). Dessa nådegåvor stod dem fritt att bruka i enskilda gudstjänster inför andra kvinnor och barn. Nu var tydligen några av dessa kvinnor frestade, att göra bruk av sina gåvor vid den offentliga gudstjänsten och i männens närvaro. Och de mer radikala gick kanske så långt, att de också gjorde det, något som männen till synes godtog. En dylik utveckling kan Paulus, under den helige Andes ledning, inte acceptera, utan kvinnorna bör tiga vid församlingens sammankomster. Han fortsätter: »Om det är något som de vill få upplysning om, bör de hemma fråga sina män, ty det är en skam för en kvinna att tala vid en församlingssammankomst» (kap. 14:35). Om kvinnan tillåts tala i församlingen, så innebär det i verkligheten, att hon i församlingens liv är jämställd med mannen. Men en sådan jämställdhet svär emot grundsatsen, att kvinnan är underordnad mannen. Så är Guds vilja, så är hans förordning. Ingen man, ingen kvinna, ingen kyrka har rätt att åsidosätta denna gudomliga ordning. Den upprättades i skapelsen. »De bör underordna sig.» Det är en Guds föreskrift, uttalad genom hans heliga inspirerade apostel. Vidare, om det är något som en kvinna inte förstår, och hon därför vill ha ytterligare förklarat, så skall hon inte, säger Paulus, fråga om detta i den allmänna gudstjänsten eller församlingssammankomsten. Hur lätt skulle det inte kunna leda till att hon satte ifråga vad som sades och på så sätt debattera själva sakfrågan. Något sådant skulle innebära jämställdhet mellan könen. I dylika fall skall en kvinna istället hemma fråga sin man eller, om hon är ogift, någon man i familjekretsen. När Paulus fortsätter: »Det är en skam för en kvinna att tala vid en församlingssammankomst», så menar han inte endast att det är förolämpande för männen eller förnedrande för kvinnan och under hennes värdighet, något som drar skam över henne i social bemärkelse. Saken är den att det ligger mycket djupare än så; det är inte en ren etikettfråga, utan det drar skam och skuld över henne inför Gud. Det är en synd mot hans heliga vilja. Det är en överträdelse av hans befallning att kvinnan skall vara hörsam. Alltså är det inte en fråga om vad Paulus anser passande eller opassande. Nej, han betonar: »som lagen föreskriver dem», och det han säger »är ett bud från Herren». Vi övergår nu till det andra bibelstället, där Skriften uttryckligen behandlar de inskränkningar som gäller för kvinnans tjänst i kyrkan, nämligen 1:a Timoteusbrevet kap. 2 v. 11-15. I detta brev vänder sig Paulus till sin unge förtrogne Timoteus, som han – vilket vi redan sett – kallar »min son i tron». Brevet skrev Paulus i Makedonien eller möjligen Korint år 63, och han fastslår där de grundläggande principerna för Timoteus’ episkopala uppdrag i Mindre Asiens församlingar under Paulus’ frånvaro. I brevets första kapitel talar Paulus om vikten av en rätt lära. Timoteus skulle »förbjuda vissa personer att förkunna främmande läror». Paulus hade själv, innan han for, varit tvungen att utöva lärotukt i församlingen (jfr 1:20). Brevets andra kapitel handlar om en bedjande församling, och Paulus uppmanar kraftigt församlingen till bön: »Jag vill alltså, att männen överallt, när de beder, skall lyfta upp heliga händer och vara fria från vrede och trätlystnad» (2:8). Ämnet för honom vidare till vad som kännetecknar en Gudi behaglig livsinställning hos kvinnor, som »vill vara gudfruktiga». De bör uppträda i flärdfri klädsel. Deras sanna skönhet ligger inte i konstlad och ytlig utsmyckning – som världsliga kvinnor ofta i allra högsta grad sysselsätter sig med – utan i kärlekens gärningar, gärningar som är uttryck för deras glada och tacksamma tro i hjärtat. I detta sammanhang tillägger Paulus: »En kvinna bör ta emot undervisning i stillhet och underordna sig i allt. Jag kan inte tillåta, att en kvinna uppträder som lärare eller att hon gör sig till herre över en man (ordagrann översättning), utan hon skall vara stilla och tillbakadragen. Ty Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam, som blev förledd, det var kvinnan, som blev förledd och föll i synd. Men hon blir frälst, när hon fyller sin kallelse som mor – om kvinnorna endast fortsätter att leva tillbakadraget i tro, kärlek och helgelse» (1 Tim. 2:11-15). Paulus har tidigare, vers 8, antytt att männen skall leda den offentliga bönen. Nu tillägger han att kvinnorna skall vara de som lär in – inte de som lär ut. De skall hålla sig i stillhet, inte predika eller förkunna, vilket skulle innebära att de blev överordnade männen. Om detta talar Hebréerbrevet (kap. 13 v. 17): »Lyd edra ledare och rätta er efter dem! De vakar ständigt över edra själar, eftersom de vet, att de en gång måste avlägga räkenskap.» Ledarna är de som förkunnar ordet, åt dem är själarna anförtrodda. De som tar emot predikan skall vara underdåniga. Ty de som förkunnar ordet är överordnade. En lätt tillbakadragen hållning är därför det som skall känneteckna kristna kvinnor i deras samröre med män. De får inte vara framfusiga eller göra sig till herrar över männen, vilket sker om de förkunnar för och undervisar män. Paulus säger: »Jag kan inte tillåta att en kvinna uppträder som lärare.» Nu får man dock inte p.g.a. att han säger »jag», tro att han talar i egen person. Det förbud som utestänger kvinnan ifrån att undervisa män kommer från Gud. Paulus rättar helt enkelt sin praxis efter Guds ordningar såsom de är nedlagda i lagen, och då just i 1:a Mosebok kap. 3, och han ger detaljerna i följande verser. Den undervisning, som Paulus talar om, är naturligtvis att undervisa i Guds ord. Det innebär likväl inte att kvinnan är helt utestängd från att lära ut trons sanningar. Nej, den springande punkten är att kvinnan inte får göra sig till herre över mannen. Hon får inte stå i en myndighetsställning gentemot mannen. Den som förkunnar och fungerar som lärare intar en sådan myndighetsställning. En kvinna som tar sig friheten att träda upp inför män och förkunna Guds ord för dem, hon förbryter sig mot ordet genom blotta handlandet. I nödfall kan hon naturligtvis vara tvungen att tala, för att inte evangelii förkunnelse helt skall dö bort. Om det inte finns någon man som är villig eller duglig att handla, då måste kvinnan träda in. Luther skriver: »Ordning, ödmjukhet och ära kräver därför att kvinnor tiger när män talar. Om det emellertid inte finns någon man som förkunnar, i så fall skulle det vara nödvändigt att kvinnor gjorde det» (citat från F. Zerbst: The Office of Women in the Church, St. Louis 1959, s. 97). Zerbst kommenterar: »En kvinna får förkunna ordet till en församling bestående av både män och kvinnor, endast om det är allmänt förstått, att hon gör något som är ovärdigt och som drar skam över männen» (anfört arbete s. 123). Som vi redan antytt innebär inte Pauli ord att en kvinna är förhindrad att förkunna Guds ord för andra kvinnor. Det nämns särskilt av Paulus i brevet till Titus, kap. 3 v. 3-5, där han uppmanar Titus att i sin tur uppmana de äldre kvinnorna att »förmana de unga kvinnorna att älska sina män och sina barn, leva ett liv i självtukt och renhet, vara goda husmödrar och underordna sig sina män, så att Guds ord inte blir smädat». I en sådan undervisning blir naturligtvis Guds föreskrift om förhållandet mellan man och kvinna inte åsidosatt. Det är därför inte emot Guds ord om en kvinna leder en andakts- eller bibelstudiegrupp för kvinnor. Det sker heller inget övertramp mot grundregeln, när kvinnor undervisar barn i Guds ord. Såväl Timoteus’ mor Eunike som mormor Lois är, som vi sett, förnämliga exempel på kvinnor, vilkas barnundervisning burit riklig frukt. Ansvaret för barnundervisningen är en kristen mors viktigaste uppgift. Hon bör inte enbart bry sig om barnens yttre välfärd, utan framför allt deras andliga väl. Barnen är ju en välsignad gåva från Gud, som han anförtrott i hennes vård. När det gäller församlingens barnundervisning kan den därför med fördel anförtros åt kvinnorna, som har den bästa naturliga fallenheten att ta hand om i synnerhet de små barnen och vinna deras förtroende och tillit. Vilket är nu det skäl som Bibeln anger för kvinnans underordnade ställning i kyrkans liv och arbete, så långt det gäller den offentliga förkunnelsen? Paulus anger två skäl. Det första ligger före syndafallet. Det andra hänför sig till syndafallet. »Ty Adam skapades först, sedan Eva», fortsätter han i 1 Tim. 2:13. Gud kunde mycket väl ha skapat man och kvinna samtidigt. Men han gjorde det inte. Mannen skapades först. Detta blotta faktum anger att Gud avsåg mannen att vara kvinnans huvud. Kvinnan formades av ett av Adams revben. Hon skapades för att vara honom en »hjälp». Hela mänskligheten har en urfader, Adam, som Skriften säger: »Han har skapat alla folkslag från en enda människa» (Apg. 17:26). Att Guds vilja beträffande förhållandet mellan man och kvinna kommer till uttryck i den ordningsföljd, som de skapades, är uttryckligen utsagt inte endast här i 1:a Timoteusbrevet kap. 2, utan även i 1:a Korintierbrevet kap. 11 v. 8-9, där vi läser: »Ty mannen har inte sitt ursprung från kvinnan, utan kvinnan har sitt ursprung från mannen. Inte heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull.» Det får emellertid inte förstås så, att kvinnan skulle vara underlägsen mannen. Alla tankar rörande överlägsenhet och underlägsenhet är helt ovidkommande när det gäller samspelet mellan man och kvinna. Mannen har, å sin sida, ingen anledning att vara högfärdig eller se ner på kvinnan, och kvinnan, å sin sida, har heller ingen anledning att hysa några mindervärdighetskänslor eller att undervärdera värdet och betydelsen av sin ställning. Gud vill att både man och kvinna anser den ställning, för vilken de skapats, som något högt och ärorikt. Det andra skälet till att en kvinna inte skall undervisa män, har sin utgångspunkt i den roll kvinnan spelade i syndafallet: »Och det var inte Adam, som blev förledd, det var kvinnan, som blev förledd och föll i synd» (1 Tim. 2:14). Adam blev inte förledd. Paulus framhåller detta faktum. Adam var helt medveten om att han med vett och vilja överträdde Guds klara befallning. Men han valde att följa sin hustru och lyda Satan. När han gjorde detta handlade han inte som ledare och huvud utan som en eftersägare. Han tillät Eva att övertala honom. Gud pekade på detta när han uttalade domen över mannen: »Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag bjudit dig och sagt: ’Du skall icke äta därav’…» (1 Mos 3:17). Eva hade tagit initiativet till detta fruktansvärda brott mot Gud. Hon hade tagit det kommando som rätteligen tillhörde hennes man, som av Gud utsetts att vara hennes huvud. »Hon tog av dess frukt och åt; och hon gav jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.» När hon gjorde detta blev hon bedragen, fullständigt bedragen. Därmed är hon emellertid inte på något sätt ursäktad. Även hon hade Guds klara ord på att följden av att äta den förbjudna frukten var döden. Genom den passiva form, som Paulus använder i vårt Timoteusställe, »blev förledd», visar han på den Onde, bedragaren, djävulen, som låg bakom alltsammans, något som Paulus klart utsäger på ett annat ställe: »Men jag är rädd, att liksom ormen med sin list bedrog Eva…» (2 Kor. 11:3). Kvinnan – Eva – bröt genom sin handling mot Guds heliga befallning. När Paulus i 1 Tim. 2:14 skriver »kvinnan» och inte »Eva», som han gör i vers 13, så anger han henne som representant för sitt kön. Tanken att kvinnan skulle vara underordnad mannen p.g.a. hennes större synd, är fullständigt främmande för aposteln. Som visat är, hänför han inte kvinnans underordnande tillbaka till syndafallet utan till skapelsen. Hur fullständigt förstörde inte syndafallet den välsignade gemenskap, som människan hade med Gud! I hur många stycken blev inte Guds vilja hånad! Och på vilket genomgripande sätt blev inte den gudomliga ordningen för samspelet mellan man och kvinna – genom den roll kvinnan spelade – vält över ända! Genom att lyssna till sin hustru, genom att ge efter för hennes missriktade ledarskap, och genom sitt samtycke till och medbrottslighet i hennes uppror mot såväl sin makes som Guds myndighet, så syndade Adam – mänsklighetens urfader. Med honom föll hela mänskligheten. »Synden kom in i världen genom en enda människa och genom synden döden, och så trängde döden igenom till alla människor, eftersom de alla har syndat.» »Ty liksom genom en enda människas olydnad de många blev gjorda till syndare…» (Rom. 5:12, 19). Det sagda var således den andra orsaken till Paulus’ ord: »Jag kan inte tillåta, att en kvinna uppträder som lärare eller att hon gör sig till herre över en man.» Den första orsaken är uppenbar, skapelseordningen är avgörande. Den andra orsaken tjänar helt enkelt till att förstärka Paulus’ betonande av det faktum, att Guds ursprungliga ordning inte har blivit avskaffad. Medvetna om detta rättar sig kristna människor därefter. I allt som berör vårt ämne gäller att Guds avsikt inte är att straffa kvinnan eller att tillförskansa mannen vissa omistliga rättigheter, utan det har sin grund i hans omsorg om kyrkans väl. Han vill skydda den ifrån sönderslitande strider. Han vill att den skall ha framgång och blomstra och bli uppbyggd. Hans föreskrifter bygger på hans suveräna, gudomliga visdom. Och de är grundade i hans kännedom om människan såsom hennes skapare, han som skapat vardera könet med dess natur, egenskap, färdighet och begränsning. I Romarbrevet kap. 12 talar Paulus om kyrkan som Kristi kropp. Vi kristna är lemmar i denna kropp – men det innebär inte att vi alla har samma funktion i kroppen, eller att vi alla kan bidra på samma sätt och i samma utsträckning till kroppens tillväxt och uppbyggnad. Paulus påpekar, att i våra mänskliga kroppar har inte alla lemmar samma uppgift och ändamål, utan varje organ ger sitt bidrag till vår kropps välgång och hälsa. Han skriver: »Ty liksom vi i en och samma kropp har många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi alla, förenade med Kristus, en enda kropp, men var för sig är vi varandras lemmar» (Rom. 12:4-6). Vi har alla olika gåvor och skall använda dem i enlighet med den nåd som vi har fått. Det är således Guds vilja, att i kyrkan de särskilda gåvor, som han har givit vardera könet, skall nyttjas på fördelaktigaste sätt för hela kyrkans välfärd och framgång. Att även kvinnorna, såsom medlemmar i Kristi kyrka, har i uppdrag att göra alla folk till Jesu lärjungar, att även de skall vara ett jordens salt och en världens lykta, att även de i sitt dagliga liv skall vittna om tron på Kristus – det behöver knappast sägas. De begränsningar och inskränkningar, som Gud själv har lagt på kvinnans tjänst i kyrkans liv och arbete, hänför sig endast till den offentliga undervisningen och förkunnelsen, och då såtillvida, att den grundläggande regeln – att hon inte får inta en myndighetsställning gentemot mannen – kommer i fara. Men talar inte Bibeln om kvinnor, som har profetians gåva och kallas profetissor? – Apostlagärningarna, kap. 21 v. 9, berättar om evangelisten Filippus, att »han hade fyra ogifta döttrar, som hade profetgåva». Som vi tidigare sagt kommer en sådan gåva hos en kvinna väl till nytta genom att hon därmed »skänker uppbyggelse, förmaning och uppmuntran» (1 Kor. 14:3), men naturligtvis inte i den offentliga gudstjänsten såsom lärare. Priskillas exempel har missbrukats i frågan om kvinnans rätt att tala i församlingen. Om henne berättas i Apg. 18:26 att hon tillsammans med sin man Akvila, tar med sig den lärde Apollos till sitt hem och ger honom en grundligare kristen undervisning. Det samtal som då utspelade sig, och som var Apollos till stor välsignelse, hölls inom den trånga krets, som utgörs av en man och hans hustru plus en vän; och de samtalade om ett ämne som var av djupaste betydelse för dem alla. Kristna kvinnor är under inga omständigheter förbjudna att ge skäl för sin tro. Den utomordentliga tjänst, som denna Priskilla och hennes man Akvila, gjorde kyrkan i dess första tid, är antydd i Romarbrevet kap. 16 v. 2-3: »Hälsa Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus, som vågade livet för att rädda mig. Inte bara jag utan alla hednaförsamlingar står i tacksamhetsskuld till dem. Hälsa också församlingen som kommer samman i deras hem.» Den heliga Skrift innehåller många sköna exempel på kvinnor som tjänat Guds sak: Jokebed, Moses gudfruktiga mor, som undervisade sin son så grundligt om Gud, att all Egyptens visdom inte kunde utplåna hans tro på Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Vidare Rahab i Jeriko, Rut, Ester, som vågade sitt liv för att rädda sitt folk. Vidare kvinnan vid Sykars brunn, som hastigt gick in i staden och berättade för alla om Jesus. Om nu dessa exempel långt ifrån anger alla kvinnor, vilkas namn finns i Bibeln, och som har tjänat Herren i enlighet med de gåvor som de fått sig förlänade, så tror vi, att vi till fullo visat, att kristna kvinnor har ett långt högre kall i kyrkans liv och uppbyggnad, än att vara förvisade till att ordna med en ändlös rad av kaffesamkväm. Inför Gud finns varken man eller kvinna, utan alla är vi ett i Kristus Jesus. Varken män som sådana eller kvinnor som sådana behagar honom. Gud tar emot alla som är i Kristus, oavsett kön. Att framhålla mannens överlägsenhet är helt fel. Skriften vet, generellt talat, inte av någon mannens överlägsenhet och kvinnans underlägsenhet. Skriften har inte uppdragit åt mannen att inneha det offentliga prediko- och läroämbetet i kyrkan, därför att han skulle vara ädlare, mer kunnig eller av ett högre värde än kvinnan. Gud har givit mannen en annan ställning i församlingens offentliga liv, än den han givit kvinnan, därför att deras andliga gåvor skiljer sig åt; och båda skall ta vara på sina gåvor. De skall bruka dem där de kan uträtta mest och ge den största välsignelsen. Bådas gåvor är dyrbara och givna för evangeliets skull. Därför skall de inte slösas bort utan användas, var och en där den passar bäst. Det Skriften lär om kvinnans uppgift i kyrkans liv är en väl genomtänkt praktisk tillämpning av Petrus’ första brev, kap. 4 v. 10: »Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.» Så hör också detta till den positiva tillämpningen av vår frågeställning: att vi verkligen framhåller, att Skriftens undervisning om kvinnans plats i kyrkans verksamhet endast vill visa henne hur hon kan nå det mål, som hon efter sin nya människa vill uppnå, nämligen att tjäna Gud i hans rike på den plats där hon med sina gärningar kan komma till störst nytta och giva den bästa frukten. Övers. M.E.
|
För biblisk tro och forskning