| Nr 3, 1978 sida 99| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
I en stort upplagd artikel i tidningen Vår Kyrka nr 11/78 påstår Lars Collmar att Daniels bok är ett falsarium. Och det är inte så konstigt. Ty alla som förutsätter, att Bibelns böcker har tillkommit som vilka andra böcker som helst och inte genom inspiration från Gud (se 2 Tim. 3:16 och 2 Petr 1:19-21), kan inte acceptera Daniels exakta profetior som äkta. De är nämligen för bra!! Collmar skriver om sådana teologer: »De säger mer eller mindre rent ut, att Daniels bok är en förfalskning. Profetiorna är skrivna i efterhand, det är därför de stämmer så bra med historien.»
Men samtidigt som profetens profetior är för bra, säges de också vara för dåliga. Collmar säger att de innehåller »grova fel», och därvid menar han sig kunna åberopa »fakta»:
»Författaren har en mycket bristfällig kunskap om 500-talets historia. Han blandar ihop regenter på ett sätt som är obegripligt, om han varit samtida med dem men högst förklarligt, om han levt några hundra år senare… Författaren levde på Antiokus Epifanes’ tid. Och boken skrevs efter 168 f.Kr., när ’förödelsens styggelse’ placerades i templet men före Antiokus’ död 164 f.Kr. Språkliga skäl visar mot samma tid.»
Nu är detta allt annat än fakta. Det är i stället så att uppgifter i Daniels bok, vars riktighet tidigare betvivlats, i själva verket vittnar om synnerligen exakta kunskaper. Likaså talar Danielsbokens språkbruk inte för utan mot att förf. levde på Antiokus’ tid. Se litt. nedan!
Collmar påstår vidare att Danielsbokens placering i den hebreiska kanon visar att »Daniels bok inte var författad, när Profeterna togs in i kanon». Detta är i själva verket en ren gissning.
Collmar påstår också att Daniels profetia om »det fjärde riket» syftar på »grekernas rike», men »i nytestamentlig tid passade det bättre att se romarriket som ’det fjärde riket’». Att »det fjärde riket» syftar på »grekernas rike» är emellertid en ohållbar tolkning. Det första riket är det nybabyloniska, det andra det medisk-persiska, det tredje det grekiska och det fjärde det romerska. Vi skall i en senare artikel återkomma till tolkningen av Daniels bok.
Collmar betraktar som »en saga, att kung Nebukadnessar befallde, att alla makthavare i riket skulle dyrka en avgudabild han låtit ställa upp, att Sadrak, Mesak och Abednego vägrade, eftersom de trodde på Herren och att de därför kastades i den brinnande ugnen». Han skriver vidare: »Danielsbokens författare må ha haft sina spekulationer om Messias. Men inte tänkte han sig, att Messias skulle gå in i ett förseglat dödsrike och återuppstå. Inte spekulerade han om Messias, när han återgav sagorna om den brinnande ugnen och lejongropen!» Några vetenskapliga fakta till stöd för sin tro att det finns sagor i Daniels bok har inte Collmar.
Collmar har klart för sig, att hans uppfattning strider mot Danielsbokens egna uppgifter, ja mot Kristus själv: »Läser man Daniels bok, så får man ett bestämt intryck av, att det är Daniel själv som är författaren. En jude i Babylon på 500-talet före Kristus. Och både judisk och kristen tradition har genom tiderna sett Daniel som författaren. Rimligen har också Jesus uppfattat honom så.» Men enligt Collmar vet moderna teologer bättre. Man måste »ta forskningens sanning på allvar» och »ingen förutsättningslös forskare kan idag räkna med att Daniel själv skulle ha författat boken».
Collmars hållning är dubbelt tragisk: dels är det en förnekelse av Kristi gudom att sätta forskningens bedömning över Kristi bedömning, dels bygger bedömningen att Daniels bok är ett sent falsarium inte på fakta. Collmar hänvisar till boken »En bok om Gamla testamentet» av Albrektson-Ringgren. Han kunde också ha hänvisat till Sv. kyrkans biskopsmötes betänkande om Bibeln av år 1970, nämligen »Bibelsyn och bibelbruk». I båda dessa böcker skiljer man inte klart mellan hypoteser och fakta, och därför tror Collmar att dessa böckers kritiska omdömen om Daniels bok är detsamma som »sanning» och »fakta».
Collmar söker få människor att instämma i hans bibelkritik genom att framhålla, att »ingen förutsättningslös forskare kan idag räkna med att Daniel själv skulle ha författat boken». Detta påstående är emellertid lögn. Den forskning som inte blundar för språkliga, historiska och arkeologiska fakta, måste tvärtom upphöra med sin tidigare negativa bedömning av Danielsbokens trovärdighet. Problemet med Daniels bok är inte längre dess språk eller dess historiska uppgifter utan uteslutande profetiornas exakthet. Men dessa är ett problem endast för otron, inte för tron. Och tron behöver ingalunda blunda för verkliga »fakta».
För den som vill ha närmare belägg för att den negativa bedömningen av Daniels bok inte bygger på fakta, hänvisas till följande utredningar:
Det står skrivet. Biblicum svarar biskopsmötets bibelkommission. 2 reviderade uppl. 1972, s. 51-57.
Ditt Ord är Sanning. En handbok om Bibeln. 2 uppl. 1971, s. 141-145.
Utkorelsen
| Nr 3, 1978 sida 101| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Med stor glädje noterar vi att Fast Grunn nr 2/78 lär rätt om utkorelsen. Det är överraskande med tanke på att Melanchtons synergism trängt så djupt in i väckelserörelserna och med tanke på att bl.a. Rosenius omtolkar Bibelns utkorelselära. Det är Lars Inge Mageroy, som i en utläggning av Ef. 1:1-14 (s. 120ff) inte söker tolka bort den bibliska utkorelseläran. Han framhåller i stället att denna lära »är helt grundläggande i evangelisk kristendom. Den tar till vara två centrala punkter: 1. Gud får all äran för vår frälsning. 2 Vi kan vara vissa om att vi är Guds barn och att han skall fullfölja sitt verk i oss.» »Tro och utkorelse hör alltså nära samman. Den som har hört evangelium och tagit emot det i tro, han kan också vara viss om att han är känd och utvald av Gud. Så är sammanhanget enligt Guds Ord. Detta betyder inte att vi är utvalda, därför att vi tror. Utan vi har kommit till tro, därför att Gud har utvalt oss till frälsning» (s. 122).
»Erasmus hävdade i boken ’Om den fria viljan’ att människan har förmåga till att välja eller förkasta frälsningen. Luther avvisade detta som synergism (samarbete mellan Gud och människan om frälsningen). I stället hävdade han att människan har en trälbunden vilja, som alls inte kan välja fritt i sin frälsningssak. Människan är som ett riddjur, som två ryttare, Gud och Satan, kämpar om rätten att få rida på. Riddjuret kan inte själv välja ryttare!
Det råder inget tvivel om att Luthers livfulla bild mest svarar mot NT. Utkorelsen till frälsning har därför också alltid varit en viktig läropunkt i den lutherska kyrkan. Däremot har man inte hävdat en dubbel predestination, d.v.s. en utkorelse både till frälsning och förtappelse. Logiskt sett skulle det ha varit det mest konsekventa. Men så konsekvent är inte heller Guds Ord. Den som går förlorad, kan inte lägga skulden på Gud. Han har själv förkastat Gud och därför blir han förkastad av Gud» (s. 122f).
Sampsalm
| Nr 3, 1978 sida 102| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Många arbetar nu med iver för en gemensam psalmbok för alla samfund. Saken har bl.a. dryftats »vid en bred ekumenisk överläggning på Sigtunastiftelsen», läser vi i SvD 24/4. Det fina med en gemensam psalmbok för alla trosuppfattningar är, att den hjälper till med att bryta ned de konfessionella gränserna. Det kyrkoåtskiljande kommer att sjungas bort.
Enligt SvD är ärkebiskopen »fascinerad» av projektet »Sampsalm» och »i Missionsförbundet är man redo att gå mycket långt, understryker missionsföreståndare Gösta Hedberg». »För SMF finns sedan flera år tillbaka ett starkt behov av en ny sång- och psalmbok, men man vill inte arbeta fram en egen utan utgår ifrån att en gemensam psalmbok skapas. Även katolska kyrkan är inne på samma linje, enligt syster Catharina Broomé.»
»Önskan om en enda psalmbok tränger in i alla samfund», säger SvD i en stort uppslagen rubrik. Det är inte sant. Det finns i varje fall ett samfund, nämligen Lutherska Bekännelsekyrkan i Sverige, som har förstått att det är viktigt med renläriga psalmer och att det enligt Guds ord är en allvarlig sak, när man inte är enig i den bibliska tron, läran och bekännelsen. En sådan oenighet får inte döljas med gemensam sång och gudstjänst. Det är en falsk ekumenik. Det är också lätt att via sång och psalm föra in obibliska läror i församlingen. Är bara melodin medryckande, har man lätt överseende med obibliska texter. Av bara farten sjunger man att Guds kärlek är som gräset eller att det skall bli frid på vår jord i tusen år en gång.
Gemensam nattvard
| Nr 3, 1978 sida 103| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Biskop Stig Hellsten vill inte bara ha gemensam sång och gudstjänst utan också gemensam nattvard, utan att det föreligger enhet i läran. Är man för en sådan falsk ekumenik, får man beröm också av socialdemokratiska NSD 19/4. »Hellsten enhetssträvare» skriver NSD i rubriken till en artikel, som handlar om att »Europas katoliker och protestanter nu har börjat samarbeta på ett helt nytt sätt. I Chantilly utanför Paris har fyrtio katolska biskopar haft överläggningar tillsammans med lika många representanter från övriga kyrkor i Europa. Biskop Stig Hellsten, Luleå, har varit svensk delegat vid konferensen som behandlade de två huvudämnena ’Kristen enhet’ och ’Freden i Europa’.»
»För många av oss från de evangeliska kyrkorna upplevdes det som utomordentligt smärtsamt att det ännu är otänkbart för katoliker och ortodoxer att ha gemensamt nattvardsfirande med oss. Vi deltog i varandras nattvardsgudstjänster men inte i själva kommunionen, dvs mottagandet av brödet och vinet, säger biskop Hellsten.»
För biskop Hellsten är det »utomordentligt smärtsamt», när katoliker och »ortodoxer» visar så mycket respekt för Guds ord, att de kräver enhet i läran för gemensamt nattvardsfirande. Är man likgiltig för biblisk enhet kallas man för »enhetssträvare». Men inte bara tiden är ur led utan också den kyrka, som Hellsten representerar. Hur kan den utan att skämmas kalla sig »luthersk»?
Kyrka-stat
| Nr 3, 1978 sida 103| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Förslaget om något friare förbindelser mellan Svenska kyrkan och staten möts nu av mycket motstånd från en rad kyrkoråd. »Vi måste varna om en öppen folkkyrka», heter det. »Vi måste slå vakt om kyrkoskatten och folkbokföringen.» »Vi vill inte ha en bekännarekyrka.» »Vi vet vad vi har, men inte vad vi får.» Det tragiska med de flesta kyrkorådens remissvar är, att man inte med ett ord berör Bibelns lära om kyrkan. Kyrkan är nämligen de, som Anden genom evangelium fört till tro på Kristus, som inte skäms för Guds ord utan bekänner Herrens namn. Med ryggen mot Guds ord säger man:
Svenska kyrkan skall vara en öppen folkkyrka.» »I svenska kyrkans breda famn skall alla samsas: ointresserade, gudsförnekare och allmänt ljumma, och därtill förstås de troende.»
Expressen (19/4), som på ledarsidan gjort denna träffande sammanfattning, fortsätter: »Varför en sådan institution skall kallas öppen folkkyrka är inte så lätt att förklara.»
I Expressen 6/5 föreligger följande ledarkommentar:
»Vad förändras i Svenska kyrkans förhållande om det kyrka-stat-förslag som nu föreligger blir genomfört?
Nästan ingenting: kyrkan får behålla sina medlemmar, sina rikedomar, sin rätt att via skattsedeln kassera in pengar.
Men också denna mjäkiga skiss till förändrade relationer mellan kyrka och stat möter nu ett häftigt motstånd – och till motståndarna sällar sig de mest omaka parter: LO-tidningen, olika centerpartister, förfärade biskopar – bland dem Ingmar Ström.»
Hur länge skall det dröja, innan de troende inser att Svenska kyrkan inte är en kristen kyrka, som rättar sig efter Guds ord? Därmed har vi inte sagt, att det inte finns några kristna inom Svenska kyrkan. Överallt där evangelium finns, har det makt att skapa tro. Men den troende behöver en kyrkogemenskap, där han tröstas, läres, varnas och förmanas i enlighet med Guds rena ord. Och enligt Guds ord är det synd att fortsätta i kyrkogemenskap med människor, som framhärdar i falsk lära eller annan uppenbar synd.
Samvetsklausulen avskaffas
| Nr 3, 1978 sida 104| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
På senare tid har den s.k. samvetsklausulen diskuterats. Denna klausul är egentligen en protokollsanteckning från 1958 års kyrkomöte. Den innebär att fastän Svenska kyrkan numera lär att kvinnor får vara präster, så är det också möjligt för dem med annan mening att vara präster i Svenska kyrkan. Bo Giertz är en av männen bakom samvetsklausulen och en ivrig försvarare av samexistens mellan olika läror i samma kyrka. Förr ledde ett framhärdande i olika läror till skilda kyrkor. Det är mycket bättre, menar Bo Giertz, om man håller ihop i samma kyrka, även om man har olika läror. Att en sådan syn strider mot Guds ord, synes Giertz vara blind för. [0]
Nu har emellertid konstitutionsutskottet kommit till det resultatet, att samvetsklausulen skall avskaffas, och går kyrkomötet och regeringen på den linjen (och mycket talar för det), kan inte de som är emot kvinnliga präster bli präster i Svenska kyrkan. Bo Giertz säger i en kommentar (DN 12/5):
»Jag har alltid sagt att vore jag ung skulle jag bli präst på nytt. Om riksdagen nu får sin vilja fram om avskaffande av samvetsklausulen skulle jag ej få bli det mer i svenska kyrkan. Det kan inte hjälpas att det känns både underligt och bittert.»
Man kan förstå Giertz’ bitterhet mot bakgrund av den syn, som han ger uttryck åt i Vår Kyrka nr 19/78:
»Vi står ju i en gemensam kyrka och skall så, hoppas jag, fortsätta. Om vi i kyrkan själva får sköta våra angelägenheter. Jag är ju beredd att gå in i en fri kyrka där det finns kvinnliga präster. Vi åstadkom samvetsklausulen och vi upplevde under arbetet med den en enighet mellan oliktänkande, en vilja att leva samman. Vi får be Gud förlåta den av oss som har orätt.»
Är alltså bakgrunden till Giertz’ obibliska syn angående samexistens mellan motstridiga läror, att han inte är helt säker på vad som är Bibelns lära? Han säger ju: »Vi får be Gud förlåta den av oss som har orätt.» Och längre fram i artikeln säger han: »Kanske skall framtiden visa att båda parter hade fel och att det fanns en tredje väg.» En biblisk bekännelse kan inte lyda: »Jag tror på detta sätt, i den mån det är Bibelns lära.» En biblisk bekännelse lyder: »Jag tror på detta sätt, eftersom det är Bibelns lära.» Den falska bekännelsen synes mera ödmjuk, men det är en falsk ödmjukhet. Den ovissa människan skall ödmjukt söka visshet i Guds ord, och när Guds ord har avgjort en fråga, då är det inte ödmjukt att vara oviss.
När det gäller oenigheten inom Sv. kyrkan, säger Bo Giertz i Vår Kyrka:
»Om vi (kyrkan) bara finge vara ifred. Jag tycker nog att kyrkan själv har alla möjligheter att klara upp situationen men det är den högröstade och påstridiga influensen från människor utifrån som inte begriper vad tro är men som har mycket bestämda åsikter om hur kyrkan skall vara som irriterar, säger Bo Giertz.»
Här föreligger en underlighet i Giertz’ kyrkobegrepp. Han kämpar för en kyrka, som inom sig rymmer en majoritet av medlemmar, som är främmande för kristen tro. Dessa räknar nu Giertz som »utanför», fastän de är Sv. kyrkans egna medlemmar! Om Giertz vill att de kristna skall sköta kyrkans angelägenheter och inga andra, kan han inte samtidigt kämpa för Sv. kyrkan, vars flesta medlemmar »inte begriper vad tro är men som har mycket bestämda åsikter om hur kyrkan skall vara». Det är mycket smärtsamt, att en så duktig och i många punkter bibeltrogen kämpe som Bo Giertz, är främmande för vissa delar av den bibliska tron.
Uppsalaforskare angriper Billy Graham
| Nr 3, 1978 sida 106| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Prof. Anders Jeffner, forskarassisten Carl-Reinhold Bråkenhielm och docent Sigbert Axelson utkommer inom kort med en bok, i vilken de angriper Billy Graham. Man angriper emellertid inte så mycket det som är obibliskt i Grahams lära, hans dopsyn, hans lära om människans medverkan till sin omvändelse etc. Man angriper främst det som är bibliskt. »Gud säges älska människorna och vilja allas frälsning. Men samtidigt utmäter Gud straff, enligt Graham utomordentligt grymma straff» (SvD). Detta är en primitiv lära, menar dessa herrar, blinda för att den är sann. Bibeln lär entydigt och klart, att alla som inte tror på Herren Jesus Kristus, kommer att kastas i ett evigt brinnande helvete.
Man kritiserar också den objektiva försoningsläran, nämligen att Kristus har försonat oss med Gud genom att lida straffet för våra synder i vårt ställe och i allt uppfylla Guds lag för oss. Man förespråkar i stället »Waldenströms försoningslära», att vi med Jesu liv och kärlek som förebild skall uppväckas till »ett levande medvetande om Guds närvaro och kärlek» (SvD). Att Sigbert Axelson såsom missionsförbundare kan stå bakom denna bok är inte så konstigt. Men hur kan Jeffner och Bråkenhielm räkna med att bli tagna på allvar i sin kamp för trovärdighet och ärlighet, när de som präster i Svenska kyrkan lovat att predika i enlighet med de lutherska bekännelseskrifterna och därmed de läror, som de nu fördömer? Men vi förvånas inte. Sv. kyrkan rymmer allt.
Det föds för få barn
| Nr 3, 1978 sida 107| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Sverige står nu inför en stor befolkningskris. Det föds alldeles för få barn i vårt land. Sveriges riksdag diskuterade denna allvarliga situation den 18 maj. Alla var ense om att något måste göras, men man visste inte vad, ty man kände inte till varför så få barn föds, sades det.
Denna »okunnighet» hänger säkert ihop med, att ingen vågar kritisera den moderna s.k. jämlikhetspolitiken, som slår sönder hemmet. Barn ar nämligen ett hinder för jämlikhetspolitiken. Över 50 % av alla gifta kvinnor förvärvsarbetar numera, och då blir barn ett problem. Kvinnans uppgift som maka och mor nedvärderas. Guds ord om att kvinnan är skapad till att vara »en hjälp» åt mannen (1 Mos. 2:18, 20) betraktas som en fördom. Hem och barn ses inte som en välsignelse från Gud. Det skapar i stället en bundenhet, som man vill komma ifrån, dels för att kunna höja sin standard, dels för att kunna vara oförhindrad att delta i nöjen och semesterresor till Kanarieöarna.
Det skall villigt medges att familjer med många barn får möta svårigheter i det moderna samhället. Det är inte lätt att få hjälp i hemarbetet. Alla har sitt att styra med, utbildning eller förvärvsarbete. Frivillig hjälp blir allt svårare att finna. Och med dagens löner och sociala avgifter är kostnaden för att anställa någon hemhjälp omöjlig att klara för de flesta.
I denna situation är det inte så svårt att förstå, att man vill ha få eller inga barn. Men den främsta orsaken torde vara den moderna livssynen, att man måste slå vakt om obundenhet, både i hem och äktenskap. Därför är det så viktigt med p-piller och tillgång till fri abort. Men låt oss återvända till Skriftens livssyn: »Se, barn är en Herrens gåva, livsfrukt en lön» (Ps. 127:3). Låt oss hjälpa barnfamiljerna! Låt oss hjälpa mödrarna med deras arbetssamma men höga uppgift att »såsom en hjälp åt mannen» sköta hem och familj och att lära de döpta barnen att hålla allt vad Herren har befallt.
Kyrkornas världsråds pingstbudskap 1978
| Nr 3, 1978 sida 108| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Varje år brukar Kyrkornas världsråds sju presidenter, däribland ärkebiskop Olof Sundby från Sverige, sända ut ett pingstbudskap. I årets budskap talar man om den andliga gemenskap som världsrådets medlemmar har med varandra. Man räknar alltså med en andlig gemenskap, som är oberoende av gemensam tro, lära och bekännelse.
Man talar också om att »bönen ger vår gemenskap näring». »Att bedja för andra är att öppna sig för den sinnesändring, som Anden förmedlar genom vår nästas behov», heter det. Men den sinnesändring, som Bibeln talar om, verkar Anden endast genom evangelium om Kristus. Men det står inte i centrum för världsrådets pingstbudskap utan i stället »utvecklingshjälp» och »en radikal strukturförändring av samhället».
Till sist talar världsrådspresidenterna om »den tid, då pingstens löfte skall göras synligt i oss alla och i hela universum». Vad är detta för ett svärmeri om en allmän frälsning? Nej, Guds sanna barn är och förblir en minoritet. »Många är kallade, men få utvalda.»
Att 8 millioner svenskar via Svenska kyrkan kan tillhöra världsrådets obibliska »andliga» gemenskap är beklämmande.
Korta notiser
| Nr 3, 1978 sida 108| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
»Stendahl är vår biskopskandidat, säger kvinnliga präster i Stockholms stift» (SvD 11/5). »Vill han då bli biskop? Ja, det vill han. En kvinnlig präst avslöjar för SvD: När Krister Stendahl besökte Stockholm för några månader sedan, frågade vi honom om han är villig att ställa upp. Han svarade ett klart ja.» Angående Stendahl, se litteraturavdelningen!
»Svenska kyrkan får ytterligare 22 kvinnliga präster vid prästvigningarna den 4 och 11 juni i landets 13 stift. Därmed har landet 275 kvinnliga präster. Största tillskottet får Lunds stift med 9 och Stockholms stift med 5 nya kvinnliga präster… Några s.k. särvigningar, dvs prästvigning av manliga kandidater som vägrar prästvigas på samma gång som sina kvinnliga kolleger, blir det inte, sedan biskopsmötet sagt bestämt nej till sådana» (DN 17/5).
Svenska Baptistsamfundet har hållit stor konferens i Malmö. Biskopen i Lund Olle Nivenius var där och talade om »andlig gränslöshet». Hans slutkläm var följande enligt Veckoposten 18/5: »Om vi nu tror på kärlekens Gud – vad har vi då att vara rädda för. Låt oss tillsammans ta emot den kärlek som driver ut räddhågan. Vi kan t.o.m göra det vid samma nattvardsbord. Var finns då gränserna?»
