|
DEN TREDJE ORSAKEN – läran att människan kan medverka till sin omvändelse och utkorelse Av: S. E. | Nr 1-2, 1978 sida 12| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson De som företräder läran om »den tredje orsaken», nämligen att människan före omvändelsen har förmåga att anpassa sig till nåden och sålunda medverka till sin omvändelse, hänvisar ända ofta till nåden. Man betonar att 1) Guds barmhärtighet och 2) Kristi förtjänst är huvudorsaken till människans frälsning. Man lär att Guds beslut att återlösa människorna genom Kristus är helt och hållet grundat på nåden allena, liksom utstakandet av trons väg till salighet. Också kallelsen eller inbjudan till Guds rike är helt oförtjänt, endast av nåd. Men när man kommer till människans omvändelse, då lär man inte längre nåden allena. Orsaken till omvändelsen förklaras också vara 3) något i människan själv. Frälsningen säges ytterst hänga på människans gensvar mot nåden, att hon väljer det rätta, säger sitt ja eller låter bli att säga nej. Denna lära om en tredje utslagsgivande orsak till varje omvändelse är mycket vanlig också inom den yttre lutherdomen, fastän den så kraftigt fördöms som obiblisk av de lutherska bekännelseskrifterna. Ty enligt Skriften är också omvändelsen och utkorelsen helt och hållet ett verk av nåden allena, inte av nåden plus något hos människan. Anledningen till att människan inte kan medverka till sin omvändelse är att hon före omvändelsen är andligt död (Ef. 2). Ett lik kan inte medverka till sin uppväckelse eller levandegörelse eller uppståndelse. Det är helt och hållet ett under, ett verk av Guds nåd. »Gud, som är rik på barmhärtighet, har för den stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande med Kristus, oss som var döda genom våra synder. Av nåd (inte av nåd plus någon egen gärning) är ni frälsta! Ja, han har uppväckt oss med honom» (Ef. 2:4ff). »Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet» (Rom. 9:16). De lutherska bekännelseskrifternas lära De lutherska bekännelseskrifterna slår vakt om Skriftens lära om nåden allena också när det gäller omvändelsen och utkorelsen av varje enskild människa:
Det mänskliga förnuftet Det mänskliga förnuftet är inte tillfredsställt med denna bibliska lära om nåden allena. Om människan inte själv kan avgöra sig för Gud, inte ens i någon mån »medverka samt göra sig själv skickad och beredd för nåden» (den senare Melanchton), »alls ingenting göra till sin egen omvändelse», gör motstånd och förblir en fiende, tills hon »av idel nåd utan allt eget åtgörande» blir omvänd eller troende, hur skall man då kunna förklara att somliga blir utkorade och omvända och inte andra? Men om människan själv med Guds hjälp redan före omvändelsen har förmågan att kunna säga ja till nåden eller åtminstone kunna upphöra att göra motstånd, så kan förnuftet förklara varför somliga blir omvända och inte andra. Förklaringen ligger då i den s.k. tredje orsaken, i människornas olika hållning till nåden före omvändelsen. De människor som förhåller sig rätt till nåden, som väljer livet, som avgör sig för Gud, de blir omvända. Och när Gud utkorade dem, så säger då förnuftet att Gud tog hänsyn till denna deras rätta hållning, som han genom sitt förutvetande kände till. Denna lära att det är en olikhet hos människorna före omvändelsen som kan förklara, varför somliga blir omvända och inte andra, strider mot Skriften och är följaktligen fördömd i de lutherska bekännelseskrifterna. Den kallas »synergism» (= medverkan), eftersom den går ut på att den oomvända människan kan medverka till sin omvändelse genom att låta nåden verka i henne, genom att låta sig dragas. Om förnuftet till följd av Skriftens klara ord om att alla oomvända människor är lika fördärvade, lika döda, inte vågar sig på den synergistiska förklaringen, så försöker det i stället med den förklaringen, att olikheten finns hos Gud. Gud förhåller sig olika mot människorna. Somliga är föremål för en nådevilja som inte kan motstås, och det är förklaringen till att just de blir omvända. Andra är endast föremål för en nåd som inte är allvarligt menad, eller annorlunda uttryckt, de är inte föremål för en särskild, oemotståndlig nådevilja, och det är förklaringen till att de inte blir omvända utan går förlorade. Detta är den kalvinistiska läran, som också den strider mot Skriftens ord. Ty enligt Skriften är Guds nådevilja allmän och lika allvarligt menad mot alla människor. »Gud vill att alla människor skall bli saliga och komma till kunskap om sanningen» (1 Tim. 2:4). Skriften lär inte heller att det är Guds fel att många människor inte blir omvända utan går förlorade. Orsaken till förtappelsen ligger helt och hållet hos människan själv. Men därav följer inte, så som synergisterna tror, att orsaken till omvändelsen och saligheten ligger också hos människan själv. Nej, Bibeln lär att människans omvändelse och salighet som enda orsak har Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst, alltså nåden allena. Människans fördömelse däremot har som enda orsak människan själv, hennes ihärdiga motstånd och ohörsamhet. Vi måste sålunda ta vårt förnuft till fånga under Guds ord. Det är Guds ord som lär oss det rätta, vad vi skall tro. Förnuftet får inte i strid mot Guds ord föreskriva trosartiklar. Det borde också synergister och kalvinister besinna. En hemlighet vi inte skall grubbla över Konkordieformeln avvisar sådant grubbel som kan uppstå, »när vi se den ene bli förhärdad, förblindad och prisgiven åt ett förvänt sinne, men den andre med lika stor skuld bli omvänd på nytt o.s.v.» (SKB s. 667). »Ty dem, som bli straffade och mottaga sina ’synders lön’, sker ingen orätt, men i de andra, åt vilka Gud giver och hos vilka han bevarar sitt ord, varigenom de upplysas, omvändas, behållas och bevaras, förhärligar Gud sin rena nåd och oförtjänta barmhärtighet» (SKB s. 667). »När vi jämföra oss med dem (som går förlorade) och finna oss lika dem (lika mycket värda Guds vrede och fördömelse), må vi så mycket ivrigare lära känna och prisa Guds alldeles oförtjänta nåd mot ’barmhärtighetens käril’» (SKB s. 667). Lägg fingret på munnen! »Då vi i denna artikel (om utkorelsen) gå så långt, hålla vi oss på den rätta vägen, ty det står i Hos. 13: ’Att du råkar i fördärv, Israel, det är din skuld, men att du har fått hjälp, det är endast min nåd.’ Om vi åter i denna fråga vilja stiga för högt och gå utanför denna gräns, så må vi med Paulus lägga fingret på munnen, tänka och säga: ’Vem är du, människa, som vill gå till rätta med Gud?’» (SKB s. 667). Såväl kalvinister som papister och synergister vill inte lägga fingret på munnen och acceptera en hemlighet, som Gud inte uppenbarar i sitt ord. Därmed kommer de i konflikt med antingen läran om den allmänna nåden (kalvinisterna) eller läran om nåden allena (papister och synergister). Följden blir att såväl Skriftens lära om omvändelsen som dess lära om utkorelsen blir förvanskade. Den äldre Melanchton Synergismens utbredande inom den yttre lutherdomen har sin upprinnelse i den äldre Melanchton. Frågan »Varför blir somliga omvända och inte andra?» (Cur alii prae aliis?) ville han besvara, en fråga som inte Skriften besvarar och inför vilken vi därför skall lägga fingret på munnen. Men det mänskliga förnuftet vill förklara, för att bruka Melanchtons eget exempel, varför en David blev antagen och en Saul däremot förkastad. Hans förklaring blev: Davids hållning var bättre. »Det måste i oss nödvändigtvis finnas en orsak till skillnaden, varför en Saul förkastas och en David antas. Den måste bestå i ett olika handlande hos dessa båda» (i sin senare bearbetning av »Loci communes rerum theologicarum»). I första upplagan av »Loci» 1521 lärde Melanchton i enlighet med Skriften och Luther »att människan vid sin omvändelse förhåller sig pure passive, d.v.s. alls ingenting själv gör därtill, utan blott lider det, som Gud verkar i henne» (SKB s. 577, SD II, 89). Men i sin bearbetning av Loci 1535 »tillskrev han nu den mänskliga viljan en, om ock ringa, dock aktiv andel i omvändelsens åvägabringande, i det han uppställde tre orsaker till conversio (omvändelsen)» (C. A. Cornelius, Kristna kyrkans historia, V, s. 129). Ännu bestämdare framträder Melanchtons nya lära i upplagan av år 1548, där han lär att den oomvända människan har en förmåga att anpassa sig till nåden (facultas applicandi se ad gratiam). Vi har ovan sett hur Konkordieformeln (t.ex. SKB s. 506, Epit. II, 11) direkt förkastar Melanchtons synergism. Samuel Huber (1547–1624) För alla synergister blir läran om utkorelsen en stötesten, som man på olika sätt söker undanröja. Ty Bibelns lära om utkorelsen ger inget utrymme för någon tredje orsak till människans omvändelse. Utkorelsen till tro och omvändelse har ju ägt rum före världens grundläggning, innan någon människa gjort vare sig gott eller ont. Utkorelsen är ett nådaval på grund av Guds viljas fria behag, helt oberoende av något hos människan. Låt oss först erinra oss följande punkter i Skriftens lära om utkorelsen i anslutning till Konkordieformeln, art. XI:
År 1592 installerades Huber som professor i Wittenberg, men han blev till stor sorg och besvikelse. Han började nämligen lära att utkorelsen gällde alla, d.v.s. att det inte fanns någon utkorelse som var orsak till tron och saligheten. Huber blandade samman försoningen eller rättfärdiggörelsen och Guds allmänna nådevilja med utkorelsen. Alla texter, som talar om att endast Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst är orsak till människans omvändelse och slutliga salighet, lät han i stället avse Guds allmänna frälsningsrådslut. På detta sätt fick han utrymme för den tredje orsaken, att människans salighet ytterst avgöres av människan själv. När alla försök att få Huber att överge sin obibliska lära och återvända till Konkordieformelns lära misslyckades, blev han avsatt. Det är därför märkligt att Rosenius och Bibeltrogna Vänner hyllar Hubers villfarelse (BV senast i sin Julkalender 1977 och i sin Missionstidning nr 1/78). Johann Latermann (1620–1662) Bland dem som på 1600-talet var influerade av Melanchtons synergism skall vi nämna Johann Latermann, eftersom han räknas som upphovsman till den moderna formen av synergism. Latermann framhöll människans oförmåga att utan Guds hjälp medverka till sin omvändelse. Men genom av Gud skänkta nådekrafter är valet hennes, kan hon medverka till sin omvändelse. Det gäller för henne att inte förakta dessa nådekrafter utan göra ett rätt bruk av dem. Sedan Gud erbjudit människan sin nåd »står det i människans förmåga att prestera det som är nödvändigt för omvändelsen och saligheten» (tes 32 i Exercit. de aeterna Dei praedestinatione). * * * Många, som säger sig omfatta den evangelisk-lutherska läran, är i stället eftersägare till Melanchton, Huber och Latermann, när det gäller läran om utkorelsen och omvändelsen. Skriftens egen lära, klart framställd i Konkordieformeln, art. II och XI, blir inte bekänd utan tvärtom avvisad. Exemplen är många, men vi skall nöja oss med två: Schartau och Rosenius. Schartau I Henric Schartaus bibliska Cateches (utg av L. Johannesson, Uddevalla 1955) förnekar Schartau uttryckligen att »orsakerna till vår rättfärdighet och eviga salighet» är endast två. Han lär en tredje orsak, nämligen att människan före tron kan medverka till sin omvändelse. Sådana ting som enligt Skriften är en följd av tron förlägger Schartau före tron och som en förutsättning för att människan skall kunna bli troende. Han talar om tre nådens verkningar före omvändelsen. Om människan gjort ett rätt bruk av den första, den kallande nåden, skall hon ha »en beständig och outsläcklig lust till Guds Ord», så att »om hon skulle följa sin böjelse, så gjorde hon intet annat än läste Guds ord» (s. 147). Detta skall alltså enligt Schartau en icke-troende människa kunna prestera för att komma vidare mot sin omvändelse, en människa som enligt Skriften är andligt död och en fiende till Gud (Ef. 2, Rom. 8:7)!! Om människan till slut når fram till »trons upptändande i nya födelsen», »av vad orsak anses den troende människan att vara fri ifrån fördömelse?» Schartau svarar: » Förnämligast av den orsak att Jesus hade förvärvat åt henne befrielse från all fördömelse, när Jesus uti sin död hade blivit befriad ifrån all fördömelse; och därnäst av den orsaken att hon tror detta» (s. 192). Tron blir alltså för Schartau en verkande orsak till rättfärdiggörelsen och saligheten. Följden av denna synergism blir givetvis, att Schartau måste lära falskt också om utkorelsen. I sin bok »Om nådavalet» (utg. av L. Johannesson, Uddevalla 1960) lär han precis som Melanchton och Latermann att människan genom kallelsen får förmågan att anpassa sig till och mottaga Guds nåd och nu hänger frälsningen på hur människan använder denna förmåga. »Såsom en nödvändig orsak från människans sida, för att hon skall nå saligheten och det eviga livet, måste människan både använda sin vilja och sin strävan, vilka Gud skänker henne genom sin barmhärtighet» (L. Johannesson i inledn., s. 16). »Det är först genom själva kallelsen människan återställes så till sin förlorade frihet, att det står henne fritt, antingen hon vill anamma kallelsen eller förkasta densamma» (s. 33). I sitt utkorelsebeslut om människan har Gud enligt Schartau »gjort avseende på hennes förhållande i så motto, att Gud beslutat hjälpa den människa, om vilken Gud har förutsett att hon låter sig hjälpa (s. 35). Denna uppfattning stöder Schartau på en feltolkning av Rom. 8:29. När det där står »Dem, som han förut känt», betyder det inte »dem som han i förväg vet något visst om (t.ex. att de låter sig hjälpas), utan det betyder »dem som han i förväg känts vid, tillägnat sig, utvalt». Så också Konkordieformeln. Vi har alltså sett exempel på, hur en synergism som är klart fördömd i de lutherska bekännelseskrifterna, går igen också hos Schartau. Det är därför inte så underligt att hans efterföljare i vår tid är besmittade av samma synergism. Rosenius Rosenius’ synergism kommer inte fram lika ofta som hos Schartau. Det finns ställen hos Rosenius, där den objektiva rättfärdiggörelsen läres och tron ses endast som ett medel, inte som en orsak. Men i läran om utkorelsen och omvändelsen framträder Melanchtons, Hubers och Latermanns synergism. Precis som dessa lär Rosenius, att när människan »erfar Andens kallelse till nådens bröllop», när hon nås av »bjudningen», så återvinner hon så pass mycket frihet, att hon har förmåga att förhålla sig rätt till Guds nåd om hon vill, och hennes bruk av denna förmåga avgör hennes salighet. Det är genom denna bjudning »som människan sättes i en förmåga, den hon icke förut hade, att välja mellan livet och döden, och att hon först då avgör sitt eviga väl eller ve» (Samlade Skrifter IV, s. 322f). Precis som Huber lär Rosenius att Gud utvalt »alla människor, onda och goda», fastän Konkordieformeln i enlighet med Skriften lär »icke samtidigt goda och onda, utan endast Guds barn». Precis som Huber låter Ros. de texter som handlar om utkorelsen handla om Guds rådslut angående alla människors frälsning. Utkorelsen förväxlas med rättfärdiggörelsen och Guds allmänna nådevilja. När det inte går att komma ifrån att utkorelsen gäller enskilda personer (t.ex. Rom. 9) och är en verkande orsak till deras tro, talar Ros. i stället om utkorelsen av trons väg för dessa personer. Att »Gud utvalt oss i Kristus» betyder för Ros. att Gud utvalt tron på Kristus som frälsningens väg (s. 320). Men Skriften använder aldrig orden förutbestämma, utkora, utvälja om Guds frälsningsordning utan endast om människor. Att Gud utvalt oss i Kristus betyder, att Gud utvalt oss genom Kristus, att Kristi förtjänst ligger till grund för hans välbehag och fria nådaval. Så också Konkordieformeln. (Vad Bibeln verkligen lär i Ef. 1:3-14 och andra ställen som talar om utkorelsen och vad Rosenius m.fl. säger om dessa ställen skall vi närmare behandla i en kommande skrift). Ros. lär i direkt konflikt med Konkordieformeln, att »enskilda personers utkorelse till salighet» »grundas på Guds förutseende» (s. 309). Gud har »av evighet förutsett, huru var och en skulle förhålla sig mot den kallande nåden» (s. 322), och denna människans hållning blir för Ros., precis som för Melanchton, Latermann och t.ex. Schartau, den tredje orsaken till utkorelsen och omvändelsen. Precis som Schartau förvanskar också Ros. Rom. 8:29. Ros. avvisar med rätta kalvinismen, som lär att Gud bestämt somliga till fördömelse. Ty människans fördömelse är helt och hållet människans eget fel. Men samtidigt lär han att det är en falsk mening, »att Gud skulle hava, utan avseende på människornas förhållande, bestämt somliga till salighet» (s. 322). Om denna synergism säger Konkordieformeln: »Det är falskt och oriktigt att lära, att icke blott (1) Guds barmhärtighet och (2) Kristi allraheligaste förtjänst, utan (3) även något hos oss vore grunden till Guds utkorelse, för vars skull Gud utkorat oss till evigt liv» (SKB s. 672). Nåden allena Vi har ovan sett exempel på hur den evangelisklutherska läran om »nåden allena» begränsats och inte fått omfatta också människans omvändelse. Förnuftet vill kunna förklara varför somliga blir omvända och inte andra. Alltifrån den senare Melanchton har – som vi sett – också på luthersk mark synergister uppträtt, som lär »något hos människan» som tredje avgörande orsak till omvändelsen. Denna synergism ligger bakom den falska läran om utkorelsen, nämligen att »något hos människan» varit avgörande för utkorelsen av enskilda människor till salighet. När Bibeln klart lär att orsaken endast är Guds barmhärtighet och Kristi allraheligaste förtjänst, eller med ett ord »nåden allena». så har man genom att förväxla utkorelsen med Guds allmänna frälsningsrådslut kunnat förneka, att omvändelsen är ett verk av nåden allena. Detta förnekande av »nåden allena» när det gäller omvändelsen och människans slutliga frälsning är mycket allvarligt. Det berövar de kristna den fasta grunden för deras saliga hopp. Utan »nåden allena» är vi förlorade, ty före omvändelsen är alla människor andligt döda, fiender till Gud och oförmögna att kunna medverka till sin omvändelse. Den bibliska läran om utkorelsen har genom synergismen ofta blivit bortglömd och förvanskad. Därför skall vi återkomma med en skrift om denna trösterika lära och om nåden allena. Läran om utkorelsen är bara avsedd för de kristna, den klena hjorden som av nåden allena förts från döden till livet, från mörkret till ljuset, från fiendskapen till Guds vänskap. Djävulen, världen och det egna köttet rasar i synnerhet mot de kristna och kan tyckas bli dem övermäktiga. Men Herren känner de sina, helvetets portar skall inte bli dem övermäktiga. Läran om nåden allena tröstar och styrker dem under kors och lidande. Därför är Bibelns klara lära om utkorelsen så dyrbar och så trösterik för de kristna. »Denna lära skänker oss också den sköna och härliga trösten, att varje kristen människas omvändelse, rättfärdighet och salighet legat Gud så varmt om hjärtat och att han så uppriktigt menat något därmed, att han ’förrän världens grund var lagd’, hållit rådslag därom och ’i sitt beslut’ bestämt, att han ville föra mig därtill och behålla mig däri» (SKB s. 665, SD XI, 45). »Sammalunda framställer också Paulus i Rom 8 på ett trösterikt sätt, att Gud i sitt beslut före all tid bestämt, genom vilket kors och lidande han vill göra var och en av de utvalda till ’sin Sons avbild’ och att för var och en hans kors skall ’tjäna honom till det bästa’, emedan de äro ’kallade efter hans beslut’» (SKB s. 665f, SD XI, 49). Det är den trösterika läran om nåden allena, om utkorelsen, inte om nåden plus något hos människan, som gör att de kristna är vissa om att helvetets portar inte skall bli dem övermäktiga. Det är denna trösterika lära som gör att Luther och alla kristna kan sjunga på följande sätt: Om världen full av djävlar var Och ville oss förskjuta, Vi ändå ingen fruktan har, Vi vet, hur det skall sluta! Om världens furste här Oss hätsk och bitter är, Han gör oss ej förtret Hans dom vi redan vet, Ett ord kan honom fälla. Aktuell litteratur! C. F. W. Walther, Nåden allena. Bokf. Per Jonsson 1977. 74 sid. C. F. W. Walther, Guds nei og Guds ja. Chronos forlag 1977. 143 sid. Den sistnämnda skriften handlar om att rätt skilja mellan lag och evangelium. Den är ett oöverträffat standardverk i detta ämne och äntligen föreligger den på ett skandinaviskt språk. |
För biblisk tro och forskning