Kyrkans sanna skatt
| Nr 4-5, 1977 sida 119| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
SIEGBERT W. BECKER, KYRKANS SANNA SKATT. Bokf. Per Jonsson, Landskrona l977. Pris ca 8 kr. 39 sid.
»Kyrkans sanna skatt är det heliga evangeliet om Guds härlighet ocn nåd», skriver Martin Luther i en av de nittiofem teserna. Denna skatt håller på att glömmas bort idag och därmed har man förlorat det enda som kan ge mening åt livet och seger i döden. Prof. Becker skriver: »Må kyrkans Herre ge oss sin Helige Ande, så att också vi inser dess stora värde och är redo att leva och t.o.m. dö för det om det skulle bli nödvändigt i dessa världens yttersta dagar.» Jag är säker på att många som läser denna skrift därigenom kommer att få klarhet i vad evangelium verkligen är och inse dess stora värde. Därför är det en ytterst angelägen uppgift att söka massprida denna skrift, som jag inte tvekar att kalla »årets bok». Någon klarare framställning av den kristna trons huvudlära känner jag inte till.
»Må den Helige Ande i dessa yttersta, onda dagar för Jesu skull ge oss hjärtan, som är hängivna den stora uppgiften att föra förlorade själar till deras och vår Frälsare genom att predika det trösterika och livgivande evangeliet. För att göra detta väl, måste vi till fullo inse vad evangelium betyder för oss. Vi måste förstå, att evangelium är kyrkans sanna skatt» (s. 39). Beställ genast denna bok! Du kommer inte att ångra Dig.
Det heliga dopets sakrament
Av: S. E. | Nr 4-5, 1977 sida 119| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
PETER C. KREY, DET HELIGA DOPETS SAKRAMENT.
Bokf. Per Jonsson, Landskrona 1977. Pris ca 8 kr.
Man kan definiera ordet »sakrament» som en handling instiftad av Gud för att förmedla hans nåd till människorna. I ett sakrament har Gud knutit sitt nådesord till en yttre. synlig materia, så som vatten eller bröd och vin. Därför kallas sakramenten ofta »det synliga ordet». Gud har knutit sitt nådelöfte till vattnet i det dop som sker i hans namn. Vi döps för att få syndernas förlåtelse (Apg. 2:38). Detta att jag är döpt är för mig ett tecken och bevis på att Gud är nådig mot mig och har förlåtit mig alla mina synder. Det är Guds befallning som gör dopet till ett synligt insegel på och försäkran om hans nåd. »Låt döpa dig och avtvå dina synder», sade Ananias till Saulus av Tarsus. Vår katekes säger med rätta att »dopet verkar syndernas förlåtelse».
»I, så många som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus», skriver Paulus. När vi blir döpta blir vi iklädda Kristus hans helighet, hans oskuld, hans rättfärdighet och hans renhet så att vi inför Gud framstår som fullkomligt rättfärdiga och heliga. Kristus vill helga oss »i vattnets bad genom Ordet, på det att han skulle för sig framställa församlingen såsom härlig, icke havande fläck eller skrynka» (Ef. 5 25ff). Många människor betraktar dopet bara som en högtidlig invigning i den kristna församlingen, eller de ser på dopet som ett yttre tecken på eller en bekännelse av en inre förändring hos människan, en yttre bekännelse av deras tro på syndernas förlåtelse. Krey skriver: »Att dopet skänker förlåtelse och renar oss från synd, att kraften i och nyttan av Jesu död och uppståndelse för vår skull ligger i dopet och skänkes oss genom dopet – det är det bara få som verkligen tror. Och likväl är det så och måste vara så, ty aposteln Petrus skriver att vårt dop är ’ett gott samvetes förpliktelse till Gud – genom Jesu Kristi uppståndelse’ (1 Petr. 3:21).»
I denna skrift redogöres också för vad det innebär att vara »döpta till Kristi död» (Rom. 6:3), att dopet »frälsar» (1 Petr. 3:21) och är »ett bad till ny födelse och en förnyelse av den helige Ande» (Tit 3:5). Spelar det då ingen roll om man tror eller förkastar den gåva som man får? Krey svarar: »Alla som tror vad Gud lovar i dopet har och äger vad Gud har lovat och ger i dopet, nämligen syndernas förlåtelse, frälsning från döden och djävulen och evig salighet, som katekesen så riktigt säger. De som inte tror har inte dessa välsignelser, även om de är döpta. Tron är nödvändig för att vi skall få dopets välsignelser, inte på så sätt emellertid att tron skulle vara en del av själva dopet så som vattnet, som är en väsentlig del av dopet. Dopet är helt och fullt ett dop även om den som undfår det inte tror. Dopet är alltid ett nåderikt livets vatten, när det förrättas i enlighet med Guds befallning. Det är inte tron som gör dopet till ’ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande’ Tron tar bara emot vad dopet ger och skänker.»
Men varför behövs en ny födelse genom Anden? Svar: Därför att människan genom den naturliga födelsen är en syndare alltigenom (Ps. 51:5, Ef. 2:2). Hon är, som Skriften säger, »död i sina synder», d.v.s. hon är född utan någon sann kunskap om Gud, och utan någon tro, förtröstan på eller kärlek till Gud i sitt hjärta. I detta tillstånd kan ingen människa behaga Gud, vad hon än gör. Den heliae Ande måste därför föda henne på nyt och det gör han genom evangelium. Inte bara genom det hörda evangelium i predikan eller läsning av Guds ord, utan också genom »det synliga Ordet», evangelium i dopet. Ett spädbarn kan inte själv läsa Guds ord eller höra en predikan och därigenom bli fött på nytt. Men evangelium i dopet kan föda det på nytt, så att det tror och tar emot den gåva som räckes det, den gåva som själv har gjort det till en mottagare, en troende, som förtröstar på Gud i sitt hjärta. Att små barn kan göras till troende – det framgår av Matt. 18:6, där Jesus talar om det allvarliga att förföra »en av dessa små, som tror på mig». Denna tro är inte medfödd utan det som är fött av kött, det är kött (Joh. 3:6). Sålunda måste de små, som är troende, ha fötts på nytt. Krey skriver »Dessutom, vad är tro? Vartenda barn vet skillnaden mellan sin mor och en främmande, och det dras till och klamrar sig fast vid modern i tillit och kärlek. Om ett barn kan ha en sådan tillit och kärlek till sin mor, är det då förnuftigt att säga, att det inte, genom den helige Andes verkande i dopet (halvfet här) i sitt hjärta kan ha samma benägenhet för tro och kärlek gentemot Gud som det har till sin mor?»
Detta är skälet till att lutherska kristna döper späda barn födda i en kristen miljö, där det finns möjlighet till undervisning i Guds ord, när de växer upp. »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född av vatten och Anden, så kan hon icke komma in i Guds rike» (Joh. 3:5)
EKUMENISMEN OCH BIBELN
Av: Ingemar Furberg | Nr 4-5, 1977 sida 121| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
DAVID HEDEGÅRD, EKUMENISMEN OCH BIBELN.
Andra uppl. av »Söderblom, påven och det stora avfallet».
I våra dagar pågår en intensiv debatt kring den ekumeniska rörelsen. Kyrkornas Världsråd och dess arbete får i dagstidninqarna stora rubriker. Utvecklingen står inte stilla. Vad som var aktuellt i går är ointressant i morgon. Problemställningen tycks ständigt ny och gälla endast »i dag». I denna situation kan det vara svårt för den oinvigde att få ett perspektiv på utvecklingen. En god hjälp härtill ger dr David Hedegård i sin bok »Ekumenismen och Bibeln».
Redan i sin inledning till boken förklarar Hedegård, att det inte är hans avsikt att ge en framställning av den ekumeniska rörelsens historia. En kort sådan ges väl. Men efter denna följer en kritisk granskning av den ekumeniska rörelsens trosuppfattning. Därvid uppehåller sig Hedegård framför allt vid den bibelsyn som man där driver.
Det visar sig också, att denna frågeställning är mycket fruktbar. Genom att studera den ekumeniska rörelsens relation till den Heliga Skrift kan Hedegård se de många nya frågeställningarna och de många nya utspelen i Bibelns ljus. Som den grundlige bibelteolog han är börjar han också sin framställning med en undervisning om vad Guds ord lär om Kristus och den kristna kyrkan. Han framställer de bibliska grundsanningar, efter vilka han sedan går att bedöma den ekumeniska rörelsen.
Därefter övergår han till att beskriva det avfall från biblisk kristendom, vilket här sker. Det begrepp han därvid brukar är »modernismen». Denna term har framför allt brukats om den liberala teologi som vid tiden omkring sekelskiftet hotade det kristna dogmat inom den romersk-katolska kyrkan. Hedegård förklarar, att han använder uttrycket »modernismen» som beteckning för en rörelse, som »ifrågasätter eller förnekar de Bibelns grundsanningar, som är sammanfattade i den apostoliska trosbekännelsens andra artikel».
När Hedeqård skall förklara modernismens uppkomst, erinrar han om hur på 1700-talet den moderna vetenskapen och då framför allt naturvetenskapen framträdde. I det vetenskaliga arbete som bedrevs lämnades inte något rum för ett övernaturligt skeende. Denna princip, att alla företeelser måste kunna få en rent inomvärldslig förklaring, antogs också av universitetsteologien. Bibelns gudomliga inspiration, Kristi gudom och hans lekamliga uppståndelse kunde då ej längre betraktas som historiska händelser. För att på något sätt rädda kristendomen förklarade man att det övernaturliga – undret – hade skett »i trons värld» (en förlägenhetslösning, som vanligtvis tillgrips i Sverige). En historisk-kritisk bibelforskningsmetod hade på förhand uteslutit ett skeende som går utöver mänsklig erfarenhet. En sådan utgångspunkt, som dr Hedegård benämner ateistisk, framstod som självklar. »Den kristna kyrkan har dock inga skäl i världen att böja sig för en vetenskap, som nalkas Bibeln från ateistiska utgångspunkter», skriver Hedegård.
En historisk-kritisk metod, brukad vid universiteten, har verksamt bidragit till ett avfall från tron också ute i församlingarna. Forskningsresultaten antogs där. Mycket träffande karakteriserar Hedegård förändringen i läran om Kristus med de orden: Guds Son blir Gud. Han får till sist rang och värdighet av Gud. Mot en sådan kristologisk framställning ställer Hedegård fram ett citat från en bibelforskare: »Gud blir man inte, man är det eller är det inte.» Hedegård håller fast vid Bibelns lära om Kristus som Guds evige Son, som i tidens fullbordan antog den mänskliga naturen. Detta är ju också den kristna församlingens tro.
Hedegård tar därefter upp frågan om den bekännelsebasis (trosgrundval) som av Kyrkornas Världsråd antogs i Amsterdam l948. Det heter där »Kyrkornas Världsråd är en gemenskap av kyrkor vilka bekänner sig till vår Herre Jesus Kristus såsom Gud och Frälsare.» [Not 1] Denna bekännelsebasis är dock till intet förpliktande. Ty varje kyrka är fri att tolka denna bekännelse på det sätt man vill. En svensk kyrkohistoriker förklarar detta förhållande så »att man på ledande håll inom Kyrkornas Världsråd har varit angelägen att ge denna bekännelse en evangelisk, inte en lagisk tolkning». »Frihet att förkasta Bibelns lära får här namn av evangelium», anmärker Hedegård. Som exempel på hur långt upplösningen har gått kan nämnas att de unitariska kyrkorna, som genom sin förnekelse av Treenigheten står utanför den kristna kyrkan, har fått säte och stämma i Kyrkornas Världsråd.
»En ännu allvarligare sak är emellertid», skriver Hedegård, att en lång rad av de ekumeniska ledarna i verkligheten är unitarier, fastän de flesta av dem tillhör kyrkosamfund, i vilkas bekännelse tron på Kristi gudom är fastställd. Hedegård citerar här Franz Piepers ord: »Under ett skede av den arianska striden sades det, att hela världen hade blivit ariansk. [Not 2] I dag kan det sägas, att den s.k. protestantiska världen har blivit unitarisk.»
När Hedegård i sin bok beskriver det avfall från biblisk kristendom vilket här skett, lägger han fram ett bevismaterial, som visar att ett religionsskifte här har skett, nämligen från kristendom till arianism. Själva Kristus-bekännelsen har blivit en annan. Fortfarande används med förkärlek sådana ord som »Jesus är Herre» och »Jesus som Gud och människa», men orden har fått en helt ny innebörd. Det är allmänt accepterat inom den ekumeniska rörelsen, att bekännelsen »Jesus är Herre» kan tjäna som basis för kyrkogemenskap. Om så vore fallet, då visade Fornkyrkan en oerhörd intolerans. Då hade man ju kunnat ha interkommunion med Marcion, med Montanus och Arius. Alla dessa villolärare avvisades dock. För att förhindra deras inträngande i kyrkan ställde fornkyrkans fäder fram kanon (bibelkanon), trosregeln (den apostoliska tron) och läroämbetet (biskopsämbetet).
När de falska lärarna kom med sina heretiska skrifter som bar apostlarnas namn (ex. Thomasevangeliet), då avvisades de. Den rätta kanon, den som återgav apostlarnas lära och undervisning och verkligen var från apostlarna, fastställdes. Tanken på en fortsatt uppenbarelse avvisades.
När falska lärare begärde legitimation, kunde de avslöjas. De kunde ej instämma i den apostoliska och nicenska bekännelsen och röjde därmed sig själva. Mot dessa heretiker uppträdde fornkyrkans stora lärare. Så skriver t.ex. Gregorius av Nazians (död 390): »Var är de som dömer kyrkan efter antalet och föraktar den lilla hjorden, som mäter gudomen med mått och sätter folket så högt… som samlar musslor och föraktar pärlor De (= arianerna) ha husen, vi innevånarna, de har kyrkan, vi Gud. De har folket, vi änglarna. De har djärvhet och dristighet, vi tron, de har hotelser, vi böner, de guld och silver, vi trons rena lära.» Arianismen hade segrat i fornkyrkan, tycktes det. Och dock blev den besearad av »den lilla hjorden (diakonen Athanasius), som hade sin styrka inte i en yttre maktapparat (den ägdes av arianerna) utan i Ordet och bekännelsen, som de endräktigt höll fast vid.
Arianismens seger genom Kyrkornas Världsråd är nu total. Mot Bibeln ställer man den fortsatta uppenbarelsen, mot den fornkyrkliga bekännelsen till Fadern, Sonen och den Helige Ande ställer man en anti-trinitariskt tolkad bekännelse till Jesus som Herre. Därmed är också frågan om Kristus-tro och Kristustillbedjan avförd. Vad som nu eftersträvas är inte längre en enad kyrka. Själva det kristna samfundet som sådant väcker inte längre några förväntningar. Vad man i dag drömmer om är en enad värld. Medlet att nå denna är revolution.
»Ämnar Kyrkornas Världsråd gå i spetsen för en revolution – en social och en politisk omstörtning?» frågar Hedegård. Han hade alltså redan före Uppsala 1968 konstaterat hur det sociala evangeliet var på väg att föras ut genom revolutionär verksamhet. De ekumeniska ledarna hade dock utseendet emot sig och såg då inte alls ut som några revolutionära ledare, där de gick fram i stillsam procession, kunde Hedegård konstatera. Och dock ger Hedegård belägg för hur starkt Kyrkornas Världsråd redan då var genomsyrat av det revolutionära evangeliet. De säger, vad terroristen sedan utför i handling.
Att det fanns och finns underjordiska kanaler mellan den korsprydde prästen med revolutionsevangeliet och den kallhamrade terroristen med revolutionsfanan är uppenbart. Det är inte bara ideologien som är densamma. Också handlingsmönstret blir detsamma. Det väckte pinsam uppmärksamhet när det visade sig att Baader-Meinhoff-ligan i Väst-Tyskland hade fått stöd av en präst i den tyska evangeliska kyrkan.
David Hedegårds bok »Ekumenismen och Bibeln» bör verkligen studeras. På ett tidigt stadium hade Hedegård förstått hur Kyrkornas Världsråd skulle utvecklas. Teologiskt skulle organisationen komma att starkare knytas till påven i Rom. Politiskt skulle den orientera sig mot den kommunistiska ideologien. Hedegård har fått rätt. Vad sam är kvar av Jesus det är en politiserande kamrat, »en ivrare», som med ett tåg rensar helgedomen och som är inbegripen i en strid mot de besuttna. Så finner man det revolutionära våldet redan i evangelierna. Därmed är man också fri att gå ut och utöva våld – och det i Rikets namn. Det har dock alltid visat sig, att de, som går ut och i Guds namn förkunnar upprättelsen av en Gudsstat, har farit fram hårdare och hänsynslösare än någonsin. Då lider Guds rike våld.
Så träder Kyrkornas Världsråd fram som en enorm maktapparat. Stödd av påven och lärd av Marx drar man ut till »djungel och skog» för att skapa ett människornas rike. I detta rike är den korsfäste och uppståndne Frälsaren inte konung. Där finns inte plats för världens gudomlige konung, präst och profet.