DE OLIKA LÄSARTERNAS INVERKAN PÅ BIBELNS LÄRA

Av: professor Siegbert W. Becker | Nr 1-2, 1977 sida 15| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Här fortsätter professor Becker sin artikel från nr 4-5/76 om »Verbalinspirationen och de olika läsarterna».

Som vi redan nämnt, känner numera även våra lekmän till, att det förekommer många variationer i ordalydelsen i de många handskrifter, i vilka Guds ord blivit bevarat åt oss. En noggrann läsning av marginalen och texten i King James’ Bibel, skulle ha gjort dem införstådda med detta för länge sedan. Det står till exempel i Joh. 8:6 i KJV att Jesus skrev med sitt finger på marken som om han inte hörde dem. På detta ställe använder KJV kursiv stil för att visa att de sex sista orden endast finns i jämförelsevis få handskrifter. I samma översättning av Apg 25:6 står det att Paulus »dröjde kvar hos dem i mer än tio dagar». Marginalen gör oss uppmärksamma på att »somliga av skrifter här har ’inte mer än åtta eller tio dagar’».

Problemet med de olika läsarterna borde därför inte vara helt okänt för dem som noggrant läst den gamla kyrkobibeln. Men detta problem har nu blivit på ett helt annat sätt brännande, dels till följd av de många nya bibelöversättningarna, som delvis följer andra läsarter än tidigare översättningar, dels därför att teologer sökt stöd i förekomsten av de olika läsarterna för sin kritik av läran om Bibelns verbalinspiration och ofelbarhet.

Variationer är ofta bara skrivfel

Vi är alla medvetna om att bibelböckerna i flera tusen år måste skrivas av för hand. Tryckpressen uppfanns inte förrän mindre än hundra år före reformationen. Innan dess kunde fel som av misstag kommit in i texten inte rättas av korrekturläsare innan texten publicerades. Den första avskriften var också det exemplar som publicerades. Ett slags korrekturläsning förekom dock och resultatet av detta kan man se i de många handskrifter där rättelser förekommer, ofta med en annan handstil. Vetenskaps män kan känna igen de olika korrekturläsarna på sådana kännetecken som handstil, typ av bläck och så vidare. Man försökte också jämföra kopian med originalet. Så sent som år 300 e. Kr. hänvisade biskopen i Alexandria, vid en diskussion om ett textproblem i Johannesevangeliet, till vad han kallade »själva den skrift som evangelisten egenhändigt skrivit och som genom gudomlig nåd blivit bevarad i den allra heligaste kyrkan i Efesus och där vördas av de heliga» (Ante-Nicene Fathers/Edinburgh ed./ VI, 282).

Det borde egentligen inte förvåna någon, att det finns olika läsarter. Alla som försökt skriva av några sidor text, antingen för hand eller på skrivmaskin, vet hur svårt det är att undvika alla fel när man gör avskrifter. Sådana fel har, som vi alla vet, smugit sig in också i bibelhandskrifterna. Men när vi läser att det finns hela 400.000 sådana avskrivningsfel enbart i Nya testamentet, ger denna häpnadsväckande siffra intryck av att det knappast kan finnas något kvar som med någorlunda säkerhet kan godtas.

Men när dessa 400.000 läsarter delas upp mellan de tusentals handskrifterna, verkar situationen inte alls så allvarlig som vid första påseendet. Var och en som sysslat med korrekturläsning vet, att det inte hör till ovanligheterna att finna tio tryckfel i samma spalt och att de flesta av dessa fel med tillförsikt kan rättas, till oeh med utan jämförelse med originalet.

Om vi tänker oss de olika läsarterna som tryckfel i våra egna biblar, kan vi faktiskt se problemet ur en mycket klarare synvinkel. Vi märker inte ens många av stavfelen i texten, därför att meningen är kristallklar. Det resulterar åtminstone inte i någon falsk lära, om ett ord är felstavat eller om det ersatts av ett annat ord. Detta gäller även om många av de olika läsarterna. Ett stort antal av dem förändrar inte textens betydelse det minsta. Endast sällsynta läsarter förändrar textens innehåll betydligt. Även om någon enstaka läsart ger texten en störande förändring, är handskrifternas vittnesbörd så klara, att den riktiga ordalydelsen inte kan ifrågasättas.

Variationer behöver ej förändra innehållet

Några exempel kan hjälpa oss att se problemets verkliga natur. Många gånger då fraser eller hela meningar saknas i någorn känd berättelse, kan man hitta denna fras eller mening på ett annat ställe i texten. I KJV står det i Matt. 18:11: »Människosonen har kommit för att frälsa det som var förlorat.» NASB sätter dessa ord inom klammer och skriver i marginalen: »De flesta av de äldsta manuskripten utelämnar denna vers.» New International Version (NIV) [Not 5] utelämnar versen men skriver i en fotnot: »Somliga handskrifter har vers 11: Människosonen har kommit för att frälsa det som var förlorat.» Vi kommer kanske aldrig att med säkerhet kunna avgöra, om Matteus hade med denna vers eller inte, när han skrev sitt evangelium.

Men även om Matteus inte skrev dessa ord, är det helt klart att tillägget av orden inte lägger något till den sanning, som Gud har uppenbarat för oss i Bibeln och om orden utelämnas går vi inte miste om något av sanningen. Ty den som känner sin Bibel vet, att samma ord finns i en något annorlunda form i Luk. 19:10, där evangelisten skriver: »Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.» I detta fall innebär texten inte något problem, ty alla handskrifter har med orden på detta ställe. Det är också intressant att lägga märke till, att medan de flesta handskrifter av Matteus’ evangelium har orden »Människosonen har kommit för att frälsa det som var förlorat», har ett antal sena handskrifter och ganska många evangelieböcker exakt samma ord i Matt. 18:11 som i Lukas’ evangelium: »Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.» Ett liknande exempel finner vi i Matt. 23:14 (jfr Mark. 12:40; Luk. 20:47).

Variationer är ofta synonymer

Sådana variationer i ordalydelsen finner vi i evangelierna, även när olika läsarter inte är inblandade. Alla de tre synoptiska evangelierna ger oss en ganska detaljerad beskrivning av vad Jesus gjorde under en dag i Kapernaum i början av sin verksamhet i Galiléen. Mot slutet av berättelsen får vi höra om ett stort antal människor som fördes till honom för att han skulle göra dem friska. Matteus säger att detta hände »när det hade blivit kväll». Lukas säger att det skedde »när solen gick ner». I Markus står det: »På kvällen efter solnedgången.» Detta är dessutom ett intressant exempel på hur samma tanke kan uttryckas, och uttryckas riktigt, på flera olika sätt. Många av de olika läsarterna gör precis samma sak.

Det är faktiskt så att olika läsarter presenterar synonymer, som är till nytta när vissa lärofrågor behandlas. Markus berättar till exempel, att när fariséerna kommer från torget äter de inte utan att först tvätta sig (Mark. 7:4). Det grekiska ordet för »tvätta» är här i TR baptizåntai. En intressant variation återfinns både i Sinaiticus och Vaticanus [Not 6] som här har rantizåntai som betyder »bestänka», en läsart som gör oss uppmärksamma på, att många av Gamla testamentets dop skedde genom bestänkning, som 4 Mos. 19 klart säger.

”Troendedopet” stöder sig på en ogrundad läsart

I samband med läran om dopet bör vi också lägga märke till Apg. 8:37. Denna vers är antagligen det starkaste bibliska argument baptisterna har för sin lära om »troendedopet». I vers 36 frågar den etiopiske hovmannen Filippus om han kan bli döpt och i vers 37 står det i KJV: »Och Filippus sade: Om du tror av hela ditt hjärta kan du bli döpt. Och han svarade och sade: Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son.» NASB, som ibland verkar ha en svag baptistisk prägel, utelämnar denna vers i texten men har med den i marginalen med kommentaren: »Sena handskrifter skjuter in vers 37.» Samma sak gör NIV men tillägger: »Somliga handskrifter tillägger vers 37.» Man kan kanske tryggt säga att om en vers inte finns med i KJV, kan den med största säkerhet utelämnas även i mera moderna översättningar, därför att versen otvivelaktigt inte fanns med i den ursprungliga verbalinspirerade texten. Inga äldre handskrifter har denna vers och det verkar som om den kommit in i TR av misstag. I stort sett hela den bysantinska texttraditionen, [Not 7] som av allt att döma är källan till TR, saknar versen. Endast en viktig handskrift, E [Not 8], har med versen, och även där är det en betydande skillnad i ordalydelsen jämfört med KJV. Det står inte: »om du tror av hela ditt hjärta kan du bli döpt», utan: »Om du tror av hela ditt hjärta blir du frälst.» Bara ett fåtal mycket sena handskrifter har med versen och om jag vore redaktör för NASB och NIV skulle jag skriva det i fotnoten. Även om versen, som den står i KJV, inte kan ha en så avgörande betydelse som baptisterna ibland ger den, har i mitt tycke de moderna översättningarna gjort oss en tjänst genom att utelämna den. »Levande Bibeln», [Not 9] med sin oberättigade baptistiska och kalvinistiska färgning av texten, är en av de få moderna versioner som försöker utvinna något ur versen. Den gör det genom en otillförlitlig fotnot som talar om att många äldre handskrifter saknar vers 37 helt eller delvis. Faktum är att den i alla verkligt gamla handskrifter saknas helt och hållet och att nästan alla mycket sena handskrifter utelämnar den helt eller delvis.

De olika läsarterna bör tas på allvar

Även om många moderna bibelöversättningar fått berättigad kritik för en del felöversättningar, gör vi dem orätt och vårt folk en björntjänst, om vi angriper dem på grundval av deras ändringar och utelämningar, som är en följd av en annan och äldre läsart. Många av dem är av sådan art, att ingen nu levande människa egentligen är kompetent att fälla en avgörande dom. Det kan hända att vi inte gillar en del av utelämningarna och att vi kanske inte är överens om den avgörande betydelse som Sinaiticus, Vaticanus och Chester Beattypapyrerna [Not 10] tillmäts, men vi kan inte förneka, att dessa är tidiga handskrifter och att de i många fall kan ha den rätta läsarten.

Det är mycket stor risk att vi spelar dem i händerna, som ifrågasätter Bibeln, om vi vägrar att ta de olika läsarterna på allvar och ärligt behandla dem. Det är ännu större risk att vi försätter oss i en ohållbar situation, om vi låter påskina eller öppet deklarerar att ett godkännande av avvikelser från Textus Receptus skulle förändra Bibelns lära. Detta är helt enkelt inte sant.

Jungfrufödelsen

Som exempel kan nämnas ett stencilerat angrepp på alla moderna engelska översättningar, vilket lästes upp i ett lutherskt radioprogram. Där beskylls NASB för att ha tagit bort en av »garantierna» för jungfrufödelsen genom att utelämna ordet »förstfödde» i Matt. 1:25. Men texten rättfärdigar ett utelämnande av ordet i detta avsnitt. Däremot förekommer ordet uppenbarligen i alla handskrifter utan undantag i Luk. 2:7. Faktum är att Lukas’ uttryckssätt återfinns till ordalydelsen identiskt i de flesta handskrifter av Matteusevangeliet som representerar den bysantinska texten. Eftersom Lukas’ skildring av Kristi födelse antagligen var den text som vanligtvis lästes på juldagen redan från äldsta tider, kunde säkert alla avskrivarna frasen »Hon födde sin förstfödde son» utantill och det är inte alls överraskande att den smugit sig in i Matteus’ text.

Det skulle vara fel att anklaga de moderna översättningarna för modernistiska fördomar i detta fall, ty jag känner inte till en enda modern översättning, inte ens Revised Standard Version [Not 11], New English Bible [Not 12] eller Goodspeed [Not 13], som hoppar över ordet »förstfödd» i översättningen av Lukas. Och även om ordet är utelämnat i Matteus har det ingen betydelse för jungfrufödelsen, för oskulden kan gå förlorad utan att något barn föds. Det modernistiska argumentet att judarna uppfattade en kvinna som jungfru tills hon fött ett barn kan helt enkelt inte bevisas och de som säger att ordet »förstfödd» är en »garanti» för jungfrufödelsen spelar modernistiska förnekare av Marias renhet i händerna. Faktum är att ordet »förstfödd» inte »garanterar» jungfrufödelsen. Den läran vilar på en mycket fastare grund än så.

Kristi gudom

I samma dokument gör man stor affär av att ordet »Herren» har utelämnats i Matteus’ skildring av uppståndelsen. Där KJV har: »Kom och se platsen där Herren låg» (Matt. 28:6), har de flesta moderna översättningar: »Kom och se platsen där han låg.» Denna utelämning citeras som bevis för att de moderna versionerna attackerar Kristi gudom. Trots att det är sant, att några av de moderna versionerna absolut inte hedrar och ärar Herren Jesus som de borde, finns det ingen översättning som säger att Jesus inte är Gud. Även om vi här och där förlorar ett avsnitt som stöder läran om Jesu gudom och även om vi gör rätt i att därför framföra invändningar mot en del moderna översättningar, bör det sägas, för att få ett riktigt perspektiv på det hela, att de som förnekar Kristi gudom finner föga stöd, ja, inget stöd alls, för sin uppfattning i de flesta moderna översättningarna med undantag för Jehovas Vittnens bibelöversättning.

En granskning av fakta visar hur omotiverade en del av de mer radikala påståendena om de moderna översättningarna ibland är. NASB är en av de översättningar som hoppar över ordet »Herre» i Matt. 28:6. Matteus använder ordet »Herre» med syftning på Jesus 37 gånger. NASB bibehåller 34 av dessa. Ett av dem har bytts ut mot »Herrn» (engelskans »Sir», övers. anm.), vilket inte är helt felaktigt, även om vi kan tycka att det är omotiverat i det sammanhanget (Matt. 8:6), speciellt som samma ord, uttalat av samme man, två verser senare översätts med »Herre». I två fall utesluter NASB ordet på grund av vad av många kan betecknas som vägande skäl i texten. Att säga att detta är ett förnekande av Kristi gudom är att ge dessa textvariationer vida större betydelse än de har. Vad skall vi göra med evangelisten Markus som också utelämnar ordet »Herren» i sin beskrivning och säger: »Kom och se platsen där de lade honom»? Skall vi säga att Markus inte var lika övertygad om Jesu gudom som Matteus var? Detta påminner mycket om den ovederhäftiga argumentationen som liberalteologer för, när de säger att evangeliernas författare hade olika uppfattningar om jungfrufödelsen, eftersom Markus och Johannes inte nämner den. Detta exempel är ännu en antydan om att de olika läsarterna inte förändrar läran.

En synergistisk läsart?

Nu är det sant att det ibland verkar som om vissa varianter ger stöd åt falska läroståndpunkter. I det dokument som nämnts flera gånger tas de moderna engelska översättningarna i upptuktelse för att de gör bruk av läsarten eudokias i Luk. 2:14. Denna läsart betecknas som »synergistisk». Det är visserligen sant att det kan uppfattas synergistiskt, om ordet skiljs från sitt bibliska sammanhang. Det är också sant att även om man översätter uttrycket med »människorna av god vilja», behöver det inte med nödvändighet uppfattas synergistiskt. Det kan i sitt sammanhang betyda människor som är karakteriserade av en god vilja. Men det kan också betyda människor som är föremål för en god vilja. »Vredens barn» (eng. »barn av vrede», övers. anm.) i Ef. 2 betyder inte arga barn utan barn som är föremål för Guds vrede. Det är intressant att lägga märke till, att det i Dödahavsrullarna förekommer det uttryck som Delitzsch använde i sin hebreiska översättning av Luk. 2:14: enoshe retsono, »människor som är föremål för hans välbehag» eller »människor som är föremål för hans goda vilja». Om genetiven är den riktiga läsarten är det en sådan hebraiserande genitiv, som i Luk. 2:4 måste översättas på detta sätt, vilket avvisar all synergism.

Till och med när de moderna översättningarna återger den hebraiserande genitiven alldeles riktigt, t.ex. »till människor på vilka hans välvilja vilar» (NEB), skriver författaren till ovan nämnda stencil: »OBSERVERA: Ordet ’han’, ’hans’, ’honom’ finns inte inom tusen mils avstånd från någon grekisk text. Att lägga till dessa ord är ett försök att slingra sig undan den falska undervisning, som deras genitiv ’av god vilja’ fodrar» (kurs. av mig). Men denna läsart måste inte leda till falsk lära, till synergism. Vad skall en människa som brukar sådan logik ta sig till, när hon möts av ett ställe som »Arbeta på er frälsning med fruktan och bävan»? Denna ordalydelse kan hon inte komma förbi genom att påstå att den grundar sig på en läsart, som avviker från Textus Receptus.

En felaktig läsart

Det är emellertid sant att det förekommer textvarianter som läromässigt är felaktiga. Det är svårt att finna något exempel, eftersom de är så få. Men det finns lyckligtvis ett i Nya testamentets allra första kapitel, där ett fåtal handskrifter säger: »Josef födde Jesus.» Detta är verkligen att förneka jungfrufödelsen. Enligt textmaterialet i United Bible Societies text [Not 14] finns denna läsart endast i en enda mycket sen handskrift och i ett fåtal spridda vittnesbörd. Det är ett typiskt exempel på hur en läsart, som skulle skapa läromässiga problem, är så dåligt underbyggd, att ingen ärlig person ens i sin vildaste fantasi skulle dra den slutsatsen att detta är den ursprungliga ordalydelsen som aposteln skrev ner. Av de moderna bibelöversättningar som jag har studerat för denna uppsats är det bara en som tar denna läsart på allvar och det är Moffat [Not 15]. Till och med RSV har i sina senare utgåvor tagit bort den tvivelaktiga fotnot som säger att detta är ordalydelsen hos »andra äldre auktoriteter».

Den slutsats vi kan dra av detta är att ju mer man studerar de olika läsarterna, desto mindre blir problemet.

Sammanfattning

Trots alla påståenden om motsatsen, gör inte förekomsten av olika läsarter läran om verbalinspirationen till en enbart akademisk fråga. Läran om verbalinspirationen förblir av avgörande betydelse trots alla variationer i vår nuvarande text. Vi behöver bara tänka på var vi skulle hamna om vi hade perfekta avskrifter av en bristfällig text, som endast innehöll människors vittnesbörd om och beskrivning av uppenbarelsen. Perfekta avskrifter av ett sådant dokument skulle ändå inte delge oss SANNINGEN; det skulle ändå inte vara Guds ofelbara ord och i allt värt vårt förtroende. Den mest noggranna textkritik av bristfälliga avskrifter av ett sådant dokument skulle endast föra oss närmare mera mänskliga uppfattningar.

Men om originaltexten är verbalt inspirerad och ofelbar, har vi en fast grund för vår tro på Herren Jesus, ty tron på Jesus är till sist också tron på Guds ord och löften. Den verkligt vetenskapliga textkritiken hjälper oss att få visshet om, att vi till de flesta texterna har så många eniga vittnen, att det inte kan råda något som helst tvivel om att vi har att göra med de inspirerade och ofelbara orden i de ursprungliga nedteckningarna.

Där det råder tvivel om de exakta orden, är variationerna vanligtvis av sådan art, att de inte märkbart förändrar meningen i det inspirerade budskapet. När allt kommer omkring spelar det i kristna sammanhang ingen större roll, om vi säger att Herren dog för oss, Herren Jesus dog för oss, Herren Jesus Kriuts dog för oss, Jesus dog för oss eller han dog för oss. De flesta varianterna är av detta slag.

Naturligtvis kan sådana variationer ha betydelse, om vi har att göra med någon som säger t.ex. att Kristus är uppstånden, men att Jesus är död och förblev död. Men vi kan vara övertygade om att den som bekänner en sådan tro, eller avsaknad av tro, inte skulle låta sig övertygas om så alla avskrifter av Skriften med exakt samma ord säger det han förnekar. Vårt problem med lutheraner som tvivlar på Bibeln beror inte på de olika läsarterna, utan på att de förnekar det som klart och tydligt står i Skriften och det med ord som de olika läsarterna inte ifrågasätter. Det finns t.ex. fyrtiotvå ställen i Nya testamentet som hänvisar till Mose som författare till de fem Moseböckerna. Endast i ett av dessa fyrtiotvå ställen (Joh. 8:5) saknas namnet Mose i några av de handskrifter som finns uppräknade i Nestles kritiska apparat [Not 16].

När ord fattas i somliga handskrifter och är medtagna i andra kan vi inte vara säkra på att dessa ord fanns med i originalhandskrifterna. Men en sak är säker: även om vi kan gå med på att de ord som fattas inte är verbalinspirerade, därför att de inte ingick i originalhandskrifterna, behöver vi inte tillstå att de ord som lagts till är osanna eller verkligen lägger något till Guds ord, om de finns med i ett betydande antal i för övrigt tillförlitliga handskrifter. Comma Johanneum är just ett sådant fall. Orden: »Det finns tre som vittnar i himmelen, Fadern, Ordet och den Helige Ande och dessa tre är ett», finns inte i en enda handskrift av vikt och inte heller i någon äldre översättning utom i Vulgata. Den bysantinska traditionen, åtminstone i hela dess tidigare utveckling, känner inte till detta avsnitt. Alla större handskriftsfamiljer saknar det. Men var och en av oss märker att meningen är en gudomlig sanning, som förkunnas i andra klara bibelställen. Om vi lägger till det, lägger vi inte något till Guds ord innehållsmässigt. Om vi utelämnar det tar vi inte bort något från innehållet i Guds ord. Endast om vi blandar samman Guds ords form och innehåll får vi problem med detta.

Slutligen, när en läsart reslterar i falsk lära (och sådana fall är så sällsynta att de knappt existerar), behöver ingen sväva i tvivelsmål om vad som står i originalhandskrifterna. Sådana läsarter är uppenbart felaktiga. Detta grundar vi på två saker. För det första stöder handskriftsvittnesbörden inte den läromässigt falska läsarten. För det andra är vi inte fullständigt beroende av andra handskrifters vittnesbörd. Samma handskrift av Matteusevangeliet som säger att Josef födde Jesus säger också, att han inte kände henne förrän hon fött en son som fick namnet Jesus. Detta andra ställe från samma kapitel i Matteus och alla andra ställen som vittnar om jungfrufödelsen stämplar denna läsart som felaktig. Såvida skrivaren inte var otroligt dum kan vi bara dra den slutsatsen, att han uppfattade ordet »födde» som om det betydde att Josef var Jesu laglige far, inte hans biologiske far.

De som tar de olika läsarterna som ursäkt för att förneka verbalinspirationen och Guds ords ofelbarhet drivs inte av äkta vetenskapligt intresse för fakta. De har en teologisk nöt att knäcka. Varje uppriktig undersökning av bevisen skall visa att de inte stöder sig på fakta. Som vi sade i början: sann bibeltrogen lutherdom har ingenting att frukta för de olika läsarterna. Det budskap som den Heliga Skrift förmedlar till oss blir varken förvrängt eller förvanskat av någon enda läsart som kan tänkas vara riktig.  S.W.B. s15