1976/7 – Litteratur

KYRKANS TRO FÖR SAMTIDENS MÄNNISKOR.

Av: Ingemar Furberg | Nr 7, 1976 sida 208| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

KYRKANS TRO FÖR SAMTIDENS MÄNNISKOR. KATEKES 76. PÅ BISKOPSMÖTETS UPPDRAG AV GERT BORGENSTIERNA. Verbum.

Nu har den alltså kommit, den redan i förväg så omtalade katekesen, som på biskopsmötets uppdrag är skriven av Gert Borgenstierna. Därmed är – enligt vad som anges på bokens omslag – uttryckt vad »Svenska kyrkan står för i sin tro». Författaren sägs »på samtidens språk» ha gett en annorlunda »katekes».

En annorlunda »katekes».

Detta omdöme är dock inte rättvist. Det visar sig nämligen mycket snart, att boken i fråga är mycket traditionell. Den återger en falsk nyteologi, som har vunnit en sådan fasthet i vårt land att den i biskoparnas namn kan framföras som kyrkolära. Det är dock inte alls fråga om några fasta och bestämda lärosatser längre. Utgångspunkten måste på traditionellt vis vara den värderande människan. Kristen katekesundervisning skall också enligt biskopsmötets direktiv vara elevcentrerad. Så är också denna vuxenkatekes på övligt vis rätteligen människocentrerad, d.v.s. centrerad kring författaren själv, förre biskopen i Karlstad.

Redan i inledningskapitlet, som bär rubriken »Varför jag är här» (skapad) träder denna subjektivism fram. Här står verkligen människan i centrum och denna människa visar sin nyvunna myndighet genom att ställa det existentiella problemet. »Själv har jag inte bett att få komma hit. Jag har aldrig blivit tillfrågad.» Naturligtvis måste Gud själv komma i förlägenhet inför en sådan människa. Det måste väl kännas som en lättnad för honom när författaren förklarar, att »Guds allmakt får fungera i underläge».

Det är tydligt att Gud själv har kommit att ställas åt sidan. Författaren förklarar dock mycket generöst, att »han har fört in Gud i samtalet». »Kristendomen själv räknar med Gud», skriver han. Att biskopen »på uppdrag av biskopsmötet – kortfattat och utan ’tyckanden’» (citat från bokens omslag) »för in Gud i samtalet», sker dock ej av respekt för Gud, utan av hänsyn till »de människor som har trott». »Vi kan inte anständigtvis», skriver han, »utdöma alla de människor som trott detta och högfärdigt påstå, att de varit enfaldiga eller galna».

Borgenstierna är tolerant och hyser en »anständig» respekt för människans gudstro, i all synnerhet då den tycks omfattad av »miljarder». Inför religiös likgiltighet – sådan den manifesteras i vårt land – blir han dock mycket osäker. Då kan det vara tryggt att kunna åberopa »en forskare med grundmurat internationellt anseende» enligt vilken gudstron kan uppvisas hos praktiskt taget alla natur- och kulturfolk.

Men när Borgenstierna fastslår – rent objektivt och sakligt – att kristen tro påstår, att Gud har skapat oss, då måste denna fasta formulering förstås i ljuset av biskopens erfarenhet. »Jag erkänner villigt, att man ibland måste ha en stark tro för att tro detta. Något meningsfullt alternativ har jag dock ännu inte funnit. Då duger den tron för mig, också när min tro är svag.»

I brist på meningsfullt alternativ delar biskopen tron på Skaparen. Som förlägenhetslösning kan den tron duga för honom tills vidare. Ja, denna svaga, förlägna tro kan få duga också för andra och framföras som »kyrkans tro». Som sådan »angår den folk av alla raser», heter det i förlagets reklam.

En försiktig och eftertänksam lekman, som läser boken, måste häpna över Borgenstiernas dristighet. Hade det inte varit bäst att ändå vänta ett tag med utgivandet av denna bok. En alternativ lösning till gudstron ges kanske till sist. En sådan invändning skulle emellertid Borgenstierna uppfatta som undanflykt. »Det finns ett riktigt sätt att älska sig själv. Att acceptera sig själv sådan man nu är med fel och brister, med begränsning och gåvor. Att tro att Gud vill använda oss just sådana vi är. Utan denna sunda och glada självkänsla är det svårt att upptäcka och komma nära våra medmänniskor och räcka till för dem.»

Så har denna folkkatekes kommit till i stor glädje och sund självkänsla och i ett starkt medvetande om att författaren är ett redskap just sådan han är. Men vad som fattas det är tilliten till Gud och hans Ord till hans klara och rena lära. Själva begreppet »ren lära» är utmönstrat. Därmed är också tron på kristendomen som den enda sanna religionen övergiven. I dess ställe har kommit en allmän öppenhet för allt slags religion.

Kristendomen och religionerna

Borgenstierna vill värna om och (ge rum åt religionen. »Men nu finns det andra religioner. Hur skall jag ställa mig till dem», frågar han. Det första svar som då ges är att »en kristen inte får förneka allvaret hos dem som tror på Muhammeds eller Buddhas ord eller på Lenin eller Moses». I samband med denna fråga kommer han in på vad som brukar kallas »den allmänna uppenbarelsen». Om religionerna i allmänhet skriver han: »Gud har på olika sätt gjort sig känd i hela världen. Men en kristen måste stå för sin övertygelse. Liksom andra står för sin.» Så blir religionernas mångfald för honom en kallelse till att se »hur vi tillsammans kan komma ett stycke på väg».

»Vilken religion är bäst?» På den frågan svarar han, att vad utövarna beträffar, tycks »andra religioners företrädare» ta sin tro på djupaste allvar. Kristendomen däremot har det företrädet, att den är tolerant. »En kristen är inte intolerant.» »Kyrkan har respekt för den minsta lilla gnutta av andligt liv hos en människa», skriver Borgenstierna. »Genom att vila i kyrkans tro» (d.v.s. dela en falsk nyteologi) är det lättare att visa tolerans. Om upptäckten av detta förhållande skriver han, att den väckte hans förvåning.

Om lagens bruk – ”Att leva rätt – och fel”

Vad som förvånar är, att Borgenstierna utlägger budet om att älska »sin nästa såsom sig själv» så att det sägs innehålla ett bud om självkärlek. Det är ju väl känt, att Luther rent principiellt avvisar en sådan utläggning. En rätt självkärlek innebär nu enligt biskopen »att acceptera sig själv sådan man är med fel och brister, med begränsning och gåvor».

Meningen med livet förklaras då vara »att utveckla det jag fått med mig när jag kom hit» – »att använda och utveckla det vad jag blivit utrustad med». »Vi skulle låta oss utvecklas till Guds egen bild», skriver författaren.

Det måste ligga nära till hands, att medmänniskan då kommer bort ur bilden när livsmålet blir det egna självförverkligandet. Vi får ett bud, som driver till ohämmad själviskhet. Hur farligt det är att låta det dubbla kärleksbudet innehålla en Guds befallning till självkärlek, framgår också av författarens framställning, när det till sist framhålles, att »meningen är vidare (!) att använda mig själv för andra». Så blir ändå till sist medmänniskan indragen i livsmålet. Men måste inte varje medmänniska – vid en konflikt – upplevas som ett hinder för den egna utvecklingen?

Talet om självförverkligande blir särskilt farligt genom att den människa som talar härom inte vet om att hon är en träl under synden. Syndafallet har på upplysningsteologiens vis kommit bort och människan är fri att tala om lust och lycka, om dygd och självkärlek. Syndafallet kom bort. Biskoparna är inte fallna – som andra – i synd, överträdelse och död. Lagen blir då inte längre till dom. De båda sista buden om den onda begärelsen är enligt Borgenstierna visserligen »långt svårare att komma till rätta med» men genom »personlig självhygien och daglig träning» skall tydligen människan råda också över sin onda böjelse. Skulle ett övertramp ske, så kan det förklaras. Till självkärleken hör nämligen »att acceptera sig själv med fel och brister».

Om evangeliet – ”Om jag behöver Jesus”

Människan nödgas dock själv konstatera, medger biskopen, att hon inte på egen hand kan leva upp till vad Gud väntar sig av oss. »Guds bud har då drivit oss till Jesus.»

Detta att Jesus har funnits skiljer kristendomen från flera andra religioner. Därför ges det rådet: »Försök att ta Jesus som en vän i handen.» Därvid framhålles, att om »vi inte börjar med Jesusglädjen får vi allt om bakfoten». »Det finns inget surt och småaktigt hos Jesus.»

Glädjen med Jesus blir då »utan mått» inför tanken på »det ställföreträdande lidandet». Men om Kristi ställföreträdande gottgörelse vet biskopen ingenting. Han har ju gått i Auléns skola och återger dennes »segermotiv». Människan blir här snarare en oskyldig fånge, som inte rår för att hon har råkat ut för ondskefulla fiender.

När biskopen emellertid i sin bok talar om att i sin aftonbön »åberopa Jesu försoning» får läsaren det intrycket, att framställningen dock går i rätt riktning. Av bönens fortsättning framgår dock, att en människa som åberopar sig på Jesu försoning på samma gång i en glädje utan mått – förklarar inför Gud, att hon är »med alla sina småsynder bland miljarder andra människor». Men skall det verkligen vara nödvändigt att tala om försoning i ett sådant sammanhang. Små synder kan väl av många små syndare i rätt demokratisk ordning avskrivas. Gud själv är ju redan avdramatiserad och gudsbilden demokratiserad.

En katekes till försämring

Till samhällets försämring. Det talas ibland vackra ord om nyttan av statskyrka. Den kan få vara ett redskap till en »sedernas förbättring», heter det. Efter läsningen av denna biskoparnas katekes, som på ett utomordentligt sätt återspeglar den »kyrkolära» som den svenska kyrkan står för, måste kyrkans goda inflytande i samhället ifrågasättas.

Vad som här har skett kan karakteriseras så att människans naturliga religion har brutits ner. Att en vag allmänreligiositet krossas genom den i Skriften uppenbarade gudsviljan (Tio Guds bud) borde ju vara något positivt. Den uppenbarade lagen bereder rum åt evangeliet, som ingen människa kan fatta eller räkna ut av sig själv. Med nedbrytandet av människans naturliga religion avses emellertid här det förhållandet, att det dåliga samvetet, som är all naturlig religions slutprodukt, här har avskaffats som något skadligt för människan.

Av naturen har alla människor som inte undertrycker sanningen, en kunskap om att det finns en helig allsmäktig skapare, som belönar det goda och bestraffar det onda. Så är lagens verk skrivna också i hedningarnas samvete. Men allt sådant som har med respekt för Guds stränga dom och som är förutsättning för ett ordnat borgerligt samhälle, rivs nu ner. »Domsskräck är inte särdeles kristligt» skriver biskopen.

Därmed är den Uppenbarade Gudsviljan – Guds helighet och stränghet – avvisad. Därmed är det också fritt fram för var och en att göra vad honom behagar. En tjuv blir nu av biskoparnas katekes upplyst om att hans beteende kan förklaras med att samhället är orättvist och inte omdanat i en sant socialistisk anda. På samma sätt skulle vi kunna genomgå de olika buden. Tendensen är densamma. Hellre är det fel på ordningarna – de gudomliga ordningarna – än det är något fel hos den enskilda människan.

Till kyrkans försämring. Men också den kristna församlingen blir lidande av en sådan undervisning. De stora syndarna med skuld inför Gud får ej höra evangeliet. Här har ju skuldkomplexet fullständigt övervunnits. Byggd på demokratiens och den goda viljans evangelium går man ut bland miljarder små syndare. Boken slutar i ett stort jubel.

Denna bok förklaras ha tillkommit med anledning av katekesåret 1978. Den är skriven för vanliga människor, sägs det. Vad en vanlig svensk syndare behöver, det är dock lag och evangelium. Den undervisningen ges ej i biskoparnas katekes. Visst har Borgenstierna lyckats i sitt uppsåt att »komma nära sina medmänniskor». Det är »svårt att räcka till för dem», skriver han. Men var inte avsikten med denna bok att räcka evangeliet? Då räcker det med ett Ord från Gud. Det upplyser ögonen.

Ingemar Furberg