LÄROSTRID I AMERIKA
Av: Glen Thompson | Nr 1, 1976 sida 29| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
För tredje året i rad pågår inom Missourisynoden i Amerika en lärostrid, som intar främsta platsen bland de religiösa nyheterna från andra sidan Atlanten. Missourisynoden, eller som den egentligen heter »Lutherska kyrkan – Missourisynoden», är till storleken den näst största lutherska kyrkan i Amerika med nära 3 millioner medlemmar. Fastän dess 128-åriga historia ofta har utmärkts av lärostrider, överskuggas alla tidigare strider av den nuvarande.
Missourisynoden grundades år 1847 av lutheraner som hade emigrerat från Saxen i Tyskland till följd av den tilltagande liberalteologin inom den tyska statskyrkan. De slog sig ned i staten Missouri nära dess största stad St. Louis, som intill denna dag förblivit synodens administrativa centrum. De välsignades med goda ledare och avgav edlig försäkran om att förbli trogna Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna (Konkordieboken) till varje pris. Deras starka bekännelsetrogna hållning förde dem in i många strider med andra lutheraner. På 1870-talet tycktes det som om de många lutherska synoderna i Amerika skulle kunna gå samman i vad man länge drömt om, en enda enig luthersk kyrka. Emellertid förnekades den bibliska läran om utkorelsen av flera synoder, och därför måste Missourisynoden bryta kyrkogemenskapen med flera av de större synoderna. Trots ivern för enighet visste man inom Missourisynoden att yttre enhet endast var bibliskt, om man först uppnått enighet i läran och dess tillämpning. Gud välsignade på ett påtagligt sätt det trogna fasthållandet vid hans ord, något som Missourisynoden vid denna tid verkligen gav prov på. Under de följande åren fick synoden erfara en tillväxt utan motstycke. Idag har Missourisynoden 2,8 millioner medlemmar och ett utbrett system av egna skolor (grundskolor, högskolor, universitet och prästseminarier) samt missionsverksamhet runt om i världen.
Men omkring år 1950 blev det tydligt för noggranna iakttagare att den tidigare hållningen inom Missourisynoden – ett strikt fasthållande vid allt Guds ord och vid den lutherska bekännelsen – sakteligen hade genomgått en förändring. Modern teologi hade börjat att infektera deras bibeltrogna hållning. Det började bland kyrkans unga teologer, som erövrat högre teologiska examina vid något av de liberala universiteten i Tyskland eller Amerika. Efter tio år av varningar och vädjanden om att utöva kyrkotukt mot dem som lärde den nya teologin, bröt Wisconsinsynoden kyrkogemenskapen med Missourisynoden år 1961. Det dröjde emellertid ytterligare cirka tio år innan medlemmarna i Missourisynoden själva på allvar vaknade upp över vad som hade hänt. Vid denna tid hade den nya teologin fått ett fast säte i kyrkans främsta prästseminarium i St. Louis och hundratals liberala präster hade utbildats där. De som alltjämt troget höll fast vid Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna började en intensiv kamp för att söka vända trenden. En konservativ president valdes för synoden och den liberale rektorn för prästseminariet i St. Louis blev så småningom suspenderad. Men den liberala falangen ville inte dra sig tillbaka utan vidare. När prästseminariets rektor suspenderades tågade också de allra flesta av seminariets lärare och studenter därifrån och upprättade i stället under den suspenderade rektorns ledning ett eget liberalt prästseminarium inom synoden (Seminex = prästseminarium i exil). Detta nya liberala prästseminarium fick snart stöd från många liberala grupper inom synoden vilka har upprättat en egen organisation inom Missourisynoden under namnet ELIM (Evangelical Lutherans in Mission). I strid med en resolution, som antogs vid årsstämman 1975 tack vare en majoritet av konservativa delegater, har kandidater från det nya liberala prästseminariet (Seminex) kallats av församlingar inom Missourisynoden och ordinerats som präster utan att de erkänts som kvalificerade för prästämbetet.
Det finns också många olika slag av »konservativa» inom Missourisynoden. En del »konservativa» tror att Bibeln är Guds ord, men de menar att det likväl är möjligt att ha kyrkogemenskap med den liberala »American Lutheran Church» och med de liberala inom Missourisynoden själv. Andra ser den nuvarande situationen inom synoden uteslutande som ett kyrkotuktsproblem i den meningen, att det gäller att få alla att följa synodens beslut och stadgar. Att vara »konservativ» blir då liktydigt med att i allt följa moderkyrkans lagar och beslut och inte vara »revolutionär». Åter andra känner till att Bibeln kräver av de kristna att de följer Guds ord i allt och att alla som öppet går emot Guds ord inte får stå i samma yttre kyrkogemenskap som de bibeltrogna. Att vara »konservativ» och »bibeltrogen» betyder för dem att bryta kyrkogemenskapen med alla som i något stycke går emot Guds ord och att föra en klar bekännelse till Sanningen. Slutligen finns det många »konservativa» som inte längre riktigt vet vad det innebär att vara konservativ och bibeltrogen. En avgörande orsak till detta är att de under så lång tid har haft falsk lära ibland sig.
Idag synes situationen inom Missourisynoden bli värre och värre, mer och mer komplicerad. Den konservativa presidenten för synoden har ganska nyligen deltagit i en nattvardsgudstjänst sida vid sida med den liberale rektorn från Seminex. Hans ansträngningar tycks gå i riktning mot ett försök till försoning mellan de olika riktningarna utan att man är ett i tro, lära och bekännelse. Den synod, som en gång var berömd för sin vilja att offra vad som helst för att förbli trogen Guds ord och de lutherska bekännelseskrifterna, synes nu kämpa för att först och främst rädda synoden. Återigen ett exempel på den bibliska sanningen om att »litet surdeg (av falsk lära) syrar hela degen». G.T. 29
VAD HÄNDER MED DEN KARISMATISKA RÖRELSEN?
Av: Glen Thompson | Nr 1, 1976 sida 32| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Under senare delen av 1960-talet och början av 1970-talet framträdde den karismatiska rörelsen som en av de starkaste krafterna inom världskristendomen. I och med att denna rörelse överskred alla samfundsgränser har många betraktat den som en sista chans att återförena den kristna kyrkan under ett banér. Men på sistone har vissa problem uppstått. Den synbara harmoni bland tusentals kristna som åstadkommits genom vad man kallar »andedop» med åtföljande »tungotal» har plötsligt övergått i viss disharmoni. Många frågar sig nu om den karismatiska rörelsen kommer att splittras och leda över till olika kyrkoorganisationer.
Den mest framträdande stridsfrågan gäller om »lärjungaskap» och »auktoritet» inom rörelsen. Från början var den karismatiska rörelsen mycket tveksam inför ett organiserande av de andedöpta. Orsaken till de etablerade samfundens sterilitet och nedgång ansågs av många vara själva organiserandet. Men en viss organisation blir oundviklig för att ordna nationella och internationella konferenser och gemensamma insatser. Men hur långt skall detta organiserande få sträcka sig och vilka konsekvenser får det för individernas och de lokala gruppernas »lärjungaskap»? Det har blivit brännande frågor. Den nuvarande striden gäller i synnerhet de läror om »lärjungaskap» och »auktoritet» som den världsvida rörelsen Christian Growth Ministries och dess ledare Bob Mumford har fört fram.
Mumfords grupp förespråkar en mycket sträng syn på lärjungaskap. Lärjungaskapets mål är att förändra den pånyttfödde kristne till en mönsterkristen. Han måste underkasta sig en herde eller en äldste som skall övervaka honom och omforma honom tills han blir en färdig produkt. Denna underkastelse i allt under en herde är Mumfords grundläggande princip. Men den har nu starkt kritiserats av andra karismatiska ledare såsom varande »en diktatur där självutnämnda äldste börjar utöva en obiblisk kontroll över andras liv». Kritiken har varit så häftig att Mumford och hans grupp utestängts från många karismatiska radio- och televisionsprogram. Ett hemligt möte med karismatiska ledare har hållits för att försöka medla i tvisten, men utan resultat. Mumford ströks också från talarlistan vid den andra världskongressen om den helige Ande, ett karismatiskt möte som hölls i Jerusalem i november. Men många stöder också Mumford. Den nuvarande situationen har lett till att tanken på en delning av rörelsen nu för första gången öppet framförts.
Fastän karismatikerna alltjämt tycks öka i antal, framträder fler och fler tecken på inre spänningar. De som tillhört rörelsen en längre tid har tröttnat på traditionella »love-and-worship meetings» (möten för kärlek och tillbedjan) och vill i stället ha mera rejäla bibelstudier. Detta måste, i det långa loppet, bli en avgörande faktor för den karismatiska rörelsens undergång. Ty bibelstudium kan endast leda till att deltagarna inser att rörelsen själv är obiblisk. De som har kommit i gång med bibelstudier har redan ställts inför det sorgliga faktum att läroskillnaderna mellan katolska, lutherska och reformerta karismatiker fortfarande finns kvar. Fastän rörelsen har skapat någon sorts yttre enhet, har aldrig en inre enighet uppnåtts och är ännu ej i sikte. En växande nedvetenhet om dessa inre problem är påtaglig och nyligen hållna karismatiska konferenser har antingen framhållit dessa problem eller försökt bemöta dem. Vid ett möte nyligen med över 3000 katolska karismatiker från fem länder uppmanade en katolsk präst åhörarna att ta sig till vara för protestantiska fundamentalister som »sysselsätter sig med en sträng bibeltolkning». Samtidigt framhöll en luthersk karismatisk ledare för den tusenhövdade skara som samlats till den andra världskonferensen om den helige Ande, att enighet i läran »är inte grunden för utan frukten av gemenskap».
Det har blivit mer och mer uppenbart att den karismatiska rörelsen har enighet i läran varken som grundval eller frukt. Motstridiga och samfundsskiljande läror om rättfärdiggörelsen, pånyttfödelsen, lärjungaskapet och sakramenten är alltjämt förhanden. Därför kommer den karismatiska rörelsen att bli mer och mer indragen i inre strider eller blir yttre delningar nödvändiga. När enighet i läran inte är grunden för gemenskap, blir resultatet oordning, men »Gud är ju icke oordningens Gud» (1 Kor. 14:33). G.T., s32