FÖRVIRRING OM RÄTTFÄRDIGGÖRELSEN

Av: S. E. | Nr 7, 1976 sida 179| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Vad är Bibelns och de lutherska bekännelseskrifternas lära om rättfärdiggörelsen? Den frågan ställer sig säkert många, efter den förvirrade och stort uppslagna artikel om rättfärdiggörelsen, som infördes i Kyrka och Folk nr 46/1976.

Läroartikeln om rättfärdiggörelsen vill sammanfatta Skriftens lära om innebörden av Kristi ställföreträdande gottgörelse för alla människor, att Gud för Kristi skull inte tillräknar människorna deras synder, att han redan är dem nådig för Kristi skull (rättfärdiggörelsens objektiva, universella sida), att Gud genom nådemedlen räcker människorna denna benådning, och att alla som tror och tar emot vad som räckes dem, har den rättfärdighet, den syndaförlåtelse som de tagit emot (rättfärdiggörelsens subjektiva sida). Rättfärdiggörelsens eller försoningens subjektiva sida förutsätter dess objektiva sida. Tron skapar inte en förlikning, en försoning, en syndaförlåtelse, en nådig Gud, en rättfärdigförklaring, som inte finns förut, utan tron tar emot och förlitar sig på den förlikning, försoning, syndaförlåtelse, benådning, rättfärdigförklaring, som »varder oss av den Helige Ande genom evangelium och i sakramenten tillbjuden» (Lutherska Kyrkans bekännelseskrifter, Billings utg., s. 466). Likaså är syftet med den objektiva rättfärdiggörelsen eller försoningen att den genom Ordet skall bringas till människorna, så att de kommer till tro på »försoningens ord», så att de »försonar sig med Gud», d.v.s. tar emot »rättfärdigheten från Gud» (2 Kor. 5:19-21).

Den som ur läran om rättfärdiggörelsen skär bort endera sidan, den objektiva eller den subjektiva, fördärvar därmed denna lära. Låt oss i några citat ur de Lutherska bekännelseskrifterna visa, hur falskt det är, att skära bort rättfärdiggörelsens objektiva sida. När det sker, lär man automatiskt falskt om tron, om rättfärdiggörelsens subjektiva sida.

Bekännelseskrifterna talar mycket om rättfärdiggörelsens subjektiva sida, men förutsätter alltid dess objektiva sida (sidhänvisningarna avser Billings utgåva med något moderniserad översättning):

Löftet tillbjuder oss, som är nedtryckta av synden och döden, försoningen av nåd för Kristi skull (den objektiva sidan), vilken försoning mottages inte av gärningar utan av tron allena (den subjektiva sidan) (Apologin, s. 66).

Vad är det som tron omfattar och tar emot? Svar: »att Gud är blidkad och nådig för Kristi skull» (s. 66). Observera att tron inte gör Gud nådig, utan att han redan är nådig för Kristi skull och att detta objektiva faktum mottages av tron.

Vad menas med en rättfärdiggörande tro? Svar:

Att man bifaller Guds löfte, i vilket syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen tillbjudes oss av nåd för Kristi skull (s. 66).

Den objektiva syndaförlåtelsen eller rättfärdiggörelsen räckes oss sålunda i evangelium, ett underbart faktum för den förtappade syndaren, som kan ge honom nytt hopp, väcka tro. Tron har sålunda något att tro på, något som redan finns, inte något som eventuellt kan bli, i den mån syndaren uppvisar en rätt förtröstan.

Med tron menas, att jag av innersta hjärta begär och tillägnar mig det mig tillbjudna nådelöftet om syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen i Kristus (s. 66).

Vad är det som tillbjudes mig i evangelium, om det inte finns någon objektiv och universell syndaförlåtelse och rättfärdiggörelse i Kristus att tillbjuda mig? Om rättfärdiggörelsen eller syndaförlåtelsen är ett verk av tron i stället för ett verk av Kristus, som syndaren erbjudes att ta emot?

Enligt den apostoliska trosbekännelsen tror vi på syndernas förlåtelse. Det innebär att det redan finns en syndaförlåtelse som gratis räckes oss (den objektiva sidan):

för Kristi skull och icke för våra gärningars skull blir oss syndernas förlåtelse av nåd skänkt och given (s. 67).

Evangelium… tillbjuder för Kristi skull syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen (obj.), som med tron omfattas och mottages (subj.) (s. 68).

Vad menas med tron i uttrycket »rättfärdiggjord genom tron»?

Så ofta som man talar om tron, så förstår vi därmed objectum eller föremålet, nämligen den utlovade nåden och barmhärtigheten. Ty tron gör oss inte av den anledningen rättfärdiga eller saliga, som vore den i sig något förträffligt verk, som kunde förtjäna något, utan endast av den anledningen, att den omfattar och tar emot den utlovade barmhärtigheten (s. 67).

Kristi rättfärdighet och trons rättfärdighet är samma sak (Konkordieformeln s. 464). Tron endast tar emot och förlitar sig på den genom Kristi verk redan föreliggande syndaförlåtelsen eller rättfärdiggörelsen.

Såsom Gud och människa har Kristus med sin allrafullkomligaste lydnad frälsat oss från synden, gjort oss rättfärdiga och saliga. Fördenskull har de (teologerna av den Augsburgska bekännelsen) lärt, att trons rättfärdighet är syndernas förlåtelse, försoning med Gud och ett upptagande till Guds barn, endast för Kristi lydnads skull (obj.), som genom tron allena av blott nåd tillräknas alla de rättrogna till rättfärdighet, så att de, i kraft därav, blir frikända från all orättfärdighet (subj.) (s. 464 f).

De lutherska bekännelseskrifterna skiljer lika litet som Bibeln mellan försoningen och rättfärdiggörelsen.

Kristus har genom sin lydnad, lidande och uppståndelse för vår skull uppfyllt lagen och försonat våra synder. Detta tillräknas oss till rättfärdighet (s. 466).

Det finns sålunda en objektiv och allmän försoning, och denna försoning innebär att synderna inte längre tillräknas oss, att vi är förklarade rättfärdiga för Kristi skull. Det finns en rättfärdighet som gäller inför Gud och som genom evangelium uppenbaras för de blinda.

För hela den lydnads skull, som Kristus genom görande och lidande, i livet och döden, för oss bevisade sin himmelske Fader, förlåter Gud oss synderna, räknar oss för goda och rättfärdiga och ger en evig salighet. Denna rättfärdighet (obj.) blir oss tillbjuden av den Helige Ande genom evangelium och i sakramenten samt genom tron tillägnad och mottagen. Därför har de trogna försoning med Gud (den subjektiva försoningen eller rättfärdiggörelsen), syndernas förlåtelse, Guds nåd, barnaskapet och arvsrätt till det eviga livet (s. 466).

Lika dåraktigt som det är att förneka den objektiva och universella försoningen till följd av att endast de som tror den blir försonade med Gud i subjektiv mening, lika dåraktigt är det att förneka den objektiva och universella rättfärdiggörelsen till följd av att endast de som tror den blir rättfärdiggjorda och förlåtna i subjektiv mening. Att försoningen endast är partiell, därför att endast en del av människosläktet tror den, är Calvins obibliska lära. På samma sätt förhåller det sig med rättfärdiggörelsen.

Tron är endast det medel, genom vilket vi tar emot och tillägnar oss syndernas förlåtelse, försoningen med Gud, den rättfärdighet som gäller inför Gud, detta objektiva och säkra faktum, som genom Ordet räckes syndaren. Den som inte tar emot denna benådning, blir inte född på nytt, förblir i otro, i mörker, och går evigt förlorad.

Om trons rättfärdighet inför Gud, tror, lär och bekänner vi enhälligt, att en syndig människa blir rättfärdiggjord inför Gud, det är, avlöses från alla sina synder och en rättvis fördömelsedom, och upptas i Guds barns tal och blir arvinge till ett evinnerligt liv utan någon vår förtjänst eller värdighet och utan några våra föregående, närvarande eller följande gärningar, av blott nåd, allenast för vår Herre Jesu Kristi endaste förtjänst, fullkomliga lydnad, bittra pina, död och uppståndelse, vilkens lydnad räknas oss till rättfärdighet. Detta goda (obj.) tillbjudes oss genom den Helige Ande i evangelii löften (s. 465).

Trons rättfärdighet inför Gud består allenast i en nådig och oförskylld försoning eller syndernas förlåtelse (obj.), som av blott nåd, för medlarens Kristi skull allena, skänkes oss och mottages genom tron allena uti evangelii löften (subj.) (s. 468),

Hela vår rättfärdighet bör sökas utom oss och utom alla människors förtjänst, gärningar, dygder och värdighet (s. 472).

Kristi lydnad… är en fullkomlig tillfyllestgörelse och försoning för människosläktet, varmedelst Guds eviga och oföränderliga rättfärdighet, som är uppenbarad i lagen, är fullgjord. Denna lydnad är vår för Gud gällande rättfärdighet (obj.), som i evangelium är oss uppenbarad och visad, på vilken vår tro inför Gud grundar sig, vilken rättfärdighet Gud tillräknar tron, såsom skrivet är, Rom. 5:19, 1 Joh. 1:7, Rom. 1:17 (s. 473).

Tron förlitar sig på »att Gud, för vår medlares Kristi skull, håller oss alldeles för rättfärdiga och heliga» (obj.) (Schmalk. art. s. 270).

I evangelium får människan höra att Gud håller den orättfärdiga och oheliga människan för att vara rättfärdig och helig för Kristi skull och denna objektiva och allmänna rättfärdighetsförklaring är levande och kraftig och mäktig att föda den förtappade syndaren till liv. Och när det sker, då förlitar sig syndaren på, inte sin tro eller sin förtröstan, utan på att evangelium talar sanning, att Gud verkligen håller honom för att vara rättfärdig och helig på grund av Kristi ställföreträdande gottgörelse.

Falska läror om rättfärdiggörelsen

De lutherska bekännelseskrifterna förkastar en rad falska läror om rättfärdiggörelsen. Det som föregår tron (ånger) och det som följer på tron (förnyelse eller helgelse) får inte blandas in i läran om rättfärdiggörelsen. »Ty det är ej ett och detsamma att behandla människans omvändelse och hennes rättfärdiggörelse» (s. 467). Hur vanligt är det inte att man blandar in helgelsen i läran om rättfärdiggörelsen och sätter likhetstecken mellan rättfärdiggörelsen och omvändelsen! »Fastän förnyelsen eller helgelsen också är medlarens Kristi välgärning och den Helige Andes verk, så hör den dock ej till artikeln om rättfärdiggörelsen inför Gud utan följer efter den» (s. 468). Det är falskt att lära, -att tron gör rättfärdig, så vida den har kärleken förbunden med sig» (s. 471).

Men Kyrka och Folk lär, att den rättfärdiggörande tron måste vara så beskaffad, att den verkligen är levande och förvandlar oss till goda gärningar. Man blandar därvid in i rättfärdiggörelsen vad som följer på den rättfärdiggörande tron. Låt oss se vad de lutherska bekännelseskrifterna säger:

Den förutgående ångern och den efterföljande nya hörsamheten hör inte till artikeln om rättfärdiggörelsen inför Gud (s. 410). Men sedan människan genom tron satt sin förtröstan till den rättfärdighet som gäller inför Gud, är denna tro verksam genom kärlek. Goda gärningar följer alltid på den rättfärdiggörande tron. Sann tro är aldrig allena, utan den har kärleken och hoppet med sig (s. 410).

Det är falsk lära att tron rättfärdiggör, därför att ett nytt liv har börjat i oss, att vår rättfärdighet inför Gud inte är hel och fullkomlig, om vi saknar förnyelse och kärlek (s. 410).

Den som vill bli viss om sin rättfärdiggörelse skall inte hänvisas till sig själv, till en utforskning av sitt inre för att se, om Kristus verkligen bor i henne och om det verkligen finns en ny hörsamhet och en ny kärlek. Den som vill bli viss om sin rättfärdiggörelse skall hänvisas till evangelium, till Kristus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse, till den rättfärdighet som gäller inför Gud, som är viss och objektiv, som inte har sin grund i människans fromhet, som inte bara gäller vissa människor. Ve den predikant, som inte har någon objektiv rättfärdiggörelse att erbjuda syndaren. Hur skall då rättfärdiggörelsen kunna bli en subjektiv verklighet? Vad har då syndaren att förlita sig på?

Den rättfärdiggörande tron är inte bara en historisk kunskap om Kristus utan en förtröstan på Kristus, »att vi genom hans lydnad allena av nåd har syndernas förlåtelse, räknas för heliga och rättfärdiga för Gud Fader och får den eviga saligheten» (s. 409). Denna tro är en »Guds gåva, genom vilken vi rätteligen känner vår Frälsare Kristus i evangelii ord och förtröstar på honom» (s. 465).

Kyrka och Folk vill stå för den bibliska och evangelisk-lutherska läran. Men i nr 46/1976 publicerar man en stor artikel om rättfärdiggörelsen, som förnekar att Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna lär den objektiva och allmänna rättfärdiggörelsen. Detta måste skapa förvirring hos många själar. Var och en som studerat de lutherska bekännelseskrifterna har ju sett, att de talar om en syndaförlåtelse och en rättfärdiggörelse, som erbjudes syndaren i evangelium och som är objektivt sann, en rättfärdiggörelse som syndaren får ta emot och förlita sig på, inte därför att just han förtjänat den utan därför att den gäller alla människor. Men i Kyrka och Folk heter det, att det inte finns någon sådan rättfärdiggörelse att ta emot och att de lutherska bekännelseskrifterna inte talar om någon sådan rättfärdiggörelse. Vad har då syndaren att förlita sig på? Uppenbarligen den rättfärdiggörelse, som ännu inte finns men som kommer till stånd, om han tror. Och härvid är det inte fråga om en tro, som endast tar emot en redan förefintlig rättfärdiggörelse, ty det finns ingen objektiv rättfärdiggörelse att ta emot, ingen rättfärdiggörelse som gäller för de ogudaktiga (Rom. 4:5), för alla människor.

Den enda rättfärdiggörelse som säges finnas till, är den som kommer till stånd, när en levande och ivrigt verksam tro oavlåtligen verkar vad som är gott. Denna lära, som skarpt förkastas av de lutherska bekännelseskrifterna (se ovan), föres nu fram av Kyrka och Folk såsom luthersk lära. Det som enligt Luther är den rättfärdiggörande trons följd göres av Kyrka och Folk till rättfärdiggörelsens förutsättning! Samtidigt avvisas den bibliska och lutherska läran om den objektiva rättfärdiggörelsen som reformert. »Det vore inte någon överraskning, om någon påvisade att den har reformert ursprung. I vilket fall som helst har den inte sina rötter hos Luther och bekännelseskrifterna.» Förvirringen är här total. Den reformerta läran om en partiell försoning och rättfärdiggörelse förklaras vara luthersk och den lutherska läran om en objektiv och allmän försoning och rättfärdiggörelse förklaras vara reformert.

Förf. till artikeln i Kyrka och Folk skriver till sist: »Var man skall söka källorna till läran om den allmänna rättfärdiggörelsen känner jag tillsvidare inte till. En del inom herrnhutismen på 1700-talet bekände sig till den, men varifrån de mottagit den ville jag få veta.» Vi vill gärna hjälpa till att skingra författarens okunnighet genom att hänvisa till Luthers och den lutherska ortodoxins lära om rättfärdiggörelsen. Utförligt och klart blir den framlagd i Wilbert Kreiss’ doktorsavhandling La Doctrine de la Justification dans la Theologie de Jean Gerhard (Université de Strasbourg, 1973). Ingen som läst denna avhandling kan förbli okunnig om var källan finns till läran om den allmänna rättfärdiggörelsen. Källan är nämligen den Heliga Skrift. Vi hänvisar därför också till skriften Rättfärdiggörelsen (Biblicums småskriftserie nr 2, 1974), där Bibelns klara lära om rättfärdiggörelsen framlägges. S.E. 179

Producerad av Pegia