Av docent Seth Erlandsson
I Jesajabokens sjätte kapitel kan vi läsa om hur profeten Jesaja en gång fick skåda in i den himmelska världen. Han såg därvid Herren, Konungen, sitta på en hög och upphöjd tron i det himmelska templet med ett väldigt mantelsläp. Runt tronen eller ordagrant »ovanför» den sittande Konungen står himmelska väsen. De står inte på mantelsläpet utan står »flygande», d.v.s. de svävar fritt. De kallas i den hebreiska grundtexten för serafim (serafer), vers 2 och 6. Vad menas nu med dessa serafer? [0]
Själva ordet serafim kan härledas från en ordstam saraf, som betyder »bränna, förtära». Denna ordstam används några gånger i Gamla testamentet för att närmare beskriva karaktären hos vissa ormar. När man talar om en orm (hebr. nachash) som är en giftorm, kan man bruka uttrycket nachash saraf, ordagrant »en orm som bränner». Detta uttryck återfinns i 5 Mos. 8:15 (1917 års kyrkobibel översätter uttrycket med »giftiga ormar»). I 4 Mos. 21:6 läser vi enligt KB 1917: »Då sände Herren giftiga ormar.» Ordagrant står det »ormarna som bränner» (hebr. han-necharim has-serafim). I 4 Mos. 21:8 kallas »kopparormen» kort och gott för saraf, ordagrant »en som bränner» (i KB 1917 står »en orm»). [1]
Jesaja talar på två ställen (14:29 och 30:6) om ett djur, som han kallar för saraf och som är »flygande». Ordagrant står på båda ställena »en som bränner som flyger» (KB 1917 återger detta uttryck med »en flygande drake» i 14:29 och »flygande drakar» i 30:6). [2]
Med anledning av att ordet saraf sålunda kan ange en orms karaktär som giftorm, en »brännande» orm, har några forskare försökt sätta seraferna i Jes. 6:1-7 i förbindelse med giftormar. Det gjorde redan den store orientalisten och rationalisten Wilhelm Gesenius (1786-1842) och den store bibelkritikern Bernhard Duhm, som förklarar det mesta i Jesajaboken som oäkta tillägg. Den sistnämnde hävdade att seraferna hade ormgestalt och han identifierar dem med giftormar (se hans kommentar Das Buch Jesaia, 2 uppl. 1902). [3]
Det måste emellertid betecknas som exegetiskt omöjligt att identifiera seraferna i Jes. 6 med giftormar eller hävda att seraferna hade ormgestalt. Verbet saraf »bränna» förbinds i GT inte endast med giftormar. Det hör i stället till undantagen. I regel används verbet saraf mera allmänt om att bränna upp någonting i eld eller om att bränna tegel. [4]
För att få klarhet i vad ordet serafim i Jes. 6 betecknar, kommer man sålunda inte särskilt långt genom att härleda detta ord ur verbet saraf »bränna». Man måste först och främst gå till det textsammanhang, där seraferna beskrivs, och den enda text i GT där seraferna finns omnämnda är Jes. 6. Ormar har inte ansikten (v. 2), händer (v. 6) och fötter (v. 2), vilket är fallet med seraferna. De synes sålunda ha mänsklig gestalt och de talar med profeten på mänskligt språk, så att han kan förstå (v. 7). Vidare lovsjunger seraferna den himmelske Konungen i den himmelska gudstjänsten (v. 3), en tjänst som är främmande för giftormar. [5]
Men seraferna skiljer sig också från vanliga människor. De har som överjordiska väsen tre par vingar. Med två vingar står de flygande ovanför den sittande Konungen (v. 2). Med två vingar täcker de sina ansikten. Därmed förstår vi att Konungens härlighet är så stor, att seraferna inte kan se rakt mot Konungen, lika litet som en människa kan se rätt in i solen. Med två vingar täcker de sina fötter som tecken på ovärdighet och tillbedjan. Deras uppgift är att inför den himmelska tronen ständigt prisa den trefalt Helige med rena läppar. [6]
Jesaja däremot kunde inte lova Herren med rena läppar, inte heller hans folk (v. 5). Synden står hindrande i vägen för människornas deltagande i den himmelska världens lovsång till Gud. Men profeten Jesaja får se att det finns ett altare i den himmelska helgedomen och att det har offrats på detta altare, ty endast glödande kol finns kvar på altaret (v. 6). Gud själv har ordnat med ett soningsoffer för alla människors synder och sålunda finns det rening för alla människor. Utan vetskap om denna skedda försoning lever människan i mörker och otro. Profeten får i den himmelska synen i kap. 6 kännedom om det himmelska altaret och enligt kap. 53 har han också fått skåda Messias och hans soningsoffer för alla människor. [7]
De glödande kolen på altaret är ett bevis för att reningen för all synd ägt rum. En av seraferna fick räcka åt profeten denna rening, som Gud själv åstadkommit genom offret på altaret. Lika visst som altarkolet rörde vid profetens läppar, lika visst har hans missgärning tagits ifrån honom, har hans synd blivit försonad (v. 7). [8]
Så är det också idag fast och visst enligt Guds ord, att när en människa får höra försoningens ord, får höra om den rening från alla synder som Jesus utfört, då har altarets kol också rört vid hennes läppar bildligt talat, och hennes missgärning har tagits ifrån henne. Men många vägrar att tro detta glada budskap, som möter dem i Herrens ord och sakrament, och genom att sålunda avvisa försoningen blir den dem till intet gagn (Hebr. 4:2). De tar inte emot den rening som är deras och måste därför på den yttersta dagen kastas i den eviga elden, där »deras mask icke skall dö och deras eld icke skall utsläckas, och de skall vara till vämjelse för allt kött» (Jes. 66:24). Så avslutar Jesaja sin bokrulle. Endast i Jesu namn, i kraft av Kristi försoning, kan vi stämma in i den himmelska världens lovsång till Konungens ära. [9]
När aposteln Johannes hänvisar till Jes. 6, säger han att Jesaja hade sett Jesu härlighet (Joh. 12:41). Han hade också sett det altare, som vittnade om Jesu Kristi offer, han som »är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan också för hela världens» (1 Joh. 2:2). [10]
Om seraferna fått sitt namn utifrån verbet saraf »bränna, förtära», kan det kanske bero på att de utför sin heliga tjänst i omedelbar närhet av den helige Guden, som enligt Jes. 33:14 är »en förtärande eld». Man kan också tänka på vad en av seraferna uträttade, nämligen att han med ett altarkol brände bort profetens orenhet. Serafen var en som »brände», inte till fördärv utan till frälsning. [11]
Men det är inte helt säkert att seraferna fått sitt namn från den ordstam som betyder »bränna, förtära». Det finns en annan verbstam, saraf, som betyder »vara ädel, vara upphöjd». Kanske är det från den verbstammen som seraferna fått sitt namn. Det menar t.ex. G. Stöckhardt i sin Commentar über den Propheten Jesaia (St. Louis 1902). [12]
I judisk teologi talar man om tre särskilda himmelska väsen, om tjänar Gud inför hans himmelska tron, nämligen serafim, kerubim och ofanim. De står högre i rang än de änglar (= sändebud), som kommer till människorna på jorden med budskap från Gud. Det är förmodligen riktigt att seraferna och keruberna är himmelska väsen av ett annat slag än »sändebuden, änglarna», som t.ex. visade sig vid Jesu uppståndelse och vid hans himmelsfärd, »unga män i vita kläder». Seraferna uppehåller sig alltid i den himmelska helgedomen i omedelbar närhet av härlighetens Konung, som är »en förtärande eld». Deras himmelska tillbedjan och lovsång tystnar aldrig. [13]