Böcker från EFS-förlaget

Det är få kristna förlag som producerar så många böcker som EFS-förlaget. Vi beklagar att vi endast hunnit med att flyktigt ta del av dem. Här skall några av dem anmälas. [1]

C. O. Rosenius för vår tid heter en pocketserie på sju böcker, som innehåller »det väsentligaste av Rosenius’ författarskap», för att citera förlaget. Rosenius’ undervisning har här disponerats utifrån trosbekännelsen och formulerats på modern, begriplig svenska av pred. Ivan Hellström. [2]

Vi hoppas kunna återkomma till en utförligare recension av dessa viktiga böcker. Låt oss här endast citera något om syndernas förlåtelse: »I den heliga Skrift möter vi en tanke, som många kanske tycker är både ny och förbluffande. Den är lika förunderlig som härlig, och den är väl värd vår eftertanke. Den gäller detta att alla människors synder redan är förlåtna, utplånade, borttagna – och detta redan innan de omvänt sig och trott. Deras synder är alltså förlåtna, innan de tagit emot syndernas förlåtelse, som vunnits åt dem och nu erbjuds dem. [3]

Vad menas nu med detta? Jo. Skriften säger att följden av den frälsning som skedde i Jesus Kristus – den är just syndernas förlåtelse. När Kristus dog på korset, blev vi försonade med Gud. Vår synd blev utplånad, våra missgärningar blev sonade.» Sedan hänvisar Rosenius till Rom. 5:10, 2 Kor. 5:19-20, Ef. 1:7, Kol. 1:14, Jes. 53:5-6 och stryker under dessa ställens innebörd. Därefter kommer han in på Luthers förklaring till andra trosartikeln och påpekar helt riktigt: »Det står alltså inte att han skall förlossa, förvärva och vinna, utan han har gjort det. Ingen människa behöver gå förlorad för sina synders skull. Synden är utplånad, borttagen, förlåten, men den som inte vill ta emot förlåtelsen, kommer inte med till bröllopet, fastän inbjudan också gällde honom. ’Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror han är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn’ (Joh. 3:18).» Därefter talar Rosenius om den subjektiva sidan, nämligen om människans mottagande av vad som objektivt redan skett (se bok 4: Rättfärdig i Jesus, s. 69-76). [4]

En underbart vacker bok heter I Guds natur av O. Kettenberger. Den börjar med orden »Gud såg på allt som han hade gjort; och se, det var mycket gott». Bilderna bekräftar verkligen denna sanning. Till varje bild finns en poetisk text, i regel från någon känd författare. Jag tror boken hade vunnit på om Psaltaren hade fått komma mera till tals. [0]

Från Kanaans land förflyttas vi till Etiopien genom boken Etiopien – dess kristna kultur av fem olika författare. Boken har utgivits i samarbete med Medelhavsmuseet och Statens Historiska Museum och är illustrerad med 24 planscher. Den som vill ha historisk undervisning om Etiopien har en hel del att hämta i denna bok. Slutkapitlet om Missionen och den evangeliska kyrkan begränsar sig till EFS och Mekane Yesuskyrkan och saknar därför viktig information. Teologiskt är boken torftig. 96 s. [0]

Vill man fortsätta resandet och komma ända till Maos Kina, kan man läsa Möte med Mongoliet och Maos Kina av Anders W. Marthinson. Boken bär underrubriken »Spännande upplevelser bland rövare och andra». Förf. har tillbringat många år i de båda länderna. 255 s. [0]

Ordet som gavs mig är namnet på en ny predikosamling författad av förre biskopen Sven Danell. Del 1 som hittills har utkommit omfattar predikningar över första årgångens högmässotexter, första sönd. i advent-pingstdagen. Andra delen beräknas utkomma i maj 1976. 158 s. [0]

S. E. 

 

Jag var Jehovas Vittnes tjänarinna

J. Doyon. EFS-förlaget, Sthlm 1975. 228 s. Bokens författarinna, Josy Doyon, är schweiziska och har varit ett Jehovas Vittne i mer än tio år. Det är en gripande skildring av en f.d. »Vakttornets» slav, hur hon med hela sitt liv gick in för att värva nya vittnen för »Riket». Författarinnan avslöjar hänsynslöst »företaget Vakttornet» och kallar presidenten i Vakttornet för direktör. [0]

Det kan vara till hjälp när man möter ett »Vittne» att veta hur de har lärt sig att »bolla» med bibelord så, att de alltid passar i Vittnenas argumentering, och hur de har övat sig i att uppträda mot olika personer. Den ena gången passar ett »tandkrämsleende» (bokens eget uttryck), en annan gång ett strängare och kanske lite allvarligare uppförande. [1]

Alla Vittnen lever i ständig fruktan för det kommande stora slaget vid Harmageddon. Det är detta som driver dem till en sådan iver att få så många människor som möjligt att söka den »sanning», som endast Vittnena sitter inne med. Denna fruktan för det slutgiltiga slaget vid Harmageddon gör att man lever i ständig ovisshet om när Jehova är tillfredsställd och när man har gjort tillräckligt för »Riket». [2]

Hela boken är också en anklagelse mot »bröderna i Brooklyn», som ständigt får nya direktiv direkt från den Helige Ande. Dessa direktiv är oftast omänskliga krav på de stackars Vittnena, som sällan orkar med sin kvot ifråga om hembesök och skriftförsäljning. Man samlas ofta till stora konferenser, som endast är till för att stimulera till ökad aktivitet och ett alltmer frimodigt vittnande. [3]

Boken är ett givakt till de människor, som tror att Jehovas Vittnen är ett kristet sällskap eller har något med kristendom att göra. Den är också ett givakt till kristendomen att läsa och använda Bibeln och undervisa sina barn i bibelordet. Gjorde man det, skulle förmodligen Jehovas Vittnen inte ha någon möjlighet att sprida sin alltigenom obibliska och omänskliga lära. [4]

Alvar Svensson

Amos the Prophet, Hans Walter Wolff. Fortress Press, Philadel­phia 1973. 100 s.

Denna lilla skrift om Amos är en översättning från författarens tyska bok Amos’ geistige Heimat från år 1964. Förf. är professor i Gamla testamentet vid univer­sitetet i Heidelberg.

Förf. menar att Amos’ bok skall tolkas i ljuset av vishetstraditio­ner, som omhuldas av kringvand­rande ökenstammar söder om Ju­da och i Edoms land. Förmodli­gen har Amos fått sina tanke­gångar och uttryckssätt från des­sa nomader, menar Wolff. Amos’ sätt att ställa retoriska frågor (t. ex. 3:3–6), hans veord (t. ex. 5:18, 6:1, 3) m. m. vittnar, enligt Wolff, om inflytande från vishets­kretsar. Därmed polemiserar han emot dem, som vill göra Amos till en kultprofet och härleda hans förkunnelse från kultiskt tänkan­de.

Wolffs sätt att resonera är ty­piskt för dem som utgår ifrån att profeten inte fått sitt budskap från Gud genom direkt uppen­barelse. Hans tankar måste där­för ha funnits i tiden någonstans, och det gäller därför att försöka spåra upprinnelsen till hans tan­kar bland människor. Vissa fors­kare har därvid hänvisat till tän­kandet vid olika kultcentra, Wolff hänvisar till vissa nomadstam­mar. I båda fallen framför man teorier utan säker underbyggnad. Wolff underkänner som oäkta det som inte passar hans teori och går för övrigt mycket långt i bibelkritik. Det är inte mycket av den föreliggande texten i Amosboken som får godkänt som Amos’ egna ord.

Vi för vår del tror mera på Amos än på Wolff och andra bibelkritiker. När Arnos’ bok enligt ordagrann översättning bär rubriken ”Amos’ ord”, så tror vi att profeten talar sanning. Wolffs bok kan inte rekommenderas.

 

The Day of the Lion. The Mes­sage of Amos, J. A. Motyer. In­ter-Varsity Press, London 1974. 208 s. Paperback l pund.

Denna bok ingår i en ny serie från Inter-Varsity Press, som he­ter Voice of the Old Testament ”Gamla testamentets röst”. An­svarig för denna serie är rek­torn för Trinity College i Bristol J. A. Motyer, som också svarar för föreliggande bok om Amos’ budskap.

Kännetecknande för Motyer är att han vill förstå texten, tränga in i den för att genomsyras av dess innehåll, och sedan presen­tera det enkelt och lättfattligt i teologiska handböcker. Motyer skiljer sig därmed markant från t. ex. Wolff. Han ger sig inte in i osäkra spekulationer och om­möbleringar i den föreliggande texten, så som bibelkritikerna älskar att göra. Han utgår ifrån den föreliggande texten och sö­ker förstå den som den förelig­ger. Därmed får han också en fast grund för sin utläggning och kan ofta träffande visa hur bi­belkritiska teorier bygger på missförstånd av textens mening i sitt sammanhang.

Givetvis kan också Motyers tolkningar i några fall ifrågasät­tas. Ibland synes han gå litet för långt i att finna en sinnrik kom­position i texten. Men det hör till undantagen. Boken är på det he­la taget en värdefull hjälp till att förstå och få grepp om pro­feten Amos’ budskap. Vi väntar med intresse på seriens fortsätt­ning.

S. E.