av forskningsassistent Glen Thompson

Inledning

Bibelkritik, kritik av Guds Ord, är ingenting nytt. Var det inte en rationalistisk, kritisk inställning till Guds Ord som fick våra första föräldrar att äta av den förbjudna frukten? Och precis som följden av detta blev att de förlorade paradiset, måste idag varje kristen räkna med, att följden av en likartad inställning idag utan tvivel kan bli något liknande. Detta problem är urgammalt och har funnits under varje epok i kyrkans historia. Men varför behöver vi, Jesu lärjungar på 1900-talet, ägna så mycken tid och kraft åt att bekämpa den ständigt upprepade frestelsen från Satan att kritisera Guds Ord? Svaret är, att, sedan syndafallets dagar, Bibelns kritiker aldrig tycks ha haft ett sådant inflytande över den kristna kyrkan som nu. [1]

I den tidiga kyrkan blev bibelkritikerna stämplade som heretiker, så t.ex. Marcion, som ansåg att delar av Bibeln var falsarier. Idag har bibelkritiken tagit överhanden i kyrkan, så att i stället de som inte vill kritisera Bibeln stämplas som heretiker. I en handbok för tyska teologie studerande säger Otto Kaiser: »Den som tillbakavisar den tolkning som den liberala teologin erbjuder förnekar historiciteten av uppenbarelsen i Jesus Kristus.» [Not 1] (Jfr 2 Tess. 2:11-12). Idag brännmärks den kristna människa som accepterar Bibeln som Guds ofelbara budskap till hela mänskligheten, som litar på Bibeln, vars enkla ord kan leda t.o.m. ett barn på den enda vägen till frälsning. Den som tror detta kallas idag heretiker! Jag hoppas i denna framställning kunna visa varför jag föredrar att bli ansedd som en sådan modern heretiker framför att använda den historiska kritik som är så vanlig idag. [2]

Det är omöjligt att på några få sidor gå in på det vidsträckta ämnet »Bibeln och dess kritiker» i detalj. Men vi ska helt kort granska tre aspekter på dagens vanligaste bibelkritik. Först ska vi ta en titt på den filosofiska bakgrund och de förutsättningar som ligger bakom bibelkritiken, den s.k. högre kritiken. Sedan ska vi kort betrakta dess metoder och slutligen dess resultat, både påstådda och uppnådda. [3]

 I. Förutsättningarna

All bibelkritik är i egentlig mening rationalism. Man sätter det mänskliga förnuftet i domarsätet i stället för att låta det tjäna som teologins fotapall. Man försöker att med sitt intellekt pejla djupen hos en Gud som »övergår allt förstånd» (Fil. 4:7). Vi kunde stanna här och kalla rationalismen för den viktigaste förutsättningen för bibelkritiken. Men jag tror att det är nyttigt att dela upp rationalismen i tre filosofiska riktningar som har spelat en stor roll för den moderna bibelkritiken under de två senaste århundradena. Dessa tre riktningar kommer alla tydligt till uttryck i de metoder som man numera använder sig av vid bibelkritik. [5]

Den första av dessa riktningar kan kallas för naturalism. Naturalismen hävdar att världen uteslutande styrs av de förnuftsmässigt påvisbara naturlagarna. Därför är det omöjligt för människan att ta emot och förstå det övernaturliga. Inom teologin innebär det att människan är ur stånd att ta emot övernaturlig uppenbarelse från Gud, något som Bibeln påstår sig vara. (»Gud sade…» och liknande uttryck förekommer närmare hundra gånger bara i Första Mosebok!). Det är möjligt att det finns en Gud, men han lägger sig inte på något sätt i händelsernas naturliga gång här på jorden. Det naturliga, det förnuftiga, står som domare över vad som kan vara sant. Den tyske filosofen Kant förfäktade denna naturalism i boken Religion innerhalb der Grenzen der blossen Vernunft (1793). Teologer som Albrecht Ritschl och Frederick Schleiermacher blev mycket påverkade av Kant. Det kunde omöjligt finnas något sådant som Guds ord till människorna. Denna uppfattning inte bara förvisade Bibeln till mytens värld, utan tvingade även fram en omtolkning av alla övernaturliga händelser. Psalm 106:8 berättar att Gud utförde sina underbara gärningar »för att göra sin makt kunnig». Naturalismen påstår att en obegränsad Gud inte kan förmedla kunskap om sin makt till begränsade varelser och därför måste man försöka ge en naturlig förklaring till de bibliska undren eller förklara dem vara falsarier. [6]

Den andra riktningen är evolutionismen, vars ledande företrädare var filosofen Hegel. Hur evolutionismen har påverkat tron på de två första kapitlen i Första Mosebok känner vi alla väl till. Men idén om en gradvis utveckling och förbättring begränsades inte till universums ursprung. Den efterapades inom bibelforskningen när det gällde att förklara ursprunget till Bibelns böcker, den bibliska läran och hela den kristna religionen som vi känner den. Detta gjorde t.ex. den tyske forskaren Johann Vatke. Evolutionsprocessen började också tillämpas på hermeneutikens område (hermeneutik har med principerna för textutläggning att göra). Tidigare utgick man vid bibelutläggning ifrån att Bibelns utsagor var sanna. Nu började man med Bibeln som ett vanligt mänskligt dokument för att därifrån eventuellt nå fram till en sanning, som endast indirekt hade med bibelordet att göra. Detta sanningsbegrepp, skiljt från Bibelns skrivna ord, ledde över till den tredje moderna trenden inom rationalismen. [7]

Karl Barth, Rudolph Bultmann, Paul Tillich och nästan alla andra ledande liberala teologer i vår tid representerar den teologiska existentialismen. Hur kan man vara viss om något på teologins område när man förutsätter den naturalistiska uppfattningen, att Gud i verkligheten inte kan ge oss någon uppenbarelse och den evolutionistiska uppfattningen, att det som vi har fått har utvecklats till det som vi kallar för Bibeln? Hur skall vi kunna skilja på historiska fakta och historisk dikt? Hur skall vi kunna nå fram till sanningen? Den enda möjliga lösningen är, att göra sanningen till ett begrepp skiljt från historia och fakticitet. Detta gjorde filosofen Heidegger och det kallas existentialism. Den bibliska sanningen stod inte längre att finna i ett historiskt sammanhang, utan sanningen kom i stället fram när bibelkritikerna, efter att ha rensat bort allt övernaturligt och oäkta ur Bibeln, mötte texten med ett sinne som var ärligt, öppet och vetenskapligt på existentiell grund. Den enda verkligt bibliska sanning som vi kan sträva efter, är det som vi kommer fram till när vi »inser den relativistiska dialektik som förbinder oss som uttolkare med den text vi försöker tolka». [Not 2] Sanningen är, enligt existentialismen, resultatet av det personliga samspelet mellan mig och texten. Teologen kan inte längre med psalmisten säga: »Visa mig, Herre, din väg; jag vill vandra i din sanning» (Ps. 86:11), utan han säger: »Herre, låt oss vandra tillsammans och låt oss tillsammans skapa sanningen.» Detta brukar också ofta kallas för »den nya hermeneutiken». [8]

Det är här bibelstudiet börjar nuförtiden, inte bara bland tyska filosofer och forskare, utan också i de kristna församlingarna och på missionsfälten. I lutherska kyrkor i Amerika sägs det ofta: »Den historisk-kritiska metoden är bra, men man måste använda lutherska förutsättningar.» Förutsättningarna i den moderna bibelkritiken, dess egentliga grund, är de rationalistiska antagandena om naturalism, evolutionism och existentialism. Det är som den lutherske teologen Kurt Marquardt så träffande har uttryckt det: »Att använda den historisk-kritiska metoden med lutherska förutsättningar är som att äta fläsk med judiska förutsättningar.» [Not 3] [9]

 II. Metoderna

De moderna bibelkritikerna är inte helt eniga i fråga om valet av terminologi och metoder. Men i allmänhet kan man räkna med fem steg, textkritik, litterärkritik, formkritik, traditionskritik och teologisk kritik. [11]

När de moderna bibelkritikerna börjar med textkritik, börjar de just där teologer alltid har börjat – med en undersökning och jämförelse av alla gamla bibelhandskrifter vi har, för att bestämma den exakta ordalydelsen i den ursprungliga texten. Men redan här låter de flesta kritiker sina rationalistiska förutsättningar lysa igenom. Den traditionella textkritiken nöjde sig med att värdera läsarterna och eliminera avskrivningsfel. Moderna textkritiker går ofta vidare och »förbättrar» texten, så att den säger vad de tycker att den skall säga. Se t.ex. de många ändringsförslagen i noterna till Kittels Biblia Hebraica (tredje uppl., 1937). [12]

Efter att ha tagit ställning till grundtextens ordalydelse, går bibelkritikern vidare till litterärkritiken. Nu försöker han identifiera rester av tidigare källskrifter, som han påstår bibeltexten är sammanvävd av. Detta tillvägagångssätt vilar på det helt och hållet obevisade antagandet att bibelböckerna består av hopplock och samlingar av material från olika tidsepoker och författare. Bibelkritikern Otto Kaiser uttrycker det så här: »Begreppet författarskap i ordets moderna betydelse saknas i gammaltestamentlig tid» och »vi måste räkna med det faktum, att de enskilda böckerna inte representerar enhetliga litterära kompositioner».[Not 4] De två mest kända teorierna som denna uppfattning har resulterat i är JEDP-teorin om Moseböckernas ursprung och tvåkällsteorin (den förste Markus /proto-Markus/ och Logia-källan eller Q-källan) när det gäller de synoptiska evangelierna. Efter att ha spårat de enskilda böckernas evolutionära utveckling tillbaka till deras ursprungliga källor, kan kritikern gå vidare med formkritik. [13]

»Formkritiken sysselsätter sig med den form en berättelse har haft före nedtecknandet.» [Not 5] Här behandlar kritikern de olika källorna till en bibelbok var för sig och försöker sedan spåra deras ursprung tillbaka till olika muntliga stadier. I det här fallet består det obevisade antagandet i att varje källa måste ha vidarebefordrats muntligt under lång tid, innan den för första gången nedtecknades. Återigen citerar vi Otto Kaiser: »Tidigare forskning har obestridligen kunnat visa att de enskilda berättelserna uppstod i en muntlig tradition och helt och hållet levde ett självständigt liv tills de växte samman under en komplicerad process till den sagocykel som vi nu har tillgång till.» [Not 6] Kritikerna försöker identifiera berättelsens muntliga form. Är upphovet en välsignelse, en ed, en hymn, en legend, ett bud etc.? När han så har spårat en berättelses utveckling ända tillbaka till dess tidiga muntliga form, kan han fortsätta med traditionskritik. [14]

Traditionskritik, eller redaktionskritik, som den vanligen kallas i det nytestamentliga studiet, försöker följa en idé eller ett uttryck under hela dess historia från dess muntliga stadium till dess slutgiltiga skrivna form i den föreliggande bibeltexten. Förändringar av och tillägg till det ursprungliga motivet, sett ur den »fördomsfrie» nittonhundratalsforskarens synvinkel, värderas och förklaras utifrån den föregivna historiska utvecklingen. Jämförelser med det litterära, religiösa, sociala, rättsliga och politiska livet i det samtida Orienten blir även till hjälp när det gäller att förstå den bibliska traditionen i dess nedtecknade form. [15]

Nu är kritikern redo för det sista steget, teologisk kritik (på tyska »Sachkritik»). Det finns få, om ens några, entydiga svar på vad detta innebär. Några menar, att man skall behandla det teologiska material man kommit fram till genom de tidigare metoderna i ljuset av de olika och varandra motstridiga teologierna i Bibeln. Andra menar att man skall tillämpa något centralt axiom, t.ex. rättfärdiggörelse av tro, eller »vad som driver Kristus» på den text som behandlas. Åter andra söker bedöma det teologiska innehållet i en text, dess värde, styrka och formulering, i ljuset av textens syfte. Vi låter Krentz sammanfatta vad man kan mena med teologisk kritik: »Teologisk kritik försöker bedöma den mångfald av teologiska uppfattningar som finns i kanon.» [Not 7] [16]

Hela denna process av litterär-, form-, traditions- och teologisk kritik kallas antingen för »högre kritik» eller »historisk-kritisk metod» eller till och med för »historisk-vetenskaplig metod». Då infinner sig naturligt frågan: »Är denna metod så vetenskaplig som den ger sig ut för att vara?» Kurt Marquardt har helt rätt när han säger: »Den vetenskapliga metoden som sådan är endast tillämplig på sådant som går att upprepa och verifiera genom experiment. Därför kan den i princip inte tillämpas på unika, oupprepbara, förgångna händelser, inte heller på människans oreducerbara och oberäkneliga natur och på hennes sinne och ande som är omöjliga att pejla, för att inte nämna Guds natur.» [Not 8] Med andra ord: teologin kan genom själva sin natur omöjligt vara vetenskaplig. Den moderna metodiken är inte mer vetenskaplig än någon annan metodik. [17]

Men någon kanske undrar: »Är inte modern kritik åtminstone mer historiskt medveten och därför mer lämplig än de traditionella metoderna?» Svaret måste återigen bli nekande. Den stora majoriteten av de bibelkritiska teorierna är rena teorier med föga eller ingen fast historisk förankring. M. Segal, en judisk forskare, tidigare professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, gjorde en gång följande uttalande om JEDP-teorin om Moseböckerna: »Varken den hebreiska litteraturen eller någon annan litteratur i världen kan uppvisa ett liknande exempel på att ett litterärt verk har kommit till genom en sådan följd av upprepade sammansmältningar och genom en sådan rad av materialsamlare och redaktörer som med hundratals års mellanrum ändå arbetade enligt samma metod, nämligen enligt den metod som denna teori tillskriver dem.» [Not 9] Historiska upptäckter och historisk forskning har inte kunnat dokumentera denna teori utan har i stället ofta gjort den fullkomligt ohållbar. [18]

Ett av de tidigaste argumenten mot Moseböckernas mosaiska författarskap var, att folk inte kunde skriva på Mose tid. Upptäckten av de ugaritiska lertavlorna i Ras Shamra, skrivna c. 1500 f. Kr., söndersmulade detta argument. För femtio år sedan var bibelkritikerna väldigt högröstade i sitt förnekande av att aposteln Johannes verkligen har skrivit Johannesevangeliet. Man förfäktade åsikten att det fjärde evangeliet kunde ha nedtecknats allra tidigast mot slutet av det andra århundradet e. Kr., alltså långt efter apostelns död. Ett papyrusfragment av detta evangelium som med visshet kan dateras till de första tjugofem åren av det andra århundradet publicerades nyligen och därvid gick ytterligare ett bedrägligt och rationalistiskt argument upp i rök. [19]

I detta sammanhang skall också Jesu inställning till Skriften nämnas. Clark Pinnock, en ledande reformert forskare i Amerika, säger: »Att Jesus trodde på och lärde Skriftens ofelbarhet är allmänt erkänt som ett historiskt faktum även av dem som i sin egen teologi förkastar detta.» [Not 10] Historiska fakta är för bibelkritikerna inte mer heliga än Bibelns inspirerade ord! Jesus citerar Moseböckerna upprepade gånger som varande »Moses bok» och »Skrifterna». Han hänvisar till Jona, Noa och Elia som historiska personer. Han citerar Gamla testamentet för sadducéerna och säger: »Har ni inte läst vad Gud själv har sagt er» (Matt. 22:31). Och det underliga är, att han inte alls säger till dem att läsa vad Gud har talat i detta Gamla testamente i ljuset av litterärkritik, formkritik, traditionskritik och teologisk kritik så att de verkligen skall kunna förstå vad som är sanning för dem! Nej, Jesus säger helt enkelt: »Läs vad Gud säger till er.» Hans hermeneutiska princip var: läs Ordet och ta det till hjärtat i dess naturliga betydelse. Därför blir frågan för oss: Skall vi följa Kristi instruktioner eller de senaste moderna bibelkritiska metoderna? Luther besvarade för sin del denna fråga så här: [20]

Om jag måste ha en oviss, dunkel text och tolkning, skulle jag mycket hellre vilja ha en sådan från Guds egna läppar, än en som kom från människors läppar. Om jag måste bli bedragen, skulle jag hellre vilja bli bedragen av Gud (om nu det vore möjligt) än av människor. Ty om Gud bedrar mig, tar han ansvaret för det och upprättar mig; men människor kan inte upprätta mig om de har bedragit mig och lett mig till helvetet. [Not 11][21]

 III. Resultaten

Efter att ha studerat de moderna kritikernas förutsättningar och metoder, övergår vi nu till resultaten. Edgar Krentz nämner i sin monografi Biblical Studies Today följande fyra resultat som kritikerna hävdar att deras metod lett fram till. [23]

Först och främst säger kritikerna att »historisk kritik som används riktigt innehåller i sig själv möjligheten till rättelse… vad beträffar dess objekt, Bibeln, kommer den ändå att korrigera i grunden felaktiga trender.» [Not 12] Men om själva metoden och dess förutsättningar förnekar Bibelns auktoritet såsom Guds ofelbara Ord till människan, kan då ett korrigerande av felaktiga trender i metoden betraktas som något värdefullt resultat, när det gäller Bibeln? Nej, inte för den människa som tar Kristi ord på allvar, när han säger »Skriften kan inte sättas ur kraft» (Joh. 10:35) eller Pauli ord när han säger »Hela Skriften är ingiven av Gud» (2 Tim. 3:16). [24]

För det andra hävdar kritikerna att deras metod har återupptäckt den nytestamentliga eskatologins betydelse och för det tredje att den har återupptäckt för kyrkan den iver som karakteriserade den nytestamentliga predikan. Dessa två saker synes vara värdefulla resultat. Men kan i verkligheten bibelkritiken göra anspråk på att just den nått fram till dessa resultat? Den sanna kyrkan har alltid kännetecknats av en ivrig evangelii förkunnelse mot bakgrund av den annalkande domedagen. Och ser man på de mest framgångsrika förkunnarna under de två sista århundradena (t.ex. Harms, Rosenius, Spurgeon och t.o.m. Billy Graham), så är de alla exempel på en iver att förkunna evangelium och betona eskatologin, men ingen enda av dem praktiserade bibelkritik. [25]

Slutligen hävdar bibelkritikerna att de har befriat kyrkan från ett falskt sanningsbegrepp, d.v.s. från tron att endast det som kan demonstreras historiskt och kritiskt är sant. Har kyrkan någonsin varit bunden av detta falska sanningsbegrepp? Det är sant, att kyrkan alltid har hävdat att dess tro är grundad i historien, det gjorde även Paulus som sade: »Men när tiden var fullbordad, sände Gud sin son» (Gal. 4:4). Men har kyrkan gått utöver detta och krävt, att alla trosartiklar måste kunna »demonstreras historiskt och kritiskt»? Har kyrkan krävt, att treenigheten måste kunna demonstreras kritiskt, att uppståndelsen skall kunna demonstreras historiskt eller att jungfrufödelsen skall vara historisk-kritisk acceptabel? En enda grupp inom kyrkan har krävt detta, nämligen den grupp som bibelkritikerna själva representerar! [26]

Men vilka är då de verkliga resultaten? Framlidne dr. David Hedegård sade att den rationalistiska bibelkritiken i verkligheten resulterade i »en ny religion, lika fjärran från klassisk kristendom som buddhism eller muhammedanism». [Not 13] Krister Stendahl framhåller utifrån kritikernas ståndpunkt att »förkunnaren såväl som forskaren vet – eller borde veta – att han utlägger traditioner… medan folk kanske tror att han berättar enkla fakta om Jesus av Nasaret.» [Not 14] Denna nya religion kräver alltså en ny uppfattning av Skriften och inspirationen. Paul Tillich definierar denna nya syn: »Inspirationen hos de bibliska författarna är deras förmåga att med ett mottagligt och skapande sinne möta fakta som innehåller en möjlighet till uppenbarelse (potential revelatory facts).» [Not 15] Eftersom de bibliska författarna på sitt mänskliga sätt visade sig känsliga för det som kunde vara uppenbarelse, så skall också vi visa mottaglighet för det som kan tänkas vara uppenbarelse i Bibeln. Vår egen subjektiva tolkning, våra egna rationella slutsatser blir enda norm. När Bibeln har förlorat sin ställning som enda källa till teologin (principium theologiae) och det enda som finns kvar att sätta i dess ställe är vårt förnuft, blir nästa naturliga steg agnosticism. Det innebär att vi varken vet eller kan veta något om Gud och om teologi. Denna förlust av objektiv sanning gör sig också gällande på moralens och etikens område. Vi blir våra egna domare även på dessa områden. [27]

Allt detta slår också igenom i de moderna bibelöversättningarna. Och då kommer även de som inte intresserar sig särskilt mycket för dessa vetenskapliga ting att långsamt bli infekterade. När allt kommer omkring, vilken nytta har egentligen den vanlige lekmannen av Bibeln? Werner Kümmel svarar: »Den gamla texten är i sig själv stum och endast genom vetenskapliga forskningsansträngningar kan den fås att tala igen, åtminstone till någon del.» [Not 16] En lekman i allmänhet, får vi veta, är oförmögen att själv tolka Skriften rätt. Så är vi åter tillbaka i medeltiden (den mörka tiden), då vi får lära oss att vi vanliga människor skall lämna Bibeln ifred. Kyrkan och dess lärde är de enda som kan tolka den riktigt med hjälp av bibelkritikens senaste metoder. [28]

Ofta hävdar kritikerna att Luther var deras förelöpare och att de endast har förbättrat de metoder som Luther själv skulle ha företrätt. Men när bibelkritikernas metoder resulterar i att Guds ord rycks bort från folks händer, kan man då verkligen hävda att Martin Luther, som satsade hela sitt liv på att sätta denna bok i människornas händer på deras eget språk, skulle vara bibelkritikernas skyddshelgon? Kan den Luther som sade »Det är… säkrast och tryggast att hålla sig till orden i dess enkla mening» [Not 17] göras till försvarare av litterärkritik, formkritik, traditionskritik och teologisk kritik? Något sådant kan endast den person hävda för vilken det inte existerar något sådant som objektiv sanning. [29]

När jag nu avslutat min behandling av bibelkritikens resultat, undrar kanske en del av er varför jag inte bland resultaten inbegripit sådant som förnekelse av undren i Bibeln, förnekelse av historiska fakta i Bibeln och förnekelse av många bibelböckers äkthet. Om ni stannar upp och tänker efter ett ögonblick förstår ni säkert varför. Att förneka undren m.m. kan inte gärna kallas för bibelkritikens resultat när det egentligen, som ni minns, tillhör förutsättningarna för den rationalistiska bibelkritiken. Och eftersom förutsättningarna (naturalism, evolutionism och existentialism) i sig själva är obibliska, blir självklart också dessa förutsättningars följd obibliska. [30]

Låt mig därför som avslutning varna för ett accepterande av också synbarligen obetydliga inslag i bibelkritiken. En sats som människor ganska ofta faller för är det bibelkritiska påståendet att Jona inte var en historisk person, att hans berättelse i verkligheten är en liknelse. Jesus antydde emellertid inte alls något sådant när han sade till apostlarna: »Ty liksom Jona var tre dagar och tre nätter i sjöodjurets buk, så skall Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte» (Matt. 12:40). John Warwick Montgomery utkristalliserar bibelkritikens hela bedräglighet just med tanke på detta bibelställe: [31]

Om kyrkohistorien kan lära oss någonting är det att synbarligen obetydliga problem i biblisk hermeneutik (som Jona’ och leviatans historicitet) aldrig förblir obetydliga. Den ståndpunkt man tar i »små» frågor styr senare ställningstaganden i större frågor. Skriften är en sömlös klädnad och när trådarna repas upp på ett ställe faller snart hela tygstycket sönder. Från Jona till uppståndelsen är avståndet lika kort som vår Frälsare själv har angivit däremellan. [Not 18][32]

Noter

(Läggs in senare)