Av S. E.
Harriers förlag i Stockholm har helt nyligen givit ut en märklig nyöversättning av Markusevangeliet. Det är en översättning av detta evangelium från syriska till engelska av professor George M. Lamsa. Lamsas engelska översättning har sedan översatts till svenska av Erik Martinsson. [0]
Någon torde fråga varför man gått tillväga på detta underliga sätt. Varför har man inte utgått från den grekiska grundtexten och sedan översatt direkt till svenska? Varför har man utgått från en syrisk översättning, som i sin tur översatts till engelska för att först därefter översättas till svenska? Svaret ges i ett förord till denna översättning. Enligt Lamsa är det den gamla syriska bibeln som är grundtexten. Den grekiska texten till Nya testamentet, som nästan alla bibelforskare betraktar som grundtexten, anser Lamsa i stället vara en översättning från det syriska originalet! På grundval av denna originella uppfattning vill nu Lamsa korrigera tidigare översättningar. Han drar fram flera exempel, som skall visa hur man missförstått syriska ord, när man översatt till grekiska och andra språk. Under rubriken ”Ord som förväxlats” tar han fram en rad exempel ur Gamla testamentet som skall utvisa att den gamla engelska bibelöversättningen (King James) missuppfattat en rad syriska ord. Låt oss först kommentera denna förteckning. [1]
När det gäller 1 Mos. 30:8 menar Lamsa att King James’ bibelöversättning har förväxlat det syriska ordet ethkashpeth=”umgåtts” med det syriska ordet ethkathsheth=”brottats, stridit”. Detta är emellertid helt felaktigt. King James’ översättning har inte tagit sin utgångspunkt i den syriska texten utan i den hebreiska grundtexten, som har ordet niftalti ”jag har stridit”. När det gäller 4 Mos. 25:4 påstår Lamsa på samma vis att King James har förväxlat ett par syriska ord, som King James i själva verket aldrig sysselsatt sig med. King James har givetvis sökt översätta den hebreiska grundtexten. Angående 5 Mos. 27:16 skriver Lamsa: ”Förväxling har skett mellan danzakhey=smädar och zimkha=strålglans.” Men den hebreiska grundtexten har ordet maqlä, och det är det ordet som King James har översatt. På samma vis förhåller det sig med hela den förteckning, som enligt Lamsa skall utvisa hur grundtexten har missförståtts. [2]
Det ser ut som om Lamsa tror att inte bara Nya testamentet från början var avfattat på syriska (en arameisk dialekt) utan också att Gamla testamentet från början var avfattat på syriska i stället för på hebreiska. En sådan uppfattning saknar emellertid varje vetenskapligt stöd. När det däremot gäller Nya testamentet, är det ingen ny tanke att åtminstone delar av evangelierna från början avfattats på arameiska. Men det är få forskare som i dag kan hävda något annat än att Nya testamentet från början nedtecknades på grekiska. [3]
Utgivarna av Lamsas översättning hävdar emellertid att ”varken Jesus, evangelisterna eller de nytestamentliga författarna skrev på grekiska eller ens behärskade detta språk. Nya testamentet översattes däremot på ett tidigt stadium till grekiska från arameiska”. Och Lamsa själv skriver: ”Jesus och hans lärjungar inte bara saknade möjligheter att samtala på grekiska, de hade aldrig hört grekiska talas!” ”Evangelierna såväl som breven skrevs på arameiska, det judiska folkets språk, både i Palestina och i det grekisk-romerska imperiet.” Nu menar Lamsa att den text som i dag föreligger i den gammalsyriska bibeln (Peshitta) i själva verket är den ursprungliga grundtexten till Nya testamentet. Han kallar syriskan i Peshitta-bibeln för ”Jesu eget språk” och översättningen av Markusevangeliet grundar sig på ”det urgamla arameiska Peshittamanuskriptet”, heter det på titelsidan. [4]
Detta är emellertid mycket vilseledande upplysningar. Dels föreligger det vissa skillnader mellan den arameiska dialekt som brukades i Palestina på Jesu tid och den arameiska dialekt (syriska) som föreligger i Peshittabibeln, dels har inte Lamsa tillgång till något ”urgammalt” Peshittamanuskript. Man torde kunna anta att Nya testamentet översatts av kristna missionärer till syriska och latin mot slutet av 100-talet e. Kr., men några Peshittamanuskript från denna tid finns inte bevarade. De äldsta härrör från 400-talet e. Kr. Dessutom har textforskarna idag tillgång till några syriska handskrifter, som tycks representera en syrisk översättning av Nya testamentet, som är äldre och bättre än den syriska översättning, som Peshittabibeln representerar och som Lamsa utgår ifrån. [5]
En utförlig vetenskaplig granskning av Lamsas anspråk föreligger i tidskriften Bibliotheca Sacra Oct.-Dec. 1974. Granskningen är gjord av den kände bibelforskaren Edwin M. Yamauchi. Han visar bl. a. att det går att belägga utifrån inskrifter att grekiska var ett vanligt språk i Palestina på Jesu tid. Det var ingalunda ett okänt språk, så som Lamsa hävdar. Utifrån klara vittnesbörd måste Yamauchi underkänna de flesta av Lamsas teorier. [6]
När det gäller grekiska handskrifter till NT, som alltjämt finns bevarade, daterar sig den äldsta kompletta handskriften till hela NT till 300-talet e Kr. Men det föreligger några handskriftsfragment, som kan dateras till cirka 125 e. Kr. Somliga forskare hävdar att det finns ännu äldre handskriftsfragment av den grekiska grundtexten, men det är mera osäkert. [7]
Avslutningsvis kan man väl säga, att Lamsas anspråk är ett utslag av ett inte ovanligt fenomen, nämligen det, att man vill upphöja den bibelöversättning som man själv använder och lärt sig älska som den enda riktiga, ja, som själva grundtexten. Lamsa synes vara en mycket from man, som tror på Bibelns verbalinspiration. Såsom medlem av en gammalsyrisk kyrka har det blivit naturligt för honom att upphöja den gammalsyriska bibeln över alla andra. På liknande sätt finns det människor som betraktar King James’ översättning som den inspirerade grundtexten och i vårt land torde det finnas kristna, som absolutifierar Karl XII:s bibel eller Normalupplagan eller någon annan bibelöversättning. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att en bibelöversättning, vilken den än är, är och förblir en översättning, som aldrig får överordnas den verbalinspirerade grundtexten. Men så vitt en översättning verkligen återger vad som står i grundtexten, är ocksa översättningen verkligen Guds Ord. [8]
Gud begär av den kristna församlingen att den översätter Guds Ord till det språk, som åhörarna förstår. Annars kan det inte bli dem till uppbyggelse, liv och salighet. ”Om den signal som basunen ger, är otydlig, vem gör sig då redo till strid? Detsamma gäller nu för er; om ni inte med era tungor frambringar begripliga ord, hur skall man då kunna förstå, vad ni talar? Då blir det ju ett tal i vädret. Det finns här i världen olika språk, vem vet, hur många, och bland dem finns intet, vars ljud är utan mening. Men om jag nu inte förstår språket, så blir jag en främling för den som talar, och den som talar blir en främling för mig” (1 Kor. 14:8-11). Observera att det är den kristna församlingen som skall översätta och predika Guds ord, inte trons fiender, som kritiserar Gud och förnekar Bibelns sanningar. [9]
Lamsa synes älska Guds ord, men det olyckliga är att han utgår från den omöjliga teorien att hans egen syriska kyrkobibel är själva grundtexten. När det gäller prof. Albrektson, som nu fått huvudansvaret för den nya svenska översättningen av Gamla testamentet, förhåller det sig tvärtom. Han är klar över att man måste utgå från de hebreiska handskrifterna, när det gäller att översätta Gamla testamentet. Men samtidigt utgår han ifrån att Gamla testamentet innehåller en delvis motsägelsefull samling av mänskliga dokument, däribland myter, sagor och legender. När skall den kristna församlingen vakna upp inför vad som nu sker? Behovet av en ny bibelöversättning, i synnerhet av Gamla testamentet, är mycket stort, men en liberalteologisk bibelöversättning som förvanskar Guds ord till mänskliga myter och legender får katastrofala följder. [10]