av docent Seth Erlandsson

Belägg

De hebreiska konsonanterna znh brukas i Gamla testamentet för en hora och hennes verksamhet. De används sålunda om Tamar (1 Mos. 38), om Rahab (Jos. 2:1, 6:17, 22, 25), om Jeftas moder (Dom. 11:1) etc. I 1 Kon. 3:16 och 22:38 talas om horor och på flera ställen i Ordspråksboken varnas för dem. [1]

De flesta beläggen för znh och dess avledningar förekommer emellertid i texter, där det talas om horeri i överförd mening, nämligen om Israels otrohet mot Herren och dyrkan av andra gudar. Så är fallet i 3 Mos. 17:7, 20:5, 6, 4 Mos. 14:33, 15:39, 25:1, 5 Mos. 31:16, Dom. 2:17, 8:27, 33, 1 Krön. 5:25, 2 Krön. 21:11, 13, Ps. 73:27, 106:39. Vanligast är dock denna användning av znh i profetlitteraturen och där främst i Hosea, Jeremia och Hesekiel (se nedan). Avledningen taznuth förekommer endast i Hes. 16 och 23 (22 gånger), medan formen zenunim är vanligast i Hosea (5 gånger). Formen zenuth förekommer 3 gånger i Jer., 3 gånger i Hes., 2 gånger i Hosea och 1 gång i 4 Mos. (14:33) . [2]

Betydelse

Ordstammen znh betecknar ett sexuellt förhållande som inte är inordnat i ett förbund under en annan. Eftersom det är kvinnan som skall underordna sig mannen, är kvinnan alltid subjekt till verbet zanah. (Angående 4 Mos. 25:1, se nedan.) Substantivet zonah betecknar den kvinna, som har sexuellt umgänge med någon som hon inte står i förbund med. Varje sexuellt förhållande som en kvinna har vid sidan av ett förbund betecknas som horeri. Om ett förbund redan ingåtts men den sexuella förbindelsen knytes med någon utanför förbundet, blir zanah ”att hora” synonymt med na’af ”att bryta äktenskapet”. [4]

Ibland betecknar znh på en och samma gång både sexuellt umgänge utanför äktenskapsförbundct och gudsdyrkan utanför förbundet med Herren, d. v. s. avfall från den rätta gudsdyrkan. Se t. ex. 4 Mos. 25:1, Hos. 4:13-15, 9:1, Jer. 5:11. Det hänger samman med att avfall från Herren till förmån för andra gudar ofta var förbundet med kanaaneisk fruktbarhetskult och sakral prostitution På offerhöjderna förekom profan och sakral prostitution om vartannat. [5]

När znh används i överförd mening om Israels avfall från Herren och umgänge med främmande gudar, liknas Israel eller folkets manliga ledare vid en kvinna, som överger sin rätte man (Herren) och har umgänge med andra män (gudar). Israel handlar trolöst mot sin herre. I Hes. 16 och 23 får en detaljerad skildring av en horas liv illustrera Samarias och Jerusalems avfall från Herren. [6]

Ordstammen znh kan också användas om andra folks gudsdyrkan och deras vittgående handelsförbindelser, ty varje gemenskap som inte är rätt inför Herren kallas horeri. [7]

Ideologisk bakgrund

I Gamla testamentet är horan och horeriet ett välkänt fenomen, men det ges aldrig teologisk legitimation. Redan på Judas tid kunde Tamar klä ut sig till en hora och sätta sig vid vägen (1 Mos. 38:15). Simson blir bekant med en hora från Gaza (Dom. 16:1). I 1 Kon. 3:16 ff talas om ett horhus på Salomos tid, där det förekom en tvist etc. [9]

För Kanaans urbefolkning var utomäktenskapliga förbindelser vanliga i samband med fruktbarhetskulten. Genom den sakrala prostitutionen var horan och horkarlen vigda åt gud, ”heliga”. (Kyrkobibeln 1917: ”tempeltärna” och ”tempelbolare”). Israel söker värja sig för denna fruktbarhetskult. Enligt 5 Mos 23:17f fick ingen sådan vigd hora eller horkarl finnas i Israel. Israel bröt emellertid mot sina förbundsförpliktelser och hade umgänge med kanaaneerna, ”horade efter deras gudar”. Därigenom kom vigda horor och horkarlar att förekomma också i Israel. Så förekom sådana t. ex. på Rehabeams tid (931-913 f. Kr.) i samband med gudstjänsterna på offerhöjderna (1 Kon. 14:24). Profeten Hosea påtalar förekomsten av vigda horor i Israel på 700-talet (4:14). När konung Josia på 600-talet vidtog sin reformation hade den kanaaneiska kulten trängt ända in i Jerusalems tempelgudstjänst, där det t. o. m. fanns speciella hus för vigda horor (2 Kon. 23:7). [10]

I Gamla testamentet kritiseras den kanaaneiska kulten kraftigt. Allt sexuellt umgänge måste vara inordnat i ett förbund. När denna syn tillämpas på Israels förhållande till Herren, innebär det att all gudsdyrkan måste ske inom förbundets ram, i enlighet med Herrens förbundsföreskrifter. Såsom Herrens utkorade egendomsfolk fick inte Israel dyrka någon annan Gud än Herren. Israel skulle lyssna till Herrens röst och lyda alla hans befallningar (2 Mos. 19:5, 5 Mos. 12:32). ”Om du förgäter Herren, din Gud, och följer efter andra gudar och tjänar dem och tillbeder dem, så betygar jag i dag inför eder, att ni förvisso skall förgås. På samma sätt som hedningarna, som Herren förgör för eder skall ni då förgås, därför att ni inte hörde Herrens, eders Guds, röst” (5 Mos. 8:19-20). [11]

Terminologin från ett äktenskapsförbund mellan man och kvinna låter sig lätt tillämpas på förbundet mellan Herren och Israel. Såsom Herrens egendomsfolk fick Israel inte beblanda sig med andra folk, ty de andra folkens gudsdyrkan var oförenlig med en rätt gudsdyrkan av Herren. Om Israel har gemenskap med andra folk, kommer deras ”otukt” att smitta av sig på Israel (2 Mos. 34:14-16). Detta gäller i första hand Kanaans urbefolkning. Gemenskap med dem leder till dyrkande av deras gudar, d. v. s. till horeri, ty deras döttrar kommer då att förföra Israels barn till horeri med deras gudar. Det är i detta sammanhang som Gamla testamentets stränga ord om utrotning av Kanaans urbefolkning och ”tillspillogivning” skall ses. Ty Herren är ”en nitälskande Gud”. Därför får inget horeri förekomma. Han tål ingen älskare vid sin sida. [12]

För att förstå beskrivningen av Israels avfall från Herren som horeri, behöver man veta något om de bestämmelser för det sexuella samlivet, som förefanns i Israel. Om ett sexuellt samliv påbörjades innan något förbund mellan parterna ingåtts och ingen av parterna stod i förbund med någon annan, måste mannen ingå äktenskap med kvinnan och han fick inte skilja sig från henne så länge han levde (5 Mos. 22:28-29) Om en kvinna har en förbundspartner, d. v. s. är trolovad eller gift, men likväl frivilligt har sexuellt umgänge med en annan man, skall hon straffas med döden (5 Mos. 22:22-27). Om en man har sexuellt umgänge med en kvinna som är en annan mans förbundspartner, d. v. s. trolovad eller gift, skall han straffas med döden ( 5 Mos. 22 :22-25). [13]

Ingen som är född i äktenskapsbrott får tillhöra Herrens församling (5 Mos. 23:2). En präst får inte gifta sig med en hora (3 Mos. 21:7, 14). Om någon låter sin dotter hora, kommer landet att hora och det uppfylls av onda tankar (så står det ordagrant i 3 Mos. 19:29). [14]

Profeterna uttalar Guds dom över allt slags horeri (Am. 2:7, Jer. 5:7 etc.). Att betraktas som en hora är något skändligt. Dinas bröder kunde inte tåla att deras syster betraktades som en sådan (1 Mos. 34:31). Att vara gift med en hora kunde ses som ett straff från Gud (Am. 7:17). Ords. 6:26, 7:10, 23:27 och 29:3 varnar för horan som en ond och förrädisk kvinna. I Ords. 23:27 kallas hon också för ”en främmande kvinna”, d. v. s. icke tillhörig förbundet. Därvid kan åsyftas såväl äktenskapsförbundet som förbundsfolket, varför man i t. ex. Dom. 11:1 inte kan vara säker på om uttrycket ”en horande kvinna” betyder en kvinna från ett annat folk eller en kvinna som bedrivit sexuellt umgänge utanför äktenskapet. [15]

Om avfall från Herren

Israel var förpliktat i förbundet med Herren att inte dyrka några andra gudar och därmed att inte heller ha gemenskap med främmande gudsdyrkare (se 5 Mos. 7:3-6, 20:16-18). Om inte folket håller sig till Herrens alla befallningar, förleder deras hjärta och deras ögon dem till avfall från Herren. Man kommer att ”hora med” (1917 använder uttrycket ”löpa efter i trolös avfällighet”) de ting, som människans innersta har lust till (4 Mos. 15:39). Också i Hes. 6:9 betonas att horeri har sin grund i människans inre fördärv, i ett horiskt hjärta. När man i stället för att lyssna till Herrens ord vänder sig till spåmän och besvärjare (3 Mos. 20:6) eller till landets främmande gudar, heter det att man ”horar med” dem (5 Mos. 31:16, Dom. 2:17). Man övergiver sin förbundsgud Herren och bryter förbundet med honom (5 Mos. 31:16). När folket inte litade på Herrens löfte om landet, betecknas denna otro i 4 Mos. 14:33 som ”horeri” (1917: ”trolös avfällighet”). När man i stället litar på något annat, t. ex. ”bockar, onda andar”, betyder det att man horar med dem (3 Mos. 17:7). När man offrar åt Molok, horar man med Molok (3 Mos. 20:5). När Gideons efod blev föremål för gudsdyrkan, heter det att man horar med den (Dom. 8:27). När man i strid med förbundsföreskrifterna dyrkade baalerna och gjorde Baal-Berit till sin gud, betecknas det som horeri (Dom. 8:33). All synkretism är sålunda horeri (se också Krön. 5:25 och 2 Krön. 21:11, 13). [17]

I Ps. 73:27 betecknas avfallet från Herren som ett horande bort från Herren. Därmed är man fjärran från Herren och den intima gemenskapen med honom som hör förbundet till. I Ps. 106:34-39 betecknas Israels umgänge med hedningarna som ett horande (1917: ”betedde sig trolöst”). De tog efter hedningarnas gärningar (v. 35) och dyrkade deras gudar (v. 36). [18]

När det i 4 Mos. 25:1 talas om att Israel ”horar med” Moabs döttrar, har det säkert sin grund i att zanah här avser det avfall från förbundet med Herren, som umgängelsen med Moabs döttrar innebar. Därför kan zanah, som annars alltid användes med ett feminint subjekt, här användas med Israel som subjekt, eftersom Israel i förhållande till Herren har den kvinnliga rollen. [19]

I Hosea liknas Israel vid en horisk kvinna (1917: ”trolös hustru”) och Israels barn vid horungar (1917: ”barn av en trolös moder”)(1:2, 2:4). Genom att folket har varit trolöst mot Herren kan det sägas att ”landet har horat bort från att följa Herren” (1:2). [21]

I och med att Israel av Herren har utkorats till hans egendomsfolk och Herren har slutit förbund med det, kan dess avfall också betecknas som ett liv i äktenskapsbrott (1917: ”otuktsväsende”) (2:1). Israel har ”glömt bort” (2:13) sin rätte man och löper i stället efter ”älskare” (2:5), d. v. s. dyrkar andra gudar (3:1). Otuktstiden kan kallas för ”Baalsdagar” (2:13). I 4:15 förbindes Israels otukt med den synkretistiska eller kanaaneiska gudsdyrkan i Gilgal och Bet-Aven. Denna gudsdyrkan innebar ju ett horeri i dubbel mening. Man begick otukt och äktenskapsbrott med tanke på sexualumgänget i samband med den kanaaneiska kulten (4:13-14), men också med tanke på avfallet från den rätta gudsdyrkan horade man (4:15). Folkets ledare förledde folket genom sitt omfattande horeri (4:18). [22]

I Hos. 5:3 och 6:10 talas om avgudadyrkan i Efraim som ett horeri som leder till orenhet. ”En horisk ande” (1917: ”trolöshetens ande”) bor i Israels bröst (5:4). Man känner inte Herren, d. v. s. man lever ej i nära gemenskap med honom utan står främmande för förbundet. I 9:1 förbindes också Israels horeri gentemot Herren med dess horeri i samband med den kanaaneiska fruktbarhetskulten på ”sädeslogar”. [23]

Genom Jerusalems invånares stora otrohet mot Herren betecknas staden i 12:1 som en hora. Folket hade avfallit från Herren (1:2, 28) och övergivit honom (1:4, 28). I 57:3 betecknas folket till följd av synkretismen för avkomma till en äktenskapsbrytare och en kvinna som horar. [25]

Israels tidiga avfall till kanaaneisk gudsdyrkan liknas här vid en kvinna, som redan vid tidig ålder lägger sig på rygg för att hora (2:20). Att Israel så snabbt och lättvindigt överger Herren (2:17, 19) liknas vid en vildåsnas ohämmade sexualdrift (2:24). Genom att efterfölja baalerna lever Israel i ondska och har vänt Herren ryggen (2:19). [27]

I kap. 3 dras parallellen till otukt i ett vanligt äktenskap. Israel har inte haft Herren som sin ende man utan har horat med många främmande folk. Genom detta horeri orenas landet (3:2). I 3:6 liknas Israel vid en kvinna som vänt sin man ryggen och som horar under alla gröna träd, d. v. s. deltar i kanaaneisk fruktbarhetskult. Juda, hennes syster, är också trolös och hennes avgudadyrkan betecknas som äktenskapsbrott med sten och trä (3:9). Man bryter förbundet med Herren genom att inte höra hans röst, och detta betecknas också med verb som ”avfalla” (3:13) och ”handla trolöst” (3:20). Man har glömt sin Gud (3:21). [28]

I kap. 5 betecknas folkets övergivande av Herren också som äktenskapsbrott. Man samlar sig till horhuset (5:7), vilket torde syfta såväl på den sexuella lösligheten i samband med den kanaaneiska kulten som på Israels och Judas stora trolöshet mot Herren (5:11). Man vägrar att vända tillbaka till sin rätte man (5:3). I Jer. 13:27 kallas Jerusalems stora avfall för ”ditt äktenskapsbrott” (1917: ”din otukt”), ”ditt ondskefulla horande” (1917: ”ditt skändliga otuktsväsen”) och förbinds med de för profeten förhatliga avgudarna (1917: ”styggelser”), dyrkan av människogjorda gudar. [29]

Det är framför allt i kap. 16 och 23 som folkets avfall från Herren skildras i sexuella termer. I dessa kapitel utföres jämförelsen med en kvinnas otrohet mot sin man och horiska väsen mera detaljerat än någon annanstans i Gamla testamentet. Men också i 6:9 talas om folkets horiska inre i samband med dyrkan av avgudar och i 20:30 om dyrkan av ”styggelser” som ett horande. I 43:7 och 9 talas om hur deras horeri (1917: ”trolösa avfällighet”) en gång skall avlägsnas i och med upprättandet av det nya templet. [31]

Hes 16: Fastän Jerusalem har Herren att tacka för sin existens (v. 6), blivit insatt i ett förbundsförhållande till Herren (v. 8) och blivit prydd med sköna smycken av honom (v. 13 f), har hon gengäldat denna godhet med den allra största otrohet, vilket närmare skildras i v. 15 ff. Hon har ägnat sig åt kanaaneisk gudsdyrkan (v. 16), horat med avgudabilder (v. 17), offrat sina söner och döttrar (v. 20), ingått förbindelser med Egypten (v. 26), Assur (v. 28) och kaldeerna (v. 29). Ja, hennes avfall liknas vid ett horeri, som gått längre än den fräckaste skökas. Hon lät vem som helst ha umgänge med sig (v. 25) utan betalning (v. 31). I stället var det hon som betalade sina älskare för att få tillfälle till horeri (v. 33 f). [32]

Så måste Jerusalem få äktenskapsbryterskors straff (v. 38), nämligen stenas (v. 40). Hon har ju haft umgänge med främmande män (v. 32) och övergivit sin man och sina barn (v. 45). Hon har föraktat förbundseden och brutit förbundet (v. 59). [33]

Hes. 23: Här talas både om Samarias (Oholas) och om Jerusalems (Oholibas) horeri. Återigen betonas hur Israels barn redan i Egypten bedrev otukt (v. 3), d. v. s. redan före äktenskapet, före förbundets ingående. Senare kom Samaria att bedriva otukt med Assur och dess avgudar (v. 7) liksom med Egypten (v. 8). Detta blev hennes undergång (v. 10). [34]

Jerusalem gick ännu längre i horeri och horiska handlingar (v. 11). Hon höll sig till Assur (v. 12) och till kaldeerna och dess bilder (v. 15) utan att blygas (v. 18). Hon återupplivade sin ungdoms okyskhet (v. 21) och horeri med Egypten (v. 19 21). [35]

Så måste straffet komma för denna okyskhet och horiskhet (v. 27, 35). I v. 29 används tre starka termer för Jerusalems avfall och avgudadyrkan: ”din blygds otuktiga handlingar”, ”ditt okyska tankeliv” och ”dina horerier”. Gemenskapen med främmande gudsdyrkare betecknas som horeri, ett orenande med deras gudastyggelser (v. 30). Detta betecknas också med ordet ”avskyvärdhet” (1917: ”styggelser”) (v. 36). [36]

Genom att Jerusalem horat fastän Herren ingått förbund med henne, är hennes horeri liktydigt med äktenskapsbrott (v. 43). Att ägna sig åt skändlig avgudadyrkan blir då liktydigt med att begå äktenskapsbrott med skändliga avgudar (v. 37) och de båda okyska systrarna Samaria och Jerusalem kan kallas äktenskapsbryterskor, som skall få äktenskapsbryterskors dom (v. 45), d. v. s. de skall stenas (v. 47). [37]

Om handelsförbindelser

På några ställen i Gamla testamentet betecknas en stads vittgående handelsförbindelser som horeri. Det torde ha sin bakgrund i att Israel genom sina handelskontakter också kom i beröring med främmande gudsdyrkan och i beroendeställning till främmande makter. Genom Samarias många kontakter med andra folk trängde en rad främmande kultbruk in bland folket. Därför betecknas det ekonomiska utbytet av dessa kontakter som ”skökolön” i Mika 1 :7. [39]

I Jes. 23:17 betecknas Tyrus’ många handelskontakter med skilda riken som horeri och inkomsterna från handeln som skökolön (v. 17, 18). När Tyrus lagts i ruiner av fiendehärar, liknas staden vid en bortglömd hora (v. 16). [40]

I samband med domsorden över Nineve i Nah. 3 talas det om en horas myckna horande (v. 4). Därmed torde inte bara avses Nineves utbredda handel utan ocksa hennes avgudakult och ”trolldomskonster”, som hon besmittade andra folk med i samband med hennes vittgående handelsförbindelser. Uttrycket ”trolldomskonster” kommer också till användning i 2 Kon. 9:22 som en föraktfull beteckning på avgudadyrkan, nämligen på Isebels feniciska avgudaväsen, som också kallas ”Isebels horerier” (1917: ”Isebels avgudiska väsen”). Jfr Upp. 2:20-22! [41]