Av S. E.
Misstron mot Bibeln och dess historiska tillförlitlighet bottnar ofta i lösa antaganden. Den omständigheten att vi än så länge saknar avskrifter av bibeltexter, som är äldre än cirka 150 f. Kr. har bl.a. gett utrymme åt det antagandet att profettexterna genomgått en gradvis förändring och tillväxt fram till tiden strax före de tidigast kända avskrifterna. Så räknar man numera vanligtvis inte bara med tre »Jesajor» utan med ett otal författare eller bidragsgivare ända ned till 300-talet f. Kr. Några objektiva skäl för ett sådant antagande föreligger inte. Och hittills har alltid nya arkeologiska och historiska data tvingat bibelkritikerna till reträtt. Angående profetforskningen får vi anledning att återkomma. [0]
Mycket av den bibelkritik, som alltjämt lever kvar och omhuldas i läroböcker, bottnar i en rad lösa antaganden som gjordes på 1800-talet, innan den bibliska arkeologin hunnit täppa till en rad luckor i vårt vetande. [1]
Skrivkonsten
Alltifrån Mose tid finns det i Gamla testamentet en rad anspelningar på konsten att skriva (över fyrahundra har noterats). Likväl har man tidigare ganska allmänt antagit att skrivkonsten var mycket sen och att Bibelns uppgifter därför måste vara påhitt. Sedan dess har mer än en halv million lertavlor med tidig kilskrift påträffats från det gamla Främre Orienten och nära nog hälften av dessa härrör från tiden före år 1800 f. Kr. Det äldsta skriftfyndet hitintills härrör från Kish, nära Babylon, och dateras till c. 3300 f. Kr. De tidigaste skriftfynden från Egypten dateras till c. 2900 f. Kr. Angående »Skrivkonsten i det gamla Israel» hänvisas till professor Millards viktiga artikel i För Biblisk Tro 5/71, s. 230ff. [3]
Det var i Palestina som man först lyckades förenkla skrivkonsten till en alfabetisk skrift omkring 1500 f. Kr. Därigenom kom skrivkonsten att bli mera allmän bland hebréer än bland babylonier och egyptier. Prof. Millard avslutar sin artikel med följande ord: »Sammanfattningsvis kan vi säga att vittnesbörden från gamla hebreiska dokument stöder det intryck som Gamla testamentet ger av en allmän förtrogenhet med och förståelse av skrift bland folket i Israel och Juda, och detta i sin tur ger vid handen att vad helst som erkändes eller åberopades som Guds ord kunde på ett enkelt och noggrant sätt bevaras i skriven form och göras tillgängligt för många att läsa.» [4]
Evolutionismen
Enligt Gamla testamentet var de tidigaste människorna inga underutvecklade apmänniskor. Redan fäderna före syndafloden var kulturellt högtstående (1 Mos. 4) och Adam och Eva hade uppenbarligen inga svårigheter att gå på två ben eller tala. Genom bundenhet till ett evolutionistiskt tänkande har man ganska allmänt antagit att Bibelns uppgifter här är felaktiga. Också religiöst sett måste man ännu på Abrahams tid ha varit mycket primitiv, menar man. Bibelns skildring av patriarkerna har följaktligen betraktats som fria konstruktioner, som färgats av en långt senare tids mera utvecklade föreställningar. [6]
Också på denna punkt måste forskarna i dag retirera. Deras antaganden vilade inte på fakta utan kunde framföras bara så länge brist på närmare information om denna tid förelåg. Vi skall här nöja oss med några påpekanden. [7]
Staden Babel, som omnämns i 1 Mos. 11, förstördes c. 2350 f. Kr. av Sargon I, som därefter lät bygga den nya huvudstaden Agade. Omkring 2250 f. Kr. var Sharkalisharri konung i Agade och han berättar i en text från denna tid att han lät restaurera tempeltornet i Babel. Av denna uppgift kan vi dra den slutsatsen att det tydligen existerat ett tidigare »Babels torn» och att sålunda påståendet att 1 Mos. 11:1-9 är en saga eller myt utan verklighetsunderlag är en dålig gissning. [8]
Patriarkerna
I dag föreligger också så många arkeologiska vittnesbörd från mellanbronstiden (c. 2100-1550 f. Kr.), att man måste konstatera att Bibelns uppgifter om patriarkerna är tidstrogna. Vi vet nu att Tera och Abraham lämnade en stad med mycket hög levnadsstandard och fina bostäder. Utgrävningarna vid Ur, Abrahams fädernestad, har givit vid handen att där rådde en synnerligen högtstående kultur redan omkring 2500 f. Kr., dvs. närmare 500 år före Abraham. Från tiden 1900-1550 f. Kr. har påträffats mer än 100.000 lertavlor, främst från gamla arkiv i Mari (Tell Hariri) i Mesopotamien och Alalah (Tell Atshana) i norra Syrien, skrivna på en semitisk dialekt, som torde vara nära nog identisk med den som patriarkerna talade. Några verkliga skäl att betvivla att redan Abraham hade en sådan tro som beskrives i 1 Mos. 15:6 finns inte. [10]
Många av de personnamn som förekommer i patriarkberättelserna återfinns i utombibliska texter från det andra årtusendet f. Kr. och är knutna till området runt Haran och Mari. Haran var ju den stad där Abraham och hans fader bodde en tid sedan de lämnat Ur (1 Mos. 11:31). De texter från c. 1500 f. Kr., som påträffats i Nuzi i Assyrien, kastar också mycket ljus över seder och bruk på patriarkernas tid. Det gäller t.ex. Abrahams adoption av Elieser (1 Mos. 15:2), berättelsen om hur Sara ger sin tjänstekvinna Hagar åt Abraham för att få en son genom henne (1 Mos. 16:1-2), berättelsen om hur Esau säljer sin förstfödslorätt till Jakob (1 Mos. 25:29-34) etc. [11]
Genom den ström av utombibliskt material från Mesopotamien och Syrien-Palestina, som under de senaste trettio åren blivit tillgängligt, har en rad tidigare skeptiker blivit övertygade om patriarkberättelsernas äkthet. Den kände bibelforskaren H. H. Rowley påpekade redan 1950: »Det är inte därför att forskarna i dag utgår ifrån mera konservativa förutsättningar än deras företrädare som de har mycket större respekt för patriarkberättelserna än vad som tidigare var vanligt, utan därför att faktiska fynd föranleder det.» [12]