(forts. från nr 4/73, s. 205ff.)
1. Förödelse i Palestina på 1200-talet f. Kr.
Lakish (som identifierats med Tell ed-Duweir) utgrävdes 1932-38 under ledning av J. L. Starkey. Man påträffade bl.a. en krossad skål i ett asklager, som vittnade om förstöring genom eld. Skålen har allmänt förlagts till ca 1230 f. Kr. och sålunda har en förstöring av Lakish genom eld daterats till samma tid. Dateringen är dock något oviss, eftersom en amulett från farao Rameses III (1198-1166) också påträffats i detta asklager. Förstöringen kan sålunda ha ägt rum först i början av 1100-talet (se O. Tuffnell, Lachish IV, The Bronze Age, 1957, s. 97, och hennes artikel »Lakish» i D. W. Thomas, Archaeology and the Old Testament Study, Oxford 1967, s. 302). [2]
Debir (Kirjat-Sefer, Jos. 15:15) har identifierats med Tell Beit Mirsim, men denna identifiering är osäker. Bl.a. Martin Noth har ifrågasatt den (se Journal of the Palestine Oriental Society 15, 1935, s. 48). Tell Beit Mirsim utgrävdes 1926-32 under ledning av W. F. Albright och M. C. Kyle. Ett bränt lager, vittnande om förstöring genom eld, påträffades också här. Det har daterats till ca 1230 f. Kr., eftersom det påträffades på den nivå, där material av sen brons-typ upphörde (tiden »sen brons» upphör ca 1200 f. Kr.). [3]
K. M. Kenyon ställer sig emellertid skeptisk till denna datering. Hon skriver i The Cambridge Ancient History, Rev. ed. of Vol. I & II, 1971, s. 28: »Utgrävarna hävdade att ’staden C-2’ varade ända till ca 1230 f. Kr. och förstördes av de invaderande israeliterna. På grundval av komparativt material, som nu är tillgängligt, tycks emellertid keramiken ej ge stöd åt en så sen datering.» Kenyon förbinder keramiken ifråga med tiden för grupp D och E (d.v.s. 1350-20 och 1325-1275). [4]
Hazor har kunnat identifieras med Tell ed-Qeday norr om Galileiska sjön. Utgrävningarna där började 1955 under ledning av Yigael Yadin. Det är en mycket stor tell, som vittnar om att Hazor var den största staden i det gamla Palestina. Utgrävningarna gav bl.a. vid handen att en våldsam förstöring ägt rum någon gång på 1200-talet. Yadin fann dock ingenting som tydde på en brand i samband med denna förstöring. De som förespråkar den senare dateringen för israeliternas uttåg ur Egypten har satt denna förstöring i förbindelse med Josuas erövring. [5]
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Lakish har förstörts genom eld under senare delen av 1200-talet eller under början av 1100-talet. Om Tell Beit Mirsim är lika med Debir, har Debir förstörts genom eld, enligt Albright ca 1230 f. Kr., enligt Kenyon ca 50 år tidigare. Hazor har drabbats av stor förödelse någon gång på 1200-talet, dock ej genom eld. Några arkeologiska bevis för en samtidig förstoring av Lakish, Debir och Hazor ca 1230 f. Kr. föreligger inte. [6]
Jämför vi nu arkeologins vittnesbörd om en förstöring i Palestina på 1200-talet med Bibelns vittnesbörd om Josuas invasion, finner vi bl.a. följande: Enligt Jos. 11:11 brändes Hazor av Josua. När Hazor förstördes på 1200-talet brändes inte staden. Däremot hävdar arkeologerna att Lakish och Debir brändes, när de förstördes på 1200-talet (angående dateringen, se ovan), men Bibeln säger ingenting om att dessa städer brändes av Josua. När Josua ödelade städer genom brand, såsom Jeriko (Jos. 6:21) och Ai (Jos. 8:28), poängteras detta särskilt. I Jos. 11:13 framhålles att de städer, som »lågo på sina höjder, ingen av dessa brände Israel, förutom Hazor, som Josua brände». Visserligen är det här främst tal om städerna i norra Palestina. Men det finns ingen anledning att tänka att denna praxis skilde sig från den som tillämpades i södra Palestina. Både Lakish och Debir låg på höjder. Beträffande dessa städer heter det endast, att Josua intog (hebr. laqad) dem och slog dess invånare med svärdsegg. [7]
2. Vad är orsaken till förödelse i Palestina på 1200-talet f. Kr.?
Om Josua intagit Palestina ca 1240 f. Kr., så som företrädarna för den senare dateringen förutsätter, borde de arkeologiska utgrävningarna i Jeriko, Lakish, Debir och Hazor vittna om, att Jeriko och Hazor bränts vid denna tid och att Lakish och Debir härjats, förmodligen utan brand (angående Ai, se S. Erlandsson m.fl., Det står skrivet, 2 uppl. 1972, s. 47ff.). Något sådant vittnesbörd har, som vi sett, arkeologin inte kunnat ge. [9]
Vad kan då ha orsakat de bränder och den förödelse, som ägt rum i Palestina vid olika tidpunkter under 1200-talet och början av 1100-talet? Flera tänkbara svar kan ges. En orsak kan ha varit de krig, som under dessa århundraden ständigt pågick mellan städer i Palestina. En annan orsak kan farao Mernephtah vara. Hans här drog fram i Palestina ca 1234 f. Kr. Åter en annan, och kanske den sannolikaste orsaken till dessa bränder och härjningar, är invasionen av de s.k. »sjöfolken». Dessa krigiska grupper svepte ned längs kusten och förödde en rad städer hela vägen mot Egypten. Vid Egypten slogs de till slut tillbaka, en anfallsvåg av Mernephtah (1238-28) under hans femte regeringsår, en annan av Rameses III (ca 1198-66) från hans femte till hans elfte regeringsår. Om dessa invandrande folkgrupper förödde en rad kuststäder, varför inte också Lakish, Debir och Hazor? Martin Noth förespråkade denna förklaring (The History of Israel, 2 uppl. London 1958, s. 82). [10]
3. Förödelse i Palestina c. 1400 f. Kr.
Hur förhåller sig arkeologins vittnesbörd till den tidigare dateringen av Josuas och Israels invasion i Palestina, nämligen ca 1400 f. Kr.? Vi har redan påtalat att arkeologins vittnesbörd för tiden »sen brons» (1550-1200) är omtvistade. Men mycket tyder på att Lakish har raserats ca 1400 f. Kr. (se Biblicum 4/73, s. 211), likaså att Jeriko brändes vid samma tid (se Biblicum 4/73, s. 208ff.). Vad Hazor beträffar fann Yadin vittnesbörd om brand i stratum III, som han daterar till 1400-talet f. Kr. Han hävdar att den stad, som stratum III representerar »effektivt förstördes av eld, sannolikt genom en av det egyptiska nya rikets faraoner, Amenophis II (1450-24) eller mera troligt Tuthmosis III (1504-1450)» (The Biblical Archaeologist 20, 1957, s. 44). Att Yadin föreslår någon av dessa faraoner som orsak till branden hänger samman med att för en sådan förstöring på 1400-talet endast dessa två kan komma ifråga, om man bortser från Josua. [12]
Miss Kenyon framhåller nu att det i Hazor förekommer en mycket påtaglig lucka mellan keramik av grupp B-typ (fram till ca 1480 f. Kr.) och keramik av grupp D-typ (1350-20f. Kr.) (Palestine of the Eighteenth Dynasty, 1971, s. 12f.). Någon gång mellan 1480 och 1350 bör således Hazors undergång genom eld ha ägt rum. Uppfattningen att Josua brände Hazor (Jos. 11:11) ca 1400 f. Kr. är följaktligen inte oförenlig med arkeologins vittnesbörd. [13]
C. Amarnabreven
I samband med frågan om tiden för Josuas erövring av Kanaan måste man också ta Amarnabreven i beaktande. De första av dessa brev eller lertavlor påträffades av en egyptisk bondkvinna år 1887 vid Tel el-Amarna, farao Eknatons huvudstad. Det totala antalet brev uppgår nu till 378, av vilka ca 300 är skrivna av kanaaneiska skrivare i Palestina, Fenicien och södra Syrien. [15]
1. Vittnesbördet
Tavlorna utgöres av brev, som skrivits mellan ca 1400 och 1367 f. Kr. till Amenophis III:s (1417-1379) och Eknatons (1379-1362) egyptiska hov, mestadels av kanaaneiska stadskonungar. Breven uppenbarar kaotiska förhållanden, revolter och motrevolter samt motstridiga anklagelser från dessa kanaaneiska furstar. Av särskilt intresse är det vanliga omnämnandet av härjningar från folk som kallas chabiru. De kallas också apiru, särskilt i Kanaan, och ofta användes idiogrammet SA.GAZ. Eftersom det finns en möjlig likhet i namnet mellan chabiru och ibri »hebre», och eftersom de härjningar som chabiru gjort är nära nog samtida med hebréernas erövring av Kanaan (enligt den tidigare dateringen), har det lett till att många identifierat chabiru med Josuas invasionsstyrkor. [17]
På senare tid har emellertid en sådan identifiering blivit mindre attraktiv med tanke på textfynd som visar att chabiru nämns också i många andra texter, påträffade så långt bort som i Boghazköi, Mari, Nuzi och Babylon, och som kan dateras så långt tillbaka i tiden som till ca 2000 f. Kr. Ett närmare studium av Amarnabreven visar också att breven talar om att chabiru ställer till med besvär inte bara i södra Palestina utan också i nordkanaaneiska städer, där Josua inte härjade. Vidare tycks termen chabiru inte vara en etnisk term. Den beskriver i stället ett socialt förhållande. Chabiru avser kringflackande folk utan medborgarskap, t.o.m. banditer och rövare. [18]
2. Försök till förklaring
a) Också Josuas hebréer kunde betecknas som chabiru . Många anhängare av den tidigare dateringen menar fortfarande att Amarnabreven stöder deras uppfattning (t.ex. Merrill F. Unger, Archaeology and the Old Testament, Grand Rapids 1954, s. 124-125, 145-156). De identifierar de chabiru-element, som härjade i södra Kanaan med hebréerna. Andra chabiru-grupper, på andra håll och vid andra tider, var uppenbarligen inte hebréer, men de chabiru-element, som härjade i södra Kanaan kan ha varit det. De ansatta stadskonungarna i detta område kan ha betecknat Josuas styrkor som chabiru, eftersom de saknade hemland och försökte erövra Kanaans land. Till stöd för denna uppfattning kan anföras det faktum, att de sydkanaaneiska amarnabreven skrivits främst från de städer, som sent erövrades av israeliterna, bland dem Megiddo, Gezer, Ashkelon och Acko, vilket stämmer med den omständigheten att alla breven förmodligen skrivits efter tiden för Josuas inledande segrar. [20]
b) En annan förklaring: chabiru syftar på erövrare som kom efter hebréernas inledande erövring. Meredith Kline har kraftfullt fört fram denna teori med avseende på hebréernas förhållande till chabiru (se Kline, »The Ha-BI-RU – Kin or Foe of Israel? – III», The Westminster Theol. Journal 20, 1957, s. 54-61). Han identifierar inte de båda utan placerar Josuas erövring kort före de chabiru, som omnämnes i Amarnabreven. Om erövringen började 1406 f. Kr. (40 år efter uttåget ur Egypten 1446), är det troligt att den avslutats i sitt inledande skede ca 1400 f. Kr. Amarnabreven antyder emellertid att det största hotet från chabiru kom ca 20 år senare. [21]
Kline framhåller att termen »hebré» aldrig används i GT för att ange en social status (så är emellertid fallet med chabiru), utan »hebré» är i GT en etnisk term, som går tillbaka till Eber, en förfader till Abraham. Vidare är det svårt att etymologiskt sammanföra chabiru med »hebréer». Det föreligger också uppenbara skillnader mellan det sätt på vilket chabiru går till väga enligt Amarnabreven och sättet för hebréernas erövring under Josua. [22]
Kline gör en rekonstruktion av det historiska förloppet, som han tror bäst gör rättvisa åt alla föreliggande fakta. Han hävdar att Josuas huvudräder var avslutade, när vissa chabiru trängde ned i södra Kanaan. Han hävdar vidare att dessa sydliga inkräktare förmodligen utsänts av en större grupp chabiru, som redan slagit sig ned i norra Kanaan. Amarnabreven talar ju också om chabiru i norr, där Josuas hebréer aldrig härjade. Så länge hebréerna inte hunnit få något fastare grepp om södra Kanaan, tror Kline att chabiru inte tog någon större notis om dem. Men när hebréerna något senare blev starkare, angrep chabiru inte bara kanaanéerna utan sökte också tvinga hebréerna till underkastelse. Detta, menar Kline, stämmer väl med Dom. 3:8, där det heter: »Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels barn måste tjäna Kusan-Risataim i åtta år (enligt den tidigare dateringen ca 1375-67 f. Kr.).» [23]
Det är fullt möjligt att såväl Kusan-Risataims mesopotamier som hebréerna av de kanaaneiska konungarna betecknades som chabiru d.v.s. kringflackande erövrare eller banditer. En kombination av de båda försöken till förklaring kan därför också tänkas. [24]
D. Krigstågen under Seti I och Rameses II
De krigståg genom Palestina, som gjordes av de egyptiska faraonerna Seti I (1316-04) och Rameses II (1304-1238), visar enligt förespråkarna för den senare dateringen att Israel ej befann sig i Palestina vid denna tid. Hade Israel varit i landet, borde dessa fälttåg ha omnämnts i Domarboken, menar man, en bok som till större delen behandlar militär aktivitet. Men Domarboken tiger om dessa fälttåg. [26]
1. Vittnesbördet
Seti I drog norrut redan under sitt första regeringsår (ca 1316 f. Kr.). Han drabbade samman med fiendestyrkor i norra Palestina och ännu längre norrut. I ett senare fälttåg trängde han fram så långt norrut som till Kadesh vid floden Orontes, där han ingick ett fördrag med den hetitiske konungen Muwatallis. Rameses II genomförde ytterligare fälttåg, främst under sitt femte och tjugoförsta regeringsår. Under det sistnämnda ingick han det berömda fredsfördraget med hetiten Hattusilis III (1283 f. Kr.). [28]
Vid alla dessa fälttåg måste den egyptiska hären marschera genom hela Palestina. Vidare tycks både Seti I och Rameses II ha varit inbegripna i krigshandlingar i Palestina självt. Båda har efterlämnat var sin stele i Bet-Shan, och Seti I berättar på sin stele om en drabbning med apiru nära staden, förmodligen åsyftande hebréerna. Dessa aktiviteter i Palestina gör frågan befogad, varför Domarboken tiger om detta, om nu Israel redan befann sig i landet och Domarboken sålunda skulle omspänna tiden ca 1375-1050 f. Kr., vilket den tidigare dateringen förutsätter. [29]
2. Förklaring
1. Domarboken tiger också om de senare fälttågen i Palestina av Mernephtah (1238-28) och Rameses III (ca 1198-66). Deras fälttåg inträffade ju efter det att Israel erövrat Kanaan, också enligt den senare dateringen. Mernephtah gör anspråk på att ha tillfogat folken i Palestina ett stort nederlag, »Israel har lagts öde, hans säd existerar ej mer; Hurru ( = Syrien, som innefattar Palestina) har blivit en änka för Egypten». Rameses III skryter med att ha förvandlat »tjeker ( tkr) och filisteer ( prst)» till aska ( tkr är namnet på ett av »sjöfolken», som till en del slog sig ned i Palestina tillsammans med prst). Egyptiern Wen-Amon (1100 f. Kr.) talar om att tkr ockuperat kuststaden Dor, strax söder om berget Karmel. Han har också låtit avbilda sitt fälttåg i Palestina på väggarna i det berömda templet i Medinet Habu. Han tycks främst ha varit intresserad av Bet-Shan-området, liksom Seti I och Rameses II. Ty han återuppbyggde staden, inklusive ett fint tempel, och gjorde staden till en gränspostering. Det är tydligt att dessa båda senare faraoner attackerade själva Palestina och inte bara passerade igenom landet, vilket huvudsakligen var fallet med Seti I och Rameses II. Men ändå innehåller Domarboken ingenting om deras aktiviteter. Av detta kan man dra den slutsatsen, att när deras fälttåg inte nämns, fastän Israel förvisso var i landet, är tystnaden inget säkert bevis för att Israel inte var i landet vid tidpunkterna i fråga [32]
2. Man bör också fråga efter den troliga orsaken till att vare sig de tidigare eller de senare egyptiska fälttågen omnämns i Domarboken. Därvid är att märka att Domarboken inte erbjuder historia som sådan för den tid som boken omspänner. Den redogör i stället för Israels avfall från sin Gud och vilka straffdomar det drar med sig. Följaktligen redogöres endast för de militära tilldragelser, som tjänade som straff och tuktan till följd av folkets avfall. De krigståg som inte medförde att Israel straffades med förtryck har ingen funktion i texten och omnämnes därför inte. Men de yttre makter som besegrade Israel och förtryckte det, tills en domare uppstod som befriade landet, omnämnes: mesopotamier (Dom. 3:8), moabiter (Dom. 3:12), kanaanéer (Dom. 4:2), midjaniter och andra beduinfolk (Dom. 6:1), ammoniter (Dom. 10:7) och filistéer (Dom. 10:7; 13:1). Egypten omnämns inte. Ty Egyptens militära aktivitet i Palestina ledde inte till förtryck och ockupation av Israel. Att Domarboken sålunda tiger med egyptiernas fälttåg kan inte användas som stöd för uppfattningen, att Israel inte fanns i Kanaan vid tiden för dessa fälttåg. [33]
E. Transjordanien
Förespråkarna för den senare dateringen brukar också hänvisa till att Transjordanien saknade bofast bebyggelse mellan ca 1900 och 1300 f. Kr. Nelson Gluecks välkända presentation av sina ytundersökningar i Transjordanien har lagt grunden för denna uppfattning. Ändå talar de bibliska texterna om 1) att Israel vägrades att marschera igenom Edoms land av dess konung (4 Mos. 20:14-21) 2) att stora amoritiska nationer existerade öster om Jordan, nämligen Ogs och Sihons rike, och att de besegrades av israeliterna (4 Mos.21:21-35) samt 3) att Moabs konung Balak konspirerade mot israeliterna med hjälp av profeten Bileam (4 Mos. 22-25). Alla dessa händelser ägde rum i Transjordanien-området, vilket tyder på att där fanns en bofast befolkning vid tiden för Israels ökenvandring. Förespråkarna för den senare dateringen argumenterar med hänsyn till detta, att israeliterna därför måste ha tågat genom detta område någon gång efter 1300 f. Kr., då Transjordanien hunnit få en bofast bebyggelse. [35]
Emellertid har Nelson Gluecks slutsatser ifrågasatts på senare tid. Hans arbete baserades nästan uteslutande på ytundersökningar. Nu har några utgrävningar kommit till stånd, varvid fynd påträffats som givit vid handen att Gluecks uppfattning måste revideras. Lancaster Harding påpekar att åtminstone i Ammanområdet fanns en bofast befolkning under hyksostiden, ty man har påträffat en grupp gravar som måste dateras till tiden före 1550 f. Kr. Han hävdar att sådana gravar »är inte nomaders verk». Han talar också om ett litet tempel, som påträffades när man byggde Ammans nya flygplats, och som innehöll keramik och egyptiska stenvaser, som är typiska för tiden 1600-1400 f. Kr. Vid utgrävningar i Deir Alla har man funnit ett tempel, som förmodligen kan dateras till 1500-talet f. Kr. Magnus Ottosson har i sin doktorsavhandling från 1969 sammanställt en rad data, som kullkastar Nelson Gluecks uppfattning (se Gilead, Tradition and History, 1969, s. 178ff.). Vi kan sålunda sammanfatta att Transjordanien av allt att döma haft en bofast amoritisk befolkning också efter 1900 f. Kr. och före 1300 f. Kr. Ytterligare utgrävningar i detta område är emellertid ett angeläget önskemål. [36]
F. Egypten vid tiden för uttåget ur Egypten
Det starkaste stödet för den senare dateringen av uttåget ur Egypten erbjuder några historiska data, som vi nu skall belysa. [38]
1. Pitom och Raamses
Dessa båda städer skall enligt 2 Mos. 1:11 ha byggts av de förslavade israeliterna. Kan dessa båda städer identifieras och tiden för deras existens fastställas? Den frågan är av vital betydelse. Vad först Pitom beträffar identifieras den vanligen med Tell er-Retabeh, men identifieringen är osäker. Den äldsta kungliga byggnad som påträffats i Tell er-Retabeh är ett tempel, som säges ha byggts av Rameses II. Om de förslavade israeliterna har byggt detta tempel, kan inte uttåget ha ägt rum före denna tid, d.v.s. före ca 1300 f. Kr. Men också den senare dateringen av uttåget till ca 1280 f. Kr. blir då problematisk, eftersom den slavtjänst som 2 Mos. 1:11 talar om skett minst 80 år före uttåget (se Biblicum 1/73, s. 29). Fäster man avseende vid det bibliska vittnesbördet, får man inte godtyckligt välja vissa uppgifter och vraka andra. Det bibliska vittnesbördet ger inte bara vid handen att hebréerna måste bygga åt farao förrådsstäderna Pitom och Raamses (2 Mos. 1:11), utan också att detta slavarbete tog sin början långt före tiden för uttåget och under en annan farao än uttågets farao (2 Mos. 2:23). [40]
Man hävdar också att det var Rameses II som gav den gamla hyksoshuvudstaden Avaris namnet Pi-Ramesse (»Rameses’ hus»). [41]
Om identifieringen av Pitom är osäker, så är omnämnandet av Raamses av desto större betydelse. Rameses II tycks nämligen vara den förste som gav den gamla hyksoshuvudstaden Avaris namnet Pi-Ramesse (»Rameses’ hus»). Detta är ett starkt argument, oavsett vilken plats som nu svarar emot platsen för det gamla Avaris (kanske det gamla Tanis eller Qantir är platsen för Avaris). [42]
M. Unger, som företräder den tidigare dateringen, menar att namnet Raamses kan vara en modernisering av ett arkaiskt platsnamn, som gjorts av någon senare avskrivare. Men också i 1 Mos. 47:11 förekommer termen Raamses, nämligen i uttrycket »Raamses’ land» som en beteckning på landet Gosen. [43]
Det är emellertid inte otänkbart att namnet Raamses redan använts av hyksoskonungarna långt före den XIX:e dynastin (1320 f. Kr.). Om uttåget ur Egypten skedde 1446 f. Kr. och israeliterna vistades i Egypten i 430 år, kom Jakob och hans söner till Gosen redan 1876 f. Kr. Cirka 150 år senare invaderades Egypten av hyksos (egyptiska heku shoswet, senare uttalat hyku shose = »regenter över främmande länder»). Enligt 2 Mos. 1:8 »uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef», och därmed började förtrycket. Denne nye konung måste ha varit den förste i en kedja av nya härskare, utan anknytning till dem som tidigare behandlat israeliterna väl och låtit dem bo i Gosen. Allt talar för att denne nye konung var en hyksosfurste. Hyksos intog staden Avaris ca 1720 och därmed kunde inte israeliterna få behålla sin fria ställning. Den nya konungen säger enligt 2 Mos. 1:9f.: »Se, Israels barns folk är större och mäktigare än vi. Nu väl, låtom oss gå klokt till väga med dem; eljest kunde de ännu mer föröka sig, och om ett krig så komme på, kunde de förena sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga bort ur landet. Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem så med trälarbeten.» Uttrycket »större och mäktigare än vi» vore en stor överdrift om jämförelsen gällde egyptierna, men helt naturligt om »vi» är lika med hyksos, som var en liten styrande minoritet, regenter över främmande iänder». Om talaren är en hyksos, blir också uttrycket »kunde förena sig med våra fiender» helt förståeligt, ty fienderna var nära till hands, nämligen egyptierna, vars egna härskare höll stånd i södra Egypten och de hade stått i vänskapsförbund med israeliterna för Josefs skull. [44]
Kan då hyksoskonungarna ha använt namnet Raamses? Låt oss i korthet anföra följande. Det är känt att den XIX:e dynastin spårade sina förfäder till hyksos. I linje med detta gjorde denna dynasti den gamla hyksosstaden Avaris till sin norra huvudstad. Vidare byggde Rameses II där ett tempel åt hyksosguden Seth, en gud som hyksos tidigare upptagit från egyptierna. Rameses II:s fader antog också som sitt officiella namn namnet Sethi efter hyksosguden Seth. Också namnet Raamses (egypt. Ra-amessu), som betyder »född av Ra», var ett passande namn för hyksos, ty hyksos vördade såväl guden Ra som guden Seth, vilket omvittnas av att elementet Ra förekommer i skilda personnamn bland hyksos. Liksom den XIX:e dynastin anknöt till hyksos ifråga om huvudstaden och guden Seth, kan också bruket av namnet Raamses för huvudstaden ha skett i anknytning till en benämning som också hyksos använt. Vi vill emellertid betona att detta endast är en möjlighet, inget bevisat faktum. [45]
2. Platsen för den egyptiska huvudstaden
En annan fråga i samband med dateringen av uttåget ur Egypten gäller lokaliseringen av huvudstaden. Under den XVIII:e dynastin (1567-1320), som regerade vid tiden för uttåget enligt den tidigare dateringen, var huvudstaden lokaliserad till Thebe, långt söder om deltat. Men under den XIX:e dynastin (1320-1200), som kommer ifråga enligt den senare dateringen, hade en nordlig huvudstad upprättats, i och med att den gamla hyksoshuvudstaden Avaris ånyo togs i bruk. Eftersom den bibliska berättelsen förutsätter att uttågets farao befann sig nära Gosen, när Mose åter och åter besökte honom i samband med plågorna, bör farao ha haft sitt centrum i norr vid tiden för uttåget och sålunda måste uttåget ha ägt rum under den XIX:e dynastin. [47]
Följande omständigheter hör emellertid också med till bilden, innan definitiva slutsatser dras. Fastän den XVIII:e dynastin hade sin huvudstad i söder, ledde flera av dess faraoner en omfattande verksamhet i norr och t.o.m. residerade där under längre tidsperioder. Det gäller i synnerhet om de båda faraoner, som kommer ifråga i samband med den tidigare dateringen för uttåget, nämligen Tuthmosis III (1504-1450) och hans son Amenophis II (1450-25). [48]
Vad först Tuthmosis III beträffar, utnämnde han en vizier för norra Egypten i Heliopolis vid sidan om vizieren i Thebe. Det kan endast betyda att han hade ovanligt stora intressen i norr. Vidare lät vizieren i norr kalla sig »Heliopolis’ herre» på två röda granitobelisker, som restes i staden. Av en skarabé framgår det att Tuthmosis son Amenophis II föddes i Memphis, alltså i den gamla nordliga huvudstaden. Det är signifikativt, ty åtminstone modern måste ha residerat där ett antal månader, och troligtvis också fadern. Vidare kan nämnas att Tuthmosis III företog omfattande fälttåg mot hetiterna och Mitanniriket långt uppe i norr. Under sexton fälttåg på aderton somrar flyttade han Egyptens gräns t.o.m. till andra sidan Eufrat. Sålunda måste han ha upprätthållit förrådsbaser i norra Egypten för att göra detta möjligt. Dessa fälttåg kunde knappast ha utgått från Thebe långt nere i söder. [49]
Vad Amenophis II beträffar gjordes ett viktigt fynd redan 1887-89 vid Tell Basta, den gamla staden Bubastis. På en röd granitplatta med två graverade paneler framträdde denne farao i gudsdyrkan framför Amon-Ra, »han som bor i Perunefer». Amenophis II hade nämligen som yngling utsetts att tjäna som befälhavare vid Perunefer, ett skeppsvarv nära Memphis, och vi vet att han vistades där ofta. William Hayes skriver om Amenophis II att han »tycks ha upprätthållit en stor administration» i närheten av Perunefer, där inte bara han utan »hans efterträdare tycks ha residerat för en längre tid» (W. C. Hayes, The Scepter of Egypt II, Cambridge 1959, s. 141). Detta understrykes ytterligare av upptäckten av ett tempel, som hans sonson Amenophis III upprättat på samma plats. [50]
Allt detta tyder på att Amenophis II, uttågets farao enligt den tidigare dateringen, förmodligen residerade i norr ca 1446 f. Kr., den tid då Mose uppsökte farao och sade: »Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, att de må hålla högtid åt mig i öknen» (2 Mos. 5:1). [51]
Sammanfattning
För att söka besvara frågan »När ägde uttåget ur Egypten rum?», har vi först låtit det bibliska vittnesbördet komma till tals (se Biblicum 1/73, s. 27ff.). Vi kunde därvid konstatera att den vanliga »sena» dateringen av uttåget till ca 1280 f. Kr. inte kan bringas i harmoni rned bibliska data. De bibliska uppgifterna talar entydigt för att uttåget ägde rum ca 1446 f. Kr. och invandringen i Kanaan sålunda ca 1406 f. Kr. [53]
I två följande artiklar (se Biblicum 4/73, s. 205ff. och här ovan), har vi tagit del av de utombibliska vittnesbörden. Därvid har vi funnit att dessa vittnesbörd inte motsäger de bibliska uppgifterna, så som man ofta har framställt saken. Tvärtom kompletterar i regel de utombibliska vittnesbörden de uppgifter, som Bibeln ger. I flera fall kan emellertid inga säkra slutsatser dras av de utombibliska data som för närvarande är tillgängliga. Några vetenskapliga skäl för en datering av uttåget ur Egypten till någon annan tid än ca 1446 f. Kr. föreligger dock icke. [54]