Att predika i dag

Så lyder titeln på en prästmötesavhandling i Linköpings stift från år 1973. Vid prästmötet i Luleå för några månader sedan gjorde professor Harald Riesenfeld ett uppmärksammat angrepp på denna avhandling. I Svensk Kyrkotidning nr 46/74 utvecklar Riesenfeld sina synpunkter. Därvid påpekas flera viktiga ting, bl.a. att avhandlingen mera uppehåller sig vid » hur det predikas i dag» än vid » vad skall predikas». Men Riesenfeld passar också på att ge gliringar åt vad han kallar »fundamentalismen». Han skriver: [0]

I omvänd proportion till den alltmer förkortade studietiden breder olika avarter ut sig. Fundamentalismen befriar sina anhängare från att brottas med texternas problem. – – – Inte att undra på att slentrian eller olika slag av kvacksalveri som fundamentalism eller nonchalans mot texten grasserar i predikningarna, när de stackars predikanterna konserveras i omedvetenhet om de verkliga problemen och i okunnighet om beprövade vägar att övervinna dem. [1]

Det är tragiskt att en professor skall skriva på detta ytliga sätt. En vetenskaplig huvudregel är att man definierar de termer man använder. Men Riesenfeld klargör aldrig vad han menar med »fundamentalism» utan använder detta tvetydiga skällsord för att misstänkliggöra diverse ting. Det är sant att det finns en viss sorts »fundamentalism», som menar sig stå för en »bokstavlig» tolkning, d.v.s. för en tolkning som verkligen svarar emot vad texten verkligen säger, men som i själva verket inte ger akt på sammanhanget och läser in egna önsketankar i texten. [2]

Men en bibelutläggning, som troget vill bära fram Bibelns egna värderingar och innehåll efter ett noggrant språkligt och historiskt studium av texterna, bör inte misstänkliggöras medelst tvetydiga skällsord. Tvärtom är det ju just bibelkritiken, d.v.s. att människan sätter sig över vad Herren har talat, som berövar församlingarna en rätt predikan. Riesenfeld berör inte med ett ord detta, att förnekandet av Bibelns inspiration, fulla tillförlitlighet och auktoritet, leder till en predikan, där det inte är fråga om »Så säger Herren» utan till en predikan, fylld av mänskliga funderingar och reflektioner. Men endast Guds rena och klara ord kan föda en syndare på nytt och bevara hcnom i en rätt tro. [3]

Problemet kvinnliga präster

Kyrklig Samlings ordförande biskop Giertz har gjort sig känd som en kraftfull motståndare mot kvinnliga präster. I anslutning till Kyrklig Samlings riksmöte i Uddevalla i oktober i år berörde biskop Giertz i Svenska Dagbladet ånyo denna fråga. Han säger där bl.a.: [0]

Om det här med kvinnliga präster är emot Kristi ord, så ger man inte efter bara för att åren går. Och de bibliska argumenten mot kvinnliga präster är så starka att de ständigt på nytt övertygar människor, också unga människor som har alla utsikter att få idel obehag och lidande om de låter sig övertygas. [1]

Bibeln visar klart och tydligt att det offentliga predikoämbetet i församlingen endast kan innehas av därtill »skickade män», d.v.s. sådana som är väl förtrogna med Guds ord, som verkligen både säger klart ja till sanningen och klart nej till lögnen, som inte är nyomvända etc. Aposteln Paulus säger i 1 Tim. 2:12: »Jag tillåter icke en kvinna att lära eller råda över en man» (i grundtexten står inget »andra» efter »lära», inte heller något »sin» framför »man»). Därför får kvinnan väl lära och råda över barn och ungdomar (t.ex. vara söndagsskollärare eller lärare i församlingens skola), men hon kan icke inneha det offentliga predikoämbetet i församlingen. [2]

I en rätt kyrka eller församling måste allt vara inrättat efter Guds ord. Ordningar som strider mot Guds ord får inte förekomma, inte heller att någon lär i strid med Guds ord. [3]

Nu framhåller biskop Giertz: »Med god vilja kan frågan om kvinnliga präster lösas.» Man hade då väntat att Giertz pekat på den enda bibliska lösningen, nämligen att kyrkan blir bibel- och bekännelsetrogen och utesluter ur sin gemenskap alla präster, som försvarar falsk lära och handlar i strid med Guds ord. Men Giertz ser en annan lösning: [4]

Kan då inte de båda övertygelserna existera sida vid sida? – Med god vilja kan de det. Under förutsättning att de, som är motståndare, inte tvingas att handla mot sin övertygelse och att också samvetsklausulen respekteras. Det vill också kyrkoledningen. – – – I biskopsmötet kom vi redan för flera år sedan fram till i mitt tycke vettiga linjer i fråga om samarbete och den hänsyn man måste ta när människor har olika övertygelse, exempelvis i kvinnoprästfrågan. [5]

Skillnaden mellan Giertz’ lära och biblisk tro blir här uppenbar. Bibeln lär att hela kyrkan skall ha samma tro, lära och bekännelse. Den tar avstånd från läropluralism i den kristna församlingen. Giertz lär att olika läror om kvinnliga präster får existera sida vid sida. Lösningen på falsk lära och obibliska·ordningar blir att kyrkan accepterar dem och tar hänsyn till att det finns olika läror. Det har vållat mycken skada, att detta gått under namnet av bibel- och bekännelsetrohet. [6]

I SvD 27/10 stryker Giertz ytterligare under att Kyrklig Samling kämpar för att dess tro, lära och bekännelse också skall få utrymme inom svenska kyrkan, som man inte tänker överge. De som har »kyrkans gamla övertygelse» bör också tolereras inom svenska kyrkan. [7]

Det är denna tolerans mot de bekännelsetrogna som gjort att kyrkan inte har splittrats, fortsatte biskop Giertz. Vårt arbete i kyrklig samling har gått ut på att få vår rätt respekterad och kyrkoledningen har visat att den vill ge oss vår rätt att leva i Svenska kyrkan. Vi har i dag särskild anledning att tacka vår ärkebiskop för hans rakryggade hållning Han har uppträtt som talesman för hela vår kyrka. – – – Utan den tro och arbetsvilja, som nu finns inom den bekännelsetrogna oppositionen skulle kyrkan bli så andligen utarmad att den skulle vissna bort. I själva verket märker man ständigt på nytt att också våra meningsmotståndare inom kyrkan är glada över att vi finns till. [8]

Här blir det alltså klart utsagt, att det är tack vare att sanning och lögn blandas i svenska kyrkan, att också bekännelsetrogna tolereras där, som svenska kyrkan kan verka. Ja, så är det nog,·och det är ohyggligt. Det är alltså tack vare dem som vill vara trogna Bibeln och bekännelsen, som bibelkritik och falsk lära kan spridas i svenska kyrkan till många själars fördärv. De falska lärarna är självklart mycket tacksamma mot de »bekännelsetrogna». De vill ha dem inom sin kyrka för att kunna verka. Annars skulle svenska kyrkan »vissna bort». »Blandsäd» är mera effektivt än rent gift. Därför är man så glad över att de bekännelsetrogna också finns med i samma kyrka. [9]

Men det är inte ett tecken på bibeltrohet att kämpa för en kyrka, som tolererar både sanning och lögn. Det är inte tecken på bibeltrohet att tacka en ärkebiskop, som är positiv till att bekännelsetrogna också får utrymme i kyrkan och som tolererar många falska läror. Men Giertz prisar honom »som talesman för hela vår kyrka», d.v.s. också för de bekännelsetrogna. [10]

Hur länge skall det dröja innan de bekännelsetrogna vaknar upp och inser, att de är lurade, inser att det inte är bibliskt att kämpa för en kyrka med olika läror, för att också få utrymme där. Bibelns lära är ju att endast de bekännelsetrogna har utrymme i en rätt kyrka. [11]

På biblisk grund

I Sverige har vi en evangelisk student- och gymnasiströrelse, som vill stå på biblisk grund, nämligen SESG. Denna rörelse har i höst firat sitt 50-årsjubileum. I Kyrka och Folk 44/74 skriver rörelsens generalsekreterare Torsten Josephsson om jubileet och framhåller bl.a.: [0]

I en tid av nedbrytande liberal teologi gav dessa studentmöten verklig hjälp åt tusenden av ungdomar. I en kritisk tid mötte de en väckande och själavårdande förkunnelse i enlighet med Guds Ord. Därför kallades dessa möten för de positiva studentmötena. SESG och motsvarande rörelser i Norden blev den positiva rörelsen. Trots att SESG ofta har måst säga nej till en liberal och bibelupplösande teologi samt till en läropluralism och en relativiserande moral, har mötena och rörelsen verkligen gett en positiv hjälp. Detta gäller också dagens SESG. [1]

Utan tvekan har SESG betytt mycket för många gymnasister och studenter. Det var en stor nåd att det bibelkritiska studentarbetets dominans successivt kom att brytas av SESG. På den ena skolan efter den andra framträdde kristna föreningar som ville stå på biblisk grund, som frimodigt sa nej till bibelkritiken och hänvisade unga människor till Guds ord såsom tillförlitligt i alla stycken. [2]

Alltjämt finns det många inom SESG som vill bygga på den rätta grunden, nämligen Herren Kristus och hans ord såsom tillförlitligt i alla stycken. Men dessvärre är det inte sant att »dagens SESG» genomgående säger »nej till en liberal och bibelupplösande teologi samt till en läropluralism». Mot slutet av 1960-talet kom rörelsen att försöka hålla sig neutral till en viss bibelkritik och förnekandet av Bibelns ofelbarhet. Därmed började den rätta grunden för SESG:s viktiga arbete att luckras upp. Också sådana lärare som förkastade läran att Bibeln är tillförlitlig i alla stycken anlitades i SESG:s sammanhang. SESG kräver inte längre enhet i läran för kristen samverkan utan idkar viss ekumenisk verksamhet. SESG i Uppsala har för hösten 1974 ett program, som inte vittnar om något nej till »läropluralism». Den 4 okt. talade professor Lars Hartman om »Modern bibelforskning? Kan den hjälpa oss att förstå Bibeln bättre eller ödelägger den tron?» Professor Hartman accepterar den moderna bibelkritiken. Flera av Jesu under förkastas, ibland på ett fromt sätt genom att det hävdas att poängen i berättelsen inte alls är att Jesus gick på vattnet, förvandlade vatten till vin etc. Ett accepterande av modern bibelkritik rekommenderas av Hartman och luthersk bibeltrohet förkastas med skällsordet »fundamentalism». [3]

Den 13 nov. inbjöd SESG i Uppsala till ett föredrag av ärkebiskop Sundby och den 30 nov. till en ekumenisk dag på universitetet Den 2-6/1 1975 är biskop Giertz huvudtalare på SESG:s riksvintermöte etc. [4]

Vi hade innerligt önskat att det vore sant att SESG klart säger nej till en liberal och bibelupplösande teologi samt till läropluralism. Det är nämligen nödvändigt, om inte SESG alldeles skall spåra ur. Jag minns med vilken smärta David Hedegård tvingades ta avstånd från SESG, sedan han en lång följd av år ivrigt arbetat för detta viktiga arbete. Men den som verkligen vill bygga »på biblisk grund» kommer inte förbi Skriftens ord om att alla skall lära ett och detsamma (1 Kor. 1:10, Ef. 4:3ff, 1 Petr. 4:11), att samverkan med falska lärare är synd. Vi vill tillönska jubilaren Guds nåd och hjälp till att vända tillbaka till Bibeln i alla stycken. Då vill också vi stödja SESG och söka befrämja dess arbete. Ty ett bibliskt student- och gymnasistarbete är synnerligen viktigt. [5]

Bibeltrohet – teori eller praktik?

I tidningen Sändebudet med ungdomsvännen 18/74 tar rektorn vid Evangeliska folkhögskolan i Vasa, Ola Österbacka, upp detta aktuella ämne. Vi vill gärna delge våra läsare den viktiga undervisning, som där ges. Vi citerar: [0]

Bibeltrohet kan deklareras. Väl är det om man gör det. Det är tyvärr mycket sällsynt i vår tid med sådana deklarationer. Man kan inte heller mera anse det vara något självklart med bibeltrohet, såsom t.ex. under reformationstiden. [1]

Numera är »bibeltrogen» något av ett skällsord. Men det är ingenting att vara bekymrad för. Det enkla talet om korset har alltid varit en dårskap. »För Herrens ord vi ej må skämmas.» [2]

Men ändå är det relativt lätt att deklarera bibeltrohet jämfört med att vara bibeltrogen i praktiken. Visst är det bra att våga stå bakom en bibeltrogen bekännelse fastän den möts med hån, men vågar vi verkligen dra konsekvenserna av vår bibeltrohet? [3]

Frågan kan tyckas underlig. Det är väl fråga om att tro att Bibeln är Guds ord. Visst är det så. Men det är också något mera. Inte så att vi skulle lägga något till Guds ord, utan så att Guds ord vill få undervisa oss i alla stycken, så att vi är villiga att följa det vart än det bär. [4]

Det är inte lätt att vara trogen mot sin Bibel då den kräver att vi skall avhålla oss från att lyssna till falska lärare och församlingen inbjuder till möten där sådana predikar. Kanske ännu svårare är det att nödgas påpeka för en mycket god vän att djävulens ande verkar i honom, då han i strid med Guds ord vill försöka få en med till dylika samlingar. Det är svårt att anklaga sin broder för att vara en falsk lärare. Det var säkert svårt för Jesus att säga till Petrus, den lärjunge han skulle bygga sin församling på: »Gå bort, Satan!» [5]

Det är svårt att ta avstånd från alla goda vänners uppfattning och i deras ögon verka som fanatiker. Luther erkände: »Det är svårt att tvingas avsöndra sig från så många människors mening och kallas schismatiker.» Det är ingalunda någon enkel sak att stå fast vid sin övertygelse om man får biskop, domkapitel, prästerskap emot sig och blir hånad i tidningspressen. Det är svårt att förbli vid Guds ord när det kräver att vi skall företa oss något som kan få oss att mista vårt arbete, eller när det vi arbetar för kan mista ett viktigt ekonomiskt stöd. Det är mycket lättare att ta världen till hjälp än att lita på Guds ord. [6]

Men är det verkligen så, att Gud skulle kräva sådant? Ja, det behöver vi inte sväva i okunnighet om. Jesus sade: »Jag har inte kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att sonen sätter sig upp mot sin fader, och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder, och envar får sitt eget husfolk till fiender.» (Matt. 10:34-36) [7]

Men nu skall vi väl inte söka en sådan strid? Nej, ingalunda. Men behöver vi söka den? »I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull», säger Jesus (Matt. 10:22). Djävulen sörjer nog för striden, om vi bara håller oss till Gud och hans ord. Blir det lätt och behagligt, och vi får medhåll från alla håll, då har vi att se upp. Då måste vi fråga oss, om vi är så bra överens med djävulen, att han inte längre behöver ansätta oss. [8]

Det hör till djävulens skickliga taktik, att han med hjälp av misstolkade bibelcitat vill föra oss vilse. Det försökte han med redan då han frestade Jesus. Han försökte leda honom i högmod och få honom att använda sig av en för lätt väg. Men av Jesus får vi lära oss hur vi skall bemöta frestaren. Han tillbakavisar honom med Skriften, så att det blir klart att djävulen misstolkat sina citat. [9]

Djävulen använder samma strategi också i dag. Han visar på Bibelns maningar till enhet i tron och till kärleken. Han säger, att vi kristna skall vara eniga och inte döma dem som tänker annorlunda. Vi skall t.o.m. försöka lära oss av dem som har en annan tro. Han får oss att tro, att det är bibliskt att slå sig ihop med andra samfund, för hur kan vi nu veta, att just vi har rätt? Men när man kommer till det att Bibeln skarpt fördömer också den minsta villfarelse, och förbjuder oss att ha umgänge med dem som lär annorlunda, då vill man inte vara med längre. Då har djävulen genom sin farliga bundsförvant i oss, vårt kött och vårt förnuft, fått oss att ta avsteg från Bibeln. [10]

När vi ställs inför utsikten att mista vår vänkrets eller att stöta oss med våra överordnade, om vi följer Bibeln, då kommer också djävulen och letar upp bibelställen. Och så försöker han visa på, hur mycket rikare verksamhetsformer vi har möjlighet till bara vi inte är så »fanatiska». Och så bygger vi hellre vårt liv och vår verksamhet på djävulens löften än på Guds ords rika löften. [11]

Det är en allvarlig sjukdom i våra församlingar, att undervisningen i Guds ord gått så tillbaka att man snart inte mera vet vad som står i Guds ord. Därför kan man inte heller pröva allt inför Guds ord, utan sväljer allt utan kritik. Kommer någon sen och visar Bibelns utsagor, så verkar det främmande, ja rentav stötande. Det är oerhört viktigt, att vi ofta läser Bibeln, och inte hoppar över det som kan bli obehagligt, utan ser efter vad som verkligen står och låter Ordet allena bestämma vårt handlingssätt Vår princip borde vara, att i alla situationer se enbart till Bibelns utsagor och inte snegla åt något annat håll, vare sig mot våra inflytelserika vänner, våra mänskliga auktoriteter, vårt förnuft eller vår känsla. [12]

Vi har alla orsak att be om förlåtelse för vår försumlighet. Och till all lycka säger Ordet, att förlåtelsen inte beror av vår framgång och insikt. Må vi också be om klarsyn, så att vi skulle kunna genomskåda djävulens angrepp och så bevaras vid tro och en gång från denna vacklande värld få komma hem, där inga strider mera finns. [13]

»För Herrens ord vi ej må skämmas,
dess kraft är Guds och icke vår.
Om otrons vågor skola hämmas,
om botas skola Sions sår,
vi måste bringa ordet ut
från folk till folk till tidens slut.» [19]

Jesus i israeliska skolböcker

Under ovanstående rubrik står att läsa i Ordet og Israel 7/74 bl.a. följande: [0]

Judarnas hållning till Jesus är ständigt ett kontroversiellt tema i Israel. Emellertid framträder i allt högre grad en tendens att »taga tillbaka honom» till sitt eget folk och återuppliva honom som den jude han var. I Lutherische Monatshefte (8/74) har Pinhas E. Lapide presenterat några resultat av en undersökning av 10 läroböcker i »Judisk historia», som i dag används i de israeliska skolorna på olika nivåer. [1]

Omfångsmässigt varierar berättelserna om Jesus från två rader till fyra sidor. Endast de läroböcker som används i de mest ortodoxa skolorna (dessa har 24.000 elever), utelämnar Jesus helt och hållet. Ett genomgående drag i böckerna är, att de alla gör en skarp åtskillnad mellan Jesus och den senare kyrkan. Sju av de undersökta böckerna skiljer också mellan nazareen Jesus och den jesuanska urförsamlingen. I dessa böcker betonar man också genomgående hur Jesus var präglad av sin tids religiösa strömningar, hans Tora-bundna uppdrag och den nära förbindelsen mellan Jesu budskap och den heliga Skrift. [2]

Utan undantag blir Paulus framställd som kyrkans grundare och den, som på allvar rev loss »Jesusrörelsen» från dess judiska förankring. [3]

Jesus framställs huvudsakligen som en produkt av tidens messianska förväntningar, och kretsen omkring honom utgör en av de många judisk-messianska sekterna. I en av böckerna heter det: [4]

»En sådan messiansk sekt utgjorde upphovet till den senare kristna religionen. Sektens anhängare trodde på en Messias, som hette Jeshua. Han uppträdde i Israel, blev tillfångatagen och korsfäst av romarna… [5]

Messiasförväntan var på den tiden kraftigt utbredd bland människorna, och det var därför inte underligt, att det fanns judar, som trodde, att Messias redan hade kommit.» [6]

Bara en av de undersökta böckerna skriver, att Jesus själv trodde, att han var Messias. De flesta av böckerna framställer Jesu messianitet som en produkt av hans anhängare. Några böcker nämner överhuvudtaget inte denna sak. [7]

Sex av böckerna behandlar Jesu barndomshistoria Man skiljer här mellan »fakta» och »senare legender». Till legenderna räknas jungfrufödelsen, barnamordet i Betlehem och Jesu davidiska härstamning. Dessa »myter» är av hednisk härkomst, de trängde in i den Jesus-tro som uppstod i »paulinismens» kölvatten och var nödvändig, för att den nya religionen skulle kunna anpassas till hedningarnas avgudadyrkan. [8]

Vi tackar för denna intressanta redovisning. Det är viktigt att man inte glömmer bort, vilken anstöt Herren Jesus är för de judar, som inte mottagit honom som Guds evige Son och världens Frälsare. Blindheten är stor. »Allt intill denna dag ligger, då Moses läses, ett täckelse över deras hjärta. Men när de omvänder sig till Herren, varder täckelset borttaget» (2 Kor. 3:15-16). Må vi predika evangelium rent och klart »för allt skapat» (Mark. 16:15). [9]