Av Sten Johansson

Den bibliska läran är en värdefull skatt, som Gud har givit åt sin församling med uppdraget att troget bevara och förvalta den. Men då den ständigt angrips från olika håll, måste de kristna, och i synnerhet församlingens lärare, med Ordets vapen strida mot de många angreppen från villolärarna. Detta är en nödvändig strid, ty Guds Ord säger: »En biskop… bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem som säga emot. Ty många finnas som icke vilja veta av någon myndighet» (Tit. 1:9-10). [0]

Men denna strid föres endast med Ordet: »Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen. Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad» (2 Kor. 10:4-5). Somliga kristna kan emellertid inte förstå, varför sådana strider skall vara nödvändiga. De bör då ge akt på, hur profeterna, apostlarna och Jesus själv, samtidigt som de uppbyggde församlingen med den sunda läran, också med kraft vederlade alla motståndare och falska profeter, som på någon punkt förvanskade Guds Ord. [1]

Alltså måste de kristna strida för att bevara den himmelska sanningen. Men de skall aldrig strida med köttsliga vapen eller om jordiska ting, utan där hellre ge efter för en oförrätt. Men Guds Ords lära måste till varje pris bevaras ren i den kristna kyrkan. [2]

Luther säger i stora galaterbrevskommentaren: »Vi må då gärna låta dem upphöja endräkten och den kristliga kärleken; vi däremot vilja upphöja Ordets majestät och tron. Kärleken kan någon gång utan fara försummas, men icke så Ordet och tron. Det tillhör kärleken att fördraga allt och giva vika för alla. Tron däremot bör alls intet fördraga och för alls ingen giva vika… Förnekar du alltså Gud i en enda artikel, så har du förnekat honom i alla, emedan Gud icke låter dela sig i många artiklar, utan är hel och hållen i varje särskild och blott en enda i dem alla» (kap. 5, v. 9). [3]

Nu säger man i den aktuella striden om rättfärdiggörelseläran, att Kristi vänner inte bör strida om en så viktig sak, utan vara ense och inte splittra den gemensamma fronten genom onödiga ordstrider. Men frågan är, om man verkligen är ense i läran om rättfärdiggörelsen. Orsaken till den strid, som blossat upp kring Biblicum och frågan om världens rättfärdiggörelse var ju, att Biblicums lära från flera håll, bl.a. från professor C. F. Wislöff i Norge, angreps som obiblisk. Biblicum anser, att Rom, 5:18 lär en rättfärdiggörelse genom Kristi död för alla människor, medan professor Wislöff och andra menar, att rättfärdiggörelsen som här omtalas inte gäller alla. Frågan är alltså inte, vilken terminologi, som är den lämpliga när man beskriver Kristi verk på korset och människans tillägnande av detta i tro, utan frågan är vad Bibeln lär, vad som verkligen står skrivet. I Biblicums bok om rättfärdiggörelsen tas sådana ställen som Rom. 5:18-19 upp till utförlig exegetisk behandling, och det är nu motståndarnas sak att visa, att Biblicums lära är obiblisk. Ty det är Bibelns klara ord, och inte någonting annat, som i denna fråga är avgörande. [4]

Det är självklart, att det är fråga om en verklig läroskilinad, när den ena parten säger, att Rom. 5:18 lär hela världens rättfärdiggörelse, medan den andra förnekar detta. Biblisk enighet kan då endast åstadkommas genom att man blir enig om, vad Bibeln verkligen lär. Men att överskyla skillnaden genom att säga, att det bara är en strid om ord, skapar bara större förvirring. Så försökte man också göra i den arianska striden i fornkyrkan, när man sade, att striden endast gäller frågan om man skulle använda ordet homoousios ( = av samma väsen) eller homoiousios ( = av liknande väsen) när det gällde att beskriva förhållandet mellan Fadern och Sonen. Det gäller ju bara terminologi, sade man. Varför strida om ett enda litet »i»? Men i verkligheten gällde saken frågan om Kristus var sann Gud eller inte! Vi menar, att den sak det nu gäller i rättfärdiggörelseläran är en verklig huvudfråga för den kristna kyrkan. Det är inte bara en strid om ord, utan en strid där det djupast sett gäller att bevara evangelium rent och klart. Denna strid är inte onödig, utan högst nödvandig för människors salighets skull. Här får man inte ta några kyrkopolitiska hänsyn, utan vi är ålagda att föra fram den klara, bibliska läran i tid och otid. Så ligger hela saken i Guds hand. [5]

Nu säger somliga, att Biblicum tappar bort läran om tron och omvändelsen. Men var och en som studerar vår skrift om rättfärdiggörelsen finner, att så inte är fallet. Tvärtom betonas starkt, att människan endast kan mottaga syndernas förlåtelse genom tron. Men många tycks mena, att Kristi försoningsverk på korset inte innebar, att hela världens synd verkligen är förlåten. Man säger att försoningen visserligen gällde alla människor, men att synden först blir förlåten när man tror. Men detta är att inskränka vad Bibeln menar med försoning. I 2 Kor. 5:19 står det klart, att försoningen av hela världen innebär att »Gud icke tillräknar människorna deras synder». Att Gud icke tillräknar synden är detsamma som att han förlåter den. Genom att Kristus uppfyllde lagen fullkomligt i alla människors ställe, och genom att han led straffet för hela mänsklighetens synd, så har han därmed åstadkommit en fullkomlig försoning. Alla människor har verkligen del i Kristi fullkomliga laguppfyllelse, och alla människors synder är borttagna och kastade i havets djup. »En har dött för alla, och därför hava alla dött» (2 Kor. 5:14). [6]

Detta är den objektiva försoningen eller rättfärdiggörelsen. Vi har inte rätt att ifrågasätta den, då den läres klart i flera bibelställen, t.ex. Rom. 4:25, 5:18-19, 2 Kor. 5:19. Striden gäller här inte vilken terminologivi använder i den kristna dogmatiken, utan att själva saken framställs rätt. Det allvarliga är, att de som inte vill veta av talet om världens rättfärdiggörelse med nödvändighet måste hamna i en felaktig uppfattning av försoningen. Ty om försoningen inte innebär, att hela världens synder är övertäckta och förlåtna och att Gud ser hela människosläktet rent och rättfärdigt på grund av Kristi verk, så är det inte längre fråga om den bibliska försoningen. [7]

Det är också nödvändigt att ha en rätt uppfattning av försoningen på korset för att förstå vad tron är. Avgörande är här, att man inte på något sätt gör tron till en gärning. Tron är ingenting som människan presterar, utan en fri gåva av Gud (Ef. 2:8-9). Det är alltså inte så, att Gud genom Kristi försoningsverk på korset har utfört 99 % av vår frälsning, och att tron sedan är den återstående procenten som fordras för att människan skall få sina synder förlåtna. Nej, försoningsverket innebär, att allting är färdigt till 100 %. Detta förkunnas i evangelium, som är budskapet: »Alla dina synder är förlåtna för Kristi skull!» När en människa som är förkrossad av lagen hör detta budskap får hon nytt hopp. Men om det funnes något villkor i evangelium, skulle en fattig syndare aldrig kunna få någon frälsningsvisshet. Den kan syndaren endast få, om det står klart för honom, att syndaförlåtelsen endast beror på Kristus och inte till någon del på honom själv. [8]

För förnuftet är detta en anstötlig lära, men så kallas den också i Skriften för en dårskap. Förnuftet säger genast: om hela världens synder redan är förlåtna, måste ju alla människor bli saliga. Detta är en felaktig slutsats. Skriften lär ju klart och tydligt, att endast den som tror blir salig. Den som i otro förkastar evangelium förblir under Guds vrede och hamnar i helvetet om han dör oomvänd. Ja, men Biblicum säger ju, att alla människors synder är förlåtna, invänder någon. Kommer man då till helvetet med förlåtna synder? [9]

Svaret på denna fråga är: Genom Kristi försoning på korset är verkligen hela världens synder förlåtna. Ingen som går förlorad kan säga, att han gjorde det därför att det fattades någonting i Kristi verk. Det gällde också honom. Även hans synder blev förlåtna på korset. Men därför att han inte trodde det, därför att han i otro vände Gud ryggen, blir han fördömd. Det är helt och hållet hans eget fel. [10]

Men när någon kommer till tro, har han ingenting att berömma sig av. Att somliga människor tar emot evangelium beror inte på, att de strävar emot Guds Ande mindre än andra eller att de »låter sig dragas». Nej, tron är en Guds gåva, som skänkes människan genom evangelium trots hennes totala syndafördärv, trots hennes motstånd mot Guds Ande. Det är på denna punkt det idag ofta råder oklarhet när det gäller tron och rättfärdiggörelsen. Man menar att Gud rättfärdiggör människan därför att hon tror, på grund av hennes tro. Men då vore ju tron en god gärning. Istället är det så, att Gud rättfärdiggör den ogudaktige endast för Kristi skull. Men denna rättfärdiggörelse skapas inte fram i det ögonblick människan kommer till tro, utan den finns där redan innan. Den åstadkoms när Kristus dog på korset, och den gäller för alla människor. Men först när en människa genom evangelium får höra talas om den och kommer till tro på den, har hon personlig nytta och välsignelse av den. [11]

Det är som när en blind människas ögon plötsligt öppnas genom ett under. Hon får då syn på ljuset och kan personligen glädja sig över det. Men ljuset skapas inte fram i det ögonblick hennes ögon öppnas, utan fanns där förut. Man kan också använda bilden av en staty, som avtäcks. Den fanns där redan förut, men ingen såg den. Så lär också Skriften, att den rättfärdighet som gäller inför Gud uppenbaras (ordagrant: apokaly’ptetai = avtäcks) i evangelium, av tro till tro (Rom. 1:17). [12]

Detta kommer också tydligt fram i den bibliska läran om avlösningen. I motsats till den romerska kyrkan har den lutherska alltid lärt, att avlösningen skall vara ovillkorlig. Det är en direkt tillsägelse av syndernas förlåtelse i kraft av Kristi ord och befallning. Luther anbefaller i lilla katekesen följande ordning: »Tror du, att min förlåtelse är Guds förlåtelse? – Ja. – Ske dig som du tror. Och i kraft av vår Herres Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, amen.» [13]

Förlåtelsen sker här inte på grund av syndarens bekännelse eller på grund av hans mer eller mindre starka tro. Nej, den uttalas enbart på grund av vad Kristus har gjort och enligt hans befallning (Joh. 20:23). Det är en verklig förlåtelse, som gäller var och en som hör ordet. Den gäller även för skrymtare och ogudaktiga, fastän de på grund av sin otro går miste om förlåtelsens välsignelse. En annan sak är, att avlösningen inte bör utdelas till var och en utan åtskillnad. Församlingen har av Kristus fått både binde- och lösenyckeln (Matt. 16:19). Om därför någon visar tecken på uppenbar obotfärdighet, skall han inte få höra evangeliets ovillkorliga avlösning, utan istället lagens stränga ord. Men lägg märke till att det måste vara fråga om uppenbar obotfärdighet, t.ex. när en människa försvarar och hyllar sådant, som uppenbart strider mot Guds ord. Men om så inte är fallet, skall den ovillkorliga avlösningen ges till var och en som begär den, utan att prästen försöker rannsaka hjärtan och njurar, ty det kan endast Gud göra. Det kan då hända, att det bland dem som får avlösningen också finns hycklare, som saknar hjärtats tro. Men förlåtelsen gäller också dem utan villkor, fastän deras otro gör, att de förblir under Guds vrede. [14]

De romerska katolikerna däremot gör avlösningen villkorlig. Samma lära kom också in i pietismen under 1700-talet. Man menade att avlösningen inte var en verklig avlösning för den som inte hade en verkligt levande tro, eller för den som inte hade gått igenom en verklig botkamp. Det är just detta, som striden gäller även idag. Är evangelium en verklig tillsägelse av syndernas förlåtelse för alla som hör evangelium, i kraft av Jesu fullkomliga verk på korset, eller är det så att evangelium är budskapet om en möjlighet till förlåtelse, som blir en verklighet endast om man blir rätt omvänd och tror? Det bibliska svaret är, att evangelium i alla dess former, såväl i ordet, avlösningen, dopet och nattvarden, är en ovillkorlig tillsägelse av syndernas förlåtelse för alla som hör evangelium. Ty evangelium är budskapet om Kristi rattfärdighet utanför oss som gäller för alla människor. [15]

Men så snart man sagt detta måste det sägas, att endast den som genom evangelium blir rätt omvänd och förd till tro på Kristus har personlig del och välsignelse av syndaförlåtelsen. Men man får inte blanda samman frågan om syndaförlåtelsens grund och verklighet med frågan om hur man personligen blir delaktig av dess välsignelse. Det sistnämnda kan endast ske genom tron. Detta lärs klart i många bibelställen, t.ex. Apg. 10:43: »Var och en som tror, skall få syndernas förlåtelse», Och Apg. 3:19: »Omvänden eder så att edra synder bliva utplånade» Men dessa bibelställen innebär inte, att förlåtelsen framskapas i det ögonblick syndaren kommer till tro. Istället är det så, att när syndaren får höra budskapet om att hans synder redan är förlåtna, så kommer han till tro, och det kan då med rätta sägas att hans synder i samma ögonblick blir förlåtna. [16]

Likaså kan Skriften säga, att människan blir försonad i det ögonblick hon kommer till tro (jfr 2 Kor. 5:20) eller att hon blir rättfärdiggjord (Rom. 3:24). En djup hemlighet ligger i detta, och det är av allra största vikt för en kristen att rätt förstå sambandet mellan Kristi verk på korset och trons tillägnande av detta verk. På korset försonade Gud hela världen, och det kan också uttryckas så att han frikände, förlät eller rättfärdiggjorde hela världen. I och genom nådemedlen, ordet och sakramenten, förkunnas och framräcks denna försoning, förlåtelse eller rättfärdiggörelse, och det är då verkligen Gud själv som personligen tillsäger var och en som hör evangelium syndernas förlåtelse. Den människa som genom den helige Andes verk förs till tro, mottager därmed den färdiga försoningen, förlåtelsen eller rättfärdiggörelsen, vilket vanligen uttrycks så att människan blir försonad får förlåtelse, blir rättfärdiggjord genom tron. [17]

Nu säger man, att det hela bara är en strid om ord. Förre domprosten Danell har i Nya Väktaren flera gånger framfört denna åsikt. Och vore det bara en fråga om vilken terminologi, som är den lämpligaste, så vore det inte mycket att strida om. Men vad saken gäller är någonting mycket högre och viktigare. Det gäller frågan om vad evangelium till sin innersta kärna är. Är evangelium budskapet »du är fri», eller är det endast det villkorliga »du har en möjlighet att bli fri»? Biblicum hävdar att hela kyrkans existens står och faller med svaret på denna fråga. Om evangelium görs villkorligt, så har man därmccl blandat in lag i evangeliet, och gjort hela frälsningen oviss. Därmed förklaras också försoningen för otillräcklig och ofullkomlig, hur mycket man än påstår motsatsen. Slutligen görs tron med nödvändighet till en gärning, ty den bibliska uppfattningen av tron förutsätter att syndaförlåtelsen är färdig och meddelas genom evangelium. [18]

Danell skapar stor förvirring, när han å ena sidan påstår att det hela är en strid om ord, men å andra sidan i samma nummer av Nya Väktaren (nr 8/74) tar in en nära åtta (!) sidor lång artikel av signaturen A. N., där den objektiva rättfärdiggörelseläran angrips. Hela artikeln är oklar och förvirrande, och man kan inte hjälpa misstanken att den skrivits just för att förvirra begreppen. A. N. talar aldrig om vad han själv anser vara den bibliska läran, utan anför en rad motstridande lärouppfattningar från kyrkohistorien utan att själv ta ställning. Vi uppmanar A. N. att träda fram med sitt namn och offentligt deklarera sin tro och lära. Att på detta smygande sätt söka förvilla människor är fegt och ovärdigt. [19]

För att ingen skall vilseledas på grund av A.N.:s oklarheter, kommer Biblicum i ett följande nummer att ta upp nämnda artikel till närmare granskning. [20]

Överhuvud taget tycks osäkerheten i fråga om rättfärdiggörelsen till stor del bero på oklarhet i fråga om skillnaden mellan lag och evangelium. Rättfärdiggörelsen blir obegriplig för den, som ännu har lagen rådande i sitt hjärta. Han kommer då att anse en rätt, biblisk evangelieförkunnelse såsom »hyperevangelisk». Men så har det alltid varit, alltsedan Paulus anklagades för att vara alltför evangelisk, så att man till och med menade att han lärde, att man skulle »göra vad ont är, för att gott måtte komma därav» (Rom. 3:8). [21]

Många uppriktiga kristna har kanske blivit oroliga och förvirrade i samband med stridigheterna om rättfärdiggörelseläran. Som en hjälp för dessa att komma till klarhet vill vi förutom den heliga Skrift varmt rekommendera Luthers stora galaterbrevskommentar. Dessutom anbefalls Biblicums nämnda skrift om rättfärdiggörelsen till ingående studium. [22]