Den 4 sept. 1972 talade prof. Siegbert W. Becker över detta ämne på Teologiska fakulteten i Uppsala, Här nedan följer ett fritt referat av föredraget, som hölls utan manuskript. [0]

Jag vet inte hur ni studerar teologi eller hur man väntar sig att ni ska studera teologi. I Amerika kan man studera teologi på olika sätt. Det har jag erfarenhet av. Jag tog min första akademiska examen vid Concordia Seminary i St. Louis, som vid den tiden var ett konservativt lutherskt seminarium. Det var faktiskt ett av de mest konservativa seminarierna i hela världen, och mina lärare accepterade alla utan undantag Bibeln som Guds verbalt inspirerade och ofelbara ord. Senare studerade jag vid Divinity School i Shicago, där man tillämpade en metod som var så vitt skild från den vid Concordia som man någonsin kan komma. Förmodligen ett av de liberalaste universiteten i USA. För närvarande är jag professor vid Wisconsinsynodens prästseminarium i Mequon. Jag ska nu tala om för er vad vi inom Wisconsinsynoden menar med att studera teologi. Enligt min mening är detta det enda rätta sättet att studera teologi. [1]

Teologi och inte antropologi

Det första jag vill stryka under är att teologi ska vara teologi och inte antropologi. Teologi bör handla om Gud och inte om människor. Man ska koncentrera studiet kring vad Gud har uppenbarat om sig själv och inte vad människor har sagt om Gud. Jag är fullt medveten om att denna metod inte accepteras överallt, men jag tror Guds ord när det säger att människan av sig själv inte har någon möjlighet att förstå Gud. Om en människa vill förstå någonting om Gud över huvud taget, måste denna kunskap ges henne från Gud själv. Gud har förvisso till en viss grad uppenbarat sig i naturen, men fullständigt har han bara uppenbarat sig i den heliga Skrift. Ett av de grundläggande ställena i det här sammanhanget är 1 Kor. 2. Här säger aposteln Paulus att denna världens vise inte har känt Gud. Guds visdom är dold för människan. »Vad intet öga har sett och intet öra har hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom.» Om nu aposteln Paulus har rätt, vilket jag är helt övertygad om, då blir konsekvensen, att vi inte kan vänta oss att finna någon exakt kunskap om Gud någon annanstans än i den heliga Skrift. [3]

I dag har det teologiska studiet blivit främst ett studium av böcker om vad människor anser om Gud. Om man vill göra en teolog verkligt generad idag, behöver man bara nämna en bok i teologi som han inte råkar ha läst. Man känner väl till vad Bultmann säger och Barth och Brunner och Baillie och Pannenberg o.s.v. Och dock, sida vid sida med denna kunskap, visar man en stor okunnighet om vad Bibeln säger. Är det inte okunnighet, så är det otro. En sak som blir uppenbar om man går igenom den litteratur som omnämns i kurslistor i dag är att alla bra böcker saknas. Bara sådana böcker som är fientliga mot Bibelns egna anspråk om sig själv är upptagna. jag tror vi har ett bra exempel på detta i boken »Kerygma och myt». Man menar att denna bok ska ge en bild av diskussionen mellan Bultmann och hans kritiker. En av de framträdande kritikerna av Bultmanns teologi var Hermann Sasse. Men i förordet säger man, att man medvetet utelämnat Sasses kritik, eftersom man inte kunde acceptera den. Sasse var den ende av kritikerna som angrep själva kärnan i Bultmanns teologi. Han förkastade Bultmanns teologi som hedendom och ett otrons påfund. Och ändå, när man nu publicerade en bok som skulle återge diskussionen mellan Bultmann och hans kritiker, utelämnade man Sasse helt enkelt. Detta är typiskt för mycken modern teologi. De böcker som försvarar den undervisning som Bibeln själv ger om sig själv läggs helt enkelt åt sidan. [4]

En rätt teologi är biblisk teologi

Jag och alla lärare vid Wisconsinsynoden tror att Bibeln är Guds verbalinspirerade ord. Vi tror att alla ord i Bibeln är Guds ord. Vi tror att alla dessa ord är Guds ord i den meningen att Gud har givit dem till människor. Och vi tror att eftersom de är Guds ord är de fullständigt sanna och pålitliga i allt vad de säger. Därför tror vi också, att vi i Bibeln har Guds eget ord om sig själv. Vi tror att Bibeln är det enda ställe där vi kan finna tillförlitliga ord om Gud. Följaktligen måste en rätt teologi, som gör skäl för namnet, vara biblisk. Av detta följer naturligtvis också som en förutsättning för ett rätt teologiskt studium att man känner Bibelns grundspråk. Vid vårt seminarium är detta ett av kraven för inträde. Man måste kunna läsa Bibeln på hebreiska och grekiska för att kunna sätta igång sitt studium. Så är det inte på alla ställen i Amerika. [6]

1948 gjorde jag förberedelser för att fortsätta min teologiska forskning. Jag åkte till ett av de ledande universiteten i Chicagoområdet, nämligen Garrath Biblical Institute, som hör samman med Northwestern University. Där talade jag med dekanus och frågade om han trodde det var möjligt att gå vidare i min forskning med ett doktorsprogram i hebreiska och grekiska. Han sa att det säkert skulle gå bra, han ville bara först se mina meriter. Jag sände över dem till honom och när jag träffade honom härnäst sa han att han var mycket ledsen att det inte skulle gå att ordna något doktorsprogram i grekiska och hebreiska, därför att jag redan hade läst mycket mer än vad som fordrades för deras doktorsgrad. Han föreslog att de skulle ordna en doktorskurs i sociologi i stället och så skulle jag genom att läsa sociologi kunna bli doktor i teologi. [7]

Nu är inte detta ett isolerat exempel. De flesta teologerna i Amerika bryr sig inte om grundspråken. Anledningen är ju den att Bibeln inte är primär och grundläggande för dem. Martin Luther menade att det för en teolog var helt grundläggande att känna grundspråken. Lika allvarligt som evangeliet är, lika allvarligt måste vi ta det med grundspråken, framhöll han. Han sa att i själva språket har vi skattkistan där juvelerna finns. [8]

Ödmjukhet och fruktan

Sedan man har trängt in i Bibelns grundspråk, bör man närma sig Bibeln så som Mose närmade sig den brinnande busken. Ni kommer ihåg, att när Mose fick se denna underbara syn, hörde han en röst från busken som sa: »Drag dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark.» När man träder in på Skriftens område, bör man också ta av sig skorna. Det är så många i dag som inte är rädda för att handskas med Bibeln med smutsiga fingrar. Men om det är sant att Bibeln är Guds ord och om vi accepterar detta påstående på det sätt som Bibeln menar det, måste man inse att vi har rätt när vi säger att Bibeln är en helig skrift. Och ingen teolog, värdig det namnet, bör närma sig den med mindre än respektfylld fruktan. Han bör ta allt som Bibeln säger mycket allvarligt. Han bör acceptera allt vad Bibeln säger i lydnad. Han bör komma ihåg att Bibeln är ofelbar. Därför bör han alltid studera Bibeln med en barnslig tro. Om han stöter på saker som han inte förstår, bör han ge uttryck åt samma ande som Luther hade när han sa: »Nu lyfter jag på hatten och går förbi.» Vi bör lyssna, medvetna om att det är Gud som talar. Jag menar att för en sann teolog är detta en grundläggande och helt nödvändig hållning. [10]

Inte enbart en akademisk övning

En annan absolut nödvändig sak som en teolog måste tänka på är att han inte ska studera teologi enbart som en akademisk övning. Vid vårt seminarium anser vi att det teologiska studiet först och främst är en förberedelse för prästämbetet. Alla våra studenter förbereder sig för att bli pastorer i våra församlingar. Och en av de oskrivna regler som vi följer när vi bygger upp vår fakultet är att varenda professor vid fakulteten måste ha praktisk erfarenhet av prästämbetet, innan han kallas att undervisa vid fakulteten. I vår krets ogillar vi att man studerar enbart för att bli professor i teologi, därför att vi menar att syftet med att studera teologi är att hjälpa människor att bli visa till frälsning. Därför menar vi att männen ska komma ihåg att de förbereder sig på att hjälpa människor till himmelen. Det var ju det som var avsikten med att vi fick Bibeln. Evangelisten Johannes säger ju i sitt näst sista kapitel: »Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro, att Jesus är Messias, Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i hans namn.» Det kan inte finnas något större privilegium som en människa kan få i denna värld än att få hjälpa människor finna vägen till det eviga livet. Det är den största skatt som någon människa kan finna och vinna och denna skatt borde en kristen pastor vara angelägen att dela med människorna. Därför att vi tror att denna skatt kan vinnas enbart genom Bibeln, menar vi att Bibeln alltid måste stå i centrum för alla våra ansträngningar. [12]

Något personligt som gäller liv och död

Men innan en teolog tänker på vad han ska göra för andra, är det en fråga han alltid måste ställa sig själv, oberoende av vilken disciplin inom teologin han sysslar med. Närhelst han slår upp något ställe i Bibeln bör han först av allt fråga sig: »Vad betyder detta för mig? Vad har det här för konsekvenser för min själ? Hur hjälper det här mig att se min synd? Hur hjälper detta mig att bli övertygad om att jag är en förtappad och fördömd själ? Hur kan detta hjälpa mig att få full förvissning om, att jag har full förlåtelse genom Kristus? Hur kan detta hjälpa mig att uttrycka min kärlek till denne Frälsare, som har utgjutit sitt blod för att jag skulle få mina synders förlåtelse?» Det är detta jag menar, när jag säger, att det teologiska studiet inte bara får bli en akademisk övning. Det måste alltid bli fråga om något personligt, som gäller liv och död. Det är alltid en fråga om himmel eller helvete, en fråga om Gud eller djävulen, om förtappelse eller frälsning. Detta måste vi komma ihåg som något grundläggande. Och därför bör en professor i teologi inte bara vara en akademiker. Föreläsaren vid en teologisk fakultet ska inte uppföra sig annorlunda i katedern än han gör i predikstolen. En professor i teologi bör bekänna den kristna tron. Varje föreläsning han ger bör ge uttryck för vad han menar i sitt eget hjärta, en trosbekännelse. Och hans syfte ska alltid vara att studenterna som lyssnar ska komma till tro. [14]

Vid Wisconsinsynoden tillämpar vi inte någon objektiv metod vid den teologiska undervisningen. Vår undervisning är grundligt subjektiv, och vi väntar att våra studenter ska ha en subjektiv hållning till det teologiska ämnet. Vi lägger inte fram en rad alternativ, där de kan välja vad de vill. Det enda val som en student har vid vårt seminarium är att stanna eller att gå. Om han inte gillar den teologi som vi presenterar för honom, har han full frihet att gå till något annat universitet. Det finns, dom som säger att en sådan hållning inte är luthersk. De säger att Luther trodde på frihet när det gäller religionen. Men inget kan vara längre bort från sanningen. Luther trodde endast på ett fullkomligt underordnande under Ordet. Ett av de starkaste uttrycken för denna hållning kan vi finna i de s.k. »visitationsartiklarna». Visitationsartiklarna skrevs för att hjälpa dem som sändes ut för att visitera kyrkorna i Saxen. En av grundreglerna var följande: »Ingen pastor bör tvingas att tro som kurfursten tror. Men om man träffar på någon som inte tror som kurfursten tror, har han full frihet att emigrera.» Det är alltså fullt klart att Luther inte intog en hållning som svarar mot fullständig frihet. Han satte sig upp emot den romersk-katolska kyrkans auktoritet, inte därför att han motsatte sig auktoritet, utan därför att han trodde att den romersk-katolska kyrkans auktoritet var en antikristlig auktoritet, som man inte borde lyda. Och om någon tror att Luther är en föregångare till dem som i våra dagar sätter sig upp mot auktoriteter, vill jag föreslå att ni läser vad Luther sa om mördare, tjuvar etc. Jag vet att den hållning Luther intog inte är populär i dag, men jag är övertygad om Luther hade fullkomligt rätt i den teologiska hållning han intog. [15]

Intellektuell ohederlighet

När vi nu intar en sådan hållning, anklagas vi ofta för att vara intellektuellt ohederliga. När jag studerade vid Northern Baptist University i Chicago försvarade jag ofta vår lutherska hållning. Jag fick då ofta höra att jag kunde väl ändå inte tro på vad jag sa, ty ingen intelligent varelse kan tro något sådant. De sa att den enda anledningen till att du säger det du säger är att du är bunden till de lutherska bekännelseskrifterna och därför måste säga det. Mitt enda svar på det är följande: »Tror du ärligt att jag är en ohederlig hycklare?» [17]

Förra året höll jag inledningspredikan på skolårets första dag vid Wisconsin Lutheran Seminary. Predikotexten var: »Jag är ett sändebud i bojor», »Men Guds ord är inte bundet.» Det ämne jag tog upp gällde akademisk frihet. Jag sa att jag är bunden vid de lutherska bekännelseskrifterna och vid min kyrkas bekännelse, men jag känner mig helt fri. Om ledarna i min kyrka och tjänstemännen vid mitt seminarium skulle komma till mig i morgon och säga till mig att från och med nu är du fri att säga precis vad du vill i klassrummet, känner jag inte till en enda sak som jag skulle vilja säga annorlunda i morgon. Jag tror att den helige Ande måste göra ett under i en människas hjärta för att få till stånd en sådan situation, men jag tror att den helige Ande kan bringa en hel kyrka och en hel fakultet till en sådan enighet. Och när människor säger att den enda möjligheten att få till stånd en sådan enighet i en kyrka är att tvinga fram den, svarar jag: jag känner inte till några hycklare bland våra pastorer, utan jag måste acceptera deras bekännelse som ärlig. Jag tror inte att de är tvingade av någon yttre förhållningsorder att säga just vad de säger. Jag tror inte att man kan upprätthålla enighet i en kyrka med detta slag av påtryckning. Kanske man kan lyckas för en kortare tid, men till slut kommer trycket att bli så stort att locket flyger i luften. [18]

Jag lever inte med den illusionen att läget i vår kyrka kommer att förbli oförändrat alltid, men som läget är i dag har vi den form av enighet som är nödvändig. Det är viktigt, ja, helt nödvändigt att en teolog är intellektuellt hederlig. Vi säger därför till studenterna inte bara vad vi menar vara den rätta sanningen och att vi väntar att de ska lära på samma sätt ute i församlingarna. Vi säger också till dem att oärliga människor straffas av Gud. Vi säger till dem att om de inte med gott samvete kan säga ja till de lutherska bekännelseskrifterna, ska de inte hyckla och låtsas som de gör det. [19]

Det sägs ofta att den som tror att Bibeln är alltigenom ofelbar, han kan inte vara intellektuellt hederlig. Jag har läst sådana påståenden även i svenska kristna tidningar. Vi läser samma sak i Amerika. Jag vet att jag tror på Skriftens ofelbarhet och jag är inte medveten om hyckleri när jag säger det. Jag vet också att alla mina kollegor vid vårt universitet tror på Skriftens ofelbarhet och jag tror inte att någon av dem är intellektuellt ohederlig. Denna anklagelse om intellektuell ohederlighet riktas inte bara mot fromma bibeltroende. Det finns många teologer i dag som tror på evolutionsdogmat. Jag tror att det är ett dogma precis som dogmat om Kristi gudom. Den enda skillnaden mellan dem är att Kristi gudom lärs på grundval av Guds inspirerade ord, medan evolutionsdogmat läres på grundval av mänsklig auktoritet. Jag tror att var och en som går igenom de s.k. bevisen för evolutionism på ett objektivt och ärligt vis förvisso måste komma till den slutsatsen att mycket oärlighet har använts för att framställa denna allmänt accepterade uppfattning om världens uppkomst. När man ser hur skälen är sammanflätade och hur man selektivt tar fram argument och hur argument som talar emot teorin helt enkelt utelämnas, bara därför att de inte stämmer med teorin, finner man det mycket svårt att tro på intellektuell hederlighet hos en evolutionist. Jag är säker på att jag har precis lika stort problem med hans intellektuella ohederlighet som han har med min. [20]

Men ännu mer ohederlig är den behandling som de lutherska bekännelseskrifterna ges i s.k. lutherska kretsar. Avsikten med de lutherska bekännelseskrifterna var att varje luthersk präst ska skriva under på deras bekännelse. De skrevs som en korrekt undervisning om vad som är Bibelns lära. Detta är deras egna anspråk. Och det är detta man lovar att hålla sig till när man skriver under på eller högtidligt lovar att hålla sig till deras bekännelse. De tidiga lutheranerna fick skriva namnet i boken och prästlöftena vid prästvigningen innebär i grund och botten samma sak. Men att säga att man accepterar de lutherska bekännelseskrifterna och sedan förklara att man bara accepterar dem i den meningen att de är ett intressant historiskt exempel på luthersk tro, då handskas man inte ärligt med bekännelseskrifterna. Varför kastar vi då inte helt enkelt ut dem genom fönstret? Vad är det för mening med att skriva under något som man inte alls vill skriva under? Är det intellektuell hederlighet? En som studerar eller undervisar vid ett lutherskt universitet bör vara en ärlig lutheran. Och därför menar vi att ett rätt teologiskt studium bör leda till ett ärligt underskrivande av bekännelseskrifternas undervisning. [21]

Teologisk tvetalan

Ännu ohederligare är den behandling som Bibeln ges av dem som anklagar oss för intellektuell ohederlighet. Åtminstone i Amerika är det svårt att finna någon teolog som öppet vågar förneka att Bibeln är Guds ord. Men en av de populära frågorna i Amerika är denna: »I vilken mening är Bibeln Guds ord?» Och då blir definitionen sådan att Bibeln blir något annat än Guds ord. Varför säger man då inte öppet, att man inte tror att Bibeln är Guds ord? Varför hissar man dessa gamla fanor, om man inte längre är lojal mot dem? Vad som är mest ohederligt i det teologiska sammanhanget i dag är det teologiska dubbelsnacket, som är så karakteristiskt för många teologer i dag. Teologerna använder fortfarande de gamla fina ortodoxa orden, men de har uttömt dem på deras verkliga gamla innebörd, och fyllt dem med idéer som inte är bibliska. Låt mig ge er bara ett exempel på vad jag menar. [23]

När jag var vid universitetet i Chicago, följde jag en kurs i religionsfilosofi och religionspsykologi som leddes av prof. Lumer. Jag hade hört att Lumer var en dålig teolog, men den första lektionen jag var med på var en av hans första meningar: »Kristi uppståndelse är hörnstenen i den kristna tron.» Jag blev glad att höra det. Det var det bästa jag någonsin hade hört vid Divinity School i Chicago, och då hade jag varit där nästan ett helt år. Under de följande dagarna upprepade han samma påstående. Om och om igen kom han tillbaka till detta, att Kristi uppståndelse är hörnstenen i den kristna tron. På den tiden var jag ännu ganska naiv när det gällde teologi. Jag trodde helt enkelt att folk menade vad de se. Jag trodde att prof. Lumer inte var en så dålig kristen i alla fall. Ty den som verkligen tror att Kristi uppståndelse är hörnstenen i den kristna tron synes mig vara en verklig kristen. [24]

Men tre veckor senare ställde en av kandidaterna en fråga. Och frågan hade att göra med Jesu uppståndelse. Professorn replikerade: »Vad menar du med att Jesus har uppstått?» Kandidaten svarade förvirrat: »Professorn har ju själv sagt att hörnstenen i den kristna tron är Jesu uppståndelse.» När han sa detta trodde jag att professorn skulle gå rätt igenom taket. »Varför hör du inte på ordentligt, jag sa inte Jesu uppståndelse, jag sa Kristi uppståndelse.» När kandidaten undrade vad det var för skillnad, sökte professorn klargöra denna. Han sa att Jesus var den mest underbara människa som någonsin har levat i denna värld, han var den högsta evolutionsprodukten hittills. Jesus hade en underbar förmåga att ta människor från skilda miljöer och bakgrunder och föra dem samman till en enhet. Han kunde få människor från olika bakgrunder att tänka på samma vis och känna på samma vis. Han kunde verkligen få till stånd en sann gemenskap mellan människor. Han sa att ni vet ju att bland de tolv apostlarna var en publikan och en annan selot. Den ene var alltså vänster och den andre höger, men ändå kunde Jesus föra dem samman till fullständig enighet och gemenskap. Men så småningom spelade ju Jesus över och kom i konflikt med myndigheterna och blev korsfäst. Lärjungarna blev förtvivlade, och gruppen splittrades. Det finns bevis i Skriften för detta, Judas var borta, Tomas var inte med. Det var bara tio kvar. Nästa söndag skulle de vara bara nio och så småningom bara fem, tre, två, ett. Så var hela denna eniga gemenskap borta. Men på tredje dagen hände något underbart. Nu kom tio lärjungar tillsammans igen och plötsligt kom denna känsla av enighet och gemenskap tillbaka till dem. De återfick exakt samma känsla och attityd som Jesu närvaro förut hade skapat. De hade alltid förknippat denna attityd med Jesu närvaro och därför blev de övertygade om att Jesus var i rummet tillsammans med dem. Några av dem blev så helt.övertygade om detta, att de, helt enkelt tyckte sig se honom. Och i den meningen har Kristus uppstått från de döda. Ty gemenskapsandan hade uppstått från de döda. Och gemenskapskänslan är den helige Ande. På engelska heter Ande »Spirit», och »Spirit» kan också betyda en hållning, en känsla. Detta är vad Kristi uppståndelse innebär. Det spelar ingen roll om du kallar det den uppståndne Kristus eller den helige Ande, för det är samma sak, framhöll Lumer. [25]

Men nu är ju uppenbarligen inte detta vad de första kristna menade med Kristi uppståndelse. Det är inte den Kristi uppståndelse som vi kan läsa om i Bibeln. Det är inte heller den Kristi uppståndelse som läres i de lutherska bekännelseskrifterna. Det är inte vad ett vanligt troende Guds barn menar med Kristi uppståndelse. [26]

Teologiska termer ges ny innebörd

När nu prof. Lumer hade förklarat Kristi uppståndelse på detta vis, sa en av kandidaterna: »Nu börjar jag förstå att många teologer gör sig skyldiga till en massa dubbelsnack.» Men en av pastorerna i klassen sa: »Du måste använda det här språket, ty om jag skulle stiga upp i predikstolen och tala om för min församling vad jag verkligen tror, skulle församlingen avskeda mig i morgon. Du måste alltid använda de gamla orden, så att den gamla generationen tror att det är samma goda lära som alltjämt undervisas. Men genom vår undervisning kan vi ge den unga generationen den nya innebörden i dessa termer, och så kan den yngre generationen förstå vad vi egentligen menar.» Detta är den mest ärliga bekännelse på oärlighet som jag någonsin har hört i mitt liv. Den här mannen avlönas av en församling, som betalar honom för att han ska förkunna Guds rena evangelium för dem och frivilligt bedrar han alltså församlingen genom att använda ett sådant språkbruk. Han använder sitt ämbete för att vilseleda barnen till dem som betalar hans lön. [28]

Om nu detta var fråga bara om ett enstaka exempel, kunde vi kanske uthärda. Men det sorgliga är, att det här är vad som förekommer på så oerhört många ställen i dag. Jag tycker inte om att bli anklagad för intellektuell ohederlighet, därför att jag tror på Skriftens ofelbarhet, av män som använder teologiska termer på detta sätt. Därför vill jag slutligen säga, att om du vill studera teologi så gör dig inte av med din ärlighet, jag har mer respekt för en ärlig ateist, som bekänner sin otro på sin väg mot helvetet, än jag har för en kristen teolog som använder fina kristna termer, som har en lång tradition bakom sig, i avsikt att bedra Guds folk och föra teol. stud. vilse. En av de sorgligaste situationerna i världen i dag är när det kommer fromma unga män för att förbereda sig för prästämbetet, som är helt övertygade om att Bibeln är Guds ord, att Jesus är Guds Son som kom in i denna värld för att bli deras Frälsare, och så lämnar de ett teologiskt seminarium som män som har gjorts till icke troende av icke troende teologiska professorer. [29]