Av Sten Johansson
Det nye testamente på moderne norsk
Acta Forlag A/S, Kristiansand S. 1973. I kommisjon: A/S Lunde & CO’s Forlag, Oslo-Bergen. [0]
Runt om i världen arbetar man flitigt på nya bibelöversättningar och de senaste åren har i synnerhet den engelsktalande världen kunnat välja mellan flera nya översättningar. Somliga är bra, andra sämre. Den nya norska översättningen av Nya testamentet, som vi här vill anmäla, måste avgjort räknas till de bättre. [1]
Initiativet till denna översättning har tagits av Björn och Olav Beckmann från Kristiansand. Den 10 dec. 1968 lät de sammankalla en rad personer för att välja en översättningskommitté. Det är sålunda flera personer bakom denna översättning. Heltidsanställd för översättningsarbetet har cand. theol. Kjell Magne Yri varit. Jämte honom tycks cand. theol. Tryggve Bjerkrheim, cand. theol. Brynjulf Hoaas och adjunkt Torbjörn Grönvik dragit det tyngsta lasset. [2]
Översättningen vill följa grundtexten så nära som möjligt samtidigt som man sökt åstadkomma en naturlig och lättfattlig norska. När den grekiska texten stundom består av långa meningar, har man i regel löst upp den i flera enkla satser. Man har också ofta översatt substantiv med verbaluttryck. När det t.ex. i Matt. 23:33 ordagrant står »undgå helvetets dom» översätter man: »undgå att bli dömd till helvetet.» Genitivkonstruktioner har också ofta omskrivits. När det i Matt.22:21 ordagrant står »Visa mig skattens mynt!» översätter man: »Visa mig myntet som skatten betalas med!» [3]
Översättarna har inte skyggar för ordet »helvetet» så som fallet är med den svenska kyrkobibeln av år 1917 (förk. KB 1917). Man skriver inte helller »helig Ande» i obestämd form såsom KB 1917 utan »Den Hellige Ånd». Ty även om den grekiska grundtexten har obestämd form är det ju inte fråga om något obestämt utan den Helige Ande. I Joh. 1:17 översätts också korrekt utan något »men» före »nåden och sanningen». »Nåden och sanningen» står ju inte som motsats till Gamla testamentets innehåll. Tvärtom möter vi detta ordpar ofta i Gamla testamentet som beteckning på den gudomliga uppenbarelsen. Jesus är ingen annan än Skriftens innehåll, den som Mose har skrivit om (Joh. 1:45; 5:46). Den nya norska översättningen har också det ordagranna »idet dere döper dem til Faderens, Sönnens og Den Hellige Ånds navn» (Matt. 28:19) i stället för »döpande dem i…» Detsamma gäller om Apg. 19:5: »lot de seg döpe til Herren Jesu navn» i stället för i Herrens Jesu namn» (KB 1917). I Rom. 11:26 översätts det grek. ordet houtås helt korrekt: »Og slik skal hele Israel bli frelst.» 1 Kor. 14:38 har som bekant helt felöversatts i KB 1917. Här blir det korrekt: »Men den som ikke anerkjenner dette, blir ikke selv anerkjent.» [4]
När apostlarna uppmanar föesamlingarna att ta sig till vara för falska läror, heresier, använder KB 1917 uttrycket »partimeningar», vilket mildrar och fördunklar grundtextens mening. Den nya norska översättningen översätter helt korrekt »vrangläre» (se Tit. 3:10; 2 Petr. 2:1). Det kända stället i 2 Tim. 3:16 blir också klart översatt: »Hele Skriften er inspirert av Gud og tjenlig, til gjennomreisning, til oppdragelse i rettferdighet.» [5]
I Matt. 5:6 har man liksom KB 1917 ordet »rättfärdighet» i obestämd form, fastän grundtexten har »rättfärdigheten». Det är ju inte vilken rättfärdighet som helst det är fråga om. Rom. 4:25 blir inte heller helt korrekt översatt. I grundtexten används ordet dia »genom, till följd av» i båda vershalvarna »han som utgavs till följd av våra överträdelser och uppväcktes till följd av vår rättfärdiggörelse.» Den nya norska översättningen har här utan stöd i texten återgivit dia i andra halvversen med till: »han som ble gitt for våre overträdelser og oppreist til vår rettferdiggjörelse.» Genom en sådan felöversättning kommer man ifrån Bibelns lära om den objektiva rättfärdiggörelsen, som ju är förutsättningen för rättfärdiggörelsen genom tron Hade inte Kristus borttagit alla våra synder genom sin död och sålunda gjort oss rättfärdiga, hade han inte lämnat graven. Han uppväcktes till följd av vår rättfärdiggörelse. Sedan är det en annan sak att detta evangelium av många inte blir mottaget i tro och att de så går förlorade för sin otros skull. [6]
2 Kor. 5:19 är också ett viktigt ställe i detta sammanhang. Ordagrant står »Gud var i Kristus försonande världen med sig själv icke tillräknande dem deras överträdelser.» Också detta ställe är en stötesten för dem som förnekar evangelium om den objektiva rättfärdiggörelsen. Ty när det här står att Gud inte tillräknar människorna deras överträdelser till följd av Kristi försoning, så betyder ju det att Kristus borttagit världens synder (»se Guds lamm, som bortager världens synd», Joh. 1:29), dvs. att världen är fättfärdiggjord i Kristus. För att komma ifrån detta objektiva faktum, detta glada budskap, som kan föda människan på nytt och så bli henne till liv och salighet, har man bl.a. förnekat parallellismen mellan »världen» i första halvversen och »dem» i den andra, och sagt att »dem» avser inte hela världen utan bara en del. Så gör t. ex. Olav Valen-Sendstad i boken Rettferdiggjort av tro (1968), s. 145. Ibland har man också sökt förneka den objektiva försoningen genom att utesluta ordet »var» vid översättningen. Därför är det olyckligt att den nya norska översättningen också gör det. Man översätter: »Gud i Kristus forlikte verden med seg selv.» Denna översättning ger nämligen utrymme för den tanken att först när en människa är i Kristus i betydelsen »tror på Kristus», försonar Gud henne med sig själv. Valen-Sendstad brukar också översättningen »Gud forlikte verden med sig selv i Kristus». Det är visserligen sant att försoningen äger rum i Kristus, men det skedde på Golgata. Därför bör man behålla den ordagranna översättningen » Gud var i Kristus försonande världen med sig själv.» [7]
Ett annat ställe som klart talar om den objektiva rättfärdiggörelsen av hela världen i och genom Kristi fullkomliga försoningsverk är Rom. 5:18-19. Här kan egentligen ingen översättare komma ifrån att det talas om den objektiva rättfärdiggörelsen. Den nya norska översättningen är helt korrekt och är nästan identisk med den norska kyrkobibelns. Vers 18 lyder »Altså: Liksom en manns fall ble til fordömmelse for alle mennesker, slik ble også en manns rettferdige verk til rettferdiggjörelse som gir liv for alle mennesker.» Om denna helt korrekta översättning skriver Olav Valen-Sendstad betecknande »Etter denne oversettelse kan det rett og slett ikke vaere tvil om at Paulus lärer en verdens rettferdiggjörelse. For her sies det virkelig at alle mennesker – uansett tro eller vantro – både er fordömt i Adam og er rettferdiggjort i Jesus» (s. 143). Sedan försöker Valen-Sendstad med det omöjliga att översätta annorlunda. Vi skall i en senare skrift återkomma till denna sak. Det är emellertid tragiskt att prof. Carl Fredrik Wislöff, som suttit med i kommittén för denna nya norska bibelöversättning, likväl förnekar vad som tydligt framgår också av den egna översättningen och hänvisar till Valen-Sendstad som stöd för ett förnekeande av vad Paulus otvivelakigt lär (se Fast Grunn 5/73 [8]
s. 280). »For her sies det virkelig at alle mennesker – uansett tro eller vantro – både er fordömt i Adam og er rettferdiggjort i Jesus.» Hur kan då tidningen Fast Grunn skriva »Et syn på verdensrettferdiggjörelse som vi må advare imot» (nr 6/73, s. 373)? [9]
Låt oss slutligen gå till Upp. 3:8. Där står ordagrant, vilket prof. Hugo Odeberg så ofta påtalade: »Du har liten kraft och har tagit vara på mitt ord och icke förnekat mitt namn.» Att ha liten kraft, dvs. sakna egen styrka, är inte något negativt, som skall sättas i motsatsställning till satsen i övrigt. Här talas i stället om tre goda ting med församlingen i Filadelfia: 1) den har liten kraft 2) den har tagit vara på Kristi ord 3) den har inte förnekat Kristi namn. Den nya norska översättningen har liksom KB 1917 uppfattat kraftlösheten som något negativt och översätter därför: »Du har liten styrke, og likevel har du holdt fast ved mitt ord og ikke fornektet mitt navn.» [10]
På det hela taget synes emellertid »Det nye testamente på moderne norsk» vara en god översättning i nära anslutning till grundtexten. [11]
Kyrkliga Förbundet 50 år
Kyrkliga Förbundets Bokförlag 1973. 112 sid.
I femton artiklar, predikningar och föredrag, skrivna och hållna med anledning av 50-årsjubileet i höstas, ges i denna jubileumsskrift en mycket allsidig presentation av Kyrkliga Förbundet, hur och varför det kom till, vad förbundet står för, vad som uträttats under de gångna åren och hur man ser framtiden an. [1]
Bakgrunden till Kyrkliga Förbundets bildande skildras av teol. dr Arvid Norberg, redaktör för Kyrka och Folk 1939-1960, samt även i ett föredrag av förbundets nuvarande ordförande, kyrkoherde Karl Erik Fridblom. Doktor Norberg pekar på två parallella utvecklingslinjer i den kristna kyrkans historia: den kristocentriska som har sin utgångspunkt i vad Gud gjort och gör till syndares frälsning enligt Bibelns vittnesbörd, och den linje, där man söker mildra eller bortse från sådant i den kristna tron som är anstötligt för det naturliga förnuftet, t.ex. Bibelns underberättelser, jungfrufödseln och uppståndelsen, kristologin. (Märkligt nog kallas denna linje för den teocentriska, s. 8, vilket väl är litet oegentligt, då det är den bibeltrogna, kristocentriska linjen, som också är den sant teocentriska. Kunde inte denna linje i stället kallats den antropocentriska, d.v.s. som sätter människan och hennes förnuft i centrum.) [2]
I början av 1900-talet hade den sistnämnda linjen med dess bibelförnekande teologi växt sig stark och höll på att avkristna Svenska kyrkan inifrån. Den liberala teologin kom att behärska de teologiska fakulteterna, förkunnelsen ute i församlingarna började alltmer handla om kristendomens etiska och sociala innehåll, Luthers lilla katekes förbjöds som lärobok i skolan 1919, professor Emanuel Linderholm gick till storms mot hela den kristna tron i föredraget »Från dogmat till evangeliet» (1919), där han bl.a. öppet förnekade treenigheten, Kristi Gudom och uppståndelse. Allt detta åstadkom en växande oro bland det gammaltroende kyrkfolket. Kyrkans ledning företog sig ingenting, och då docent Gillis P:son Wetter utnämndes till professor i Nya Testamentet blev detta droppen, som kom bägaren att rinna över. När en sådan förnekare som Wetter – vars teologi enligt L. M. Engström »var av synnerligen rotsjuk beskaffenhet, en teologi med höggradigt hjärtfel» (s. 45) – kunde få bli lärare för blivande präster, då måste det trogna kyrkfolket ta saken i egna händer och göra någonting, trots att man sedan gammalt bar en inrotad motvilja mot allt »föreningsväsen». Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro bildades den 9 oktober 1923 med kyrkoherden i Vasa församling i Göteborg, C. H. Thölén som förste ordförande. I förbundets stadgar heter det i § 1 »Förbundet har till uppgift att inom vår svenska kyrka arbeta för bevarandet och främjandet av biblisk kristendom enligt vår från fäderna mottagna evangelisk-lutherska apostoliska tro, samt för bevarande och stärkande av vår svenska kyrka gentemot oberättigade och mot denna anda stridande inflytelser och övergrepp.» [3]
Som det huvudsakliga vapnet i denna kamp för luthersk bibeltro inom den redan då av förnekelse och avfall präglade Svenska kyrkan framstår förbundets organ Kyrka och Folk. Dess nuvarande redaktör, komminister Knut Severin, tecknar på ett medryckande sätt dess likaledes 50-åriga historia. Han pekar på hur upprättandet av den Norska Menighetsfakulteten 1907 också i Sverige gav inspiration till en samlad kamp mot den liberala teologin. Domkyrkokomminister Viktor Södergren i Uppsala (fr.o.m. 1935 kyrkoherde i Gamlestadens församling i Göteborg) var den som tog initiativet till denna kamp (han sammankallade ett 70-tal intresserade präster och lekmän till ett möte i Vasakyrkan i Göteborg, där Kyrkliga Förbundet bildades), och han blev också Kyrka och Folks förste redaktör (1923-1939). [4]
Handlingslinjerna för Kyrkliga Förbundet dras upp klart och tydligt från början, och de tycks ha förblivit desamma genom åren. Troheten mot Bibeln och den lutherska bekännelsen är A och O. Man betonar det »pietistisktortodoxa fromhetsarvet», och tänker då förutom på Luther på sådana lärare som Norborg Arndt, Schartau, Sellergren, Mårten och Fredrik Landahl, Ringius och Viktor Rundgren (s. 107). [5]
Intressant är att se hur man redan från början tar ställning för fortsatt »samlevnad» mellan kyrka och stat (s. 21), kämpar mot de krafter som hotar att upplösa äktenskapet, hemmet och familjen, värnar om föräldrarätten. Ett belysande citat: »Kanske det mest symboliska och det farligaste draget i den Rydénska planen (katekesens avskaffande m. m. 1919 /min anm./) är det tvång den vill genomföra mot all annan undervisning än den statliga. Man inte bara vill forma statsskolorna efter sitt sinne, man vill, praktiskt taget, hindra och förbjuda all annan undervisning… Vare sig föräldrarna vilja eller icke, måste deras barn skolbildas I Värner Rydéns anda. – Här har de kristna i Sverige, kyrkliga som frikyrkliga, ett vitalt intresse att gemensamt bevaka. Må de göra det, medan tid är» (s. 23). Viktor Södergren var här klarsynt, och det är sorgligt att så få kristna har förstått att kämpa för föräldrarätten och fria kristna skolor i vårt land. Kyrkliga Förbundet är ett undantag. En artikel om Vasaskolan i Göteborg av dess rektor, Hugo Gustafsson, visar att det går att göra något. [6]
En hälsning från Svenska Evangelieföreningen i Finland visar hur man under de sista åren kommit Kyrkliga Förbundet allt närmare genom Kyrka och Folk, som också har en läsekrets inom Finlands svenskspråkiga minoritet (1/17 av landets befolkning). Även i den finska kyrkan har avfallet och förnekelsen gått långt, varför man bland de bibeltrogna grupperna där gläder sig över kontakten med de rikssvenska vännerna. [7]
Predikningarna och bibelföredragen i boken är övervägande mycket goda. Det manas gång på gång till trohet mot Bibeln och bekännelsen, och det finns en genomgående strävan att betona Bibelns huvudläror om synd och nåd, frälsning och förtappelse. Kristi person och hans verk står i centrum. Det betonas också att det endast är genom nådemedlen, Ordet och Sakramenten, som människan får del av Guds Nåd i Kristus, och att detta helt och hållet är Andens verk. Många varningens ord höjs också mot avfallet från tron. [8]
Lars Lindman tecknar initierat gammalkyrkligheten i predikan hur man hållit sig till Luther och Schartau, hur viktigt det är för prästen att besinna, att han är Guds Ords tjänare, hur hans uppgift är att rätt dela lag och evangelium, rätt framställa salighetens grund, medel och ordning. En viss hälsosam självkritik kommer också till uttryck: kanske betonade man tidigare inte uppståndelsens glädjebudskap så mycket och så ofta man hade bort (s. 59), kanske kom dopet och nattvarden något i skymundan i predikan (s. 60). (Här bemöts också professor Wingrens felaktiga luthertolkning och detta med rätta. Ändå tror jag att man går för långt, då man identifierar Schartaus och Luthers lära. Schartau tycks vara mer beroende av den pletistiskt färgade senortodoxin än av Luther och den äldre ortodoxin. Mer om detta i annat sammanhang.) [9]
Ett par utomordentligt allvarliga och inträngande predikningar om döden och dess besegrare Jesus Kristus av Harald Gäre och Folke Fehn finns också med. Ur den förra må citeras »Syndens lön är ju döden. Men när Jesus upphöjdes på korset, så led Han, den rättfärdige, dödens dom i alla syndares ställe för att vi skulle gå fria och istället få ärva evigt liv. När döden uppslukade livets Herre kunde det se ut som om döden vunnit den avgörande segern. Men det förhöll sig istället alldeles tvärtom. Emedan döden förgripit sig på Guds Son som är utan synd och själv är det eviga Livet, blev döden fälld och dess makt tillintetgjord. Detta blev tydligt och uppenbart först på tredje dagen, när Segerfursten lämnade sin grav: Nu dödens udd Han krossat och gravens bommar lossat och livet fört därut» (s. 91). [10]
Det må tillåtas mig att också rikta allvarlig kritik mot några saker i boken, även om man skulle önskat slippa detta beträffande en bok med i övrigt så gediget innehåll. Låt mig därvid först citera Arvid Norbergs ord s. 49: »Många välmenande människar anse, att de som äro kyrkans vänner och alltså ha en gemensam front mot många fiender i denna tid icke böra kritisera varandra utan åtminstone utåt ge intryck av enighet och sammanhållning. I all sin välmening är denna uppfattning alldeles särskilt motbjudande. Vilka kunna ha större plikt att påpeka brister och skevheter i varandras åskådning än de, som ha det gemensamt att de vilja förstå och uppskatta kyrkans gärning i vårt folk… Om sedan en kritik, som olika riktningar inom kyrkan kunna ägna varandra, missförstås av dem som stå utanför kan det icke hjälpas. Ty det förblir därvid, att sanningen varar längst.» [11]
Kritiken riktar sig mot, att man i flera olika artiklar betonar vikten av att stå kvar inom ett avfallet samfund för att där kämpa för den rätta bibliska läran, trots att Jesus och apostlarna uttryckligen lär, att de kristna inte får stå samman med falska lärare (Matt. 7:15 Rom. 16:17, Gal. 1:9, Tit. 3:10, 2 Kor. 6 14-18, 2 Joh. v. 9-11, m.fl.). Dessutom vänder man sig mot oss, som i trohet mot denna Skriftens undervisning, – vilken också var fornkyrkans, reformatarernas och den lutherska ortodoxins lära – hållit fast vid den rätta kyrkan, och därför lämnat Svenska kyrkan, eftersom falska lärare där tillåts att predika. »Det är därför att djupt beklaga att två eller tre lutherska friförsamlingar nu bildats av präster som kunnat bli till stor välsigneise för vår kyrka om de stannat kvar» (s. 72). [12]
Så ges framför allt i Samuel Adrians betraktelse »Kyrkans väg i stormiga tider» en helt felaktig syn på Kristi kyrka. Han identifierar Kristi kyrka, det trons skepp där Jesus är tillsammans med trons folk i alla tider, med Svenska kyrkan. Detta är en oerhört allvarlig sammanblandning. Kristi sanna kyrka är osynlig och inte knuten till något visst yttre kyrkosamfund. Den finns överallt där människor genom Ordet och Sakramenten kommer till tro på Kristi ställföreträdande försoning – att Han har dött i mina synders ställe! Den är osynlig och endast känd av Gud. Om vi lämnar denna kyrka, denna trons ark (jfr 1 Petr. 3:20!), då lämnar vi också Kristus. Men Adrian talar om Svenska kyrkan och säger: »Så må det då vara vår tröst, att Jesus alltid lever och beder för oss, fastän Han mest tycks sova i kyrkans skepp. Men då det verkligen förhåller sig så, vore det ju orätt och olyckligt att söka hoppa av skeppet för att rädda sig. Var skulle man då hamna? I varje fall skulle man bli skild från Jesus (!!!Kurs av mig), som sover i skeppet. Och någon annan Jesus finns ej» (s. 69). [13]
Detta är en ohygglig lära. Inom den lutherska ortodoxin har man noga aktat sig för att sätta likhetstecken mellan Kristi osynliga kyrka och den rättrogna, lutherska kyrkan. Det kan finnas katoliker, reformerta m.fl., som är vilseförda i vissa stycken, men som ändå förtröstar på Kristi förtjänst och därigenom tillhör Kristi sanna kyrka och församling, om vilken Jesu ord i Matt. 16:18 gäller. Men nu sätter Adrian t.o.m likhetstecken mellan Svenska kyrkan, där allsköns villfarelse lärs och accepteras, och Kristi kyrka. – En annan sak är, att varje kristen bör hålla sig till en kyrka, där Guds Ord överallt förkunnas rent och klart. Så skriver Luther i våra bekännelseskrifter (Stora katekesen, om tredje artikeln): »Ty först och främst har han i världen en särskild församling (den sanna, osynliga kyrkan, Kristi kropp, min anm.), vilken är den moder, som föder och närer varje kristen genom Guds Ord… Ty om han icke låter Ordet predikas och vara levande i våra hjärtan, så att man fattar det, så är det utan gagn, såsom det var under påvedömet… Därför är det icke heller någon kristlig kyrka. Ty där man icke predikar om Kristus där är icke heller någon helig Ande, vilken kan skapa, kalla och församla den kristna kyrka, utan vilken ingen kan komma till Herren Kristus» (Sv. kyrkans bek.-skr. s. 448). [14]
Alltså, där Ordet förkunnas rätt – där har vi att söka Kristi kyrka, där är skeppet, som vi inte ska lämna. Var och en må pröva, var detta sker. [15]
Även i Harry Johnssons för övrigt utmärkta artikel finns oklarhet i kyrkofrågan (s. 98-99), liksom i Bertil Edvardssons blick framåt (s. 112). Vi vill hoppas, att Kyrkliga Förbundet här besinnar vad som är Bibelns och bekännelseskrifternas lära. [16]
Låt mig sluta med ett maningsord ur slutkapitlet »Vägen fram» av Edvardsson (s. 110-112) »Vägen fram skall för vårt förbund vara den smala vägen. Det är omvändelsens väg. Budskapet om omvändelsens nödvändighet skall klart ljuda i kyrkan… Den smala vägen leder till livet, till livet i tron på Gud och den Han sänt, Jesus Kristus, och till sist till livet i härlighetens himmel… Denna sida av den kristna tron har alldeles för liten plats i kyrkans förkunnelse idag… Tanken på det himmelska målet har alltsedan apostolisk tid varit en drivkraft till mission. Det gäller att vinna människor för Kristus, så att de blir bärgade för himmelen… Vägen fram blir under alla förhållanden Guds väg. Och Kristus är vägen. Till den treenige Guden får vi inför framtiden vända oss i bön och förtröstan. Och Han säger i sitt Ord: Jag skall leda dem där de gå bedjande fram. Amen.» [17]
Bibelkommentarer
Lutherstiftelsens förlag i Norge utger en kommentarserie till Bibeln, som kallas »Bibelverket». Serien är ännu långt ifrån komplett. Red. har mottagit några av de nyutkomna kommentarerna för recension. Det gäller Förste og Annen Samuels.bok av Dag-finn Hauge, Romarbrevet av Öivind Andersen, Annet Korintierbrev og Galaterbrevet av Hans Kvalbein og Ole Öystese, Efeserbrevet, Kolosserbrevet, Brevet til Filemon og Filipperbrevet av Knut Andersen, Per Överland og Jens Olav Maeland. Vi hoppas kunna återkomma till dessa kommentarer. [0]
Dansk Bibel-Institut har utkommit med sin första skrift. Den heter Gud har talt och är skriven av Frank Jacobsen. Den behandlar Bibelns auktoritet och grundläggande betydelse för förkunnelsen på ett förtjänstfullt sätt. Pris 11.50 D.kr. [1]