av pastor Per Jonsson
Församlingen i egentlig mening är församlingen av de troende, men i vidare bemärkelse utgöres den av alla dem, som håller sig till Ordet och sakramenten.
1. Församlingen eller kyrkan är i egentlig mening de troendes församling
Ett bevis för att församlingen blott består av troende är beteckningen Kristi kropp. »Så äro vi de många en enda kropp i Kristus, men var för sig äro vi varandras lemmar.» (Rom. 12:5). »Emedan det är ett bröd, äro vi, de många, en kropp, ty vi varda av det ena brödet delaktiga» (1 Kor. 10:17). »Men I ären Kristi kropp och lemmar, var och en efter sin del» (1 Kor. 12:27). »Församlingen är hans kropp» (Ef. 1:22). »Kristus är församlingens huvud, och han är själv sin kropps frälsare» (Ef. 5:23). »Han är huvudet för kroppen, som är församlingen» (Kol. 1:18). Ingen annan än den som tror kan vara förenad med församlingens huvud, som är Kristus. »Kristus må bo genom tron i edra hjärtan» (Ef. 3:17). [2]
Att församlingen bara består av dem, som tror, bevisas även av Matt. 16:18. »På denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skola icke varda henne övermäktiga.» Blott de som tror på Jesus kan slippa helvetet. Och då Kristus vill grunda sin församling på den rätta bekännelsen om honom, så kan blott de utgöra församlingen, som verkligen tror att Jesus är Kristus, Guds Son. Bevis härför utgör även församlingens äretitel »Kristi brud», »ren jungfru». »Den som har bruden, han är brudgummen» (Joh. 3:29). »Jag har trolovat eder med en enda man för att ställa fram för Kristus en ren jungfru» (2 Kor. 11:2). Församlingen kallas också »den levande Gudens hus» (1 Tim. 3:15), »ett andligt hus» (1 Petr. 2:5). [3]
Alla dessa beteckningar passar blott in på dem, som är verkligen troende, inte på alla, som i yttre avseende brukar Ord och sakrament. Alltså är kyrkan de troendes församling. [4]
Därför är hon osynlig, ty hennes huvud, Kristus, är osynlig, och det band som förenar församlingen med Kristus, tron, är också osynligt. [5]
Eftersom församlingen är osynlig är hon en trosartikel, icke en »skadeartikel». Vi bekänner i tredje artikeln tron på en helig allmännelig kyrka, och tron är en övertygelse om ting, som icke synas. [6]
Endast Gud vet, vilka som hör till församlingen. [7]
»Och jag skall låta sju tusen män bliva kvar i Israel, alla de knän, som icke hava böjt sig för Baal, och var mun, som icke har givit honom hyllningskyss.» (I Kon. 19:18; Rom. 11:4). »Guds fasta grund består dock och har detta insegel: Herren känner de sina.» (2 Tim. 2:19). »Guds rike kommer icke så, att det med ögonen förnimmes» (Luk. 17:20). Katolikerna förnekar kyrkans osynlighet. Alla de som i yttre mening antagit den romersk-katolska kyrkans lära anses ha tron och därmed tillhöra kyrkan. »Kyrkan är lika synlig som romerska folket eller det galliska riket eller republiken Venedig.» [8]
Trots att församlingen är osynlig, står den dock i ett nödvändigt sammanhang med det yttre predikoämbetet. Bland många kristna i dag finns dock den uppfattningen, att här inte behöver vara något samband. Man säger: Om än alla Ordets tjänare är avfallna, och om än det yttre kyrkosamfundet, som har ansvar för predikan och sakramentsförvaltning, är aldrig så avfallet, så kan dock den lilla resten av troende trots det leva kvar i detta samfund. [9]
Det är visst sant, att det yttre synliga samfundet inte får förväxlas med Herrens församling. Men å andra sidan är det så, att det sätt på vilket Ordet och Sakramenten förvaltas inte är likgiltigt för de troende. Predikas inte Ordet rätt, vem kommer då till tro? Utan Ordets predikan dör församlingen ut. Augsburgska bekännelsen förbinder också tron, som hör till den osynliga församlingen, med predikan, som är ett synligt tecken på församlingen. »För att vi skall få denna tro instiftades det ämbete, genom vilket evangelium läres och sakramenten utdelas. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel, ges Den Helige Ande. De fördömer vederdöparna och andra, som menar, att Den Helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordet, tack vare deras egna förberedelser och gärningar» (Augustana 5). »Och huru skola de tro den, som de icke hava hört? Och huru skola de höra utan att någon predikar? Och huru skola de predika, om de icke varda sända… Så är tron av predikan och predikan genom Guds ord» (Rom. 10). Hade tron kunnat uppstå och hållas vid liv oberoende av ord och sakrament, då hade vi kunnat tillhöra vilket kyrkosamfund som helst. Men om ett samfunds förkunnelse helt eller delvis går ut på att få bort människor från Frälsaren, ja att vaccinera dem mot ett rätt Guds ord, då har det samfundet inte heller någon rätt sakramentsförvaltning – trots att sakramenten i sig är giltiga på grund av Kristi instiftelse – ty förkunnelsen hjälper inte människor att förbliva i dopets nåd eller att värdigt mottaga Kristi lekamen och blod. Det är katolsk villolära, att sakramenten verkar »ex opere operato» d.v.s. blott genom den utförda handlingen. Vid bruket av sakramenten erfordras också tron, och därför förvaltas inte sakramenten på rätt sätt, om inte den lära som förkunnas också är rätt. [10]
2. Församlingen är en enda från tidens början till dess slut och över hela jorden
Församlingen kan ej splittras vare sig ifråga om tid eller rum. Den troende Abraham är ett med de troende i dag. De troende kan leva långt ifrån varandra, men är trots alla avstånd ända förenade till ett. »En Herre, en tro, ett dop, en Gud och allas Fader» (Ef. 4:5). Alla andra krav på kyrkans enhet är i strid med Skriften. Nuförtiden krävs t.ex. ofta en yttre enhet, i fråga om ämbete, präst- och biskopsvigningar o.s.v. [12]
3. Församlingen är också helig
»I haven tvagit eder rena, I haven blivit helgade, I haven blivit rättfärdiggjorda genom Herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds Ande» (1 Kor. 6:11). »Den heliga staden» (Upp. 11:2). Församlingens huvud är heligt (Hebr 7.26), lemmarna är heliga (Joh. 17:19). »Gud har kallat oss med en helig kallelse» (2 Tim. 1:9). [14]
4. Församlingen är allmännelig
»På denna klippa skall jag bygga min församling; och helvetets portar skola icke varda henne övermäktiga» (Matt. 16:18). »Gud gav Kristus till ett huvud över allting åt församlingen, som är hans kropp, dens fullhet, som uppfyller allt i alla» (Ef. 1:22). Denna allmännelighet ligger redan i begreppet en, ty om församlingen är en och densamma för alla människor, så är den också allmännelig. Att kyrkans allmännelighet skulle bestå i något annat än allmänneligheten hos Skriftens lära och de skriftenliga sakramenten är obibliskt. [16]
5. Församlingen är ofelbar
Församlingens väsen är den sanna tron, och den tar inte miste. Det är betygat i Skriften att Herrens församling inte kan gå under, men hade den tagit fel, så hade den ju också därmed upphört att vara Herrens församling. »Han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara» (Luk. 1:3). »Du må veta, huru man bör förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundfäste» (1 Tim. 3:15). [18]
Tvärt emot denna lära står den papistiska läran, att den romerska kyrkan under påven är ofelbar. Men ingen delkyrka, inget kyrkosamfund är ofelbart. Den ena heliga allmänneliga kyrkan, de heligas samfund, som består av idel troende, kan inte sjunka i villfarelse, men de olika samfunden och präster och predikanter kan avfalla. Bevis härpå finner vi i Skriften. [19]
»Och nu si, Herren har givit en lögnens ande uti alla dessa dina profeters mun» (1 Kon. 22:23). Elias sade: »Jag allena är kvar» (1 Kon. 19:10). »Hans väktare äro alla blinde, de märka intet. De äro alla stumma hundar, som icke kunna skälla; drömmande ligga de, älska att sova» (Jes. 56:10). Alla (dvs översteprästerna och övriga Stora Rådet) dömde honom skyldig till döden» (Mark. 14:64). Så var det med prästerskapet i Israel. »Och sedan uppenbarade han sig även för de elva, när de sutto till bords, och förebrådde dem deras otro och deras hjärtas hårdhet, att de icke hade trott dem som hade sett honom vara uppstånden» (Mark. 16:14). »I denna natt skolen I alla taga anstöt av mig» (Matt. 26:31). Så var det med alla de apostlar, som Jesus kallat till predikoämbetet. [20]
6. Med församlingen i oegentlig mening förstås hela hopen av dem, som genom Ordet är kallade och som samlas omkring Ordet
När hela denna hop kallas församling är det för deras skull, som är sant troende och som finns inom denna församling. Den lilla delen får ge namn åt den större helheten. [22]
Skriften själv använder detta språk: »Men hör han dem icke, så säg det till församlingen. Hör han icke heller församlingen, så vare han för dig såsom hedningen och publikanen» (Matt. 18:17). »… den Guds församling, som är i Korint» (1 Kor. 1:2). »Och Gud har satt i församlingen…» (1 Kor. 12:28). Paulus till de äldste från Efesus: »Så haven nu akt på eder själva och på hela hjorden, i vilken den Helige Ande har satt eder till biskopar att vårda Guds församling, vilken han har förvärvat sig med sitt eget blod» (Apg. 20:28). »Galatiens församlingar» (Gal. 1:2). [23]
Församlingen i oegentlig mening kan vara sann eller falsk. I den falska är Guds ord uppblandat med andra läror. Den falska församlingen kallas i Bibeln: Satans synagoga (Upp. 2:9), Babylon (Upp. 18). [24]
7. Den osynliga församlingens tillvaro göres känd genom Guds Ords rena lära och sakramentens rätta förvaltning
Enligt följande bibelställen blir Guds barn födda på nytt och uppehållna genom Guds ord och sakramenten. [26]
»Såsom födda på nytt, icke av förgängligt, utan av oförgängligt säde, genom Guds levande ord, som förbliver evinnerligen» (1 Petr. 1:23). »Och huru skola de tro den som de icke hava hört? Och huru skola de höra, utan att någon predikar?» (Rom. 10:14). »Han frälste oss, icke för rättfärdighetens gärningars skull, vilka vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och en förnyelse av den Helige Ande» (Tit. 3:5). »Ty vi predika icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre och oss själva såsom edra tjänare för Jesu skull. Ty Gud är den som bjöd ljuset lysa utur mörkret och lyste i våra hjärtan, på det att kunskapen om Guds härlighet i Jesu Kristi ansikte skulle framlysa» (2 Kor. 4:5). »Om I förbliven i mitt ord, så ären I mina sanna lärjungar» (Joh. 8:31). Då nu Guds ord aldrig blir utan sin verkan (Jes. 55:10), och då genom dopet åtminstone de späda barnen är födda på nytt, så är det ingen tvekan om, att där evangelium rent predikas och sakramenten rätt förvaltas, där finns också Guds barn. [27]