(Ref. ur E. Lövestam, Äktenskapet i Nya testamentet, Lund 1950)
Kvinnans fulla tillhörighet till den urkristna församlingen sattes aldrig i fråga (Apg. 1:14; 5:14; 12:12-16 etc.). Hon hade lika väl som mannen del i församlingens liv, hon var mannens medarvinge till livets nåd (1 Pet. 3:7). I detta stycke gällde Pauli ord: »Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus; ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus. Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I en i Kristus Jesus» (Gal. 3:26-28). [0]
I fråga om människans ställning till Gud och frälsningen i Jesus Kristus göres sålunda i de nytestamentliga skrifterna ingen åtskillnad mellan man och kvinna. [1]
Gemenskap
När i NT mannens och kvinnans olika ställning och funktion betonas, sker detta med hänsyn till deras gemenskap med varandra, deras ömsesidiga samverkan i hem och församling (1 Kor. 11:3ff; Ef. 5:22ff; Kol. 3:18; 1 Tim. 2:11ff; Tit. 2:5; 1 Petr. 3:1ff). Detta är ett faktum av största betydelse för förståelsen av de utsagor, det här gäller. I den organiska gemenskapen är det det personliga, det differentiella, som konstituerar gemenskapens rikedom. I NT framstår människokroppen som uttryck för gemenskapens natur. Såväl när det gäller äktenskapsgemenskapen (t.ex. Ef. 5:22ff) som församlingsgemenskapen (t.ex. Rom. 12:4ff; 1 Kor. 12:l2ff) är detta fallet. I kroppen finnas många olika lemmar, var och en med sin särskilda funktion. Det är denna olikhet lemmarna och funktionerna emellan, som konstituerar organismen. Utan den skulle man icke kunna tala om en levande kropp utan endast om en hög likartade lemmar. Det organiska livet tar sig uttryck just i mångfalden av utrustning och uppgifter. Paulus framhåller detta med eftertryck i 1 Kor. 12. För att kroppen skall kunna leva ett rikt och fullödigt liv, äro alla lemmarnas tjänster nödvändiga. Ingen är överflödig. Ingen lem kan säga till den andra: »Jag behöver dig icke» (1 Kor. 12:21f.), ty utan just den lemmens tjänst skulle något fattas i organismens fullödiga, harmoniska liv. [3]
Olika utrustning
Liksom Gud givit lemmarna i kroppen olika förmögenheter och uppgifter, så har nu också man och kvinna i skapelsen förlänats olika utrustning med hänsyn till deras ömsesidiga behov. I 1 Mos. 2 skildras, hur Gud av jord danade alla markens djur och förde dem fram till Adam, dock utan att bland dem finna »någon hjälp som svarade mot honom». Först kvinnan, skapad av mannens egen kropp, bildade hans fulla kompletterande motsvarighet (1 Mos. 2:18ff.). De gåvor och förmögenheter, Skaparen förlänade henne, blevo givna med hänsyn till hennes gemenskap med mannen och avpassade härför. Av vad ovan sagts om organismens väsen följer nu, att man och kvinna i sin organiska gemenskap med varandra icke få sträva efter någon slags likriktning. De få icke söka upphäva de olikheter i funktion och ställning, som i skapelsen givits dem. Detta vore att arbeta emot själva organismens väsen, det vore att arbeta på den organiska gemenskapens upphävande. Mot bakgrund av denna syn på det organiska gemenskapslivet har man att förstå NT:s betoning av över- och underordningen man och kvinna emellan. [5]
Olikheten utrustningen och uppgifterna emellan gör värdering omöjlig, eftersom det icke går att åstadkomma någon gemensam värderingsskala. Att exempelvis värdera kvinnans utrustning och uppgift med mannen som måttstock, är uppenbart orimligt, ty att kvinnan är oumbärlig i gemenskapen har ju sin grund just däri, att hon är olik mannen. Och lika orimligt är det självfallet att värdera mannens utrustning och uppgift med kvinnan som måttstock. NT talar heller icke vid betonandet av över- och underordning man och kvinna emellan om högre och lägre värde eller om privilegium resp. tillbakasatthet eller straff. [6]
Över- och underordningen
Över- och underordningen mellan man och kvinna är given i och genom skapelsen. Kvinnan skapades till mannens kompletterande motsvarighet, ezer kenegdo. Hon fick sin utrustning med hänsyn till att hon skulle stå i korrelationsförhållande till mannen, och bli ett med honom. Hon är icke mannens avbild, utan hon är i stället tillsammans med mannen Guds avbild (1 Mos. 1:27). Om mannen i gemenskapen anges ha huvudets funktion, kan man för att röra sig inom samma uttryckssfär säga, att kvinnan har hjärtats. [8]
I 1 Tim. 2:11ff. heter det: »En kvinna må i stillhet låta sig undervisas i all underordning; däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda såsom lärare, ej heller att råda över en man, utan hon må leva i stillhet. Ty Adam skapades först, sedan Eva. Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och förleddes till överträdelse.» Som motivering för att en kvinna ej må uppträda såsom lärare eller råda över en man hänvisas här dels till skapelsen, dels till syndafallet. I 1 Tim. 2:11ff. antydes icke, liksom ej heller annorstädes i NT, att mannen skulle vara den mer älskade eller den värdefullare el. dyl. och av denna anledning ha en annan ställning än kvinnan. Det är på anförda ställe fråga om vem som blivit satt till att råda och leda. Såsom den först skapade är mannen så att säga det centrum, med hänsyn till vilket kvinnan är danad. Enligt skapelseberättelsen, som 1 Tim. 2:13 alluderar på, skapades kvinnan för att vara en »hjälp» åt mannen (1 Mos. 2:18, 20); hon har i honom sitt centrum och sitt huvud. Detta är enligt NT de olika uppgifter man och kvinna i och genom skapelsen fått sig givna med hänsyn till deras samliv med varandra i en organisk enhet. Att så bryta mot denna ordning, att kvinnorna uppträda såsom lärare och råda över männen, tillåtes icke. Det är i stället mannens och kvinnans uppgift att var och en vårda de speciella gåvor, som anförtrotts honom eller henne, och med dem osjälviskt tjäna. På så sätt blir organismens liv rikt och fulltonigt. [9]
Den ovan tecknade synen på mannens och kvinnans i skapelsen givna olika utrustning och olika ställning och uppgift i gemenskapen utgör grundvalen för NT:s betoning av över- och underordningen i äktenskapet. De ställen, som närmast komma i fråga, äro Ef. 5:22ff.; Kol. 3:18; Tit. 2:5; 1 Petr. 3:1ff. [10]
Livet i Kristus
I Kol. 3:18 förmanas kvinnorna att underordna sig sina män »såsom tillbörligt är i Herren». Genom det sistnämnda tillägget anges en sådan underordning höra samman med livet i Kristi kropp. En mera ingående framställning av det äktenskapliga över- och underordningsförhållandets art och innebörd ges i Ef. 5:22ff. Liksom Kristus och församlingen tillsammans utgöra en enda kropp, så också man och hustru i äktenskapet. I denna organism är mannen huvudet, medan kvinnan är kroppen. När det nu gäller att utifrån denna grundtanke klargöra, hur mannen resp. kvinnan har att rätt leva samman i äktenskapet, hänvisar Paulus främst till förhållandet mellan Kristus och församlingen men även till den ordning, vilken råder i människokroppen. [12]
Kvinnorna uppmanas att underordna sig sina män såsom de (v. 22) resp. församlingen (v. 24) underordna sig Herren, »ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud» (v. 23). Kvinnan har i mannen sitt huvud liksom församlingen har sitt huvud i Kristus. Detta är något som gäller livet i dess helhet. [13]
Om kvinnan sålunda förmanas att i äktenskapet vara sin man undergiven, uppfordras mannen å sin sida att i kärlek ge ut sig själv för sin hustru. Liksom Kristus är församlingens huvud, så är mannen i äktenskapet kvinnans huvud, och mannen har då enligt Paulus att i sitt samliv med hustrun ha Kristi hållning mot församlingen till föredöme (Ef. 5:23ff.). Och Kristus, som är Herre och Mästare, tvådde lärjungarnas fötter (Joh. 13:4-15). I Ef. 5:29 framhålles det normala och tillbörliga i att mannen kärleksfullt vårdar sig om sin hustru såsom den, med vilken han bildar en organisk enhet, medan det anges som naturvidrigt att bete sig på motsatt vis. En insikt av ovan angiven art torde avses, när mannen i 1 Petr. 3:7 manas att »på förståndigt sätt» leva samman med sin hustru såsom det svagare kärlet. [14]
Parallellt med denna uppfordran i v. 7a tillhållas männen så i v. 7b att bevisa ära mot sina hustrur såsom medarvingar till livets nåd. Ovan har betonats, att NT ställer man och kvinna fullkomligt lika vid varandras sida, när det gäller delaktigheten av frälsningen i Kristus. Det har också framhållits, att detta utifrån NT:s egna förutsättningar är väsentligt. Såsom mannens medarvinge till livets nåd är kvinnan mannens jämlike, och detta har då mannen att i umgänget med kvinnan låta sig bestämmas av och bevisa henne ära. [15]
Det sexuella samlivet
Det inbördes förhållandet mellan man och hustru, som ligger inneslutet i ordet om att vara ett kött, får en konkret tillämpning på ett speciellt område i 1 Kor. 7:3ff. Frågan gäller där makarnas sexuella samliv. Enligt judisk uppfattning hade ju en man rätt att leva i polygami. Om en gift jude tog en andra hustru, gällde emellertid bl.a., att han icke fick göra någon inskränkning i den första hustruns äktenskapsrätt (2 Mos. 21:10). Vad denna rätt innebär, fanns noga föreskrivet. [17]
Om mannen avgivit ett heligt löfte om avhållsamhet, kunde han emellertid undandraga sig den äktenskapliga förpliktelsen två veckor (enligt Schammais skola) eller en vecka (enligt Hillels skola). För studium av de heliga skrifterna var för rabbinlärjungar 30 dagars avhållsamhet medgiven. Enligt Paulus innebär nu äktenskapet ett förhållande av på en gång fullständigt ömsesidigt ägande och fullständig ömsesidig hängivelse mellan man och kvinna. Mannen har ej blott att fullgöra vissa rättsligt fastslagbara sexuella (som det i detta speciella fall gäller) förpliktelser gent emot sin hustru. Han tillhör henne med sin kropp helt och hållet, hon råder över hans kropp och han har att oreserverat ge sig hän åt henne. Likaså gäller omvänt, att hustrun med sin kropp helt tillhör mannen, han råder över hennes kropp och hon har att oreserverat ge sig hän åt honom. Ingenting får rubba denna hela och fulla ömsesidiga hängivelse. Om man och hustru en tid vilja draga sig undan från varandra för att »hava ledighet till bönen», skall detta ske med bådas samtycke. [18]
Samma värde
Det måste här åter betonas, att mannens och kvinnans olikhet i förhållande till varandra icke innebär någon värdeskillnad könen emellan. Den står i den organiska gemenskapens tjänst för att göra samlivet mellan man och kvinna rikt och fulltonigt. Att den nu icke alltid ses och upplevs på detta sätt, beror på syndens makt i mänskligheten. Driven av synden, av egenkärleken, använder mannen sin ställning i själviska syften, och kvinnan känner den skapelsegivna ordningen könen emellan såsom en börda och är inställd på att hävda sig själv gent emot mannen. [20]
Det nya livet
Äktenskapet fullkomnas emellertid i Kristus. I och genom Kristus har ett nytt liv kommit in i syndens och dödens värld. Konkret ställer Jesus Andens frukter i motsats till köttets: »I veten att furstarna uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta folken känna sin myndighet. Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng, likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många» (Matt. 20:25ff.). [22]
Då Kristi kärlek får driva makarna i äktenskapet att använda var och en sina gåvor, ej för att i egenkärlek hävda sig själva, utan för att osjälviskt tjäna, blir deras olikhet i utrustning och ställning vad den enligt NT av Skaparen ämnats till: en stor gåva, som gör gemenskapslivet rikt och fulltonigt, liksom olikheten mellan lemmarna gör kroppens liv rikt och fulltonigt. [23]