År 1972 fick det svenska stiftet i Finland en ny biskop, nämligen teol. dr John Vikström. Hans herdabrev »Tro i kris» har ett mycket träffande namn. Det har nämligen lett till att allvarliga meningsmotsättningar kommit i dagen. Det gäller i synnerhet bibelfrågan. Biskopen angriper i sitt herdabrev bl.a. den läran att Skriften är Guds ofelbara ord och alltigenom ingivet av den helige Ande. Det gäller, menar han, att skilja mellan »centrum och periferi, huvudsak och bisaker» (s. 89). Felen och motsägelserna i Bibeln är något positivt genom att de kan bidra till att framhäva skillnaden mellan huvudsak och bisak, menar han. Vi får inte glömma, påminner han, att också uppdiktade berättelser kan förmedla ett sant budskap. Myt och sanning, myt och uppenbarelse utesluter inte varandra, betonas det. [0]
Om syndafallsberättelsen skriver biskopen bl.a.: »Att denna berättelse i 1 Mos. 3 inrymmer mytologiska drag och att dessa har babyloniska förebilder och paralleller ligger det ingen mening i att förneka. Här vandrar Gud omkring i trädgården och svalkar sig i eftermiddagsbrisen; ett träds frukt ger kunskap och vishet; en orm kan tala; Gud tillverkar egenhändigt skinnkläder åt Adam och Eva och klär själv på dem. Allt detta är ett bildspråk, som hör till mytens och sägnens värld» (s. 111f). [1]
Biskopen menar vidare »att vi med stor frimodighet kan erkänna att vi i Nya Testamentet stöter på en världsbild, som är både mytisk och förlegad» (s. 126). När det i Apg. 1 talas om Jesu himmelsfärd, skall man inte uppfatta himmelsfärden på ett »bokstavligt sätt». I Apg. 1:9 läser vi: »Han lyftes inför deras ögon upp i höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn». Men enligt biskopen gick det inte alls till på detta sätt, varvid han åberopar sig på prof. Harald Riesenfeld i Uppsala. Att tro att Jesus lyftes upp »inför deras ögon» är att binda budskapet vid en förlegad världsbild. Inte heller Bibelns uppgifter om att Jesus föddes på ett övernaturligt sätt av en jungfru skall enligt biskopen uppfattas bokstavligt, ty »föreställningen om jungfrufödelsen» är beroende av en gången tids världsbild. Budskapet, poängen, är oberoende av »föreställningens» sanning, menar han. [2]
Hur har nu församlingarna reagerat på biskopens undervisning? Många har uppenbarligen tagit emot den med glädje, andra har efterhand låtit sig övertygas av den, medan åter andra är djupt oroade, och bestörta. Till den senare gruppen tycks många inom Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland höra. Hur kan en biskop undervisa på detta sätt, frågar man sig. Detta är ju farligt för själarna. Vi får inte tiga inför denna förnekelse med hänsyn till människornas eviga väl, har man sagt sig. [3]
Svenska Lutherska Evangeliföreningen
När nu flera lärare inom Lutherska evangeliföreningen såg sig nödsakade att varna för biskopens lära, visade det sig, till stor överraskning för många, att det fanns flera också inom evangeliföreningens led som tog biskopen i försvar eller som menade att det var onödigt att ta till orda mot biskopens lära. Och så drogs en debatt i gång, som i och med föreningens 100-årsjubileum fått ny fart. [5]
I tidningen Kyrkpressen 5/7 står att läsa om detta under rubriken »Hundraårsjubileum med dramatik» [6]
Lutherska evangeliföreningen i Finland firade sitt 100-årsjubileum i Åbo senaste veckoslutet. Tiotusen människor hade samlats, av dem ett tusental till den svenska föreningens årsfest och jubileum. Inom den svenska föreningen lät man för övrigt resolut ett antal styrelsehuvuden rulla – t.o.m. ordföranden fick gå. De avgående hade det gemensamt att de inte velat understöda motståndet mot biskop John Vikströms herdabrev »Tro i kris». Svenska lutherska evangeliföreningens organ »Sändebudet-Ungdomsvännen» har under det gångna året publicerat en serie artiklar som varit starkt kritiska mot biskop Vikströms bibelsyn. [7]
Djupt bekymmer över att en del av styrelsens medlemmar förnekat Skriftens absoluta auktoritet och ofelbarhet och därmed deklarerat en med bekännelseskrifterna oförenlig liberal bibelsyn framförde en grupp föreningsmedlemmar, bland dem några av föreningens anställda, vid Svenska lutherska evangeliföreningens årsmöte i Åbo på fredagen. Gruppen fann det olämpligt att »liberalteologer» sitter i föreningens styrelse och yrkade därför med hänvisning till föreningens stadgar på att de styrelsemedlemmar, som inte kan omfatta en gudsinspirerad Bibel, som är till alla delar ofelbar och auktoritativ, skulle ta konsekvenserna av sin bibelsyn och avgå. Kritiken framfördes i samband med beviljandet av ansvarsfrihet åt styrelsen och föranledde en lång och ingående diskussion. Vid de senare förrättade valen till styrelse blev bl.a. föreningens ordförande kyrkoherde Lars Julin invald endast som suppleant. Vid det konstituerande mötet på lördagen valdes kontraktsprosten Håkan Bäck till styrelsens och föreningens ordförande för följande verksamhetsår. Viceordförande är såsom tidigare riksdagsman Ragnar Granvik, som ledde årsmötesförhandlingarna. [9]
I Kyrkpressen 12/7 föreligger en insändare från föreningens direktor Helge Lindén [bör vara Hildén, webred:s anm.], som vill ge en mera nyancerad bild av vad som förekommit vid årsmötet. Han skriver bl.a.: [10]
Följande obestridliga fakta föreligger: 1) att sedan snart ett år en bestörtningens våg gått över stiftet i spåren av herdabrevet »Tro i kris» och att man väntat tydligare ställningstagande från prästerskapets och de kristliga organisationernas sida än man fått. Man har förvånats över, att herdabrevets märkliga deklaration i bibelfrågan nästan alls ingen diskussion medfört, 2) att sedan hösten Sändebudet-Ungdomsvännen gång efter annan å sin sida upptagit bibelfrågan utgående från Bibelns självvittnesbörd och vår kyrkas bekännelse: att därtill Evangeliföreningens medlemmar, bl.a. genom bibelseminarierna i Vasa, vädjat till föreningens styrelse om en föreningens deklaration i frågan; 3) att denna vädjan i styrelsen resulterat i, att en av dess medlemmar meddelat sig hylla samma bibelsyn som herdabrevet och att den uttryckt sina farhagor för, att artiklarna i Sb-Uv kan börja fattas som personlig förföljelse. I varje fall beslöt styrelsen enhälligt, att ingen motskrift avfattas. [11]
Direktor Lindén [Hildén] meddelar vidare att föreningens styrelse den 7 april tillsatte en arbetsgrupp för ett årsmötesutlåtande i bibelfrågan, att styrelsen dagen före årsmötet enhälligt godkände arbetsgruppens förslag till utlåtande i bibelfrågan och att årsmötet den 29 juni enhälligt godkände samma förslag. Detta uttalande finns publicerat på annan plats i denna tidskrift. [12]
Kursändring?
Under rubriken »En kursändring» tar Kyrkpressen 12/7 i en ledare upp bibelfrågan och Evangeliföreningens uttalande. Man menar att Evangeliföreningen genom det antagna uttalandet »spikat fast en doktrinär bibelsyn som inte tidigare officiellt har omfattats inom rörelsen. En oreflekterad bokstavstro har väl – liksom i kyrkan i övrigt – alltid funnits, inte minst bland lekmännen, men någon fastställd lära har detta aldrig varit inom Evangeliföreningen.» KP menar vidare att Evangeliföreningen nu synes »svika sitt egentliga väsen och släppa in en förklädd lagiskhet genom köksdörren». Ledaren slutar med att prisa biskop Vikström för hans dynamiska bibelsyn och påpekar att ett stort antal enskilda människor blivit hjälpta av bibelkapitlet i biskopens herdabrev. [14]
I Kyrkpressen 19/7 går prosten Johannes Kronlund i en insändare i polemik med den ovan nämnda ledaren i KP. Han menar att det vittnar om stor okunnighet, när KP hävdar att Evangeliföreningen genom sitt årsmötesuttalande gjort en kursändring. [15]
Som barn av rörelsen vet jag hur starkt reformationens s.k. formalprincip, att Bibeln som helhet är det enda rättesnöret för kristen tro och liv, betonats åtminstone de senaste 50 åren. Det har inte varit nagot tu tal om att den Heliga Skrift inte skulle ha varit ett alltigenom tillförlitligt Guds Ord från början till slut. Så har vi barn av rörelsen blivit lärda att tro. [16]
Det blev därför någonting förfärligt när jag vid teologiska fakulteten i Åbo under studietiden mötte påståenden att så inte skulle vara fallet. Till all lycka fick jag redan då kontakt med litteratur som öppnade mina ögon för vilken ovetenskaplig verklighetsflykt den liberala teologin i själva verket är. [17]
På denna insändare svarar red. bl.a. att det nya ligger i att en bokstavtro på Bibeln nu påbjuds som den enda riktiga och att det tidigare var högre till tak i bönhusen. Den syn som prosten Kronlund har innebär, menar red. för KP, att inte bara biskop Vikström grovt kränker formalprincipen utan »hela vår kyrka inklusive samtliga biskopar och den finska Evangeliföreningen». KP reflekterar emellertid inte ett ögonblick över att det kanske är så illa. [18]
I samma nummer av Kyrkpressen citerar tidningen vad professor Rafael Gyllenberg framfört i frågan i Hufvudstadsbladet. Han menar att det är efterkrigstidens kontakter med Bibeltrogna vänner i Sverige som fört Evangeliföreningen in i ett läge, där den är i fara att förlora sin identitet. Han skriver bl.a. om Evangeliföreningens uttalande: [19]
Här förklaras att varje uppgift i bibeln är sann, oberoende av vad den gäller. Visserligen finns det motsägelser i bibeln, men eftersom bibeln måste vara sann, så måste motsägelserna vara skenbara. Därmed är den rätta läran och människans eviga salighet säkrade. Det behövs inte längre någon tro, det räcker med förnuft. Bibeln har blivit en dator som människan programmerar. Paulus skulle helt visst kalla detta ett krav på förnuftets omskärelse och rikta hela hettan i sitt brev till galaterna mot dessa falska bröder som har smugit sig in i församlingen. [20]
Detta är en fruktansvärd dom över alla dem, som i enlighet med Skriftens eget självvittnesbörd tror att Bibeln är sann i alla stycken. Men de som tidigare tagit del av prof. Gyllenbergs författarskap har knappast anledning att bli förvånade. Det mest sensationella i bibeldebatten kom i stället med Kyrkpressen 2/8. I detta nr tar domprosten Yngve Bäck till orda, ordförande i Evangeliföreningen 1957-1969. I en lång artikel tar han parti för prof. Gyllenberg, ja, han t.o.m. säger att han »till fullo» ansluter sig till Gyllenbergs synpunkter. De mycket goda artiklarna i föreningens organ Sändebudet-Ungdomsvännen om Bibelns sanning och auktoritet betecknar han som en »hetsjakt» mot biskop Vikström och hans herdabrev. Han kritiserar föreningens uttalande i bibelfrågan mycket hårt. Man har »bedrövligt missuppfattat» den lutherska formalprincipen. »Det har gått såsom Gyllenberg konstaterar om deklarationen: ’Det behövs inte längre någon tro, det räcker med förnuft. Bibeln har blivit en dator som människan programmerar’.» »Mänskligt språk, på vilket ju Bibelns utsagor onekligen är avfattade, är som sadant behäftat med brist. Vidare är det till sin karaktär inte matematiska formler utan symboler, ofta av dunkelt och svårförklarligt ursprung och med osäker mening», framhåller Bäck vidare. Han slutar med att fråga om Svenska Lutherska Evangeliföreningen numera gör skäl för sitt namn: »Jag befarar att den snart är varken luthersk eller evangelisk.» [21]
Inom evangeliföreningen har biskopens herdabrev således bland många gett anledning till skarpa protester, och detta med all rätt. Den syn på Bibeln och den kristna tron, som kommer till uttryck i herdabrevet, kan endast medföra splittring i Kristi församling. För att bevara den sanna enheten i Guds Ords lära, måste denna villfarelse avvisas med kraft och beslutsamhet, inte minst för deras skull, som hotas att luras och förföras av biskopens ofta nog så vackra ord. Det är glädjande, om evangeliföreningen nu på allvar tar till orda mot herdabrevet i form av en motskrift, vilket tycks ha diskuterats. I den allvarliga situation som uppstått, är det väl naturligt att många vill undvika strid, men enligt Guds Ord är striden mot den falska läran nödvändig. Det är endast de falska profeterna som säger »Frid, frid», »Allt står väl till», och dock står icke allt väl till (Hes. 13:10). Så länge den falska läran finns kvar inom kyrkan, kan det ju inte bli någon frid och enhet. Därför förmanar aposteln Paulus de kristna: »Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi, namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke låta söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt.» [22]
Vi önskar våra finska bröder Guds välsignelse i deras kamp för att bevara tron på Bibeln som Guds eget inspirerade och ofelbara ord, och därmed också bevara vissheten om sanningen av Bibelns undervisning om frälsningen genom Jesus Kristus från synden, döden och djävulen. Det är alltför lätt att uppgivas av trötthet i denna kamp, men genom att leva i daglig kontakt med de eviga kraftkällorna, Ordet och Sakramenten, får vi del av Guds rika hugsvalelse. Herren överger aldrig de sina, och vi har löftet om att snart få bryta upp och för alltid vara hos Honom. [23]
»Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.» Jud. v. 3. [24]
Giv akt på vägen
Denna viktiga uppmaning finner vi i Bibeltrogna vänners Missionstidning juli/73, där signaturen »Gia» belyser avfallet från Guds Ord i vår tid utifrån Gamla testamentet. Han skriver bl.a.: [26]
Respekten för detta att i allt hålla sig till Herren och hans ord hade tunnats ut undan för undan. Konung Salomo, ledaren, hade i det avseendet föregått sitt folk med hemska exempel. »Han följde icke i allt efter Herren, såsom hans fader David hade gjort.» Det var inget uppenbart avfall, men hans många utländska hustrur förledde hans hjärta. Och det blev till olycka både för honom och för folket. [27]
Så gick folket allt längre i avfall och domen måste komma. Folket drabbades av svåra hemsökelser och fördes i fångenskap bort från sitt land. [28]
Sådant blir slutet när man börjar halvera, när man inte längre är så noga med att i allt följa efter Herren, när man inte längre är rädd för sådant som Guds ord varnar för eller förbjuder utan börjar acceptera små avvikelser från den väg Herren anvisat… Avvägarna går i regel parallellt med den rätta vägen till en början, men de leder ändå vilse till sist. Och så kan det gå så att den som börjat vandringen med tanken att fira gudstjänst i Herrens hus i Jerusalem, hamnar i ett avgudahus i Betel och frambär offer som är en styggelse i Herrens ögon. [29]
Djävulen har inget emot gudstjänst, bara den inte sker precis så som Herren har befallt. Han låter dig gärna behålla en halv kristendom, för han vet att det förr eller senare slutar med en hel förtappelse. [30]
När de två mödrarna kom inför Salomo och han skulle döma om vem som var den rätta modern till sonen de tvistade om, befallde han: »Tagen hit ett svärd. Huggen det levande barnet i två delar och given den ena hälften åt den ena och den andra hälften åt den andra.» [31]
Hur kunde Salomo ge en så grym befallning? Jo, nu visade det sig var modershjärtat fanns. »Hör mig, herre; given henne det levande barnet; döden det icke.» Den rätta modern ville ha sitt barn helt eller inte alls. Och nu klappar på samma sätt ett modershjärta hos Honom däruppe i höjden ja, »Han älskar mera ömt än någon moder». Och även Herren vill äga sina barn helt eller inte alls. Ty han vet att ett halvt Guds barn är ett dött barn. Därför kan han inte gå med på någon delning med djävulen eller världen. Därför kan han inte lida att du börjar hylla och försvara det minsta avsteg från hans ord. Därför varnar han på så många ställen för skrymteri och falsk andlighet. Därför är han så obevekligt sträng när det gäller falsk lära, som gör dig till en ljum kristen. Han vet att den lära som har ett vackert sken av sanning, men inte i allt rättar sig efter hans ord, är mest förrädisk. Han vet att lite lögn smittar av sig och växer och att den väg där sanning och lögn, lydnad och olydnad, gudstjänst och förförelse blandas, är livsfarlig för hans barn. [32]
Därför varnar han ocksa så allvarligt för gemenskap med villfarande. »Bären icke främmande ok tillsammans med otrogna. Huru förlikar sig Kristus med Belial? Huru kan Guds tempel stå tillsammans med avgudar? Gån ut ifrån dem och skiljens från dem», 2 Kor. 6. »Var och en som avviker och icke förbliver i Kristi lära, han har ingen Gud; den som förbliver i läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke medför denna lära, så mottagen honom icke i huset och hälsen honom icke välkommen. Ty den som hälsar honom välkommen gör sig delaktig i hans onda gärningar», 2 Joh. Gud vet att ingen kan tjäna två herrar av hjärtat. Man kommer alltid att hata den ene. »Den som inte är med mig, han är mot mig»” [33]
Sådana bibelord drar upp bestämda gränser. Det tycker inte djävulen och hans medarbetare om. De vill sudda ut alla gränser, hugga bort kantstenen längs livets väg och anlägga bekväma och förvillande avfartsvägar. Guds folk låter sig inte på en gång förledas av uppenbara lögner. Därför predikar djävulen till en början mycket sanning och lite lögn. Ja, han kan rentav undvika lögnen till en tid och bara förtiga en del av sanningen. Och kan han så locka Guds folk till lite vårdslöshet i iakttagandet av en del av Herrens befallningar, får han till sist fröjdas över att färderna till Herrens hus har inställts och folket samlas i avgudahus i tron att allt ändå är väl. [34]
Men Herren älskar sina barn. Alla är dyrt köpta med Jesu Kristi blod. Vår Frälsare har berett oss rum i sin Faders boningar. Hur hemskt vore det inte då att till sist hamna i den eld som är tillredd åt djävulen och hans änglar. Det vill inte Gud. Han vill att alla människor skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen. Därför upphör han heller inte att i denna sena tid tillrättavisa, bestraffa, förmana och undervisa. Måtte vi då akta på hans undervisning i allt och ropa till honom att han ger oss hörsamma hjärtan. [35]