Red. har fått ett vänligt brev från Norge, som ger uttryck åt stor oro över att Stiftelsen Biblicum menar att den objektiva och universella rättfärdiggörelsen har biblisk grund. Brevskrivaren har läst professor Siegbert W. Beckers bok »Skriften och saligheten» och chockerats över att denna lära återfinns i denna bok. Vi citerar något ur brevet: [0]
Efter min andliga bedömning föreligger här en mycket betänklig och farlig sammanblandning av försoning och rättfärdiggörelse, som kan få mycket allvarliga konsekvenser för förkunnelsen. Dessutom tror jag detta är en missuppfattning av den lutherska teologin… Becker framhåller, så vitt jag kan förstå, den syn som här i Norge har kallats »verdensrettferdiggjörelse» (som också återfinnes i Piepers dogmatik), och som i extrem form går ut på att en människa ligger i förtappelsen med sina synder förlåtna. [1]
Denna grundsyn har vi i vår norska, bibliska, lutherska och rosenianska lekmannatradition tagit mycket starkt avstånd ifrån. Jag tror knappast det finns en enda konservativ teolog eller bibeltroende predikant i Norge som förkunnar den grundsyn som Becker här förfäktar… Jag kan också nämna att professor Carl Fr. Wislöff har i en artikel »Rosenius og laeren om verdensrettferdiggjörelsen» (Fast Grunn, 1949, nr 2, s. 96) gått emot den uppfattningen att Rosenius skulle ha läran om »verdensrettferdiggjörelse». Man kan alltså inte ta Rosenius till intäkt för den syn som Becker förkunnar. [2]
Eftersom detta brev berör en synnerligen central och viktig fråga, ja, själva centrum i den kristna tron, satisfactio vicaria = Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse, publicerar vi här nedan redaktörens svar. [3]
Tack för ditt brev. Jag vill gärna komma med en utförlig kommentar till ditt brev, men har inte möjlighet till det just nu. Därför bara i all hast några rader. [5]
Vi skall ta upp frågan om Skriftens undervisning om rättfärdiggörelsen till förnyat studium, ty det är ingenting annat än Skriftens undervisning vi är intresserade av, och har vi förstått Skriftens undervisning fel är vi tacksamma för påpekanden, så att vi kan rätta oss. Nu innehåller inte ditt brev någon närmare behandling av Skriftens många ställen om rättfärdiggörelsen utan mera en hänvisning till norsk tradition, men i alla fall vill vi pröva om din slutsats, att vi på denna punkt kommit i strid med Skriften är en riktig anklagelse. [6]
Innan detta studium gjorts vill jag bara kort framlägga hur jag ser saken nu. Jag känner väl till Valen-Sendstads försök att skilja mellan försoningen och rättfärdiggörelsen, men jag menar att det inte håller i Skriftens ljus. Att Gud i Kristus försonade världen med sig själv betyder ju att han icke tillräknar människorna deras synder (2 Kor. 5:19). Ty alla världens synder tillräknades Kristus, när Kristus dog då dog du och jag och alla människor syndens straff. Ty vad Kristus gjorde det gjorde han inte för egen del utan ställföreträdande för oss. Och Kristi fullkomliga och rättfärdiga liv levde han inte för sig själv utan i vårt ställe. Om inte Kristus gjort allt detta fullkomligt vore inte Gud försonad. Nu är han det och därför kunde Kristus lämna graven. Synderna har tillräknats Kristus, domen icke skyldig har avkunnats över världen. Rom. 5:18: »en rättfärdiggörelsedom… för alla människor». Detta är den objektiva sidan av saken. [7]
Nu kan man frukta att den subjektiva sidan därmed kommer bort. Det får inte ske, om man vill hålla sig till Skriften. Det är den sidan du vill framhålla med all rätt, men det allvarliga är att du vill göra det på bekostnad av vad som i Kristus redan är ett objektivt faktum, själva evangelium. »Låten försona eder med Gud» (2 Kor. 5:20), det är den subjektiva sidan, d.v.s. tro den försoning som Gud fullkomligt har utfört, den rättfärdiggörelse för alla människor, som är fullkomlig i Jesus Kristus. Ty den som inte tror den (rättfärdiggörelsen genom tron), han går evigt förlorad, han gör Gud till en lögnare. Wislöff har rätt när han skriver: »Denna rättfärdighet skall nämligen inte först förvärvas genom arbete och strävan, den är allaredan för handen, den är nämligen Jesu rättfärdighet. Syndernas förlåtelse är för handen i Guds hjärta, ty världen är fullkomligt försonad men Gud genom Jesu försoningsdöd» (Jag vet på vem jag tror, sid. 131). Du tycks vilja reservera uttrycket ”rättfärdiggörelsedomen” till det tillfälle, när den enskilde i tro tar emot, litar på vad som redan skett i och med Jesu försoningsdöd. Men Rom. 5:18 har du då emot dig. Och vad menar man med en fullkomlig försoning objektivt för hela världen, om den inte innebar att Kristus tog bort alla synderna, från Adam till den yttersta dagen, och hur kan man säga att domen »icke skyldig» inte uttalades över alla människor, om man samtidigt menar att all skuld lades på Kristus, att alla överträdelserna tillräknades honom? Det allvarliga är emellertid att människorna inte vill tro detta evangelium. De går då evigt förlorade. Och de som tröstar sig av evangelium utan att vilja överge synden, i köttslig säkerhet, de skall höra Lagens predikan. Ja, varje predikan måste innehålla både lag och evangelium, som rätt skall delas. Ty genom lagen och under lagen står vi under vreden. Men akta dig så du inte blandar samman lag och evangelium, ty i evangelium finns inga krav, inga krav på ånger eller bättring. »När rättfärdiggörelsen skall predikas för förkrossade samveten, måste lagen så fullständigt hållas utanför som om den inte existerade. Om man släpper in aldrig så litet av lagens bud, krav och villkor, så är det ute med rättfärdiggörelsen av nåd genom tro. Ty denna lära kan inte tala lagen med dess ’därest’ och ’om’ vid sin sida» (Jag vet på vem jag tror, sid. 135). [8]
Därest du tror, om du ångrar dig ärligt, om du helt och fullt litar på Jesus, då blir du rättfärdiggjord, då blir du förlåten, är inte evangelii förkunnelse, och en farlig förkunnelse om man tror att det är evangelium man predikar, när man predikar lag, eller har sammanblandat lag och evangelium. Jag vill rekommendera en alldeles fantastisk uppbygglig bok, Dr Walthers bok »The Proper Distinction between Law and Gospel». Läs den och du kommer aldrig att ångra dig! [9]
Du har visserligen rätt att läran om den objektiva, universella rättfärdiggörelsen kan missbrukas, liksom alla andra läror i Guds Ord. Men man botar inte missbruket genom att ta bort en grundläggande biblisk lära, Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse som ett fullbordat faktum. Det är sant att människan vill missbruka nåden till lösaktighet. Därför är det så viktigt att lagen förkunnas i all sin stränghet utan sammanblandning med evangelium. Den kristna församlingen har ocksa fått bindenyckeln: »Om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem» (Joh. 20:23b). [10]
Att binda någon i hans synder innebär inte att försoningen inte räckte till för dessa synder och att de därför inte ännu är förlåtna inför Gud. Ty Bibeln lär ju att Gud inte tillräknar världen överträdelserna (2 Kor. 5:19), och att han rättfärdiggör den ogudaktige (Rom. 4:5). I Guds hjärta är också de obotfärdigas synder förlåtna. Jfr Wislöff: »syndernas förlåtelse är förhanden i Guds hjärta». Men denna förlåtelse, som fritt och för intet erbjudes i evangelium och i avlösningen, är avsedd att mottagas i tro (Rom. 1:17) och kan inte gripas på annat sätt än genom tron (Rom. 3:28). För den obotfärdige, som saknar denna tro, blir denna nåd och detta löfte från Gud, vad gäller honom, till intet gagn (Hebr. 4:2), och sålunda utesluter han sig själv från den allmänna amnesty som proklamerats av Gud genom dem som betrotts med försoningens ord. Han är lik den man, framför vilken bordet är dukat, men som inte vill äta. För en sådan skall församlingen deklarera att, fastän det förvisso finns syndernas förlåtelse hos Gud också för honom, skall han och kan han inte äga den så länge han inte vill omvända sig. Han ställs under lagen. Evangelium skall inte förkunnas till lösaktighet för dem som inte genom lagen känner sitt fördärv och sin stora brist, som förtröstar på sig själva och föraktar nåden i Kristus Jesus. Att binda någon i hans synder innebär alltså helt enkelt att deklarera ett visst faktum, ett faktum som gäller även om ingen sådan deklaration gavs, nämligen att den obotfärdige inte kan och skall ha förlåtelse så länge han inte vill vända om. Och såframt en sådan person tror att han alltjämt kunde äga förlåtelsen trots sin obotfärdighet, har församlingen auktoritet och makt (Joh. 20:23b) att göra en sådan deklaration formellt och offentligt. [11]
Broder, det du skriver om Luther och Rosenius har du tydligen fått i andra hand utan egna studier. Om du studerar saken kan du inte undgå att se att du har både Luther och Rosenius emot dig. Jag sänder dig så länge skriften »Om Rättfärdiggörelsen inför Gud», som innehåller citat bl.a. från Luther och Rosenius, så kan vi återkomma till saken. När jag läst ditt brev, slog jag upp Rosenius’ dagbetraktelse av den 31 mars, som jag vet många har rivit ut ur boken, som har din lära. Där står bl.a.: »Denna syndaförlåtelse, denna förlossning, som nu är nämnd, den tillhör varje människa, from och ofrom, trogen och otrogen. Du må vara, hurudan du kan, så äro åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, kastade i havets djup – detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, så sker det icke för dina synder utan för din otro, ditt bortoblivande.» Detta stämmer med Joh. 3: »Detta är domen…» [12]
Vad Becker beträffar, så lär han bara vad Luther och de ortodoxa lutheranerna alltid lärt. Det är inte några få amerikanska lutheraner som har denna lära. Varje ortodox dogmatik har den, inte bara Pieper. Se t.ex. Hoenecke, Koehler m.fl., där du också finner massor av bibelord för saken. Missourisynoden, Wisconsinsynoden, Evang. Luth. Synod (som är norsk!!) och Federation for Authentic Lutheranism liksom de tyska lutherska frikyrkorna har den. Ty tron på Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse är ju hörnstenen i biblisk och luthersk tro. Och vi må akta oss att nagga tillfyllestgörelsen i kanten. [13]