av pastorn, teol. kand. Sten Johansson

I vår tids förvirrade andliga situation är det oerhört viktigt för Guds folk att noga pröva all förkunnelse utifrån Guds Ord. Det finns så många olika läror och meningar som framförs, att en kristen människa idag ofta måste känna sig alldeles rådvill. Präster och lärare, som tidigare gjort sig kända som Andens män, ja som trons verkliga försvarare, uppträder plötsligt med en främmande förkunnelse. Faran är då stor, att också Guds folk vilseförs och tänker: en sådan andlig ledare måste vi ju lita på. Men man glömmer då vad som är den avgörande normen för all prövning: Guds eget Ord och ingenting annat. »Ty Guds Ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Intet är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra räkenskap» (Hebr. 4:12-13). [0]

Faran är ocksa stor, att vi upphöjer kyrkans rätte lärare över Skriften, och följer dem även i sådant där de kan ha tagit miste. Nu kan ingen sägas vara en verkligt rätt lärare, som inte troget har lärt allt vad Skriften lär, varken mer eller mindre. Men även hos en sådan kan finnas oklara punkter och felaktigheter, som måste vika i Skriftens ljus. Ty i Skriften talar Gud själv, och inför honom måste vi böja oss i ödmjuk lydnad. Därför säger också de lutherska bekännelseskrifterna som en huvudpunkt: [1]

»Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror saväl som lärare böra prövas och bedömas endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: ’Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig’, Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: ’Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad’, Gal. 1.» (Inledningen till Konkordieformeln, Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter, ed. 1944, s. 499). [2]

I vårt eget land har vi med sorg måst konstatera, hur många ledare med stort förtroende bland kristenfolket i hemlighet eller öppet förkastat tron på Guds Ord som alltigenom tillförlitligt och trovärdigt i alla stycken. Ofta tycks de ha blivit bedragna av den moderna universitetsteologin, som är så svårförståelig för lekmännen, men som bakom sitt vackra tal om »vetenskaplighet» och »objektivitet» döljer gammal otro och förnekelse. Ofta går denna falska lära under namn av »historisk-kritisk bibelsyn». För Guds folks skull måste vi gång på gång varna för denna fara. Även sådana lärare som anses vara bibeltrogna omfattar ofta denna försåtliga bibelkritik, och knappast någon reagerar. Jag tänker till exempel på biskop Bo Giertz, som i sin bok »Trons ABC» på ett skrämmande sätt gör sig till tolk för en bibelkritisk uppfattning (se Biblicum nr 2/72). Trots detta menar många, att detta inte borde utgöra något hinder för kyrkligt samarbete. Man visar på den välsignelse som biskop Giertz har fått vara till. Detta skall verkligen inte förnekas eller förringas, men avgörande för Guds folk måste vara: vad säger Skriften? Är det rätt att medverka till, att en förkunnelse som strider mot Bibeln får föras fram i den kristna församlingen? Nej, Kristi apostel Paulus skriver: »Men jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den lära som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem» (Rom. 16:17). Detta kan synas vara ett hårt tal, men det är i verkligheten ett kärleksfullt tal. Gud vill att hans församling skall bevaras från all falsk lära, och om man lyder hans förmaning får detta också bli till en tankeställare för förkunnaren ifråga och en möjlighet för honom att bli tillrättaförd. [3]

Man frågar sig också med oro, hur det skall gå för en sådan organisation som Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (SESG). Detta viktiga ungdomsarbete med internationell anknytning har hälsats med stor glädje av många, inte utan orsak. Då övriga student- och gymnasiströrelser är ytterst liberala har SESG framstått som det bibliska, evangeliska alternativet. [4]

Men i många bibeltrogna hem har man nu med rätta blivit förskräckt, då även bibelkritiska förkunnare får framträda i rörelsen. Så var t.ex. biskop Sven Danell en av huvudtalarna vid det stora nordiska studentmötet i Uppsala förra året. På en fråga i Evangeliska Fosterlandsstiftelsens tidning Budbäraren (nr 18/73) om den historisk-kritiska bibelforskningen svarade Danell: »Den (historisk-kritiska forskningen) kommer att stanna så länge människan fortfar att söka sanningen.» Visserligen ville Danell inte acceptera alla dess resultat, men han gav ingen som helst varning, utan skrev i stället: »För den Jesu lärjunge, som är övertygad om att Jesus är Kristus, finns det inget skäl till att fridlysa Bibeln för den kritiska forskningen. Tvärtom är en sådan lärjunge övertygad om att forskningen på lång sikt kommer att finna mer och mer av den sanning som tron redan känner.» Är det en sådan undervisning som förs fram inom SESG är det klart, att bibeltrogna föräldrar och andra ansvarskännande personer måste avråda ungdomarna från att delta i SESG:s verksamhet. [5]

Någon kanske menar, att mina farhågor är överdrivna. Jag vill då hänvisa till vad som skedde i Uppsala SESG redan 1970. Vi var då fyra studenter i styrelsen som protesterade mot den bibelkritik som framfördes av dåvarande Vi-Tro-redaktören Agne Nordlander, numera rektor vid EFS teologiska institut i Uppsala. Vi menade att SESG endast skulle kalla absolut bibeltrogna talare. Men från SESG:s högsta ledning avvisades detta, och följden blev att vi för Guds Ords och vårt samvetes skull måste lämna rörelsen. Vad var då motiveringen till avvisandet av vår begäran? Jo, man påpekade, att det i SESG:s och de nordiska studentrörelsernas historia alltid funnits utrymme för olika slags bibelsyn alltsedan professor Hallesbys tid. Vi blev verkligen förskräckta över denna argumentering. Det är ju känt, att professor Hallesby, som framstår som en av Norges främsta andliga ledare i vår tid, trots allt omfattade en viss bibelkritik, som framför allt kom till uttryck i hans dogmatik. Där företrädde han även en obiblisk syn på Kristi utblottelse och menade, att Kristus när han blev människa delvis utblottade sig på sin Gudom (Se t.ex. Valen-Sendstad, Ordet som icke kan dö, 1949, sid. 222ff). Men Kristus var ju under hela sitt jordeliv helt och fullt Gud, även om han inte under sin förnedring som människa alltid gjorde helt och fullt bruk av sina gudomliga egenskaper. Detta var ju en mycket allvarlig förnekelse hos Hallesby, som en bibeltrogen kristen måste ta klart avstånd ifrån. Ändå måste man uppskatta och beundra Hallesbys klara och orädda kamp mot den liberala teologin. I detta stycke borde vi följa honom bättre. [6]

Men i stället hänvisar man i dag till Hallesby som ett försvar för all möjlig bibelkritik, även sådan som är betydligt mer radikal än Hallesbys egen. Vi kan kanske tydligast se detta vid den norska Menighetsfakulteten idag. Denna fakultet växte ju fram som en protest mot den liberala teologin vid den statliga universitetsfakulteten under Hallesbys och Odlands kamp, och med det bibeltrogna väckelsefolkets trofasta stöd. Idag är det framför allt professor Carl Fredrik Wislöff, som för kampen vidare. Han har också haft modet att peka på bristerna i Hallesbys och Odlands bibelsyn, och vill själv inte veta av några fel i Bibeln. Vi är säkert många, som är oerhört tacksamma för professor Wislöffs kompromisslösa hållning, som han ofta gett uttryck för både i tal och skrift. Senast för ett år sedan i juni 1972 kom det lilla häftet »En grund att stå på, en kurs att följa» som bilaga till tidningen Utsyn. Där visar Wislöff övertygande klart vad som är Jesu och hans apostlars lära om Skriften: att den är ingiven av Guds Ande och därför ofelbar i alla stycken. Han visar också att Bibelns huvudinnehåll är det gamla men ständigt aktuella talet om synd och nåd, lag och evangelium. Det finns bara en väg till himmelen, nämligen genom tron på Kristi fullbordade försoning. Detta skall vara kärnan i all förkunnelse och kristen verksamhet, inte minst i missionen. Wislöff varnar också med rätta för Kyrkornas Världsråd och dess sociala evangelium och för den antikristna kommunismen. [7]

Inför dessa klara signaler är det beklämmande att se reaktionen hos de övriga lärarna vid Menighetsfakulteten. En av Wislöffs närmaste kollegor, docent Andreas Aarflot, bemötte Wislöffs skrift med en häftig och osaklig kritik. Det är framför allt Wislöffs »fundamentalism», »biblicism» och »auktoritära kristendom, som bara kommer att vara en kortsiktig hjälp för tänkande människor», som han angriper (Luthersk Kirketidende, 1. juli, 1972). Aarflot fruktar, att Wislöff med sin syn skapar en »avgrund mellan grupper i vår norska kyrka som har så mycket gemensamt i det väsentliga, att de borde stå samman i den kritiska tid som kyrkan idag lever och arbetar i». Detta angrepp utlöste en långvarig debatt i Norge, vilken delvis påminner om den som förts i Sverige och övriga Norden. Ett angrepp på Bibeln är ett angrepp på den kristna trons centrum och får inte stå oemotsagt. [8]

Det många nu frågar sig i Norge är: står Menighetsfakulteten vid ett vägskäl? Är det slut med den gamla kampen för Bibeln och bekännelsen mot den liberala förnekelseteologin? Professor Wislöff tycks stå helt ensam vid Menighetsfakulteten, ty ingen av de andra lärarna har givit honom sitt helhjärtade stöd i bibelfrågan. [9]

För den som kunnat ta del av den teologiska forskningen vid Menighetsfakulteten, är detta inte oväntat. Den bibelkritik som tyvärr i viss utsträckning funnits med hela tiden håller nu på att i en mycket grövre form helt ta överhanden. Skillnaden mellan universitetsfakulteten och Menighetsfakulteten är inte längre så stor i princip. Så säger till exempel professor Ivar Asheim i en intervju i Morgenbladet 7/9 1972: »Den teologiska riktning som kampen stod om i början av detta århundrade (den liberala teologin; min anm.) räknas nu av alla parter som passé.» Professor Asheim menar, att det endast är en fråga om skilda »accentueringar» mellan de båda fakulteterna. I klartext betyder detta ingenting annat, än att den historisk-kritiska forskningen nu accepteras av majoriteten av lärarna vid Menighetsfakulteten. Särskilt tydligt är detta i den gammaltestamentliga undervisningen. På Lundes förlag (som varit känt för att ge ut bibeltrogen litteratur) gavs 1972 ut en inledning till Gamla Testamentet av förre professorn vid Menighetsfakulteten Ivar P. Seierstad, där en rad bibelkritiska hypoteser förs fram, t.ex. att Moseböckerna fått sin slutliga form först under babyloniska fångenskapen, att Jesajaboken inte i sin helhet är skriven av profeten Jesaja, m.m. Ytterst märkligt är vidare, att denna nedrivande bok fått en lång, positiv anmälan i tidskriften Fast Grunn nr 4/72. Fast Grunn har ju alltid velat försvara bibeltron – hur kan man då rekommendera en bibelkritisk inledning till GT? Många bibeltroende undrar säkert över detta. [10]

Samma allvarliga bibelkritik finns även hos nuvarande professorn i GT, Magne Saebø och hos A. J. Björndalen. Saebø menar t.ex. att GT har fått sin »ordteologi» (d.v.s. att Gud skapar genom sitt Ord) från utombibliska källor (se Fast Grunn, 6/72,s. 374), och Björndalen m.fl. har skrivit en bibelkritisk kommentar till Första Mosebok, som även kommit ut på svenska. Den bjuder på en skrämmande läsning. Författare till Bibelns första böcker är inte alls Mose, utan de av bibelkritikerna uppfunna J, E, D och P, som dessutom sägs ha verkat med gudomlig fullmakt (Första Mosebok, en kommentar, Drammen 1970,s. 23). Inte ens den gamle liberalen Wellhausen, som kan sägas vara »andlig» fader till Björndalen m.fl. ville göra Gud ansvarig för det lappverk av olika källskrifter, som han menade GT var. Men de moderna liberalerna på Menighetsfakulteten accepterar bibelkritiken och vill samtidigt tala fromt om Bibelns inspiration. Detta är oärligt. Trons folk vet, att den Gud, som ingivit Bibeln också talar sanning. De litar på Jesu ord: Mose har skrivit… (Joh. 5:46). [11]

När det gäller Nya Testamentet är situationen knappast bättre. Professor Edvin Larsson, hemmahörande i svensk väckelsetradition, har i många sammanhang gett uttryck för en starkt bibelkritisk syn. I »En bok om Nya Testamentet» har Edvin Larsson skrivit en längre artikel om Jesu liv och urkristendomens historia (s. 255-355), där han menar att de olika evangelisterna motsäger varandra. Lektor Jon Kvalbein avslöjar vad det egentligen är fråga om i en artikel i Dagen (19/10 1972), där han säger: »Larsson skiljer mellan pålitliga och icke pålitliga traditioner i Skriften och pekar på inre motsättningar i NT. I sin bibelkritik avvisar han Matteusevangeliets kap. 2 som pålitlig källa för förståelsen av Jesu liv före hans offentliga verksamhet (s. 265). Larsson jämför Matteus’ berättelse om Jesu uppståndelse med Markus-versionen, och hävdar att ’hans framställning har utökats med en del folkligt legendära drag’ (s. 299). Larsson tycks framträda som en deskriptiv teolog, och det ser inte ut som om han i sin bibelforskning ger plats för Bibelns inspiration och apostolatet.» Larsson har också i annat sammanhang framfört uppfattningen att NT:s lära om Kristus som skapelsens förmedlare närmast är en slutsats av urkyrkan (Fast Grunn, 6/72, s. 374). Man måste säga att Edvin Larsson härigenom ifrågasätter Kristi eviga Gudom och föruttillvaro hos Fadern. Så leder bibelkritiken över till kritik av läran om Kristus, vilket vi så ofta får bevittna. Detta är också helt följdriktigt, ty Kristus och hans Ord hänger alltid samman. Den som förnekar Ordet förnekar därmed också Kristus, och den som förnekar Kristus förnekar även hans Ord. [12]

En följd av bibelkritiken på Menighetsfakulteten är också, att majoriteten i lärarrådet nu också accepterar kvinnliga präster. Endast Erling Utnem, Leiv och Sverre Aalen samt professor Wislöff håller fast vid Bibelns klara förbud (1 Kor. 14:34, 1 Tim. 2:12). Men Erling Utnem, nyutnämnd biskop i Agder, gör ända en betänklig kompromiss när han säger: »vi må lära oss att leva med problemet och inte splittra kyrkan på det» (Fast Grunn, 3/73, s. 171). Utnem glömmer, att det är den falska läran, som splittrar kyrkan. Om den tillåts att leva sida vid sida med Bibelns lära, blir det en falsk enhet. [13]

Den som framstår som mest konservativ vid sidan av professor Wislöff är väl professor Sverre Aalen. I en artikel i Credo 2/73 går han skarpt tillrätta med den liberala teologin vid den statliga fakulteten, och blåser också till strid i kvinnoprästfrågan. Men sedan visar det sig, att Aalen ändå accepterar bibelkritiken. Bibelsynen »skall efter vår kyrkas tradition inte sättas först», menar han (s. 21). Och så tas Hallesby till intäkt för en s.k. bekännelsetrogen teologi, som ändå accepterar fel i Bibeln. Professor Aalen tycks mena, att tron på Bibeln som Guds ofelbara Ord endast hör hemma inom reformert teologi. Men detta är ett stort misstag. De lutherska bekännelsetrogna teologerna har alltsedan Luther ständigt betonat Bibelns inspiration och ofelbarhet. När den bekännelsetrogna lutherdomen efter förfallet på 1700-talet så att säga på nytt reste sig ur sin förnedring, och de stora bibeltrogna lutherska kyrkorna växte fram i Nordamerika pa 1800-talet under ledning av sådana troskämpar som C.F.W. Walther och Frans Pieper, så var det genom ett orubbligt fasthållande vid Bibeln som Guds inspirerade och ofelbara Ord. Och just genom att inte kompromissa på denna punkt, och genom att troget föra fram hela Bibelns undervisning, Guds Ord om synd och nåd, så kunde man stå emot villfarelsen och bli till den allra största välsignelse. Men om man tar bort tron på en ofelbar Bibel, kommer följden också att bli att läran om Kristus, lag och evangelium, ändras och till sist faller. [14]

Som jag ser det, måste det komma till en klar uppgörelse med bibelkritiken, både på Menighetsfakulteten och här hemma i Sverige. Jag tror inte heller att det är möjligt att bilda en bekännelsefront mot förnekelsen på grundval av enbart en »positiv» teologi, som inom sig rymmer olika synsätt i bibelfrågan. Då kommer bibelkritiken att ta överhanden. Guds Ord visar oss, att det inte får finnas någon läromässig pluralism inom kyrkan eller församlingen, utan att där skall råda »samma sinnelag och samma tänkesätt» (1 Kor. 1:10). Guds Ord består inte av en mängd motsägelsefulla läror, utan Bibeln innehaller »den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga» (Jud. v. 3). För denna tro och inte för några andra läror skall vi kämpa, och på denna tro uppbyggs Guds församling och bevaras i Guds kärlek (Jud. v. 20-21). [15]