Av Ingemar Furberg
R. K. Harrison, Jeremiah and Lamentations, Tyndale Old Testament Commentaries, general ed.: D. J .Wiseman. Tyndale Press, London 1973. 240 sid. 12:50. [0]
En hastig genomläsning av denna alldeles färska kommentar ger verkligen mersmak. På ett föredömligt koncentrerat sätt får man alla nödvändiga historiska data, för att kunna sätta in profeten Jeremias dramatiska liv och hans budskap i sitt historiska sammanhang. Ingen torde kunna säga, efter ett studium av denna kommentar, att historiska och geografiska frågor är oväsentliga i förhållande till budskapet. [1]
Vad Klagovisorna beträffar kom judarna mycket tidigt att tillskriva denna bokrulle profeten Jeremia, fastän skriften är anonym (se targumen till Jer. 1:1 och Baba Bathra 15a). Många sentida kommentatorer har emellertid hävdat att Jeremia inte kan vara författaren till Klagovisorna. Harrison tillbakavisar de skäl som därvid anförts som ohållbara och framför starka skäl för att Jeremia verkligen är författaren. [2]
Anders J. Björndalen m.fl., Första Mosebok, Verbum 1971. 320 sid. [0]
En samling unga teologer vid Menighetsfakulteten i Oslo med Anders Björndalen i spetsen har arbetat fram denna kommentar till Bibelns första bok. Det är på många sätt en grundlig kommentar och speglar hur framför allt tyska exegeter av den formhistoriska skolan ser på 1 Moseboks tillkomsthistoria, komposition och budskap. [1]
Författarna accepterar den gängse fyrkällsteorin, kompletterad med formhistoriska iakttagelser. På typiskt litterärkritiskt vis delas stoffet upp i J, E och P material, och på typiskt formhistoriskt vis i sägner, legender, myter, äventyr etc. Jahvisten är den naive berättaren från 900-talet, Elohisten den mera medvetne teologen från ca 800 och Prästskriften från 400-talet är i huvudsak endast intresserad för kultiska ordningar. Mose är helt ur räkningen. [2]
Vad i Moseböckerna kommer då t.ex. att klassificeras som P? Givetvis allt som handlar om gudstjänstlivet, präster och deras uppgifter, olika slags offer och dess funktioner, beskrivningar av hur en helgedom och dess inventarier skall se ut etc. Det är därför närmast skrattretande när förf. ber läsaren uppmärksamma det märkliga att Jahvisten är »utpräglat akultisk» till sin karaktär! Hur vore något annat möjligt, när allt material som har med kulten att göra förpassats till Prästskriften? Jahvisten har inte en chans att vara kultisk! »Vi finner här inte några föreskrifter för gudstjänstlivet, här talas inte om präster och deras uppgifter, här uppehåller sig författaren inte vid olika slags offer och dessas funktioner, här träffar vi inte på några beskrivningar av hur en helgedom och dess inventarier skall se ut» (s. 20). Tacka för det, när allt sådant aprioriskt tillskrivs P. [3]
Vi skall i ett kommande nummer av tidskriften återkomma till 1 Mosebok och visa hur godtycklig och ovetenskaplig fyrkällsteorin är. Det är att beklaga att Menighetsfakultetens exegeter svalt den tyska exegetiken så utan urskiljning och ännu inte genomskådat litterärkritiken. [4]
Leif M. Michelsen, Fortolkning til Förste Mosebok. Lutherstiftelsens Forlag, Oslo 1972. 304 sid. [0]
Också denna kommentar har många förtjänster men dessvärre också den allvarliga brister. Den är något frommare än den förra, men det gör saken knappast bättre. När fromhet kombineras med ovetenskaplig bibelkritik föredrar jag bibelkritik utan fromhet, ty den är mindre förförisk. För bibeltroende läsare har i denna kommentar fyrkällshypotesen och dess konsekvenser presenterats på ett för tron mindre stötande sätt. Det är att beklaga att Lutherstiftelsens Forlag har kunnat acceptera denna kommentar och att Missionssambandets tidning rekommenderar den för trons folk. Vi skall i ett kommande nummer mera i detalj kommentera också denna bok. [1]
H. R. Siegler, Evolution or Degeneration – Which? Northwestern Publishing House, Milwaukee, Wisc., USA. 128 sid. Ca 14 kr. [0]
Författaren är både zoolog och biolog av facket och sålunda väl kvalificerad att närmare ta upp frågan om evolution eller degeneration. Var och en som mer eller mindre svalt evolutionsteorin borde omedelbart skaffa sig denna bok och läsa den. Likaså den som undrar över hur 1 Mosebok förhåller sig till vetenskapliga data. Den ger rikt utbyte. [1]
L. M. Engström, De yttersta tingen, utg. av Samfundet Libris. Pris 4:25. Läran om de yttersta tingen har i andliga nedgångstider alltid råkat i vanrykte. Människan betraktar då detta livet som det enda säkra och det kristna evighetshoppet ersätts av en materialistisk framstegstro. [0]
Bibelns undervisning om de yttersta tingen får dock ej bortträngas. Det är viktigt, att en klar biblisk undervisning härom ges. Samfundet Libris har i detta ämne låtit utge en småskrift författad av den kände prosten i Bolstad L. M. Engström. [1]
Prosten Engström är ju känd över hela vårt land som den som kämpade för katekesens bibehållande som lärobok i folkskolans kristendomsundervisning. Han framstår som en god representant för den konfessionella lutherdomen. [2]
Det måste därför kännas smärtsamt för alla hans vänner, att han i sin undervisning om de yttersta tingen avviker från vår kyrkas tro och bekännelse. Engström ansluter sig nämligen till tusenårsrikesläran. [3]
När den Augsburgska bekännelsen i sin sjuttonde artikel »förkastar dem som utsprida judiska meningar, att, före de dödas uppståndelse, de gudfruktiga skola taga världens rike i besittning, sedan de ogudaktiga allestädes underkuvats», bortförklarar Engström dessa ord så, som skulle endast en grovt sinnlig föreställning om ett jordiskt tusenårsrike vara avvisad. Engström menar alltså, att reformatorerna med full rätt avvisade tanken på att genom våld och revolution upprätta ett lyckorike på jorden. »Skriften lär icke ett köttsligt utan ett andligt, himmelskt och härligt välsignelsestånd på jorden», skriver han. [4]
Av hans egen framställning framgår det dock, att han själv inte är fri från en grovt sinnlig föreställning om detta s.k. tusenårsrike. Några citat kan ge belägg härför: »Klasskamp med alla dennas sociala förbannelser skall icke mer finnas. I stället skall broderskapets, samarbetets och fridens ande råda.» Vidare kommer »de heliga att i det tusenåriga riket, i den på jorden triumferande kyrkan, styrande gripa in i människors liv» [5]
Engström hänvisar därvid bl.a. till profeten Jesajas ord om »folken, som ej mer skola lyfta sina svärd mot varandra» (Jes. 2:4) och till den löftesrika profetian i Amos 9:11-15 om Herrens återupprättade hydda, en profetia, som ännu inte sägs vara uppfylld. [6]
En sådan tolkning av dessa Bibelns profetior kommer dock i strid med Nya testamentet. Herrens löfte att återupprätta sin förfallna hydda utläggs där icke på ett sadant judiskt vis. Profetian blev nämligen uppfylld, när Herren Kristus, Davids Son, genom sina apostlar, församlade folken i den heliga kristna kyrkan, som är en andlig hydda (se Apg. 15:13-17) På samma gång kommer profetian att få sin fulla uppfyllelse en gång i härlighetens rike. [7]
Varifrån har då Engström fått dessa tankar? Han säger själv, att han har lärt av den »anderike bibelforskaren, doktor Johan Albert Bengel» (död 1752). Om denne säger Engström, att han har »i vår kyrka bragt fram Bibelns lära om det tusenåriga riket i dess rätta ljus». [8]
Vid sitt studium av Uppenbarelseboken blev Bengel övertygad om att tusenårsriket skulle komma år 1837. Då skulle Satan bindas. Bengel var så säker på att dessa hans beräkningar var riktiga, att han menade, att »den måste helt och hållet förneka Skriftens klarhet, som framhärdar i att förneka detta och strävar efter att vederlägga det». [9]
Uppenbart är att Engström genom denna sin lära om lyckoriket på jorden utsprider »judiska meningar». Att de troende ska härska här på jorden över de ogudaktiga lär som bekant också Jehovas vittnen. Russel (deras profet) menade sig också kunna läsa ut ur Bibeln, att det tusenåriga riket skulle komma år 1914. En sådan lära är dock klart fördömd i de lutherska bekännelseskrifterna. Den måste också i dag avvisas som klart obiblisk. [10]
Tusenårsrikesläran tycks inte längre drivas i vissa pietistiska kretsar endast. Den aktualiseras nu också av de s.k. »kristna» marxisterna. När samhällets strukturer blir rättvisa, dvs. när det klasslösa samhället har upprättats, då skall det bli frid på jorden och då skall alla vara bröder. Den socialistiska revolutionen runt om i världen hör till »födslovåndorna», hävdas det. Efter dessa skall en ny tid bryta in, en tid av allmän fred (utopi). [11]
Bibeln lär dock inte, att kyrkan skall triumfera på jorden, sedan de ogudaktiga underkuvats. Bibeln lär inte heller, att denna världen skall bli ett Guds rike. Här kommer de onda och de goda att vara blandade om varandra intill skördedagen (domedagen). [12]
När bokförlaget Libris har låtit nytrycka denna småskrift har det gjort den svenska kristenheten en otjänst. L. M. Engström har skrivit många böcker som kunde vara värda att utges i ny upplaga. Här kan bara påminnas om hans goda bok om det heliga dopet. Men hans undervisning om tusenårsriket är falsk och bör därför ej spridas. [13]
I tidskriften Biblicum (nr 4-5, 1972) ger prof. Becker en klar framställning om varför tusenårsrikesläran måste avvisas. Hans huvudtes är denna att Bibelns dunkla bibelord måste förstås utifrån dess klara. Om vi tror att Skriftens undervisning är klar, då måste vi avvisa tusenårsrikesläran. Denna lära leder ju till orimliga slutsatser. Om Människosonens återkomst till den yttersta domen säger man från denna falska läras utgångspunkt, att den dagen måste dröja åtminstone 1000 år. Men var i Skriften står detta skrivet? [14]