1973/2 – Korset

Föredrag vid Uppsala-Erevna av docent Seth Erlandsson. Referent: Sten Johansson

»Vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap, men som för de kallade, vare sig judar eller greker är en Kristus som är Guds kraft och Guds visdom» (1 Kor. 1:23f.). [0]

»Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst» (1 Kor. 2:2). [1]

Det finns ingen gemenskap mellan Gud och människor annat än genom Jesus Kristus, den korsfäste. Ingen kan få sitt namn skrivet i livets bok annat än genom det slaktade Lammet (jfr Upp. 13:8). Enligt Skriften hör Korset och Uppståndelsen oupplösligt samman. Guds Son måste uppstå eftersom Ordet är sant. Kristus besegrade döden och uppstod enligt sitt eget ord. [2]

Den objektiva rättfärdiggörelsen

En rad ställen i Skriften ställer samman Kristi död och försoningen, rättfärdiggörelsen av hela människosläktet. Jes. 53 är här av mycket stor betydelse (se närmare skriften »Jesaja 53» i serien Bibel och vetenskap nr 5 av Seth Erlandsson). Kristus bar allas vår missgärning, från begynnelsen till änden. Han dog för alla människor. »En har dött för alla» (2 Kor. 5:14). Så omtalas också tjänarens död i Jes. 53 i pluralis, vilket innebär, att vi alla dog i honom. Kristus själv utgav sig till lösen för alla, genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han smakade döden (Hebr. 2:9). Och Petrus betygar, att även de som gå förlorade är återlösta: »Falska profeter… draga över sig plötsligt fördärv, i det att de till och med förneka den Herre som har köpt dem» (2 Petr. 2:1). [4]

Det är en fara att vi begränsar frälsningen till att gälla endast de utvalda, men så lär inte Skriften. Särskilt tydligt är denna den s.k. »objektiva rättfärdiggörelsen» framställd i Rom. 5. »Alltså, liksom det, som kom genom en endas fall, för alla människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda för alla människor till en rättfärdiggörelse som medför liv» (Rom. 5:18). [5]

För vårt av synden förblindade förnuft innebär det ett problem att förstå, hur det kan vara möjligt, att alla människor är rättfärdiggjorda, försonade och förlåtna, då samtidigt endast de som tror på Kristus blir evigt saliga och de som inte tror går förlorade. Somliga har försökt att lösa problemet genom att säga, att alla människor är försonade, men inte alla är rättfärdiggjorda. Detta är ohållbart. När Paulus lär. »Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder» (2 Kor 5:19), så innebär ju detta att all synd verkligen är försonad och borttagen, vilket också är innebörden i den objektiva rättfärdigörelsen. Kristus tog alla våra synder på sig, och uppfyllde fullkomligt lagen i vårt ställe. Allt är fullbordat. [6]

Rättfärdiggörelsen genom tron

Vad är då rättfärdiggörelsen genom tron? »Vi hålla nämligen före, att människan bliver rättfärdig genom tro, utan laggärningar» (Rom. 3:28). I avsnittet Rom. 3:21-31 talas både om den objektiva och den subjektiva rättfärdiggörelsen. »Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud, och de bliva rättfärdigjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus, honom som Gud har ställt fram såsom en nådastol (så grundtexten!) genom tro, i hans blod» (v. 23-25). Sammanhanget är, att i Kristus har skett en objektiv försoning och rättfärdiggörelse som gäller alla människor oavsett deras tro. Ja, »medan vi voro Guds ovänner, blevo vi försonade med honom genom hans Sons död» (Rom. 5:10). Detta är innehållet i predikan. Den som då tror detta objektiva faktum blir rättfärdiggjord i subjektiv mening. [8]

En bild kan kanske hjälpa oss att förstå detta. Syndernas förlåtelse som finns hos Lammet, Kristus, kan liknas vid solens ljus, som skiner över alla människor. Men den som har slutna ögon kan inte se solljuset, förrän han får sina ögon öppnade. På samma sätt är det med Kristi förvärvade syndaförlåtelse. Den gäller alla människor, men de som inte tror, har ingen nytta av den. [9]

En annan missuppfattning är, att tron ses som en god gärning. Man lär, att människan får syndernas förlåtelse på grund av tron. Men detta är att förneka Kristi fullkomliga försoningsgärning. Allt är fullbordat. Ingenting fattas. Tron är endast att erkännna detta, att hålla det för sant. Rättfärdiggörelsen sker därför inte på grund av tron, utan genom tron på grund av Kristi försoning. Detta har tappats bort på många håll. Man säger: »Om du tror så blir Gud nådig!» Nej, sanningen är att Gud är dig nådig för Kristi skull, ty hans blod har runnit för alla. Tro detta, så blir du salig! Men den som inte tror detta gör Gud till en lögnare och kommer under domen. [10]

Nådemedlen

Vad är då nådemedlen? Svar: Ordet och sakramenten. Människan är i sig själv hopplöst förlorad. Hon kan aldrig själv på något sätt komma till tro på Kristus, utan nådemedlen måste uppenbara för henne, att Lammet är slaktat. Detta är innelbörden i försoningens ord och ämbete. Här räckes syndernas förlåtelse, här förkunnas att alla människor är frälsta och försonade. [12]

Men behövs då ingen helgelse? Jo, visserligen, men inte som en grund för rättfärdiggörelsen, utan som en följd av den. Tron är helt och hållet en Guds gåva. Evangeliet självt verkar tron och levandegör människan. Det är inte så, att människan genom att säga ja till evangeliet kommer till tro. Då skulle ju tron ändå bero på hennes eget beslut. Nej, människan är död i överträdelse och synd (Ef. 2) och trons gåva väcker henne till liv, helt utan hennes egen medverkan. Men det fruktansvärda är, att människan kan stå emot Guds Andes verk i sitt hjärta. Hon kan säga nej. Då går hon förlorad. Detta sker inte därför att Lammets blod inte räckte till. Det är inte Guds fel, utan mitt eget. Men om jag kommer till himmelen är detta helt och hållet Guds nåd. Domsscenen i Matt. 25 visar, att fåren på Kristi högra sida inte vet med sig att ha gjort någonting gott mot Kristus. [13]

Den nya födelsen

När en människa blir född på nytt är detta en Guds nyskapelse. »Skapa i mig Gud, ett rent hjärta» (Ps. 51:12). »Och jag skall giva eder ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i edert bröst, jag skall taga bort stenhjärtat ur eder kropp och giva eder ett hjärta av kött» (Hes. 36:26). Tron är ett Guds under. Gud skapar av intet. [15]

Eftersom endast evangeliet kan ge tron, blir det oerhört viktigt med nådemedlen, Ordet, dopet och nattvarden. Ty det är ju endast genom dessa medel som Gud skapar, skänker och uppehåller tron och det nya livet. En kristen håller sig därför ständigt till dessa medel där de förvaltas rätt och oförfalskat. [16]

En rättfärdiggörelsedom har uttalats i himmelen över hela världen. När en syndare omvänder sig, väckes han till tro på detta faktum. Då blir det glädje i himmelen. Den rättfärdiggörelsedom som en gång för alla skett, bekräftas nu gälla just för denna människa. Hon förklaras rättfärdig genom tron för Lammets skull. »Salighet honom som sitter på tronen, vårom Gud och Lammet» (Upp. 7:10). [17]