Världsmissionskonferensen i Bangkok – några reflexioner av Sten Johansson

Vad är kristen enhet?

Många kristna människor tycks ha svårt att förstå den häftiga kritik som från bibeltroget håll riktats mot Kyrkornas Världsråd och den ekumeniska rörelsen. Är det inte kristet och bibliskt att de många kristna samfunden försöker att uppnå enhet och samförstånd i stället för att bekämpa varandra? [2]

De som frågar på detta sätt har nog i regel inte riktigt förstått, vad saken verkligen gäller. Av personlig erfarenhet vet jag, att de som ställer sig mest kritiska mot den av Kyrkornas Världsråd dirigerade ekumenismen, samtidigt är mycket måna om att söka uppnå en sann kristen enhet med andra kristna. Hur är detta möjligt? [3]

Svaret ligger i det enkla faktum, att man inom Kyrkornas Världsråd har en helt annan syn på vad som menas med »kristen enhet» än vad de bibeltrogna har. Kyrkornas Världsråd arbetar för en yttre organisatorisk enhet mellan alla kristna oavsett vad dessa tror på. Visserligen finns det en »basis» i form av en kort bekännelse till Kristus, men denna är på intet sätt förpliktande för medlemskyrkorna. Därför kan t.ex. även s.k. »unitarianer» (de som endast erkänner Fadern som Gud, däremot inte Sonen och Anden) vara med i Kyrkornas Världsråd. Inte heller gör man där någon klar gräns mellan kristendomen och andra religioner. Man talar inte längre om »främmande religioner» utan i stället om »människor av levande tro» (people of living faiths). Ofta framskymtar också tanken på en enhet, som inte bara omfattar alla kristna, utan alla människor, hela världen. [4]

De bibeltrognas syn på vad som menas med kristen enhet utgår ifrån, att det redan finns en grundläggande, andlig enhet mellan alla dem, som i sanning tror på Jesus Kristus och hans ställföreträdande försoningsverk. De människor som genom Guds Ord och Dopet har blivit födda på nytt är lemmar i Kristi kropp, hans kyrka eller församling. Kännetecknande för dessa kristna är, att de genom tron är förenade med Kristus, och att de därför också håller sig till Honom, till hans Ord och Sakrament. Dessa bibeltrogna vet också, att förutsättningen för all gemensam kristen verksamhet, t.ex. gudstjänster, mission och evangelisation, är att man har samma tro och bekännelse, att man verkligen är förenad i Guds Ords sanna lära. Man är därför angelägen om att genom mission och evangelisation söka föra människor till tro på Bibelns Kristus och på allt vad Guds Ord säger, till en rätt biblisk, kristen enhet. »Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar», säger Jesus (Joh. 8:31). [5]

Det måste därför med nödvändighet uppstå en stark motsättning mellan de ekumeniska enhetssträvandena enligt Kyrkornas Världsråds modell och de bibeltrognas försök att uppnå enighet med andra kristna i allt vad Bibeln lär. Att så också är fallet är omvittnat över hela världen. De verkliga skiljelinjerna i dagens kristenhet går inte längre så mycket mellan de olika samfunden och konfessionerna som mitt igenom dem, nämligen mellan dem som accepterat den moderna ekumenismen och dem som ännu håller fast vid Bibeln och den gamla tron. [6]

Inställningen till Bibeln

Varför är denna skillnad så avgörande? Lättast förstår man nog detta, om man undersöker inställningen till Bibeln och dess budskap inom de båda lägren. Man finner då, att man inom Kyrkornas Världsråd och den moderna ekumenismen allmänt har accepterat den historisk-kritiska synen på Bibeln. Bibeln ses som ett mänskligt och bristfälligt dokument utan gudomlig auktoritet. Den kan visserligen engagera och inspirera människor än i dag, men den är inte ett bindande och avgörande Guds Ord för alla tider. Människan själv har möjlighet att välja och vraka i Bibeln alldeles som det passar henne bäst. Den ene kanske menar, att Jesus verkligen är sann Gud och kroppsligen uppstånden, medan den andre förkastar detta som myter. Var cch en får själv avgöra vad han vill tro – huvudsaken är att man samarbetar och är ett, »för att världen skall tro» (Joh. 17:21). Men så är man då ändå inte ett i tron, utan endast i den yttre, organisatoriska verksamheten. [8]

De bibeltrogna däremot håller fast vid Jesu och apostlarnas lära om Skriften, nämligen att Bibeln är Guds eget inspirerade och därmed ofelbara ord. Man låter Guds Ord självt vara den enda och yttersta auktoriteten i alla frågor som rör kristen tro och lära och kristet liv. När därför Bibeln klart och tydligt lär att Jesus Kristus är sann Gud av evighet, och sann människa född av jungfrun Maria, korsfäst, död och kroppsligen uppstånden, så tror man detta och håller fast vid det, vad som än händer – ty det är ju Guds eget ord! När Bibeln lär, att Jesus Kristus dog för hela världens synder, så tror man detta – inte därför att det är en underbar sanning att höra för den människa som är bekymrad för sina synders skull, utan därför att det är Guds eget ord. Och när Bibeln lär, att en kristen skall ta sig till vara för all falsk lära, inte lyssna pa villolärare utan dra sig ifrån dem, så lyder han även denna befallning, eftersom det är Guds eget ord. [9]

Missionen

Vad får nu denna grundläggande skillnad i synen på Bibeln för konsekvenser när det gäller den kristna missionen? Under senare tid har ju missionens uppgift och roll varit föremål för en livlig debatt, då framför allt tidigare missionsteologi och missionsmetoder starkt ifrågasatts. Särskilt intensiv har debatten blivit efter den senaste stora världsmissionskonferensen i Bangkok kring årsskiftet 1972/73. [11]

Enligt den bibeltrogna uppfattningen måste även frågan om missionens mål och medel avgöras endast utifrån Bibeln. Jesu egen missionsbefallning blir naturligtvis därför helt avgörande »Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände» (Matt. 28:18-20). Därmed är det helt klart, att den kristna församlingen har ett bestämt missionsuppdrag med ett alldeles bestämt innehåll, som inte går att ändra: gören alla folk till lärjungar… Uppdraget innebär, att Guds Ord skall förkunnas oavkortat, så som det är oss givet: lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Bibeln lär, att en människa, som inte tror på Jesus Kristus, går evigt förlorad, och därför innebär missionsbefallningen ett uppdrag att gå ut och genom förkunnelsen om frälsningen genom Jesus Kristus rädda människor undan förtappelsen till himmelen. Ty Jesus sade själv: »Jag är vägen och sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig» (Joh. 14:6), och »om I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra synder» (Joh. 8:24). [12]

Hur ställer sig då Kyrkornas Världsråd och den moderna ekumenismen till missionen? Den ekumeniska rörelsen kan ju sägas ha tagit sin början genom världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910, då Internationella Missionsrådet bildades. När Kyrkornas Världsråd bildades i Amsterdam 1948 stod ännu Internationella Missionsrådet självständigt utanför, men i New Delhi 1961 kom även detta att ingå som en gren av Kyrkornas Världsråd. Sedan dess har två världsmissionskonferenser hållits: i Mexico 1963 och nu i Bangkok 1972/73. Om Bangkok-konferensen har professor Peter Beyerhaus från Tübingen, välkänd som författare av den viktiga Frankfurtdeklaraticnen, skrivit en synnerligen värdefull och belysande liten skrift: »Die Weltkonferenz von Bangkok, persönliche Eindrücke von Peter Beyerhaus» (Världskonferensen i Bangkok, personliga intryck av Peter Beyerhaus. Referatet grundar sig på den danska översättningen, utgiven av »Kirkens ja og nej», som kan erhållas från kyrkoherde Poul Ulsdal, 6893 Hemmet, Danmark. Priset är 2 Dkr/styck). Skriften ger en sådan personlig och inträngande analys av hela konferensen och dess betydelse, att den är värd ett utförligt referat. [13]

Förberedelsen inför Bangkok

Beyerhaus behandlar först förberedelsearbetet inför Bangkok, som tog sin början redan efter Mexico-konferensen. Där ställdes frågan: »Vilken form och vilket innehåll har nu den frälsning, som Kristus vill ge människan i den sekulariserade världen?» Så startades en mängd studiegrupper och ett enormt antal teologiska dokument sändes in till Kyrkornas Världsråds sekretariat i Geneve, så många, att konferensen som ursprungligen skulle hållits 1969/70, fick uppskjutas hela tre år. [15]

Beyerhaus påpekar att de insända bidragens kvalitet och innehåll uppvisade otroliga kontraster, men att det faktiskt fanns en del mycket goda exegetiska dokument, som visar missionens bibelteologiska grund. Det märkliga är nu, att man så gott som ignorerade dessa bibelteologiska förberedelsedokudokument. [16]

Den verkliga orsaken till detta underliga förfaringssätt var enligt Beyerhaus tvåfaldig: [17]

» För det första framträdde i detta ekumeniska studieprojekt på nytt djupet av den hermeneutiska krisen inom Kyrkornas Världsråd i dag. Det finns i dess medlemskyrkor, eller rättaresagt bland de i Geneve ackrediterade ekumeniska teologerna ingen gemensam överbevisning om, att den Heliga Skrift är den auktoritativa och pålitliga grunden för den kristna tron och för kyrkans uppdrag. Bibeln betraktas som en samling skilda historiska dokument, som avlägger vittnesbörd om frälsningserfarenheterna hos författarens samtid och hans personliga förståelse av Guds vilja. Men dessa vittnesbörd stämmer icke obetingat överens, och de måste därför i de olika situationerna kompletteras med våra egna erfarenheter av brytningarna inom mänskligheten idag. [18]

Den andra orsaken var den, att dessa nutida erfarenheter och rop om hjälp i så hög grad har fångat det ekumeniska tänkandet, att man utgår från dessa erfarenheter när man skall finna lösningarna på problemen. Därför blir också Skriftens vittnesbörd, försåvitt man ännu överhuvud taget frågar efter det, bara förstått inom ramen av våra politiska, sociala, kulturella, religiösa eller psykologiska problem.» [19]

Här har Beyerhaus verkligen satt fingret på den ömma punkten! Missionens kris idag är en följd av art man lämnar tron på Bibeln som Guds inspirerade och alltigenom tillförlitliga ord! I stället för de bibelteologiska dokumenten kom det egentliga introduktionsdokumentet till Bangkokkonferensen – det dokument som man ifrån Kyrkornas Världsråds egen stab tillskrev stor betydelse – att utgöras av en bok med titeln »Frälsning idag och nutida erfarenhet». Det är en samling av dokument från så vitt skilda områden som politik, poesi, popmusik och radikal teologi. I slutavsnittet hämtat från en Japansk roman, framställs avfall från den kristna tron I en förföljelsesituation, som den relevanta formen för att förorsaka »frälsning i dag» för medfångarna! Beyerhaus anmärker, att gränsen mellan teologi och blasfemi (hädelse) ofta överskrids i dessa förberedande dokument. [20]

Ett gruppdynamiskt experiment

Ännu en orsak angavs från Geneve, varför man inte skulle följa den sedvanliga proceduren med teologiska förberedelsedokument. Det skulle nämligen vara att påtvinga den tredje världen en metod, som skulle vara helt främmande för den kristna mentaliteten där. I stället skulle man presentera ett material, som verkligen kunde upplevas som ett spontant uttryck för afro-asiatisk mentalitet. Personliga vittnesbörd, dikter, visor, dramatiska episoder, politiska manifest eller liturgiska bönetexter skulle vara ägnade åt detta. [22]

När man ifrån tyskt håll först stod alldeles främmande inför en sådan uppläggning, och därför före konferensen vände sig till genevestaben, fick man som svar: »Var öppna för ett gruppdynamiskt experiment och stäng inte ute möjligheten av, att Guds Ande kommer att blåsa. Förbered er, men för en gångs skull annorlunda! Är det inte ’förberedelse’, när någon kommer på en ny sång, tänker över den och tar den med till Bangkok? Naturligtvis kan han också ta med helt bibliska texter, som just för honom har blivit viktiga.» [23]

Beyerhaus säger, att detta svar från Geneve helt öppnade hans ögon för den förestående konferensens verkliga karaktär. Den inkallades visserligen under ett högst teologiskt tema (frälsning idag). Men allvarlig teologi var utestängd från konferensen redan före dess första sammanträde! Den metod, som skulle användas, och som också används i t.ex. Lutherska Världsförbundet, innebär en medveten nedbrytning av en sund, läromässig kristen teologi. Istället för teologisk förberedelse skulle deltagarna i Bangkok-konferensen alltså öppna sig för ett gruppdynamiskt exreriment! Beyerhaus: [24]

»Vad som därmed avsågs, är i Amerika utbrett under namnet ’Sensivity training’. Det har sitt ursprung i kommunistkina, och då man ännu bara kände metoden i dess grövsta form kallade man den ’hjärntvätt’. Denna metod har hittills i Amerika blivit utvecklad till den perfekta metoden med hänsyn till djup-psykologiskt inflytande på människor och grupper inom sjukvården, arbetslivet, politiken och ideologin. Från det ekumeniska institutet i Chicago drivs den med förfärande följder i många delar av världen med mental omskolning av kyrkoledare i sikte under slagordet ’kyrklig förnyelse’. Men att vi skulle utsätta oss för denna metod på en officiell världsmissionskonferens och att man därför åberopade sig på den Helige Andes verksamhet, det gränsade på nytt till uppenbar blasfemi. Och motiveringen för en sådan konferensform, att den bättre skulle passa till den tredje världens mentalitet, det var i själva verket en förolämpning mot dess kyrkor.» [25]

Hur tog sig då denna metod ut i praktiken? Den som tydligen var »ceremonimästaren bakom scenen» var Walter Hollenweger, som ocksa skrivit en artikel med namnet »Liturgen som regissör». I både radio- och TV-intervjuer slog Hollenweger upprepade gånger fast, att metoden för honom skulle vara den viktigaste aspekten av hela konferensen. I denna metod ingick bl.a., att konferensdeltagarna ständigt blev utsatta för cyniska anmärkningar och karikatyrer i konferenstidningen och på anslagstavlan. »Elektronisk musik, ofta ackompanjerad av sirentjut som imiterade ett maskingevär, skar djupt in i vårt nervsystem. Under en afton som var tillägnad ’frälsning i konsten’ projicerades under ackompanjemang av dessa instrument i snabb följd fyra fullkomligt osammanhängande diaserier. En amerikansk negersångerska sjöng en jazzaktig schlager över ’salvation’-temat, och mot slutet av denna på s.k. ’happenings’ så rika afton, leddes alla konferensdeltagarna slutligen till att begeistrat dansa med varandra. – Dagen därpå anmärkte Hollenweger i en TV-intervju, att det faktum att ortodoxa präster, teologiprofessorer och missionsdirektorer här plötsligt hade dansat med varandra, hade förändrat dem i deras inre, vilket samtidigt hade befordrat en teologisk medvetandegörelseprocess.” [26]

Ett viktigt inslag i det gruppdynamiska experimentet var också de enskilda deltagarnas personliga erfarenhetsvittnesbörd. För att få de vittnesbörd man önskade, hade man från Geneve inbjudit vissa speciella deltagare. Där fanns således företrädare för Black Power-rörelsen, italienska kommunister och vietkongsympatisörer från Vietnam, liksom också företrädare för den i Geneve så högt skattade »entusiastiska kristendomen», d.v.s. Jesusrörelsen i New York. Dessa representanter kom cckså med sina budskap under konferensandakterna, i synnerhet i litaniorna, de fria bönerna och protestsångerna. [27]

Oppositionen tystas ned

Nu kunde man ju ha väntat sig en stark reaktion mot detta gruppdynamiska experiment från de mer konservativa eller evangelikala grupperna bland konferensdeltagarna. Situationen från Uppsala 68 med dess starka brytning mellan evangelikala och ekumeniska teologer i sektion II kunde ha upprepats. Men just detta ville Bangkok-arrangörerna förhindra. När t.ex. professor Arthur Glasser, en av de ledande evangelikala teologerna, sökte framställa sin kritik av Kyrkornas Världsråds missionsteologi, fick han en regelrätt utskällning av generalsekreteraren för den östasiatiska kyrkokonferensen, U Kyaw Than. Senare fick Beyerhaus veta, att Geneve redan tidigare i liknande situationer verkningsfullt hade använt sig av U Kyaw Than som »en spontan stämma från den tredje världen» mot ovälkomna västliga teologers röster. [29]

På ett liknande sätt tystades Beyerhaus själv ner av ingen mindre än Kyrkornas Världsråds nye generalsekreterare, Philip Potter. Detta skedde inför hela plenarförsamlingen med en sådan upphetsning och lidelsefullhet med användande av både rasmässiga och personliga argument, att det lyckades för Potter att mobilisera ett tillräckligt känsloladdat stöd bland deltagarna från tredje världen för att undvika den hotande teologiska principdebattens eld. [30]

Konferensens målsättning

Vad var då Bangkok-konferensens mål? Beyerhaus menar, att den egentliga avsikten från Geneves sida var, att få konferensens stöd till och fria händer för att genomföra det aktionsprogram, som man alltsedan integrationen i New Delhi 1961 har engagerat sig i i växande grad. »Den som vill värdera Bangkok-konferensens oerhörda betydelse för Kyrkornas Världsråds historia» skriver Beyerhaus, »måste göra klart för sig, att integrationen av Internationella Missionsrådet i Kyrkornas Världsråd, som 1961 i New Delhi först påbörjades organisatoriskt, här nu helt skulle fullbordas också ideologiskt efter genevestabens vilja.» [32]

Detta innebär, att målet för Kyrkornas Världsråd i stort: att bygga upp en ny världsvid gemenskap där alla folkslag, raser, klasser och religioner är förenade i fred, rättvisa och humanitet, nu också har blivit målsättningen för »Kommissionen för världsmission och evangelisation». [33]

För att göra medlemskyrkorna och missionsorganisationerna villiga att delta i en sådan plan och målsättning, var man tvungen att ändra deras inställning och arbetsform i tre grundläggande frågor: [34]

» för det första måste istället för förståelsen av deras sändning, som det bibliska evangeliets ambassadörer till den ickekristna världen, komma en beredskap att gå in i ett dialogförhållande med medlemmar av andra religioner och ideologier.[35]

för det andra måste förståelsen av den bibliska frälsningens enastående egenart, som syndarens försoning med Gud på grund av Kristi försoningsdöd, vika för en bredare och väsentligen inomvärldslig frälsningsförståelse framför allt av social och politisk art, för att göra kyrkorna och missionerna redo att sluta upp bakom de revolutionära befrielserörelserna. [36]

för det tredje måste den ökade öppenheten hos kyrkorna i tredje världen för de nationella religiösa och politiska rörelserna i deras egna länder främjas, så att det hittillsvarande bilaterala samarbetet i missionen mellan moder- och dotterkyrkor dels blir förändrat i vidare ekumeniska strukturer dels överhuvud taget avbrutet.» [37]

Denna tredubbla målsättning svarar också mot konferensens tre sektioner: I. Kultur och identitet. II Frälsning och social rättvisa. III. Kyrklig förnyelse genom mission. [38]

Det var klart från början, att en sådan målsättning inte kunde nås genom en allvarlig teologisk debatt. Därför valde man en helt annan väg för att nå målet. Det skenbart originella tillvägagångssättet överraskade många och uppmuntrade dem att inlåta sig på detta experiment, medan andra, mer ansvarsfulla deltagare kände sig enbart frustrerade. Efter den första veckan sade en ledande evangelikal till sina vänner: »Detta är det mest köttsliga möte, jag någonsin har deltagit i.» [39]

Sektionsarbetet

Endast några få offentliga föredrag hölls under konferensen, och detta av de redan i Geneve etablerade, såsom M. M. Thomas, Ph. Potter, Th. Wieser och Hans Rudi Weber. Programmets egentliga huvudvikt låg i undersektionerna. Det fanns också bibelstudiegrupper, grupper för konst, meditation, läkarmission och ursprungligen planerades också en grupp för dans, till »utforskning av frälsningen», som dock ej kom till stånd. Men vad som avhandlades i t.ex. bibelgrupperna hade ingen möjlighet att komma in i konferensrapporten, utan bibelstudierna var endast tänkta för deltagarnas personliga uppbyggelse. [41]

I undersektionerna leddes samtalen medvetet så, att diskussionerna tilläts svämma över alla bräddar, så att det var omöjligt att komma fram till något slags samförstånd i gruppen. I undersektion I B, »Kulturell identitet och omvändelse», kunde t.ex. deltagarna ännu i den sjätte sammankomsten inte enas om, huruvida det finns något egenartat (ett proprium) i den kristna omvändelsen i jämförelse med omvändelseupplevelser i maoismen eller i andra religioner. Rapporten måste därför till sist skrivas av den ekumeniske samtalsledaren själv (!!). [42]

En djupare orsak till omöjligheten att komma fram till enighet i undersektionerna låg i det faktum, att inga bibliskt orienterade eller teologiska föredrag gavs som introduktion till sektionsarbetet. I stället gavs »erfarenhetsrapporter», på vilka deltagarna skulle svara med egna erfarenheter. Men här behandlades ingalunda varje erfarenhet såsom lika värdefull. Då en ung evangelisk kristen från Västafrika med rörelse berättade om sin egen omvändelse från Islam till Kristus, förbigick man denna berättelse utan vidare kommentar. Desto större betydelse tillmätte man däremot en kinesisk intellektuells berättelse, om hur han under kulturrevolutionen hade blivit utkommenderad till att arbeta i en svinstia. Här upptäckte han nämligen nödvändigheten av »omvändelse», för att kunna acceptera lantarbetaren som sin medmänniska. Det teologiska facit var denna gång, att en sann omvändelse mindre är en religiös erfarenhet, än detta att övervinna de sociala skrankorna. [43]

Maoismen

Beyerhaus visar, att kommunismen och då särskilt maoismen fick stort utrymme under konferensen. Han skriver: [45]

»Överhuvud taget blev maoismen flera gånger framställd nästan som ett acceptabelt om icke helt överlägset alternativ till kristendomen. Detta blev särskilt tydligt på den improviserade Kina-afton, som arrangerades på grund av fleras begäran. Här lade föredragshållarna t.ex. inte tyngdpunkten på frågan om, på vilket sätt evangeliet på nytt skulle kunna bli bragt till Kina, utan mycket mera på, vad den kinesiska kulturrevolutionen har bidragit med till vår förståelse av ’frälsning i dag’. I motsvarighet till detta uppmanade mötets avslutande Kina-resolution de kristna till, ’att ställa sig inför dialogens ram med representanter för vår tids religioner och ideologier för att göra sig förtrolig med kinesiskt tankeinnehåll och att anställa teologiska och etiska överväganden över livsföringen i det kinesiska samhället och dess inverkan på andra samhällen.’ [46]

Det mest drastiska uttrycket för denna höga värdering av maoismen på den kristna trons bekostnad kunde man läsa på ett plakat, som anonyma händer hade anbragt i en serie liknande dokument på en av anslagstavlorna. Texten löd: ’Har ni märkt västs tvångsneuros under Kina-aftonen: att ’omvända’ Kina? – Frälsning: Gud bevara Kina för ’omvändelsen’!’ [47]

Som en följd av dessa texter kunde man, som Dr. Arne Sovik i förbifarten anmärkte till mig, dra slutsatsen: Gud bevare världen för omvändelse!» [48]

”Tredje världens krav”

I samband med Bangkok-konferensen sades ofta, att under denna konferens hade de afro-asiatiska deltagarna, som utgjorde flertalet (ca. 55 %), definitivt avvisat den västliga teologins krav på, att behärska deras kyrkor. Man krävde ett moratorium (tidsbegränsat stopp) för utsändandet av västerländska missionärer till den tredje världen. »Asien har ställt krav på rätten till att bli salig på sin egen fason», anmärkte en tysk radiokommentator. Särskilt afrikanska deltagare uttryckte på olika satt sin längtan efter att »finna sin egen identitet», som det nya slagordet lyder. Beyerhaus skriver: [50]

»Detta rätt så obibliska kärnbegrepp i den nuvarande ekumeniska ideologin tycks i det väsentliga sikta på nya uttrycksformer för kristendomen inom ramen för det afrikanska kulturella och religiösa arvet. Därför framställdes den Kimbangiska kyrkan i Centralafrika som en lysande förebild. Denna kultgemenskap tror sig ha mottagit en speciell uppenbarelse och välsignelse från den helige Ande genom profeten Simon Kimbangu. I hans anhängares ögon tycks han nästan ha ryckt in i själva treenighetens gemenskap. Denna rörelse framställdes som ett utmärkt exempel på en sådan sann, infödd afrikansk kyrka som utan vita missionärers medarbete snabbt utbreder sig och har funmt sin sanna identitet.» [51]

Men Beyerhaus tror ändå inte, att denna uppfattning är representativ för det stora flertalet av medlemmarna i de afroasiatiska kyrkorna. Det är i stället en begränsad grupp ekumeniska ledare, som är desto mer högröstade. De har deltagit i det ekumeniska internationella arbetet i så hög grad, att de i själva verket mist kontakten med sina egna kyrkor. På detta sätt har de psykologiskt och ideologiskt blivit ännu starkare beroende av väst, än de var tidigare under den s.k. »västligt-skolastiska teologin», som i grunden inte var något annat än konfessionellt accentuerad biblicism. Det afro-asiatiska uppvaknande, som Geneve stöder, är till stor del bestämt av marxismen och de icke-kristna religionernas renässans. Denna rörelse siktar slutligen mot skapandet av en politiserande världskyrka, som slår en bro över religionerna. [52]

Nämnas bör också, att många av Afrikas och Asiens bästa teologer och evangelister inte alls blev inbjudna! [53]

Två olika konferenser

Beyerhaus visar, att det egentligen var fråga om två helt skilda konferenser. [55]

Den första och avgörande konferensen hade påbörjats långt innan Bangkok-konferensen. Den bestod av genevestabens ständiga rådslag med den fasta kretsen av pålitliga ekumeniska medarbetare över hela världen. Det är dessa ekumeniskt vältränade funktionärer, som man träffar på alla viktiga konferenser i de flesta delar av världen och i de mest skilda sammanhang: på Kyrkornas Världsråds möten, vid Lutherska Världsförbundets eller den Anglikanska kyrkans sammankomster, på kyrkokonferensen för hela Afrika eller på de tyska evangeliska missionsdagarna. Denna första »konferens» utarbetade redan på förhand såväl teologin till »Salvation today» (»Frälsning i dag») som strategin för Bangkok. [56]

Den andra mer representativa konferensen däremot var den, på vilken de officiella delegaterna befann sig i Bangkok. »De blev vid varje steg uppmärksamt ledsagade av väldisciplinerade – om än icke ofelbara! – ekumener, som fungerade som ordförande. sekreterare, reflektorer, konsulenter, konstnärer, musiker, redaktörer eller också som okända animatörer i gruppmötena. Avsikten med denna officiella konferens var, att med hjälp av det gruppdynamiska experimentet så nära som möjligt nå de redan på förhand fastslagna resultaten, utan att delegaterna därvid skulle förlora illusionen, att de själva hade utarbetat dem.» [57]

Slutresultatet

Denna plan gick enligt Beyerhaus åtminstone delvis i uppfyllelse. Några av slutdokumenten har visserligen något av en evangelisk prägel över sig, medan andra gör ett nära nog groteskt intryck. [59]

Låt oss citera ur den »litania», som dyker upp i sektionsrapport I: [60]

»Du var en fattig Mexikan, som blev döpt med den helige Ande och Lammets blod: [61] jag jublar med dig, min broder! [62]

Du var en intellektuell kvinnlig kines, som nedbröt skrankorna mellan dig och lantarbetaren som luktade gödsel: [63]jag jublar med dig, min syster! [64]

Du fann hela det traditionella språket meningslöst och blev ’en ateist av Guds nåde’: [65]jag jublar med dig, min broder! [66]

Ur djupet av din förtvivlan och ditt förtryck skrek du, och i ditt skrik fanns ett brinnande hopp: [67]jag jublar med dig, min syster! [68]

Du var förtryckt och flydde till det befriade området och gav ditt liv för den revolutionära kampen: [69]jag jublar med dig, min broder! [70]

Du var förtryckt och hölls nere av maskulin auktoritet, men fastän du blev hånad höll du fast vid din längtan efter värdighet: [71]jag jublar med dig, min syster!» [72]

Efter Bangkok-konferensen vidtar nu den viktiga bearbetningen av dessa resultat i Geneve inför Kyrkornas Världsråds möte i Djakarta 1975. Det är särskilt Gerhard Hoffmann som har anförtrotts denna viktiga uppgift. För honom bad därför Afrika-sekreteraren Gabriel Setiloane följande bön: [73]

»Vår Herre, var med vår broder Gerhard Hoffmann: [74]
Giv honom en åsnas tålamod, [75]
en mulas friskhet och kraft [76]
såväl som en apas skarpa blick, [77]
så att han kan fylla den mäktiga uppgiften [78]
att förnya kyrkan, [79]
ja, att han kan evangelisera missionens struktur.» [80]

Vad denna förnyelse skulle innebära har vi redan sett: [81]

  1. Förstärkt »dialog med människor av levande tro» [82]
  2. »Frälsning genom politisk konfrontation» [83]
  3. Stopp för utsändandet av västmissionärer [84]

– – –

Varje bibeltroende kristen inser, att detta innebär slutet för all kristen mission, ja slutet för kristendomen själv. Han måste därför enligt Guds Ord ta avstånd från denna förförelse och även varna sina medkristna för den. Vi lever säkerligen i den yttersta tidens stora avfall från tron, och frågan är hur vi skall kunna överleva andligen. Guds Ord lär oss, att den enda möjligheten är, att vi troget håller oss till Kristus och hans Ord och Sakrament och ständigt ropar till honom i våra böner. Och så får vi lita på hans underbara löfte: »Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut» (Joh. 6:37). [85]