Old Testament Times
R. K. Harrison, Old Testament Times. Wm. B. Eerdmans Publ. Comp., Grand Rapids 1970. 357 sid. [0]
Detta är en handbok i Israels historia, som ger fylligt material om Israels omvärld och kulturella bakgrund alltifrån paleolitisk tid. Den vill hjälpa oss att förstå de gammaltestamentliga texterna mot bakgrund av deras historiska situation. Den som inte tidigare gjort den erfarenheten att en rad utom-bibliska arkeologiska fynd och data vittnar till förmån för t.ex. patriarkernas historicitet och kastar ljus över tidigare svårtolkade ställen, har en spännande läsning framför sig. I omtvistade frågor företräder Harrison en moderat konservativ uppfattning. [1]
Boken innehåller en rad goda illustrationer av arkeologiska fynd, som ytterligare höjer bokens värde. [2]
A Survey of Israel’s History
Leon Wood, A Survey of Israel’s History. Zondervan Publ. House, Grand Rapids 1971. 444 sid. + kartor. [0]
Denna handbok är till stor hjälp för dem som önskar studera Gamla testamentet närmare och i synnerhet dess historiska texter. Kunskaper i Israels historia är mycket viktiga, om man vill förstå GT:s budskap. Historia och budskap är ju oupplösligt sammanvävda med varandra. [1]
Wood tar hela tiden först och främst hänsyn till GT:s egna uppgifter och sätter dem sedan i relation till annat material, som kan kasta ljus över händelseförloppet. Han har fullt förtroende för GT:s historiska tillförlitlighet och representerar sålunda en konservativ bibeluppfattning. [2]
För den mera avancerade läsaren är en jämförelse av Woods bok med J. Brights A History of Israel (1959) mycket givande. Brights bok anses ju vara standardboken i Israels historia (med undantag av Tyskland som håller på Noth) och tämligen moderat i sin bibelkritik, ja, i jämförelse med M. Noths Geschichte Israels konservativ. Den som studerar Brights bok bör söka skaffa sig K, A. Kitchens utförliga recension av densamma, som innehåller en rad viktiga korrigeringar (Supplement to the Theological Students’ Fellowship Bulletin, Summer 1964, Tyndale Press, London). [3]
Greece and Babylon
Edwin M. Yamauchi, Greece and Babylon, Baker Studies in Biblical Archaeology. Baker Book House, Grand Rapids 1967, 115 sid. [0]
I kommentarer till Daniels bok hävdas ofta att de grekiska låneorden i Daniel (tre musikinstrument) vittnar om att boken är avsevärt senare än från 500-talet. Man menar att grekiska kontakter med Palestina och Mesopotamien inte förekom i någon större utsträckning före Alexander den Stores erövringar på 300-talet. Bl.a. denna fråga får riklig belysning i denna utmärkta bok. Under ständig hänvisning till dokumentärt material belyses de många kontakterna mellan Grekland och Främre Orienten alltifrån år 3000 f.Kr. Förf. tar upp följande perioder: 1) 3000-1500 f.Kr. 2) 1500-1000 f.Kr. 3) 1000-700 f.Kr. och 4) 700-400 f.Kr. [1]
Den som är intresserad av arkeologiska fakta och anfäktas av kritiken mot Danielsbokens äkthet bör läsa denna bok, gärna i kombination med D. J. Wiseman m.fl., Notes on Some Problems in the Book of Daniel, Tyndale Press, London 1965. Boken innehåller en rik bibliografi och sak-, person- och ortregister. [2]
New Testament Development of Old Testament Themes
F. F. Bruce, New Testament Development of Old Testament Themes. Wm. B. Eerdmans Publ. Comp., Grand Rapids 1970, 122 sid. [0]
F. F. Bruce, som är professor i exegetik vid universitetet i Manchester i England, är en ovanligt produktiv författare. Varje år utkommer flera böcker från hans hand, och flera av dem har utgivits på svenska av EFS-förlaget. [1]
Denna bok skiljer sig en hel del från andra böcker, som behandlar hur de gammaltestamentliga löftena får sin fullbordan i NT:s vittnesbörd om Kristus. På en mera akademisk nivå sammanfattas här vad gammaltestamentliga forskare numera för fram i sina böcker om GT:s teologi, varvid förf. vill visa hur NT brukar eller anknyter till de motiv och temata, som genomlöper GT. [2]
Läsaren av boken får en god överblick över modern gammaltestamentlig teologi och ett exempel på hur en till Bibeln positiv teolog söker ta vara på det mest fruktbara inom modern forskning. Rec. finner dock förf. stundom vara alltför okritisk inför visserligen vanliga, men ändå lösliga teorier om Bibelns böcker. [3]
Det som är sagt
F. F. Bruce, Det som är sagt. Nya testamentets tolkning av motiv i Gamla testamentet. EFS-förlaget, Stockholm. Detta är en översättning av ovan nämnda bok.
Christ and the Bible
John W. Wenham, Christ and the Bible. Tyndale Press, London 1972. 206 sid. [0]
Författaren till denna läsvärda bok är Warden vid Latimer House i Oxford och tillhör en familj, som i synnerlig grad är inriktad på bibelforskning. Han har två söner, som båda är doktorer i exegetik, i Gamla resp. Nya testamentet. [1]
»Christ and the Bible» är den första i en planerad serie om fyra böcker. Den andra boken i serien kommer att ta upp de moraliska svårigheterna i Bibeln, den tredje de många invändningar och problem som bibelkritiken har aktualiserat och den fjärde frågan om evangeliernas samstämmighet. Som synes har vi att vänta en rad intressanta böcker, och rec. som sett det mesta av deras innehåll i manuskript gläder sig åt dessa böckers publicering. [2]
Den första volymen, »Kristus och Bibeln», behandlar frågor som Jesu syn på Gamla testamentet, Jesu auktoritet, invändningar mot Jesu anspråk, de nytestamentliga författarna och Gamla testamentet, kanonfrågan, bibeltextens bevarande och tillförlitlighet m.m. Påstådda fel som uttrycket »på den tid Abjatar var överstepräst» (Mark. 2:26) eller »intill Sakarias’, Barakias’ sons, blod» får en fyllig behandling. [3]
Förf. argumenterar induktivt, d.v.s. endast utifrån vad som tydligt kommer fram vid en grundlig forskning. Detta för att om möjligt vinna skeptikerna över på sin sida. Den som redan är övertygad om Skriftens tillförlitlighet torde därför tycka att förf. är väl försiktig emellanåt och att han en och annan gång gör för stora medgivanden åt bibelkritiken. [4]
Vad vet vi om Jesus
S. Neill, Vad vi vet om Jesus. Verbum, Stockholm 1971. 95 sid. [0]
Det vi vet om Jesus vet vi främst genom evangelierna. Men kan vi lita på evangeliernas uppgifter? Det är den frågan som förf. till denna bok tar upp. Han betecknar som en ytterlighetsståndpunkt de fromma kristnas tro, som han beskriver på följande vis: De läste »de fyra evangelierna med den djupaste vördnad och betraktade varje ord som gudomligt inspirerat och som ett autentiskt vittnesbörd om Guds son» (s. 7). Själv vill förf. räkna sig till de fördomsfria forskarna och söker därför inta en mellanståndpunkt mellan dem som anser att Jesus aldrig har funnits och dem som litar på evangeliernas vittnesbörd. Han vill se Jesus mera som en vanlig människa och mindre som Gud. »Måste han därför bli mindre majestätisk, mindre bjudande, mindre ägnad att härska i våra hjärtan?» frågar han (s. 13). Han tror att lärjungarna hela tiden anpassade hans läror efter de förutfattade meningar de redan hade» (s. 23). [1]
Liksom många andra tror förf. att missionsbefallningen i Matteusevangeliets tre sista verser inte har yttrats av Jesus. De är snarare »en sammanfattning av vad kyrkan i ljuset av uppståndelsen trodde vara hans vilja och dess uppgift» (s. 94). [2]
Neills bok erbjuder ett exempel på vad alternativet till att lita på evangeliernas vittnesbörd blir: att lita på mer eller mindre subjektiva överväganden och rekonstruktioner, människotankar om Jesus, som varierar från person till person och förblir ovissa. Den kristna församlingen grundar emellertid inte sin tro på Jesus på människofunderingar utan på Andens vittnesbörd, givet genom evangelister och apostlar. »Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna» (Upp. 2:6, 11, 17, 29; 3:6, 13 22), ty han kan inte ljuga. [3]
Kamrat Jesus
S. Wernström, Kamrat Jesus. Gidlunds, Stockholm 1971. [0]
Denna bok är ett exempel på vad en frigörelse från Skriftens eget vittnesbörd kan leda till. Wernström går visserligen mycket längre i sin omtolkning av Jesu historia än vad Neill gör (se ovan), men de har samma utgångspunkt; lärjungarnas vittnesbörd är en mänsklig omtolkning och därför återstår det för oss att söka rekonstruera fram den riktiga versionen, som inte finns i någon enda handskrift. Det enda faktiska vittnesbörd som föreligger om Jesu liv stammar från ögonvittnen. Det förkastas. En fri omtolkning av Jesu liv 2000 år senare, den godtas och ges auktoritet genom påståendet att den vilar på grundliga efterforskningar (s. 2). [1]
Förf. vill med denna bok övertyga »våra barn» om »hur tillförlitliga de stycken är, i vilka ingen undgår att bli undervisad» (s. 2), d.v.s. att den bibliska berättelsen om Jesus är alltigenom en förvanskning och otillförlitlig. [2]
Vad kommer då författaren fram till? Jo, att Jesus var en revolutionär, som tillsammans med andra gerillakämpar sökte befria landet från romarnas förtryck. Före Jesus var Johannes Döparen gerillaledare, som genom sina beväpnade soldater tillfångatog Jesus och hans kamrater (s. 13). Under förhöret svarar Jesus: »Vi vill slåss mot romarna och befria landet» (s. 14). »Om de rika inte vill dela med sej, så måste vi slåss mot dom också – Det är bra, sa Johannes Döpare. Vi behöver starka män! Sätt er här så får vi bekanta oss» (s. 14). Så blev Jesus och hans kamrater medlemmar av Johannes hemliga sällskap. »Det gick högtidligt till. De fick stiga ut i den gula floden. Där stod Johannes Döpare till midjan i vattnet och väntade på dem. Han öste vatten över dem och läste en trollformel. De fick lova att kämpa för frihet och rättvisa» (s. 15). [3]
När sedan Jesus drar vidare ut i landet för att vinna anhängare för revolutionen, säger han: »Kom till mej alla ni som arbetar och är förtryckta! Nu är det dags att göra uppror!» (s. 22).»Jesus talade som förut om orättvisorna, om de främmande soldaterna, om fattigdomen, om skatterna och förtrycket, om att folket måste göra revolution» (s. 24). »De flesta människor tyckte om Jesus. Han var en glad knickedick. Han gillade att äta och dricka och skoja» (s. 32). Ibland kunde det bli för mycket. »Många var ordentligt berusade, och själv hade han också druckit för mycket» (s. 34). [4]
I sin hemstad mötte Jesus motstånd mot det planerade upproret. »Då flydde Jesus. Visserligen tyckte han att den osynlige Guden Jahve borde skicka ett par änglar och hjälpa honom nu, men det vågade han inte lita på. Han började springa allt vad han orkade» (s. 38). [5]
Maria Magdalena framställs som älskarinna till Jesus. På sid. 27 förekommer en teckning av Jesus och Maria Magdalena, nakna under samma filt. Vid flera tillfällen berättas det att några lärjungar (gerillasoldater) kommer och stör honom, »där han låg på sin sovplats med Maria Magdalena» (s. 45). »Sedan fick Jesus och hans flicka sova ostört hela natten» (s. 45). [6]
Jesu sista vandring upp till Jerusalem är enligt förf. ett medvetet anfall, efter noggranna förberedelser. Han slog upp sitt läger på Oljeberget »för att förbereda anfallet» (s. 46). Senare grep han ett svärd. »Han höjde det i luften och gav upp ett högt stridsrop: Frihet är folket!» (s. 53). [7]
Man får folket med sig, men de romerska soldaterna blir så småningoni för svåra, ty Jesus och hans upprorskamrater hade felaktigt trott på hjälp från en gud. »Nu borde hjälpen komma. Men det kom ingen osynlig gud, för det finns ingen osynlig gud. Och det kom inga änglar, för det finns inga änglar» (s. 62). [8]
Så slutar boken med att hans kamrater inte riktigt blev klara över hur Jesus avrättades, och att de därför hittade på allt möjlig, om honom. »Det var ingen måtta på allt vad man hittade på om Jesus» (s. 74). »När det hade gått hundra år, förstod man ju att Jesus måste vara död. Då hittade man på att han säkert fanns uppe i luften hos den osynlige guden Jahve» (s. 74). »Alla som inte trodde på sagorna om Jesus och den osynlige guden blev straffade» (s. 75). [9]
Denna bok visar på faran av att övergiva Sanningens vittnesbörd. Förf. bär falskt vittnesbörd om Guds Son och gör sig skyldig till hädelse. De flesta vill inte gå så långt som denne förf., men om församlingarna, som nu ofta är fallet, inte till fullo litar på Skriftens vittnesbörd, var går då gränsen för mänskliga tankar om Jesus »efter sina egna hjärtans ingivelser» (Hes. 13:2)? Och är inte mänskliga omtolkningar, som bara går hälften så långt som Wernströms, mera förledande, eftersom den öppna förnekelsen är lättare att upptäcka? [10]
Bibelns böcker
O. Wallin, Bibelns böcker. En innehållsöversikt. EFS-förlaget, Stockholm 1972. 144 sid.[0]
»Bibelkunskapen är inte vad den borde vara», framhålls det i förlagsreklamen, i vilken vi instämmer. Denna bok vill genom sin innehållsöversikt stimulera till ökad bibelläsning. Det är otvivelaktigt så, att när man får en klarare överblick över de olika bibelböckernas disposition och huvudinnehåll, blir det lättare att få sammanhang i sin bibelläsning. Wallins innehållsöversikt är mycket kortfattad och är inte ämnad att ersätta läsningen av bibeltexten i sin helhet. Vi behöver allt Guds ord. [1]
Hjälp att läsa Bibeln
O. E. Feucht, Hjälp att läsa Bibeln. EFS-förlaget, Stockholm 1972, 163 sid. [0]
En studiebok med en rad bibelhänvisningar och många goda praktiska råd för bibelstudiet. Bl.a. framhåller förf. att det gäller att »tolka Skriftens ord i deras normala, bokstavliga, avsedda mening, om inte sammanhanget förutsätter en bildlig förståelse», och vidare: »Låt bibeln tolka sig själv! Läs inte in dina egna åsikter i den. Ett avsnitt kastar ljus över ett annat, den klara versen över den dunkla. Använd parallellställen, bibelkonkordans och ordbok! Ryck aldrig loss ett avsnitt från sitt sammanhang!» (s. 120). Bra sagt. [1]
Kristus och de heliga Skrifterna
Harold E. Wicke, Kristus och de heliga Skrifterna. Bokf. Per Jonsson, Storg. 31,,Landskrona 1973. 24 sid. [0]
»En av de halvsanningar som ofta upprepas i bibelkurser och även förkunnas från många predikstolar i dag är att vi blir frälsta genom tron på Kristus och inte genom tron på Bibeln. Sanningen är att vi inte kan skilja dem från varandra. Kristus är Frälsaren, men han uppenbaras för oss genom sitt Ord. Att förkasta Ordet leder slutligen till ett förkastande av Kristus, ty Kristus hänvisar till Skrifterna såsom ’de som vittnar om mig’ (Joh. 5:39).» [1]
Med dessa ord inleder förlagschefen i Northwestern Publ. House, Harold E. Wicke sin bibelstudieplan »Kristus och de heliga Skrifterna». Fil. mag. Gunnar Holmberg har översatt den och därmed gjort präster, predikanter och ungdomsledare en god tjänst. Planen består av sex lektioner, som också kan uppdelas på flera. [2]
Inför evangelierna ställes bl.a. följande frågor: Vilken inställning till Skriften visade Kristus? Vad gjorde han för bruk av Skriften? Vilka direkta uttalanden gjorde han om den? [3]
Denna plan tar sitt stora värde framför allt däri, att den låter deltagarna söka svar på frågorna hos Skriften själv och den för sålunda in i Skriftens egen framställning. Den är användbar såväl bland nykonfirmerad ungdom som bland äldre. [4]
Larmsignal
Lars Lindman, Larmsignal. Kyrkl. Förb. Bokf., Göteborg 1972. 33 sid. [0]
Denna bok är ett nödrop från en präst i Svenska kyrkan, som inte längre kan tiga. »Någon måste ropa stopp, häva upp sin röst med full hals mot lögnen, mot skrymteriet, mot upplösningen». »Vart är vi på väg? Var skall detta sluta? Någon måste bli en dåre och lämna all hänsyn åt höger eller åt vänster. Kniven måste skära djupt, om sjukdomen skall kunna hävas och livet räddas» (s. 3). [1]
Den svenska kyrkoorganisationen är förfallen. »Dess mur är nedbruten. Dess väktare sover. Dess medlemmar är till största delen döda, avfallna, trolösa, hedningar… Vår kyrka har sin bekännelse, sin lära, i teorin. Men i praktiken? Allt är tillåtet. Allt får förnekas. Vad som helst får predikas, det är tråkigt. Lite pling-plong i stället. Biskopen skall vaka över läran. Vilken lära? Han är ju också en människa. Han får tro vad han kan och förneka vad han vill, bara han behagar Staten och är beredd att göra folk till viljes. Kyrkan skall vara vittfamnande och ha högt till taket» (s. 5). [2]
Det är alldeles klart att enligt Nya testamentet får inte vad som helst predikas i Kristi församling. Främmande lära fördärvar, splittrar, dödar. För själarnas skull får inte »främmande lära» tolereras, bara jag själv har frihet att förkunna sanningen, som det så ofta anförs till försvar. Återstår nu att se hur Lars Lindman och andra goda herdar, som inte längre kan tiga inför förfallet, tänker leda sin hjord. De vet ju att »litet surdeg syrar hela degen». [3]
Det gryr en morgon
Kurt Nyström, Det gryr en morgon. Bibelmeditationer. Kyrkl. Förb. Bokf., Göteborg 1972, 176 sid. [0]
Förf. kallar i förordet sina meditationer för »enfaldiga». Sedan man tagit del av dem, förstår man att »enfaldiga» meditationer är något bra. Det som begrundas är Guds Ord, inte Guds Ord + mänskliga djupheter (två-faldig meditation). Förf. önskar att Guds Ords begrundan skall leda till att människan får Ordet kärt, så att det får föra henne välbehållen till himmelens land. Vid skeppsbrottet enligt Apg. 27 »lyckades det för alla att komma välbehållna i land». De tog vara på apostelns ord. När det gäller tron, framhåller förf., vet vi »att somliga kommer att lida skeppsbrott», och han slutar sin bok med bönen: »Alla kommer inte välbehållna i land. Låt mig få göra det, Herre. Låt många få göra det!» [1]
Detta är min lekamen
Hermann Sasse, Detta är min lekamen. Landskrona 1971. Rekv. från Per Jonsson, Storg. 31, Landskrona. 34 sid. [0]
Denna skrift utgör ett avsnitt ur ett större verk om nattvarden av professor Hermann Sasse, numera bosatt i Australien. Det är en klargörande framställning av den lutherska läran. Grundläggande för Luther var det exegetiska arbetet med grundtexten, också när det gällde instiftelseorden. till nattvarden. Den lutherska reformationen föddes i en bibelforskares studerkammare och föreläsningssal. Det mänskliga förnuftet måste underordnas och upplysas av Guds ord. Så har den lutherska kyrkan idag, som Luther på sin tid, inget annat skäl för tron på Kristi verkliga närvaro i, med och under brödet och vinet än vår Herres egna ord. »Vad tro på dessa ord som på evangelium innebär har aldrig framställts på ett mera barnsligt sätt än i Luthers ’Stora bekännelse’ av år 1528 efter den stora striden med Zwingli: [1]
»Därför kan du fröjdefullt säga till Kristus, både vid din död och på den yttersta domen: Min käre Herre Jesus, det har uppstått en strid om Dina ord vid den första nattvarden. En del vill att de skall förstås på annat sätt än vad de utsäger. Men eftersom de inte kan lära mig något visst utan endast leder mig in i förvirring och ovisshet… har jag förblivit vid Dina ord som de står. Om det skulle finnas någon dunkelhet hos dem, skall Du ha fördrag med mig om jag inte fullkomligt förstår dem, liksom Du hade fördrag med Dina apostlar när de inte förstod Dig ifråga om många ting – t.ex. när Du talade till dem om Ditt lidande och Din uppståndelse, och likväl behöll de Dina ord och ändrade dem inte. Liksom också Din dyra moder inte förstod när Du sade henne, (Lukas 2): ’Jag bör vara där min.Fader bor’, och hon likväl gömde dessa ord i sitt hjärta och inte ändrade dem, så har jag också förblivit vid dessa Dina ord: Detta är min lekamen etc. Se, så dristar sig ingen svärmeande att tala med Kristus.» [2]
Alla kristna borde grundligt studera denna viktiga skrift. [3]
The Theology of Post-Reformation Lutheranism. Vol. II
Robert D. Preus, The Theology of Post-Reformation Lutheranism. Vol. II: [0]
God and His Creation. Concordia Publ. House. St. Louis 1972, 280 sid. Vi hinner i detta nummer endast helt kort anmäla detta oerhört gedigna verks andra volym (ang. vol. I, se Biblicum 1/72, s. 37f). Ingen teolog borde missunna sig denna bok. I ett senare nr skall vi ta upp en del av bokens innehåll. [1]