Av prof. Siegbert W. Becker

Här fortsätter referatet från prof. Beckers bibelseminarier, som hölls på Biblicum i slutet av augusti 1972.

 

Jag är säker på att ni alla vet vilka de s.k. hämndepsalmerna är. Ni vet att de är psalmer där psalmisten ber att hans fiender ska förintas. För att friska upp minnet ska vi läsa ett par avsnitt ur sådana psalmer. Ps. 5:11, 10:15, 35:4-8, 58:7-12, 69:23-27, 137:8-9. Vi har alltså här ett antal exempel på psalmer som man har använt termen hämndepsalmer om. Men psalmerna är inte de enda ställen i Bibeln där man kan läsa om sådant. Vi har en liknande bön hos profeten Jeremia kap. 11:20 »Låt mig få se din hämnd på dem.» I NT säger emellertid den helige Paulus något, som för det mänskliga förnuftet kan tyckas ännu mer förskräckligt än de s.k. hämndepsalmerna: »Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad» (Gal. 1:8). Detta är förvisso en ännu starkare utsaga än den vi mötte i Psaltaren, t.ex. »krossa tänderna i deras mun». Det är förvisso starkare än »bryt sönder den ogudaktiges arm». Jag vill fråga: vilken av de här bönerna skulle du vilja att man bad mot dig, bryt sönder hans arm eller låt honom bli fördömd? Det sista är vad Paulus ber i Galaterbrevet, alltså i NT. Och ändå säger folk så ofta att sådana böner finns bara i GT. [0]

Det är emellertid många saker vi bör ha i minnet innan vi går in på grundfrågorna här. Många av de s.k. hämndepsalmerna är Davidspsalmer. David bad dessa psalmer mot sina fiender. Och vi har i de historiska böckerna klara exempel på hur David behandlade sina fiender. Hans störste personlige fiende var Saul. Saul förföljde ju David år efter år. Saul drev bort David från hans fädernesland. Saul försökte döda honom om och om igen. Sauls hela armé inkallades för att ta upp förföljelsen mot David. Och David bad till Gud att Gud skulle förgöra hans fiender. [1]

I många av dessa böner måste han ha haft Saul i tankarna. Men David själv hade vid flera tillfällen möjlighet att döda Saul. När han var i grottan vid En-Gedi hade han ett klart tillfälle att döda Saul. David och hans soldat Abisai kom in i Sauls läger när alla väktarna sov. De stod alldeles intill Saul och Davids soldat bad att få döda Saul. Han sa: »Låt mig bara få sticka spjutet genom honom en gång och jag lovar att inte göra om det.» Men David sa: »Låt inte din hand komma vid Herrens smorde.» »Våga inte döda honom ty Herren ska straffa honom.» [2]

Det är helt klart att David vägrar att ta personlig hämnd på sina fiender. Men han kände Gud som en Gud som straffar syndare. Han visste att Gud var en Gud som skyddar sitt folk och därför bad han att Gud skulle straffa dem som förtjänade det. Det är Guds vilja att syndare straffas, och Bibeln säger att vi ska bedja enligt Guds vilja. David bad bara att Guds vilja skulle ske. Denna bön ber vi fortfarande i Herrens bön. Där heter det ju: »Ske din vilja.» Martin Luther förklarar i Lilla katekesen vad detta betyder. Som svar på frågan »Hur sker det?» säger han: »När Gud bryter och förhindrar all ond vilja och alla djävulens och världens anslag, vilka icke tillstädja, att vi helga Guds namn, och att hans rike må komma till oss.» Om Luther har rätt, vilket åtminstone lutheraner borde vara övertygade om, så ber vi varje gång vi ber »ske din vilja» att Gud måtte bryta och förhindra varje ont rådslag och ond vilja. Vi ber att Gud ska straffa syndare. Vi ber att Gud ska göra. slut på allt ont. Vi ber med andra ord s.k. hämndepsalmer. Men vi lever ju i NT där vi har lärt känna Kristi kärlek! [3]

En sak till ska tilläggas. I flera av dessa s.k. hämndepsalmer talar inte David i egen person. NT säger att när David skrev dessa psalmer var det i egenskap av profet. Detta blir särskilt tydligt i Ps. 69:22. Den s.k. hämndedelen börjar i och med vers 23. Vers 22 citeras i NT som uppfylld vid Kristi korsfästelse, när Jesus på korset sa »jag törstar» och de gav honom galla blandad med ättika. Och i NT heter det att genom denna handling gick Ps. 69:22 i fullbordan. Men direkt efter denna vers följer »Må deras bord framför dem bliva till en snara». Det är inte David som talar i denna psalm, precis som Petrus i sin pingstpredikan i Apg. 2 säger att det inte var David som talade i Ps. 16, även om David har skrivit denna psalm. Petrus säger att det var Kristus som sa att hans kropp inte ska stanna i graven. Och på samma sätt är det här. Det är Messias som säger »Må deras bord framför dem bliva till en snara». Samme Kristus som dog för människorna på korset, samme Kristus som borttog världens synder, samme Kristus som säger till varje syndare att han älskar honom, samme Kristus som säger till varje syndare »jag dog för dig» men också samme Kristus som på domens dag ska säga »gå bort ifrån mig I förbannade till den eviga elden som är tillredd åt djävulen och hans änglar». [4]

 

Guds vrede

De människor som förkastar hämndepsalmerna, förkastar i verkligheten läran om Guds vrede. Men Guds vrede är något ytterst reellt i Skriften. När människor förkastar de s.k. hämndepsalmerna, börjar de snart också tala om GT:s Gud som en motbjudande Gud. GT säger ju t.ex. att Gud förintade hela världen i syndafloden. Detta är en förskräcklig berättelse. Vi kan knappast föreställa oss hur fruktansvärd den är. I Amerika blev vi chockade när vi hörde ryktena om den första atombomben i Hiroschima och jag är säker på att också ni i Sverige blev chockade. Det är knappast möjligt att föreställa sig vad det innebär att 80.000 människor blir berövade livet i en enda minut. Den människa som har genomlevt det kommer med all sannolikhet aldrig att glömma det. Men försök då tänka efter vad det innebär när Skriften, i berättelsen om syndafloden, säger att allt kött dog. Inte bara allt kött i centrum av en stad, utan alla människor och alla djur i hela världen. Och så säger Bibeln att det var Gud som gjorde detta. Ska vi då säga att Gud är en blodtörstig Gud? Eller ska vi erkänna att Gud är en Gud som straffar synd? Bibeln lär oss också att Gud förstörde Sodom och Gomorra. Det heter i Bibeln att Herren lät eld och svavel regna från himmelen. Gud lät bränna upp dessa städer så fullständigt att inte en själ lämnades kvar. Vid samma tillfälle blev enligt Bibeln också städerna Adma och Seboim förstörda. Fyra hela städer blev alltså uppbrända av en eldslåga från Gud. [6]

Men den handling av Gud som uppväcker den största oppositionen bland moderna teologer, en handling som alltid citeras som exempel på det primitiva i GT, är en order som Gud gav till Josua, enligt vilken Josua och Israels barn skulle krossa alla Kanaans invånare. Det sägs ofta i modern teologi att det var Israels barn som var primitiva och att de ville förgöra dessa människor och som ursäkt för sitt handlande sa de att det var Gud som hade befallt dem att göra det. Men det är inte den bild som Bibeln ger. Bibeln säger i stället att Israels barn inte lydde denna befallning. De blev trötta på allt detta dödande. Då förebrådde Gud dem och sa: »Ni har syndat mot mig genom att inte förgöra dem alla. Och därför att ni inte förgjorde dem alla, kommer ni att bli förledda av dem till att dyrka falska gudar och därigenom kommer ni att dra fördärv över er själva.» [7]

Bibeln gör det således helt klart att det var Guds vilja att Kanaans folk skulle bli fullkomligt förgjorda. Vad som rör oss så djupt i hjärtat är att Gud också säger att barnen, ja de små spädbarnen skulle dödas. Vi kan nästan gråta över det. Men när Gud sände floden, då drunknade även spädbarnen och när Gud förgjorde Sodom och Gomorra, då blev också de späda barnen innebrända. Det är i verkligheten ingen större skillnad mellan att förstöra en hel värld med vatten eller att förstöra fyra städer med eld eller att förgöra Kanaans invånare med svärd. I det ena fallet är Guds verktyg vatten, i det andra är verktyget eld och i det tredje fallet är Guds verktyg Israels barns svärd. [8]

Vi möter en liknande tanke i Jes. 10. I detta kapitel säger Gud att han ska straffa Israels barn för deras synder. Och han säger att han ska förgöra dem genom den assyriske konungens svärd. »Ve över Assur, min vredes ris, som bär min ogunst såsom en stav i sin hand! Mot ett gudlöst folk sänder jag honom, och mot min förgrymmelses folk bjuder jag honom gå för att taga rov och göra byte och för att nedtrampa det såsom orenlighet på gatorna» (Jes. 10:5-6). Här säger Gud att den assyriske kungen är Guds vredes ris. Han tänker använda den assyriske kungen som sin stav för att slå Israels barn. Men längre fram i kapitlet säger Gud att när han är färdig med den assyriske kungen, när den assyriske kungen har utfört arbetet åt honom, då ska han straffa honom för vad han har gjort. Luther sa en gång att Gud straffar en ond människa med en annan ond människa. Den assyriske kungen blir alltså straffad av Gud, för att han utför det som Gud vill ha gjort. Det borde stå klart för varje kristen att vi här står ansikte mot ansikte med en djup hemlighet. En sak är emellertid fullkomligt kristallklar. Nämligen att Gud är en Gud som straffar synd. Gud är en helig Gud. Gud är en rättfärdig Gud. [9]

 

Jesu undervisning

Det sägs ofta att Jesus inte undervisade om en sådan Gud, att Jesus kom för att visa oss en Gud som bara känner kärlek. Men i Matt. 10:28 säger Jesus: »Frukta icke för dem som väl kan dräpa kroppen men icke har makt att döda själen! Frukta hellre för honom, som har makt att fördärva både kropp och själ i helvetet!» En del teologer som vill vara konservativa säger att Jesus här talar om djävulen. Men i Jakobs brev får vi veta att det finns en enda laggivare som kan frälsa och förgöra. Det är Jesus som sänder människorna till helvetet. Detta lärs klart och tydligt i Matt. 25 i berättelsen om den yttersta domen. Samme Jesus som säger: »Kommen I min Faders välsignade och ärv riket», säger också »Gå bort ifrån mig I förbannade till den eviga elden». Det finns en laggivare som kan frälsa och förgöra. Det är inte djävulen. Han är inte laggivaren. Han kan inte frälsa. Och bara i de fall Gud befaller honom kan han förgöra. Djävulen kunde inte göra något mot Job utöver det som Gud tillät. Den enda person som kan förgöra både kropp och själ i helvetet är Gud. Och det är denne Gud som blir målad för våra ögon av Jesus. [11]

Hela denna fråga om hämndepsalmerna är i verkligheten endast en fråga om lag och evangelium. Människorna tycker inte om hämndepsalmerna därför att de inte tycker om Guds lag. Men Guds lag har till uppgift att skrämma människorna. Vi får i dag ofta höra, också i s.k. kristna kyrkor, att vi inte ska predika Guds ord så att människorna blir rädda. I 2 Mos. 20 har vi berättelsen om hur lagen gavs på Sinai berg. Vi får där veta att hela berget omgavs av rök och att det dundrade och blixtrade och att ett tjockt mörker övertäckte berget. Detta måste ha varit en syn som förskräckte alla Israels barns hjärtan. Och från detta berg kom rösten »Jag är Herren din Gud» och så talade Gud de tio budorden till dem. Vi läser i Bibeln att Israels barn blev överväldigade av fruktan när de hörde detta. De sprang bort ifrån berget, och de sa till Mose: »Tala du till oss så att vi får leva, men låt inte Gud tala till oss så att vi dör.» Det var Gud som hade gjort dem förskräckta. Och någon har sagt, att det är en kristen pastors uppgift att oroa dem som känner sig säkra och att trösta dem som är fyllda av fruktan. Med andra ord, det åligger en kristen präst att predika lag och evangelium. [12]

 

Evolutionsteorin

Evolutionsteorin har lämnat sina ödeläggande spår också här. Enligt denna teori har också religionen utvecklats. Evolutionsteologen säger att vi i GT har en lägre form av religion. På den tiden tänkte människorna på Gud som en vredens Gud. Men den bilden är omodern. Ty, säger man, i NT framställs Gud som en kärlekens Gud. Vi har emellertid redan sett att NT har exakt samma bild av Gud som GT. Det var Herren Jesus som sa att det är bättre för en människa att komma till himlen med en arm än att komma till helvetet med båda. Och det är därför som han sa »Om din högra hand är dig till förförelse så hugg av den» och »om ditt öga är dig till förförelse så plocka ut det, ty det är bättre att komma till himlen blind än att hamna i helvetet med båda ögonen». Det är om denne Jesus som moderna teologer säger att han kom för att ge oss en högre bild av Gud. [14]

 

Moderna teologer

Nu säger naturligtvis många av dessa moderna teologer att Jesus aldrig kan ha sagt något som detta. Jesus var alltför kristen för att säga något sådant. Men var de där? Hur vet de att Jesus aldrig har sagt det här? Bibeln säger att han sa det. När moderna teologer gör anspråk på att tro och lära i enlighet med Bibeln, varför säger de då inte att detta är Jesu undervisning? Jo, därför att de personligen inte vill att Gud ska vara en vredens Gud. Men då borde de stå i sina predikstolar och klart och tydligt tala om för människorna att de inte tror det som Bibeln säger, i stället för att låtsas predika Guds ord! [16]

Andra som inte är fullt så radikala säger att Jesus kom för att uppenbara en Gud som har kärleksresurser som går utöver hans rättfärdighet. Denna uppfattning har t.ex. Reinhold Niebuhr. De säger att det förvisso är sant att Gud straffar syndare, men det kommer en tid då Gud ska sluta att vara rättfärdig och bara förlåta i stället. [17]

Detta är inte den bild av Gud som Bibeln ger. Den lutherska kyrkan tillåter i sin undervisning Guds vrede, Guds rättfärdighet och Guds helighet att vara utan gräns. Det finns inget slut på det. Det kommer aldrig en tid när Gud inte är rättfärdig. Det kommer aldrig en tid då Gud inte straffar synden. Och när Gud straffar en synd, då straffar han syndaren. [18]

 

Synden och syndaren

En del kristna tror att lösningen på det här problemet ligger i det att man kan säga att Gud hatar synden men älskar syndaren. Men det är inte vad Bibeln säger. När Gud straffar synd, straffar han inte synden i abstrakt mening. Synd existerar inte i abstrakt form. Ett mord skilt från en person är ingenting. När Gud straffar ett mord, så straffar han mördaren. [20]

Men den lutherska läran att Guds rättfärdighet är utan gräns säger också att Guds kärlek är utan gräns. Det kommer aldrig en tid när Gud inte är nådig. Detta erbjuder för vårt mänskliga förnuft en stor motsägelse. En av de stora lutherska teologerna i Amerika, Missourisynodens grundare, dr Walther, skrev en bok om detta problem som heter »Den rätta delningen mellan lag och evangelium». I början av boken säger han att var och en som inte förstår att rätt dela lag och evangelium kommer att finna att Bibeln ser ut att innehålla fler motsägelser än turkarnas Koranen. Luther säger att lag och evangelium är mer motsägelsefullt än motsägelser. Om någon är intresserad av att närmare lära känna vad Luther lär i denna fråga, vill jag föreslå att han läser Luthers Galaterbrevskommentar. Där säger han t.ex. att vi i Bibeln har en dubbel bild av Gud. En fruktansvärd bild av vrede och en underbar bild av kärlek. Det är just i det sammanhanget som han säger att lag och evangelium är mer motsägelsefullt än motsägelser. Och att Luther har rätt blir klart om vi läser Bibeln och tar orden som de står. [21]

Människor försöker så ofta mjuka upp Bibelns påståenden och kan på så sätt dölja motsägelsen. Bibeln säger t.ex. att Gud hatar alla syndare. Detta påstående låter mycket egendomligt för de flesta människor. När jag var professor vid Wisconsin Lutheran College framhöll jag ofta i klasserna att Gud hatar syndare och alltid var det någon student som opponerade sig och sa: »Du kan inte säga att Gud hatar syndare. Gud hatar synd, men han älskar syndare.» Jag bad dem då slå upp Ps. 5 och där läsa den sjätte versen. Där säger psalmisten: »du hatar alla ogärningsmän.» Det står inte att Gud hatar alla onda gärningar, utan det står att han hatar ogärningsmännen. Eller Ps. 11:5: »Herren prövar den rättfärdige, men den ogudaktige och den som älskar våld, dem hatar hans själ.» Det är således sant att Bibeln lär att Gud hatar syndare. [22]

Profeten Hosea kallas ofta den lidelsefulle besjungaren av Guds kärlek. Han utmålar Guds kärlek klarare än många andra av profeterna. Han visar att Gud älskar sitt folk även när de är otrogna. Och ändå lägger Hosea, denne store förkunnare av Guds kärlek, dessa ord i Guds mun: »Jag skall inte längre bevisa dem kärlek; där hatade jag dem.» Det finns också andra liknande avsnitt i Bibeln. Men ändå säger Bibeln på samma gång att Gud älskar alla syndare. Den säger det om och om igen. Vad ska nu det mänskliga förnuftet säga? Om du säger att Gud hatar alla syndare och sedan vänder dig om och säger att Gud älskar alla syndare. Då kan vi väl säga att Gud inte hatar syndare då? [23]

 

Lag och evangelium

Lagen säger att Gud hatar syndare och evangelium säger att Gud inte hatar dem. Lagen säger att Gud inte älskar dem och evangelium säger att Gud älskar dem. Nu kanske du förstår varför Luther säger att lag och evangelium är mer motsägelsefullt än motsägelser. Han säger att lag och evangelium måste hållas isär så långt som himlen är från jorden. Men han sa också att lag och evangelium har förts samman av Kristus. Detta blir förmodligen klart om vi tar ett annat exempel. Lagen säger att Gud skall straffa alla syndare. Den säger att inte en enda syndare ska bli ostraffad. Evangelium, å andra sidan, säger att Gud förlåter syndare, att Gud tar bort straffet, att Gud inte ska straffa dem. Här har vi åter en tydlig motsägelse för det mänskliga förnuftet. Denna motsägelse kommer mycket tydligt fram i den uppenbarelse som Gud gav av sig själv till Mose vid Sinai berg. Ni kommer ihåg att Mose i samband med guldkalven bad Gud om förmånen att få se Guds härlighet. Han ville se hur Gud verkligen såg ut. Gud sade då till honom att ingen människa kan se Gud och leva. Men Gud lovade Mose att han skulle tala om för honom hur han såg ut. Det hebreiska sättet att säga detta på är att Gud lovade att tillkännage sitt namn, JHWH. Att tillkännage namnet HERREN innebär att verkligen tala om för någon vem HERREN verkligen är. När så Gud talade om för Mose hurudan han var sa han: »Jag är en Gud som är nådig.» Det är den del av detta avsnitt som konfirmanderna brukar få lära sig utantill i undervisningen. I Ex. 34:6 står det: »HERREN! HERREN! – en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd.» Gud är alltså en Gud som förlåter synd. När vi lär oss det här avsnittet utantill läser vi i regel inte längre än så. Men det följande är mycket lärorikt. Efter det att Gud har sagt att han är en Gud som är långmodig och nådig och stor i mildhet och trofasthet, att han förlåter synder, fortsätter han direkt och säger: »men som ingalunda låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.» [25]

När alltså Gud talar om för Mose vem han är, säger han »Jag är den Gud som förlåter synd» och i samma andetag »Jag är den Gud som straffar synd». Är inte det en motsägelse? Hur ska vi lösa den? Luther säger: »Här hjälper ingenting annat än Kristus, Försonaren.» Han säger att Kristus medlar inte bara mellan människan och Gud utan Kristus medlar också mellan lag och evangelium. Kristi kors är den enda plats i världen där Gud kan vara fullkomligt rättfärdig och fullkomligt nådig på en och samma gång och i en och samma handling. [26]

 

Kristi kors

Bibeln lär att när Jesus dog på korset, straffade Gud honom för världens synder. Herren hade lagt allas våra missgärningar på honom. Bibeln säger att straffet för synd är döden, men den säger också att Kristus dog för alla. Från detta påstående drar den helige Paulus den slutsatsen att om en dog för alla, då var alla döda. När Kristus dog för mig, då dog jag för mina synder. När Kristus dog för dig, då dog du för dina synder. Våra synder lades på honom, och när han dog blev våra synder straffade. Vi blev straffade i honom. Vi straffades med honom. Vi straffades genom honom. Det är detta som vi menar med läran om den ställföreträdande försoningen. Kristus var verkligen vår ställföreträdare på korset. Han tog vår plats så helt att vi kan säga, att allt vad han gjorde, det gjorde vi. Luther säger: »0 Kristus, jag är din död, och du är mitt liv.» [28]

Genom Kristi lidande och död blev vår synd borttagen. Den blev förlåten och överstruken av Gud. På Kristi kors är Gud den Gud som straffar synd och på Kristi kors är Gud den Gud som förlåter synd. Det är därför som det heter i de lutherska bekännelseskrifterna att predikan om Kristi kors är den mest fruktansvärda predikan om Guds vrede. Det låter också väldigt konstigt för oss. Alla kristna som sätter sitt hopp till korset och som tror att Jesus är deras ställföreträdare, som dog för dem, som straffades för dem, som tror med Jesaja att genom hans sår är det botat för oss, ser ju Kristi kors som den mest underbara predikan om Guds kärlek. Var kan du se tydligare att Gud älskar dig än här? Om Gud inte skonade sin egen Son utan utgav honom för oss alla, hur ska han då inte fritt ge oss allt med honom. För oss är Kristi kors den mest underbara predikan om Guds kärlek. Detta lär också de lutherska bekännelseskrifterna.[29]

Men samtidigt säger de att predikan om korset är en förskräcklig predikan av Guds vrede. I Getsemane svettades Herren Jesus blodsdroppar och bad att han inte skulle behöva lida detta. Han bad att om det var möjligt så skulle denna kalk gå ifrån honom. Han bad att synden inte skulle bli straffad då. Men detta var inte Guds vilja. Och när Jesus sa: »Ske din vilja», då gick Guds älskade Son till korset. Han fick inte bara lida den mest fruktansvärda kroppsliga smärta utan från detta kors utbrister han: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?» När en människa är verkligen övergiven av Gud, då är detta helvetets straff. Detta straff led Kristus för oss och så fick Guds rättfärdighet ha sin gång. [30]

 

Kristus vår ställföreträdare

Lagen säger att bara de som håller lagen skall bli rättfärdiggjorda. Evangelium säger att de ogudaktiga är rättfärdiggjorda. Dessa två påståenden återfinns i samma bok i Bibeln. Det första står i Rom. 2 och det andra i Rom. 4. Det är alltså samma apostel som säger att lagens görare skall bli rättfärdiga och som säger att Gud är den Gud som rättfärdiggör de ogudaktiga. Också detta är en motsägelse för det mänskliga förnuftet. Men återigen erbjuder Kristus det perfekta svaret. Aposteln Paulus säger att vi inte gör lagen om intet genom evangelium, utan att lagen tvärt om görs gällande genom evangelium. Jesus kom inte bara för att vara vår ställföreträdare på korset i döden och i helvetet. Han blev också vår ställföreträdare under lagen. Bibeln säger att »när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, ställd under lagen, för att vi som står under lagen skulle bli upptagna som Guds barn». Gud säger: »om du vill komma till himlen, måste du hålla alla bud», och han säger: »om du bryter ett enda av dem då blir du evigt fördömd.» Ty »om en människa håller hela lagen men bryter mot ett bud så är hon skyldig till allt». Men Jesus var fullkomligt lydig mot lagen. Han höll vartenda ett av Guds bud. Och där var han åter vår ställföreträdare. [32]

När min sekreterare skriver ett brev åt mig, kan jag säga att det var jag som skrev det. Det är mitt brev och det är jag som ska skriva under det. Därför, när Jesus höll lagen åt mig, i mitt ställe, som min ersättare, då kan jag säga: »Jag höll lagen.» Och jag kan göra anspråk på rättfärdighet enligt regeln att den som gör lagen ska bli rättfärdiggjord. Återigen är det sant att lagens görare skall bli rättfärdiggjorda och på samma gång är det sant att Gud rättfärdiggör de ogudaktiga. Inför Gud är jag en ogudaktig, ond syndare, som ofta brutit mot Guds lag. Men ändå vet jag att jag är rättfärdiggjord inför Gud. Som Luther säger: »En kristen är på samma gång en syndare och ett helgon.» I sin egen person och i sitt eget liv förblir han en syndare till sin dödsdag, och varje dag syndar han mot Gud och dock har han varje dag Kristi lydnad som sin egen. [33]

Så ser vi återigen att Kristus är medlaren mellan lag och evangelium. Gud släpper inte in någon i himlen utan fullkomlig lydnad och ändå tar han in syndare i himlen. Ty syndaren har fullkomlig lydnad i och genom Kristus. Läran om den ställföreträdande försoningen är den enda läran i hela världen som tillåter Gud att vara obegränsat rättfärdig och obegränsat nådig på en och samma gång. Det är därför som kristendomen inte kan leva utan denna lära. Där läran om den ställföreträdande försoningen förnekas, där kan inte finnas någon kristendom. Och den människa som inte tror det kommer helt säkert att sluta i helvetet, där hon får lära känna vad Guds vrede innebär i all evighet. Men den människa som tror det, som tar emot den förlåtelse som Gud fritt erbjuder varje människa i Kristus, hon kommer helt säkert till himlen, där hon för evigt ska få lära känna hur obegränsad och stor Guds kärlek är. [34]

När en människa en gång förstår detta, då blir hämndepsalmerna inte längre något problem för henne. Hon vet att hämndepsalmerna bara är en del av den fruktansvärda predikan om Guds vrede. Gud menar det när han säger: »Den själ som syndar skall dö.» Dr Martin Luther säger i Stora katekesen att Gud skämtar inte när han talar på detta sätt. Han menar allvar. Och ändå säger samtidigt evangelium om och om igen att Gud är en Gud som älskar syndare. Det är Guds vilja att straffa syndare. Det är Guds vilja att förlåta syndare. Och vi bör bedja i enlighet med Guds vilja. Därför ber vi att syndaren ska bli straffad. Men vi ber också att syndaren ska inse att han har blivit straffad i Kristus och att han ska finna Guds förlåtelse och nåd i sin Frälsare. Den människa som tror detta kommer inte att säga att det är okristligt att bedja hämndepsalmerna. Och varje teolog som säger att hämndepsalmerna är ett stycke primitiv grymhet, varje teolog som förkastar hämndepsalmerna som okristliga, han är inte en biblisk teolog. Han är inte heller en luthersk teolog. Även dessa hämndepsalmer är en del av Bibeln, de hör till den och jag vill be dem än idag. Jag vill be att Gud ska straffa syndare. Jag vill också be att de ska finna sin Frälsare i Kristus. Vi ber i enlighet med Guds vilja, när vi ber i enlighet med lagen. Vi ber också i enlighet med Guds vilja, när vi ber i enlighet med evangelium. Och vi ska helt enkelt bedja båda delarna och låta Gud åstadkomma en försoning.