I
Huru skall en kristen rätt bruka Guds ord? [1]
Äldre tiders andliga lärare ha ofta och utförligt besvarat den frågan. Om och om igen framhålla de, att en kristen måste bruka Guds ord. Det är nödvändigt för saligheten. Bruket av Guds ord är, säger Rosenius, icke en fri sak, som man efter sitt behag kan göra eller låta falla och likväl behålla livet. »Om vi icke vilja sluta i köttet och i den eviga döden, så måste vi underhålla det andliga livet med ett dagligt umgänge med Guds ord.» [2]
Detta innebär självfallet, att den kristne dagligen läser sin Bibel. Spencer frågar i sin katekes: »Vem skall läsa den heliga Skrift?» Och svaret lyder: »Alla de, som vilja bliva frälsta och komma till en säker kunskap om Guds heliga vilja och sålunda bliva förenade med Gud, som är det högsta goda». Nästa fråga lyder: »Är denna befallning måhända blott ställd till de andliga lärarna?» »Nej», lyder svaret, »den gäller även åhörarna på det att de må med Skriften jämföra och pröva sina predikanters lära.» Och en fråga i Pontoppidans katekes lyder: »Vem skall läsa Skriften?» Frågan besvaras sålunda: »Alla, icke blott lärarna utan också åhörarna. Alla ha icke blott frihet och rätt till att läsa Skriften, utan det är dem befallt såsom en plikt. Ja, det är i sig själv en gudomlig välgärning, som varje kristen med tacksägelse och glädje bör flitigt bruka till sin timliga och eviga välfärd». [3]
Varför skall en kristen bruka sin Bibel? Svaret lyder, att här – och här allena – finnes den klara och säkra kunskapen om Guds vilja, om frälsningens grund och om frälsningens väg. Men Bibeln skänker icke blott den rätta andliga insikten. Den är också och framför allt det medel genom vilket Guds Ande utför sitt verk i människohjärtat. Därom säger Anders Nohrborg i sin Postilla: »Guds ord är icke en död bokstav, som man läser, icke ett tomt ljud, som man hör. Det är ande och liv, säger Jesus. Det har alltså en livgivande kraft i sig, vilken aposteln Paulus kallar en Guds kraft till frälsning. Fördenskull är Guds ords kraft icke blott naturlig, såsom människors ord ha kraft i sig till att undervisa, lära, beveka och böja, utan Guds ords kraft är tillika övernaturlig, av Guds Andes omedelbara verkan, som alltid och upplösligen är förenad med Ordet». [4]
Huru skall man då bruka Bibeln? Spencer anför följande regler: »1. En andäktig bön om den helige Andes nåd, varförutan ingen kan förstå den gudomliga sanningen. 2. Flitig uppmärksamhet på det som läses. 3. Ett hjärtligt begär att i enfald lära sanningen av Gud. 4. En allvarlig föresats att även göra Guds vilja, sådan vi inhämtat den i Guds ord. 5. Tillämpning på sig själv av det som läses, som vore det talat till oss av Gud. Så måste Skriftens läsning vara ett samtal med Gud och ett förnimmande av hans svar till oss». [5]
Tersteegen talar utförligt om nödvändigheten av att bruka Guds ord under bön. En gång säger han: »Skriften bör man läsa under bön och tillägna sig genom bön, ty allt ljus, all välsignelse och kraft måste komma av nåd, genom den helige Ande allena. Den som icke läser Bibeln med ett till Gud vänt, bedjande hjärta, han går ifrån ett rikt bord tillbaka tom, matt och arm, huru mycket han än må ha samlat i huvudet». [6]
Bibeln skall läsas under bön, med ett öppet och ärligt sinne och under det att man tillämpar Ordet på sig själv. Men de gamla lärarna framhålla också, att man skall läsa Bibeln efter en bestämd plan. Här kunna anvisningarna vara olika, men en sak brukar man gärna understryka: Människan får icke godtyckligt utvälja vissa älsklingsställen och blott dröja vid dem. Hon får icke stycka sönder Guds ord. Den som läser Bibeln får icke, säger Henric Schartau, vara lik spisgästen, som kommer till spiskvarteret och där utväljer de rätter, som behaga hans smak. Den som läser Bibeln skall vara lik tiggaren, som står vid dörren och tackar för det man räcker honom. Bibeln måste brukas i något slags ordningsföljd, som utesluter det [7]
II
När man läser dessa och liknande anvisningar för den enskilde kristnes bibelläsning inställer sig emellertid lätt den frågan, om icke alla dessa tankar måste vara av relativt sent datum. Före boktryckerikonstens uppfinning var det ju sällsynt att privatpersoner ägde exemplar av de heliga skrifterna. Och även efter boktryckerikonstens uppfinning dröjde det länge, i varje fall i vårt land, innan Bibeln var i var mans hand. Först under den stora bibelspridningen på 1800-talet blev detta fallet. Följer icke därav, att regelbunden enskild bibelläsning i verkligheten hör hemma först i relativt sen tid? Och måste icke följaktligen en allmännare bibelkunskap också vara något tämligen nytt? [9]
Åtskilligt kunde vara att svara på dessa frågor. Men innan det sker måste en annan och viktigare fråga besvaras, nämligen denna: Förutsätter Bibeln själv att den fromma människan dagligen brukar Guds ord? Är ett sådant bruk av Guds ord påbjudet i Bibeln, och kunna vi se, att Bibelns människor själva iakttogo detta bruk? [10]
Vi vända oss först till Gamla Testamentet. Där finner man flerstädes ord som påbjuda ett dagligt bruk av Guds ord. Två av dessa ord ingå numera i Keriath Schema, i Israels bekännelse, som är en av höjdpunkterna i synagogans gudstjänst. Det första av dem står i 5 Mos. 6, där Herren säger: »Dessa ord, som jag i dag giver dig, skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen och när du står upp. Och du skall binda dem på din hand, och de skola vara såsom en tänkeskrift på din panna. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar». Vad som här påbjudes är ju intet mindre än ett oavlåtligt bruk av Guds ord. Sammalunda är förhållandet i 5 Mos. 11, där det heter: »Så skolen I nu lägga dessa mina ord på edert hjärta och edert sinne, och I skolen binda dem såsom ett tecken på eder hand, och de skola vara såsom en tänkeskrift på eder panna, och I skolen lära edra barn dem, i det att du talar om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen och när du står upp; och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar». [11]
Ha vi i Gamla Testamentet något bevis på att budet om ett oavlåtligt bruk av Guds ord verkligen åtlyddes?[12]
Man kunde först besvara den frågan med en hänvisning till Ps. 1. Denna psalm, som står såsom en ingångsport till Psaltaren, ger oss en beskrivning på den fromma människan. Där säges först vad den fromme icke gör. Han vandrar icke i de ogudaktigas råd, träder icke in på syndares väg, och han sitter icke, där bespottare sitta. Sedan säges vad han gör: Han har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag både dag och natt. Det avgörande positiva draget i skildringen av den fromme är sålunda, att han oavlåtligen brukar Guds ord. Självfallet stannar det icke vid att han brukar det: Han åtlyder det också. Därför är han såsom ett träd, planterat vid vattenbäckar. [13]
Många äro sedan de ställen i Psaltaren, vilka betyga, att den fromme har sin lust i Herrens lag. I första hand går tanken till Ps. 119, där den fromma människan åter och åter betygar sin kärlek till Guds ord. »Jag tänker om natten på ditt namn, Herre, och jag håller din lag.» »Huru kär har jag icke din lag! Hela dagen begrundar jag den.» [14]
Att den fromme har sin lust i Guds lag innebär givetvis, att hans innersta är gripet och behärskat av det gudomliga ordet. Därför tänker han på Herrens lag både dag och natt. Det ord, som i Ps. 1:2 återgives med »tänker», kan också översättas med »talar». Så är det återgivet av Luther och av vår gamla kyrkobibel. Men givetvis är det här, såsom Luther säger i sin utläggning över Ps. 1, icke fråga om »ett blott talande med munnen, såsom även skymfarna kunna göra, utan ett sådant talande som med hjärtat forskar vidare efter orden, såsom det står skrivet i Ps. 37:30, 31: ’Den rättfärdiges mun talar vishet, och hans tunga säger, vad rätt är. Hans Guds lag är i hans hjärta; hans steg vackla icke’.» Människans inre värld är genomträngd av vördnad för och kärlek till det gudomliga ordet. Hon förnimmer, att Gud talar till henne i Ordet, och då hon i sitt inre böjer sig för Guds tal, mottager det och införlivar det med sig själv, så är detta tillika hennes svar på Guds tal. Detta människans svar på Herrens tal kan följaktligen också betecknas såsom bön, om man nämligen definierar bönen så allmänt att man såsom bön betecknar varje människas hänvändelse till Gud. Icke utan rätt har man därför jämställt ord sådana som Ps. 1:2 med nytestamentliga ord om den beständiga bönen. »Bedjen oavlåtligen» – så heter det ju i 1 Tess. 5:17. [15]
III
Vi ha sålunda visat, att den gammaltestamentlige fromme oavlåtligen brukar Guds ord. Följaktligen måste han vara väl förtrogen med Guds ord. Men huru förvärvade han sig denna kunskap i de heliga Skrifterna? Han kan i regel icke ha gjort det genom enskild läsning, eftersom det säkerligen hörde till undantagen att enskilda personer ägde exemplar av Skriften. [17]
Gamla Testamentet antyder emellertid självt, huru man på den tiden fick kunskap i Guds ord: man hörde det föreläsas. I föreskrifterna om sabbatsåret heter det i 5 Mos. 31:11: »då skall du uppläsa denna lag inför hela Israel, så att de höra den». Det finnes all anledning att tänka, att man i det gamla Israel ofta hade tillfälle att höra de heliga Skrifterna föreläsas. Då kunde man inprägla de heliga orden i minnet och sedan begrunda dem, leva av dem. Ännu viktigare var emellertid säkerligen det förhållandet, att kunskapen i Guds ord gick i arv från föräldrar till barn. »Du skall inskärpa dem hos dina barn.» Så sades det i 5 Mos. 11 om de gudomliga orden. Av gammalt hade det kunnat sägas om fromma föräldrars barn såsom Paulus säger om Timoteus: »Du känner från barndomen de heliga Skrifterna». [18]
I gammaltestamentlig tid fick man sålunda kunskap i de heliga Skrifterna genom föräldrarnas undervisning från barndomen och genom att man hörde de heliga orden föreläsas. Man lärde Guds ord utantill. Så skedde det sedan alltjämt i judendomen, århundrade efter århundrade. [19]
Man kan icke tala om judendomen utan att tänka på synagogans gudstjänst. Denna gudstjänst har haft en alldeles avgörande betydelse för att hålla kunskapen i Guds ord levande i folket. Elbogen anser, att det var föreläsningen av de heliga skrifterna som först var upprinnelsen till denna gudstjänst. Detta förefaller mycket sannolikt. [20]
Hela synagogans gudstjänst kan för övrigt beskrivas såsom en bibelgudstjänst. Här är icke platsen att närmare redogöra för gången i denna gudstjänst. Det må blott erinras om att dess böner äro genomvävda av bibliska ord och uttryck och alltigenom innehålla bibliska tankar. Men framför allt må det påpekas, att den andaktsfulla läsningen av Guds ord kan sägas vara huvudsaken i gudstjänsten. Första delen av gudstjänsten utgjordes av psalmer, vilka regelbundet återkommo i varje gudstjänst. Andra delen av gudstjänsten utgjordes av Keriath Schema, de tre välbekanta styckena ur Moseböckerna, med tillhörande benediktioner. (I äldre tid intogs emellertid denna plats i gudstjänsten av de tio budorden.) De bibelstycken, som tillhörde gudstjänstens första och andra del, lästes dagligen, ty synagogans gudstjänst var ju tänkt såsom daglig. [21]
Men i synagogans gudstjänst förekom också läsning av bestämda veckoavsnitt ur de heliga skrifterna. Moseböckerna genomlästes i följd. Enligt äldre, palestinensisk sed genomlästes de under loppet av tre år, och enligt en yngre, babylonisk sed genomlästes de under loppet av ett år. Till varje stycke ur Moseböckerna hörde ett stycke ur profetböckerna. Ett stycke ur lagen och ett stycke ur profeterna hörde sålunda samman med varje vecka under året. [22]
Men vid de stora högtiderna läste man därjämte särskilda partier ur Skriften: Höga Visan lästes vid påsken, Ruts bok vid pingsten o.s.v. [23]
Alltså: Den fromme juden läste vissa delar av Skriften varje dag, andra delar av Skriften läste han i anslutning till varje särskild sabbat, och andra åter läste han en gång om året, nämligen i anslutning till var och en av högtiderna. Alla dessa skriftstycken har han troget bevarat i minnet och upprepat utantill. [24]
IV
Jesus och hans lärjungar och urförsamlingen har från barndomen ägt en sådan kunskap i Guds ord. Jesus har, såsom professor Odeberg framhåller, aldrig brutit med synagogan eller polemiserat mot dess gudstjänst. Han har icke heller sagt, att hans lärjungar skulle bryta med synagogan. Tvärtom skulle det höra samman med förföljelserna, att de på Jesus troende bleve uteslutna ur synagogan. [26]
Härav följer också, att Jesus intet har att invända mot den ordning, i vilken man i synagogan läste Guds ord. Han har sålunda godkänt läsningen av bestämda stycken för varje dag, för varje vecka och varje år. Och det har likaledes för honom varit självklart, att man har alla dessa stycken i minnet, att man kan dem utantill. I urförsamlingen har man också ansett självfallet, att man alltjämt skall fortsätta att läsa Skriften i samma ordning som förr. Man levde ju alltjämt inom synagogans ram. Det dröjde ännu länge innan de kristna blevo utdrivna ur synagogan. [27]
Man läste Skriften i samma ordning som förr, men man läste den likväl med nya ögon. Täckelset var borttaget, och nu kunde man se Kristus allestädes i Skriften. Man förstod innebörden i Jesu ord om Skrifterna: »Dessa äro de som vittna om mig». [28]
Men huru gick det till i de hedningkristna församlingarna? Brukade man även där Gamla Testamentet på samma sätt som i urförsamlingen? En sak är i varje fall uppenbar. De apostoliska breven förutsätta, att även tämligen nyomvända hedningkristna besitta en långt större bibelkunskap, än den som kristna människor i vår tid i allmänhet äga. Man kan nöja sig med att i detta sammanhang hänvisa till 1 Kor. 10:1-13. Paulus skriver här till en församling, som till större delen består av hedningkristna, och han förutsätter, att de i detalj känna Moseböckernas berättelser om Israels ökenvandring. Detta enda exempel visar, att man i de hedningkristna församlingarna måste ha lagt ned stor omsorg på undervisningen i de heliga Skrifterna. [29]
Men till de gammaltestamentliga skrifterna kommo nu de apostoliska breven och evangelierna. Även dessa skrifter gälla utan vidare såsom Guds ord, därför att man vet, att de innehålla apostlarnas lära. Ty det för apostlaämbetet utmärkande är, att en apostel talar Guds ord. Men det apostoliska ordet innehåller i verkligheten intet nytt, utöver det som finnes i Gamla Testamentet. Det apostoliska ordet är blott en utläggning av det som redan finnes i Gamla Testamentet. [30]
Nya Testamentet uppmanar också till flitigt bruk av Guds ord. »Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder», heter det i Kol. 3:16. »Tagen Andens svärd, som är Guds ord», säges det i Ef. 6:17. Det är nödvändigt att flitigt bruka Guds ord, ty Anden utför sitt verk i människan genom ordet. »Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd och går igenom, till dess att det åtskiljer själ och ande, leder och märg, och är en domare över hjärtats uppsåt och tankar», Hebr. 4:12. Den nya födelsens under sker genom Guds ord. »I ären födda på nytt, icke av ett förgängligt säde utan av ett oförgängligt, genom Guds levande ord, som förbliver evinnerligen», 1 Petr. 1:23. »Efter sin vilja har han fött oss genom sanningens ord», Jak. 1:18. [31]
Äldre tiders andliga lärare hade sålunda rätt, då de talade om nödvändigheten av ett träget, regelbundet och planmässigt bruk av Guds ord. Deras undervisning har den bästa grund i Bibeln. [33]
Föredrag vid samfundet Erevnas årsmöte i Lund, den 9 sept. 1946, publ. i För Biblisk Tro 4/46.