Nåd vare med eder och frid ifrån Gud …

Dr Martin Luther i Stora Galaterbrevskommentaren, Gal 1:3.

Jag hoppas ni vet, vad orden nåd och frid betyda, eftersom dessa ord äro vanliga hos Paulus. Svåra äro de heller icke. Men eftersom vi utlägga detta brev, icke därför att det skulle vara nödvändigt just nu eller svårfattligt, utan för att våra samveten må stärkas mot kommande kätterier, skola vi icke sky mödan att upprepa vad vi annorstädes lära, predika, sjunga och skriva. Ty om icke läran om rättfärdiggörelsen upprätthålles, är det ute med alltsammans. Alltså är det av nöden, att vi dagligen inskärpa (som Mose säger om sin lag, 5 Mos. 6:7) och inpränta den. Ty man kan aldrig nog väl fatta och fasthålla den. Långt mindre kan man göra det för väl. Ja, även om vi med all flit driva och inskärpa den, finnes det likväl ingen, som fullkomligt uppfattar den eller tror den med hjärtats hela hängivelse. Så lätt har vårt kött att i sin motspänstighet slingra sig undan andens lydnad. [0]

Men denna apostoliska hälsning är något nytt, som världen aldrig hört, innan evangelium började predikas. Och dessa båda ord, nåd och frid, innefatta hela kristendomen. Nåden förlåter synden, friden lugnar samvetet. Vara två djävlar, som plåga oss, äro synden och samvetet, lagens kraft och syndens udd (1 Kor. 15:56). Dessa båda vilddjur har Kristus besegrat och förtrampat både i denna världen och i den tillkommande. Därom vet världen intet. Därför kan den icke ge någon säker undervisning om hur man skall besegra synden, samvetet och döden. Sådan undervisning ha endast de kristna, och därigenom övas och väpnas de till seger mot synden, förtvivlan och den eviga döden. Och det är en lära som givits av Gud, som icke har uppfunnits av någon fri vilja, något mänskligt förnuft eller någon mänsklig vishet. [1]

Dessa båda ord, nåd och frid, innesluta alltså hela kristendomen. Nåden innebär syndernas förlåtelse, och friden innebär ett glatt och lugnt samvete. Någon frid kan man icke ha, förrän synden är förlåten. Ty lagen anklagar och förskräcker samvetet för syndens skull. Och den synd som samvetet förnimmer, kan icke borttagas genom vallfärder, vakor, arbete, övningar, fastor, över huvud taget icke genom några gärningar. Genom sådant ökas den tvärtom. Ty ju mera vi möda oss och svettas för att taga bort synden, desto värre få vi det. Den borttages nämligen endast genom nåden och på inte annat sätt. Detta måste man mycket noga lära sig. Själva orden bjuda visserligen ingen svårighet, men i anfäktelsen är det mycket svårt att i sitt hjärta vara viss om att vi få syndernas förlåtelse och frid med Gud genom nåden ensam med uteslutande av alla andra medel i himmel och på jord. [2]

Världen förstår icke denna lära, och därför varken vill eller kan den tåla densamma. Den skryter med den fria viljan, våra krafter och våra gärningar, genom vilka den föregiver sig kunna förtjäna och förvärva nåd och frid, det är, syndernas förlåtelse och ett glatt samvete. Men det är omöjligt att samvetet kan få frid och glädje, om det icke får friden genom denna nåd, det är, genom syndernas förlåtelse, som utlovats i Kristus. Många ha visserligen ängsligt mödat sig och för detta ändamål uppfunnit olika ordnar och övningar för att skaffa samvetet frid, men därigenom ha de störtat sig i mångfaldigt värre elände. Ty alla dessa övningar tjäna endast att föröka tvivlet och förtvivlan. Varken mina eller dina ben skola få någon frid, om vi icke höra nådens ord och ståndaktigt och troget förlita oss på det. [3]

Men aposteln skiljer denna nåd och frid från all annan nåd och frid. Han beder nämligen om nåd och frid för galaterna, icke från kejsaren, från konungar eller furstar, ty dessa förfölja merendels de fromma och »resa sig upp mot Herren och hans smorde» (Ps. 2:2), icke heller från världen, ty »i världen», säger Kristus, »liden I betryck» (Joh. 16:33), utan från Gud var Fader o.s.v. Det är alltså gudomlig frid, som han beder om åt dem. På samma sätt säger Kristus: »Frid lämnar jag efter mig åt eder; icke giver jag eder den såsom världen giver» (Joh. 14:27). [4]

Världens frid innebär endast frid för ägodelarna och kroppen, så att vi kunna leva glada och trygga i köttet. På samma sätt innebär världens nåd, att vi få njuta av vårt goda, slippa att berövas vår egendom o.s.v. Men i anfäktelse och i dödens stund har man ingen glädje av världens nåd och frid. Den kan icke rädda oss från andligt betryck, från förtvivlan eller död. Men där Guds nåd och frid är för handen, där är människan stark nog att bära både kors och frid, både glädje och sorg. Hon mottager nämligen krafter i den seger, som Kristi död innebar, och den börjar härska i samvetet över synd och död. Ty hon är viss om syndernas förlåtelse, och då den mottagits, blir samvetet glatt och fattar tröst. En sådan människa, som hämtar tröst och mod av Guds nåd, det är, av syndernas förlåtelse och den därav följande samvetsfriden, kan tappert uthärda alla trangmål, ja, själva döden. Denna Guds frid är icke given åt världen, ty hon begriper sig icke på den och vill icke ha den, utan åt dem som tro. Och den undfås icke på något annat sätt än genom Guds nåd allena. [5]