Den bekante engelske litteraturprofessorn C. S. Lewis, framför allt känd som en av vårt århundrades främsta kristna apologeter, har skrivit om detta ämne i sin bok »Miracles». Här nedan följer en sammanfattning av kap. IX i det arbetet. [0] Övers. av N. G.
De kristna säger, att Gud har gjort under. Vår tids moderna människor tror inte, att Han gjort det, inte ens sådana som tror på Hans existens. De anser att Gud inte vill göra under. Jag medger att den Gud, som man tänker sig i tidens populära »religion», säkerligen inte gör några underverk. Men frågan blir, om denna »religion» kan anses vara sann. [1]
Det är med avsikt som jag skriver »religion». Vi som strider för den kristna tron råkar jämt i konflikt, inte med våra åhörares gudsförakt utan med deras verkliga religion. Tala om det sköna, det sanna och det goda eller om en Gud som är den innersta grunden i dessa tre, tala om en stor andlig kraft, som uppfyller alla ting, en världssjäl, som vi alla är delar av! Tala om en andegemenskap, som vi alla kan nå fram till, liksom rännilar flyter till samma djupa vatten. Då skall ni mötas av vänligt intresse. Men temperaturen faller, så snart vi talar om en Gud, som har en målsättning, som handlar på ett bestämt sätt, som gör en sak men ingalunda en annan, en konkret Gud, som väljer, befaller och lägger hinder i vägen: en Gud med utpräglad karaktär. [2]
Folk blir förlägna och arga. En sådan idé syns dem primitiv och omogen och även vanvördig. Den populära »religionen» utesluter undren, därför att den utesluter kristendomens »levande Gud» och i stället tror på ett slags Gud, som tydligt inte vill göra under och i verkligheten ingenting annat heller. Denna populära »religion» kan helt enkelt kallas panteism. Och låt oss nu se på dess värdeinnehåll. [3]
För det första grundar den sig på en alldeles overklig framställning av religionernas historia. Enligt denna börjar människorna söka en förklaring till de naturliga fenomenen, som möter dem, genom att hitta på »andar», som i början är alldeles lika människan. Allteftersom hennes upplysning stiger, blir »andarna» mindre »antropomorfa», som de lärde uttrycker sig, d.v.s mindre lika människan. Därefter faller det ena mänskliga attributet efter det andra bort – först människogestalten, sedan lidelserna, så personligheten, viljan, handlingskraften – till slut allt som är positiva känntecken. Det som är kvar är en ren abstraktion: själen, anden. [4]
– Gud blir, i.st. för ett särskilt väsen med egen karaktär, helt enkelt lika med »hela tillställningen» eller en teoretisk punkt, där alla linjer av mänskliga förhoppningar mötas efter att ha dragits ut i oändlighet. Och eftersom, enligt modern tro, slutstadiet av alla ting blir det mest civiliserade och förfinade, så blir också denna »religion» ansedd för att vara djupare, andligare och mera upplyst än kristendomen. [5]
Men denna religionshistoria är inte sann: den är en fantasiprodukt. Panteismen är visserligen sympatisk för den moderna människan, men att en sko glider lätt på foten, är inget bevis för att den är ny och ännu mindre för att den kan hålla foten torr. Panteismen passar världsmänniskan – inte därför att den är sista stadiet i en långsamt skeende upplysningsprocess utan därför att den är nästan lika gammal som människosläktet. I Indien är den urgammal. Grekerna höjde sig över den bara i Platons och Aristoteles tankevärld. Dessas efterföljare sjönk ner i stoikernas stora panteistiska system. Europa undkom den endast så länge som det dominerades av den kristna tron. Den kom tillbaka med G. Bruno och Spinoza. Genom Hegel blev den närapå de högst bildades gemensamma filosofi, under det Carlyle, Emerson och Wordsworth överförde den till människor på en något lägre kulturnivå. Panteismen är så långt ifrån att vara en slutlig religiös raffineringsprocess att den i stället är människoandens naturliga, ständiga böjelse för att sjunka under inflytande av prästvälde och vidskepelse. Platonismen, judendomen och kristendomen har varit de enda som visat sig kunna motstå den. Lämnat åt sig självt faller det mänskliga förnuftet nästan automatiskt ned i panteism. Om »religion» helt enkelt betyder vad människan säger om Gud och inte vad Gud säger om människan, så är panteismen nästan religion. Den har i längden bara en verkligt fruktansvärd motståndare – kristendomen. Den moderna filosofin, som har förkastat Hegel, och den moderna vetenskapen, som från början var neutral gentemot religionen, har båda visat sig fullständigt maktlösa inför den mänskliga dragningen till panteism. Den är nästan lika stark i dag som den var i det forntida Indien eller i antikens Rom. Teosofi och dyrkan av livskraften hör båda dit. Även nazismens dyrkan av rasen är bara en stympad och beskuren panteism. [Not 1] Ironiskt nog hälsas varje nytt återfall i denna urgamla religion som en ny frigörelse. [6]
Man skulle kunna jämföra denna medfödda böjelse för panteism med atomteorins uppkomst. [Not 2]Människor trodde på atomer många århundraden, innan man experimentellt kunde påvisa, att de fanns till. Man fick idén genom den lätt begripliga analogin med små sand- eller saltkorn. Man känner sig bekant med föreställningen: små, små hårda kulor av materia, omöjliga att se men fattbara i bild. Om inte vetenskapen funnit vad atomer verkligen är, skulle den ursprungliga atomtron ha varit sig lik för alltid. Men atomerna består inte av några hårda »ämnen» eller »materia». De är inte enkla utan sammansatta. De kan inte uppfångas i bild. [Not 3] Den äldsta atomteorin är i fysiken vad panteismen är i religionen: människoandens instinktiva gissning, inte alltigenom falsk men i synnerligen stort behov av korrigering. [7]
När en saks verkliga natur chockartat uppenbaras för oss i våra drömmerier om saken, syns den oss svår och frånstötande. Så är det i början med den kristna teologin. Vuxna människor jämfor ofta sin uppfattning av panteismen med den lära i kristendom som de fick undervisning i som barn. De får då intryck av att kristendomen är en alltför »tydlig» förklaring av Gud och alltför lättlärd för att vara riktig. Panteismen däremot erbjuder något sublimt och hemlighetsfullt. I verkligheten är det tvärtom. Panteismens skenbara djupsinnighet är bara en slöja över ett självskapat bildtänkande. [8]
Både kristna och panteister tror att Gud är allestädes närvarande, men panteisten menar, att Han är dold i alla ting, »utspridd» som ett allomfattande medium, ett fludium el. själva rymden i st.f. att vara ett konkret väsen. Den kristne gör rent hus med sådana bilder och tror att Gud är fullständigt närvarande överallt i tid och rum men utan att kunna lokaliseras till någon bestämd plats. Den kristne känner sambandet mellan Skaparen och Hans verk, men panteisten anser oss vara »delar» av Hans väsen och innefattade i detta. Den fatala bilden av gudomen som en omätlig rymd kommer smygande. Och därför menar panteisten att Gud är lika närvarande i det onda som i det goda och neutral i förhållande till dem båda (ung. som man tänkt sig etern tränga igenom modd och marmor lika opartiskt). Så enkelt är det inte, säger den kristne. Gud är inte närvarande i materien på samma sätt som i människan, inte på samma sätt i alla människor som i somliga, inte i någon människa så som i Jesus. I varje punkt korrigerar kristendomen panteistens naturbestämda förväntningar och visar på någonting svårare, just som den moderna atomteorin korrigerar den antika. Den måste ersätta panteismens dimmiga formlöshet med ett högst verkligt, tydligt, bejakande väsen. [9]
Under diskussionens gång växlar panteisten troligen taktik. Först har han talat om var naiva tro, men nu börjar han utbreda sig över våra »sorgliga Kristusgestalter» och pedantiskt »tilltrasslade treenighetsförhållanden». Vi kan ha medlidande med honom: kristendomen ansikte mot ansikte med den populära »religionen» är alltid plågsam. Det måste den vara. Överbevisning om en saks verkliga natur är i början en plåga för var föregående naturliga uppfattning av saken: här kommer en pedantisk begreppsklyvare och stör konversationen, som var så trivsam förut. [10]
Men »religionen» (t.ex. i mysticismens form) gör också anspråk på att ha erfarenhetsrön som sin grund. Mystikernas upplevelser, menar man, ger bevis för att Gud är »religionens» Gud, snarare än kristendomens: ingenting kan med säkerhet sägas om Hans väsens innehåll utom att Han (eller »Det») är ett »väsen i allmänhet», inte en verklig varelse. Till allt vad vi säger om Honom, svarar mystikern: »Nej, inte så.» Deras negativa bestämningar skall jag strax granska. Men först måste jag säga, varför jag anser det omöjligt att de kan ha rätt. [11]
Man kan väl komma överens om att det finns verkliga, individuella, bestämda ting som existerar nu, t.ex. flamingos, tyska generaler, älskande par, smörgåsar med pålägg, ananas, kometer etc. De är ju inga principer eller teorem utan verkliga fakta som existerar nu. Man kan också kalla dem dunkla existensformer, eftersom de alla bär inom sig något som vårt förstånd inte fullt kan fatta. Dessa dunkla fakta, denna verklighet, kan inte på något sätt förklaras varken av naturens eller tankens lagar. Vad vi vet genom dessa lagar är att det finns en serie av förbindelser, ett sammanhang. Men förbindelserna i ett verkligt universum måste ju ha någonting att förena: en ström av dunkla fakta måste in i mönstret. Om Gud skapade världen, så är det Han som är strömmens källa. Och om Gud är den yttersta källan till alla konkreta, individuella ting och resultat, så måste Han själv vara konkret och i allra högsta grad personlig. En abstraktion kan inte skapa påtagliga verkligheter. (övers. kurs.) Bokföring, även om man hölle på med den i evighet, kan inte skaffa fram ett enda öre. Det behövs verkliga pengar bakom siffrorna i kassaboken. [12]
Låt oss våga oss på att kalla Gud för ett särskilt ting. En gång var Han det enda. Men Han är skapande; Han skapade andra ting. Han är inte identisk med dem. Han är det absoluta väsendet Han har en bestämd karaktär. Han är rättfärdig, icke a-moralisk, skapande, icke overksam. En enda gång säger Han enkelt: »Jag är.» Därmed kungör Han hemligheten av sin självexistens. Men otaliga gånger säger Han: »Jag är Herren» – det yttersta av alla fakta. Och människor manas att »lära känna Herren», att upptäcka och erfara Hans verkliga karaktär. Den villfarelse jag nu försöker komma till rätta med är en av de mest välsedda och respekterade i världen. Det språk jag nödgats använda för att betona dess motsats känns stötande för mig. Att säga, att Gud »är ett särskilt ting», ser ut att vilja utplåna den omätliga skillnaden inte bara mellan vad Han är och vad alla andra ting är utan också mellan sättet för Hans existens och deras. Avledda ting, från atomer till ärkeänglar, har knappast någon existens alls i jämförelse med deras Skapares. Om vi kunde förstå vad Gud är, skulle vi inse, att frågan huruvida Gud finns, aldrig skulle kunna uppstå. Det skulle alltid vara omöjligt, att Han icke existerat. Och dock är det i en särskild betydelse vi måste säga att Han är ett särskilt ting: Han är Skaparen. Denna positiva fullkomlighet har panteismen mörklagt. Han är så bräddfull av existens, att Han kan ge bort existens och göra att ting uppkommer, som är olika Honom själv. Det är tydligt, att det aldrig funnits en tid, då ingenting existerat; i annat fall skulle ingenting existera nu. Men tillvaro betyder att ha en viss form eller gestalt. Han har alltid haft en bejakande karaktär. Vi vet att Han är uppfinnare, Han handlar, Han skapar. Därför är det grundlöst att på förhand anta, att Han icke gör under.[13]
Varför talar då mystikerna som de gör, varför är människor i förväg så säkra på att Gud, vad Han än är, icke är den verkliga, levande Gud som den kristna teologin visar oss. Jag tror att skälet är följande. [14]
Låt oss anta, att en hemlighetsfull skålsnäcka, en vishetens förkunnare bland snäckor, hänryckt i en vision, uppfångar en skymt av en människa. När han talar därom med sina lärjungar, som kanske själva haft någon liten glimt av vision, måste han använda sig av många negativa kännetecken. Människan har inget skal, är inte fästad vid en klippa, är inte omgiven av vatten. Och lärjungarna – med sin lilla vision – får en viss föreställning om människan. Men så kommer det lärda snäckor, snäckor som skriver filosofins historia, som håller föreläsningar i jämförande religionshistoria och som aldrig haft några egna visioner. Vad de får ut av den profetiska snäckans ord är bara negativa omdömen. Utan någon verklig insikt målar de en bild av människan som ett slags formlöst gelé (hon har ju inget skal), som inte intar någon näring (omkring henne finns ju inget vatten som kan föra näring till henne). Och eftersom de har en traditionell vördnad för människan, drar de den slutsatsen: att vara ett svältande gelé i ett obestämbart tomrum är den förnämsta existensen, och de förkastar som en grov, materialistisk vidskepelse varje lära, som tilldelar människan en bestämd gestalt, struktur och organ. [15]
Vår situation är mycket lik de lärda snäckornas. Stora profeter och helgon får en omedelbar uppfattning av Gud som är i högsta grad verklig och bestämd. Endast beröringen av det yttersta av Hans väsen har uppenbarat för dem, att Han är fullheten av liv, kraft och glädje, och därför måste de förkunna att Han står över alla dessa gränser, som vi kallar personlighet, lidelse, förändring, kroppslighet etc. Övertygelsen om Hans verklighet är den enda grunden till alla deras negationer. Men när så vi kommer linkande efter dem och försöker konstruera en intellektuell och »upplyst» religion, så övertar vi sådana negativa bestämningar som oändlig, okroppslig, oåtkomlig, oföränderlig och använder dem självsvåldigt utan någon bejakande insikt. Vid varje steg avkläder vi gudsidén något mänskligt attribut. Men det enda skälet till ett sådant avklädande är att visa på någon verklig gudomlig egenskap i stället. Eljest får vi efter gudsidéns förtunning bara dessa ödesdigra bilder av ett ändlöst, tyst hav, en tom himmel bakom alla stjärnor eller en dom av strålande vithet, tills vi, komna till nollpunkten, erfar blotta overkligheten. Förnuftet, lämnat åt sig självt, kan inte undgå att följa denna väg. Det är därför som Kristi ord, att endast den som vill göra Faderns vilja, skall förstå läran om sanningen, är så filosofiskt exakta. I bönen rör vi vid något verkligt, som genast korrigerar vår tomma gudsidé. Bara några ögonblick av svag förkrosselse eller fattig tacksamhet räddar oss från abstraktionens avgrund. Det är förnuftet självt som säger oss, att vi inte kan lita på förnuftet i denna sak. Det kan inte arbeta utan material. Om ni inte vet, ifall katten finns i garderoben, är det förnuftet självt som viskar: »Gå och se efter! Det är inte min sak. Du har fått dina fem sinnen som sköter om den.» Vår abstrakta gudsidé kan inte hjälpas av förnuftet. Det saknar material. Det säger först av alla: »Ack, se efter! Smaka och se!» Då har det redan tidigare visat oss att vår nuvarande inställning är orimlig. [16]
Så länge vi förblir lärda snäckor glömmer vi, att om ingen hade sett mera av Guds väsen än vi, skulle vi inte ens haft skäl att tro Honom vara okroppslig, oföränderlig etc. Dessa negationer är endast rester av den verkliga kunskapen hos bättre män – ett slags spår i sanden efter den himmelska vågens tillbakavikande. Orden okroppslig och opersonlig är missvisande. De inger den föreställningen att Han saknar något slags verklighet som vi har. Det skulle vara bättre att kalla Honom över-kroppslig och över-individuell (trans-corporal, trans-personal) Kropp och personlighet, som vi känner dem, är de egentliga negationerna. De är vad som är kvar av ett positivt väsen, när det blivit tillräckligt försvagat för att kunna visa sig i tidsbestämd form. Våra andliga och kroppsliga krafter är i en djupare betydelse bara »metaforer» för det verkliga Livet som är Gud. [17]
Här kan vi se frågan om bildspråk i föreg. kap. i ett nytt ljus. Ty det är just erkännandet av Guds verklighet som det religiösa bildspråket håller levande. De kraftigaste gammaltestamentliga bilderna av Jehova i ett tätt rökmoln, där blixtarna lyser och åskan dundrar, av Honom som kom bergen att hoppa som vädurar, av Honom som hotar, lovar, försvarar sin sak och t.o.m. ändrar sig, överför känslan av en levande gudom, en känsla som försvinner i en abstrakt tankegång. Människan gör motstånd mot tanken på att gå över från en tänkt och negativ gudom till levande Gud. Här ligger den djupaste roten i panteismen och motståndet mot det traditionella bildspråket. Det är förhatligt, inte i grund och botten därför att det avbildar Honom som människa utan som konung, som erövrare. Panteismens Gud gör ingenting och begär ingenting. Han finns där ungefär som en bok i bokhyllan. Det är ingen fara för att himmel och jord skall fly för hans ansikte. [18]
Det är med en chock vi finner bilderna oumbärliga. Ni har känt en chock förr i småting: ett oväntat ryck i linan som ni håller i handen, eller när ni hör någon andas i mörkret alldeles intill er. Ungefär så känns det, när förnimmelsen av liv ges oss i det rätta ögonblicket. Man får alltid en chock, då man finner liv, där man trott sig vara ensam. Här är den avgörande punkt, där många drar sig tillbaka. En opersonlig Gud – gott och väl. En Gud av skönhet, sanning och godhet – inne i våra egna huvuden – ännu bättre. En formlös livskraft som kommer brusande genom oss: en kraft som vi kan tappa på – allra bäst. Men en Gud som drar i andra ändan av linan, Han själv, levande: jägaren, konungen, den äkta mannen – helt och hållet annorlunda. [19]
Det kommer ett ögonblick, när barnen, som har lekt inbrottstjuvar, plötsligt blir tysta. Var det inte verkliga fotsteg nere i hallen? Ett ögonblick, när de som fuskat i religion (»Man’s search for God»), plötsligt ryggar tillbaka. Tänk, om vi har funnit Honom? Eller ännu värre – tänk, om det är Han som funnit oss! – Det blir ett slags Rubicon. Man går över, eller man gör det icke. Men om man gör det, finns det ingen säkerhet för underverk. [20]