I Fast Grunn 3/72 förekommer en recension av »Ditt Ord är Sanning», en handbok om Bibeln tillägnad David Hedegård (Bokf Pro Veritate, Uppsala 1971). Med anledning av denna recension vill jag lämna följande kompletterande upplysningar. [0]
Rec. tycks tro att artikelförfattarna själva valt ämne och att därför ämnesvalet avslöjar vad som ligger de olika författarna närmast om hjärtat. Artikelförfattarna är emellertid helt oskyldiga till ämnesvalet. De har fått ämnena av mig för att samtliga artiklar i handboken skulle ha anknytning till temat Bibelns tillförlitlighet och auktoritet. Min avsikt har varit att denna handbok skall följas av en kompletterande andra del, som främst innehåller uppsatser om Bibelns innehåll och budskap. Denna andra del hoppas vi utkommer hösten 1973. Det är därför avsiktligt som Ditt Ord är Sanning främst uppehåller sig vid Bibelns formala auktoritet. De isagogiska frågorna är ju grundläggande för bibelutläggningen, och ingen är väl särskilt angelägen att ta del av innehållet i en bok, som man tror är otillförlitlig och irrelevant för vår tid. [1]
Rec. söker spela ut David Hedegård mot G. A. Danell och Tryggve Kronholm (ang. Kronholm och Hedegård har Kronholm sänt ett genmäle till Fast Grunn). Rec. menar bl.a. att Danell går för långt, när han hävdar att alla Bibelns utsagor är ofelbara. Detta kan inte få stå oemotsagt. Under David Hedegårds två sista år dryftade jag nästan dagligen teologiska spörsmål med honom och torde anses känna till hans uppfattningar i bibelteologiska frågor. Liksom Danell underströk Hedegård det farliga i att subjektivt begränsa Bibelns tillförlitlighetsområde. »Bibeln är Guds inspirerade, alltigenom tillförlitliga ord» står det i Biblicums stiftelseurkund, formulerad av Hedegård. [2]
Rec. menar att man inte är tillräckligt varsam med själarna om man låter tillförlitligheten gälla hela Bibeln. Men är det inte i stället så, att man är riktigt ovarsam om själarna, om man överlåter åt enskilda individer att själv söka dra gränser mellan vad som kan anses centralt och tillförlitligt och vad som måste räknas till ramverket och det otillförlitliga? Vilka skriftord grundar sig sådana operationer på? När jag satt vid David Hedegårds dödsbädd behövde jag dess bättre inte med mänsklig argumentationsteknik söka övertyga honom om att de skriftord jag citerade nog måste anses höra till Bibelns tillförlitliga del. [3]
Om det inte undgått rec. hur kraftigt David Hedegård reagerade mot en uppluckring av Bibelns fulla tillförlitlighet inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Sverige, skulle det ha stått klart för honom att Hedegård hade samma uppfattning om Bibeln som Danell. Han gladde sig också mycket över Danells viktiga artikel. Samtliga artiklar i festskriften har han läst i manuskript och gillat. [4]
För att stödja sin uppfattning att Hedegård inte sträckte Bibelns auktoritet lika långt som Danell hänvisar rec. till Biblisk Uppslagsbok och vad Hedegård där säger om Bibelns världsbild, om Bibelns skildringar av världen så som ögat uppfattar den samt att Bibeln också innehåller poetiska uttryck. Men inte menar Hedegård därmed att Bibeln innehåller fel i något av dessa stycken. Det gäller att se vad Bibeln själv menar och avser. Det är missförstånd om man tror att Bibeln lär att jorden är fyrkantig under hänvisning till Jes.11:12. Att, som både Danell och Hedegård understrukit, i alla stycken ha förtroende för Bibelns undervisning, innebär inte att vantolka dess uttryckssätt. [5]
Rec. påstående att Danell betonar Bibelns formala auktoritet på bekostnad av Kristus, Bibelns kärna och stjärna, gör mig bedrövad. Det är ju tvärtom därför att Kristus är Bibelns kärna och stjärna (Danell, s. 42) som Bibeln har full auktoritet. »Det är Kristi gudom som är grunden för hela Skriftens absoluta auktoritet. Hela Skriften vittnar, direkt eller indirekt, om honom» (Danell, s. 42). »Den som vant sig vid att tumma på Herrens bud och på Skriftens olika utsagor om det ena eller andra, han berövar därigenom sig själv möjligheten att helt förlita sig på Guds löften om nåd och frälsning. »Om ni icke tror, när jag talar till er om jordiska ting, hur skall ni då kunna tro, om jag talar till er om himmelska ting?» (Danell, s. 43). Den som är förtrogen med Danells föredrag och predikningar vill knappast beskylla honom för att inte tala om Kristus och hans försoningsverk. [6]
Skapelsedagarna
På en punkt tror jag att Hedegård skulle ha varit villig att ändra en formulering i Biblisk Uppslagsbok, om han fått leva. I art. »Skapa, Skapelse» står även i den fjärde upplagan: »Ordet ’dag’ kan här inte betyda detsamma som dag i vår mening.» Den uppfattningen har jag tidigare också varit böjd för att hysa. Men genom närmare studier av Genesis och av bruket »dag» i hela Bibeln tror jag att bibeltexten vill leda våra associationer till veckans dagar, som ju i Bibeln inte kallas söndag, måndag, tisdag etc. utan första, andra, tredje dagen o.s.v. Utan tillägget första, andra etc. kan »dag» avse en tidrymd, som inte närmare längdbestämmes, men när dagarna bestämmes av ett ordningstal, är det alltid fråga om veckodagar eller en viss dag i en månad. Det finns ingen som helst antydan i bibeltexten själv att vi skall förstå t.ex. uttrycket »sjunde dagen» på ett speciellt sätt här. Tvärtom parallelliseras vår vanliga vecka med Guds skaparvecka i 2 Mos. 20:11 och 31:17. Vanliga enkla bibelläsare kan inte undgå att göra på samma sätt. Och Bibeln är given åt vanliga enkla människor. Jfr Luther, som i sin Genesiskommentar stryker under att skapelseberättelsen skall förstås »på det enfaldigaste, att det har varit sex från varandra skilda dagar, sådana vi nu hava dem». Ett närmare studium av naturvetarnas teorier om världens uppkomst gör det dessutom enligt min mening helt onödigt att söka tänja ut skapelsedagarna för att »rädda» Bibeln. Dels uppnår man ändå inte harmoni med dessa teorier, dels bygger dessa teorier på uniformitarianistiska förutsättningar, som är främmande för biblisk skapelsetro. På basis av mina samtal med David Hedegård tror jag att formuleringen i Biblisk Uppslagsbok av misstag förblivit oförändrad. [8]
Låt mig till sist få hänvisa till prof. Robert Preus’ skrift »Modern bibeltolkning och kristen tro», Biblicums småskriftserie Bibel och Vetenskap nr 3 (Bokf. Pro Veritate, Uppsala 1972), som med många exempel visar hur farligt det är att acceptera en viss bibelkritik under hänvisning till att man ändå troget håller fast vid centrum, Kristus och hans försoningsverk. Kristus och Skriften kan ej skiljas åt i Kristi kyrka. Vi känner Kristus genom Skriften allena och Skriften har sin fulla auktoritet från Kristus. Därför är det till slut helt avgörande vad Skriften säger. Den är den ofelbare domaren över alla våra människomeningar. [9]