Sensationellt bibelfynd

I Katolsk Kyrkotidning 28 april 1972 kan vi läsa följande: [0]

Den hittills äldsta evangeliehandskriften, troligen härstammande från 50-talet e. Kr., har presenterats i en artikel i senaste numret av tidskriften »Biblica» av pater O’Callaghan S.J., professor i papyrologi och exegetik vid Påvliga bibelinstitutet i Rom. Det var bland de manuskript man på 1950-talet fann i efterskörden i Qumrangrottorna vid Döda Havet som O’Callaghan sorterade ut några fragment som han lyckats tolka och tidsbestämma. I ett av dem fann han en rad med elva grekiska bokstäver i samma inbördes ordning som i en vers i Markus evangelium. I andra fragment ansåg han sig ha funnit textställen i Jakobs brev samt Pauli brev till romarna och till Timoteus. Skulle O’Callaghans bestämningar vara riktiga, rör det sig här om det viktigaste nytestamentliga textfyndet under detta århundrade. [1]

När det gäller handskrifterna till Nya testamentet eller delar därav är de flesta medeltida. Men av avgörande vikt är de stora handskrifterna från 400-, 300-, 200-, ja t.o.m. från slutet av 100-talet. Det tidigare äldsta fyndet är ett fragment ur Johannesevangeliet från ca 125 e.Kr. Har professor O’Callaghan verkligen funnit ett fragment av Markus’ evangelium, som kan dateras till 50-talet e.Kr., förstår var och en vilket sensationellt fynd det är fråga om. Markus’ evangelium har hittills i regel daterats till 60-talet e.Kr. [2]

Bibeln i svenska folket idag

Så heter Religionssociologiska Institutets forskningsrapport nr 91, publicerad i april 1972 och utarbetad av docent Berndt Gustafsson. Vi finner där bl.a. att Bibeln äger en bred spridning i folket. [0]

88% av befolkningen över 18 år säger sig själv äga en bibel (atlas eller bilkarta 72%, kokbok 61%, uppslagsbok 17%). Av dem som äger bibel har flertalet (64%) fått den vid konfirmation eller liknande ganska många (20%), av sina föräldrar, men blott 9% har köpt sin bibel själva. [1]

Många som ändå äger en Bibel, läser den emellertid sällan eller aldrig. Varför läses då inte Bibeln mer? [2]

Det vanligaste svaret var att Bibeln är främmande för många. Därefter kom åsikten att folk inte tror på det som står i Bibeln, vilken åsikt dock framfördes endast av icke-bibelläsare, vilka därigenom torde angett ett av sina egna viktigaste skäl att ej läsa Bibeln. [3]

Som vi tidigare strukit under i denna tidning har liberal teologi länge satt ut en misstro mot Bibeln, en misstro som saknar saklig grund. Hur skall Guds Ande genom sitt Ord kunna utföra sitt verk i människornas hjärtan, om människorna får förbli vilseledda, så att de inte brukar Guds ord. Vi kan inte stillatigande åse att Bibeln, som är förtroende värd, genom en osaklig bibelkritik förblir obrukad. En kristen vet ju att »det är icke ett tomt ord, som ej angår eder, utan det gäller edert liv» (5 Mos. 32:47). [4]

Forskningsrapporten fortsätter: [5]

Det antogs, att bibelläsningen skulle ha avtagit i svenska folket genom att Bibelns värld, dess händelser och därmed dess budskap för många förlorat sin verklighetskaraktär. Antagandet förefaller vinna i sannolikhet genom att så många icke-bibelläsare anslutit sig till denna åsikt. [6]

För att närmare pröva detta antagande ställdes för tio gammaltestamentliga och elva nytestamentliga berättelser direkt frågan om man personligen menade att det som berättas där verkligen hänt eller inte. Över hälften av folket håller i Gamla testamentet endast utsagan att Gud i begynnelsen skapade himmel och jord för verklig i denna mening, men Jakobs dröm (1 Mos. 28), Noas räddning undan floden 1 Mos. 6-8) och berättelsen om David och Goliat (I Sam. 17) skänkes tilltro av inemot hälften. [7]

Tilltron till de bibliska berättelserna såsom verkligt timade hänger samman med den syn man har på Bibeln. Drygt hälften av svenska folket företräder vad som ofta kallats »personalinspirationen», vilken innebär följande: »Bibeln är visserligen Guds ord, men är skriven av människor. Gud har upplyst dessa människor, men ej skyddat dem mot varje misstag. Därför stämmer inte allt i Bibeln». Vi vet att denna uppfattning mer och mer trängt in i också mera konservativa kretsar som t.ex. EFS och SESG. Följande avsnitt borde stämma till eftertanke: [8]

De som menar att Bibeln såsom Guds ord är felfri håller alla evangeliernas berättelser om uppståndelsen för bokstavligt sanna, medan de som räknar med »personalinspiration» är mycket delade i sina uppfattningar om uppståndelsen. De som inte tror på Bibeln som Guds ord, men ändå av stort värde, går på den visionära tolkningen av uppståndelseberättelserna, och de slutligen som anser Bibeln vara utan större värde menar, att Jesus lever vidare endast i sina verk, som t.ex. Sokrates. [9]

Det är också tydligt, att bibeluppfattningen spelar en stor roll i det att de inre besluten och transcendenta emotionerna främst förekommer hos dem med tron på Bibelns ofelbarhet. Också de religiösa reflexionerna överhuvud är färre hos dem med »personalinspiration» och helt obefintliga hos dem, som i Bibeln endast ser en historisk litterär urkund utan någon särart. Förskjutningarna i bibelsyn skulle då också kunna antagas ha bidragit till det minskade bruket av Bibeln. [10]

Vi har anledning att tacka Religionssociologiska Institutet för denna rapport, även om den bara bekräftar vad vi tidigare trott oss veta. De flesta har inte kunnat undgå att se hur det andliga livet på många håll avtynar och den kristna tron ersätts med mänskliga funderingar. Men man ser inte att botemedlet är »Tillbaka till Bibeln». Man försöker i stället med alla möjliga andra åtgärder: ohämmad ekumenism, mera rytmisk sång och musik, mera dramatik och kyrkospel etc., etc. Men utan Guds ord inget andligt liv. Nu har det dokumenterats att människorna brukar Guds ord mindre och mindre, »därför att det bibliska stoffet för många förlorat sin verklighetskaraktär». Och kyrkan själv som skulle få människorna att bruka Bibeln, har genom teologer och kyrkoledare fått människorna att misstro Bibeln. Man vill inte böja sig för Bibeln som Guds tillförlitliga ord. Därmed får inte Guds Ande som är i Ordet utföra sitt verk. [11]

Strid om ord eller strid om Ordet

I Nya Väktaren 5/72 tar domprosten Gustaf Adolf Danell upp detta viktiga ämne: [0]

Det är skillnad mellan en strid om ord, en ordstrid och en strid om Ordet. Det förstnämnda slaget, alltså strid om blotta ord, är av ondo. Men en strid om Ordet, d.v.s. om Guds eget Ord, är nödvändig i den kristna kyrkan. [1]

Aposteln Paulus uppmanar Timoteus att varna de kristna för att »befatta sig med ordstrider, ty sådana gagnar till intet utan är allenast till fördärv för dem som hör därpå» (2 Tim. 2:14). Han ställer även som ett nödvändigt krav på en biskop, att han icke skall vara våldsam utan foglig, icke stridslysten (1 Tim. 3:3). [2]

Som alla andra förmaningar i Skriften kan dessa missuppfattas och vantolkas. De tillämpas mycket ofta så, att all strid inom kyrkan är av ondo, som om en präst eller teolog eller vanlig kyrkogångare aldrig skulle få höja rösten, aldrig delta i en debatt aldrig uppträda mot falska lärare och falska läror. Därför är det också vanligen just de falska lärarna som med förtjusning anför sådana ironiska ord gentemot sina motståndare. [3]

Danell ger sedan exempel på hur det alltid är försvararna av den kristna läran som beskylles för att vara stridslystna och kärlekslösa. Så har det varit under kyrkohistoriens gång, så är det också nu när striden gäller Bibelns inspiration och auktoritet. Ett försvar av den rätta läran passar heller inte in i de ekumeniska strävandena. [4]

Där Bibeln uppfattas inte som Guds inspirerade och ofelbara ord som domaren över både läror och lärare, utan som ett tusenårigt dokument över mänskliga religiösa erfarenheter blir det heller ingen anledning att strida om vad som är rätt eller falsk lära i det ena eller andra stycket. I halvmörkret är alla katter grå. I den relativistiska, liberalistiska och ekumenistiska skymning, som utbreder sig allt mer över hela kristenheten, blir det heller ingen anledning att strida om bekännelsen eller om de förment antikverade dogmerna. [5]

Den ursprungliga bibliska tron och läran förnekas nu på bred front: [6]

Bibelsynen är ett exempel därpå. Man kan rent vetenskapligt bestämma vad Jesus, apostlarna och efter dem hela kyrkan ända fram till 1700-talets upplysning och 1800-talets bibelkritik trott om Bibelns inspiration och absoluta auktoritet. Icke desto mindre har den nya bibelsynen spelat gökungens roll i det hus där sparven och svalan byggt sina bon (Dav. Ps. 84) och kastat ut både sparv och svala ur nästet. Den gamla bibliska och kyrkliga bibeltron har stämplats med beteckningen fundamentalism, biblicism eller liknande och framställes som en sekterisk, heretisk, kättersk uppfattning. [7]

Och när den rest, som ännu inte accepterat denna nya bibelsyn utan håller fast vid den gamla, sätter sig till motvärn och rentav vågar gå till angrepp mot den falska lära, som insmugit sig i kyrkan, då möts den av anklagelsen att försynda sig mot den apostoliska förmaningen att undvika ordstrider. De som försvarar Kyrkans gamla bibliska tro beskylles för att söndra kristenheten och hindra enhetsverket. Men man glömmer eller fördöljer, att det var gökungen som började och som utan hänsyn kastade ut de fågelungar som hörde hemma i boet. Dessas försök att hålla sig kvar eller komma tillbaka avvisas lika bestämt – för så vitt de inte vill anpassa sig och instämma i gökens galande. [8]

För den som läser sin Bibel utan färgade glasögon står det alldeles klart, att aposteln Paulus med sin varning för ordstrider ingalunda vill hindra Timoteus eller någon annan att kämpa för den sanna tron och därmed också bestämt avvisa alla falska läror och tillrättavisa falska lärare. Varom icke så skulle brevet till galaterna aldrig ha blivit skrivet, och knappast något av de andra heller. Timoteus hade i så fall kunnat returnera aposteln Paulus’ förmaning till honom själv med en uppmaning till aposteln att leva som han själv lärde och sluta med sin polemik. Ja, han hade kunnat framhålla för Paulus, att hans förmaning drabbade Jesus själv, ty ingen har talat strängare ord mot falska profeter och herdar än Frälsaren. Domen skulle även drabba både Johannes döparen och alla profeterna före honom alltifrån Mose. Ty genom hela Bibeln går som en röd tråd i vävnaden polemiken, d.v.s. kampen mot djävulen och alla hans lögner beträffande både lära och liv. [9]

Ibland pläderar man för konststycket att positivt vittna för sanningen utan att samtidigt bekämpa lögnen. Man glömmer bort att det också är positivt att vara negativ mot falsk lära. [10]

Varje predikan skall vara ett led i det heliga kriget mot djävulen och hans rike. Predikanten skall inte endast positivt framhålla och framställa den sanna tron och den rena läran, han skall även avslöja, avvisa och döma de falska läror, som smugits in i kyrkan. Det är självklart, att en sådan predikan och en teologisk undervisning i den andan icke tolereras av motståndarna, och deras försåtligaste både försvars- och anfallsvapen är att citera,sådana ord ur Bibeln, som talar om frid och varnar för ordstrider. Till sådana präster och teologiska lärare säger man gärna: »En Herrens tjänare skall icke strida utan vara mild mot alla, icke vara stridslysten» (2 Tim. 2:24, 1 Tim. 3:3) eller: »Befatta dig icke med ordstrider». [11]

Det har i kyrkan många gånger kämpats om oväsentliga ting i förödande ordstrider. Men när det gäller det gudomliga Ordet, då är det både prästens och teologens enkla plikt att försvara sanningen mot lögnen och villfarelsen. »Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken» (2 Tim. 4:2). [12]

Härvidlag gäller givetvis också apostelns regel: »Fastän vi vandrar i köttet, för vi dock icke en strid efter köttet. Våra stridsvapen är nämligen icke av köttslig art» (2 Kor. 10:3f.) Men det är inte samma sak att strida med köttsliga vapen och att beskyllas för att göra det. Var och en som vill strida för Ordet kommer att få erfara, att motståndarna söker att fälla honom genom anklagelsen för att kämpa på ett köttsligt sätt, för att vara en stridslysten bråkmakare, som inlåter sig i förödande ordstrider. Här gäller det att icke låta förvilla sig, varken av sitt eget köttsliga sinne, ej heller av motståndarnas hotelser eller locktoner. [13]

Här gäller det att »med saktmod – utan köttslig vrede och personligt agg – tillrättavisa de motspänstiga, i hopp om att Gud till äventyrs skall förläna dem bättring, så att de komma till kunskap om sanningen och i hopp om att de så skall bli nyktra och därigenom befrias ur djävulens snara: ty av honom är de fångade, så att de gör hans vilja» (2 Tim. 2:25f.). [14]

Ovanstående står i god samklang med Concordia Pia, där det bl.a. heter: »För att bevara den rena läran och bibehålla en fast grundad och Gud behaglig endräkt i kyrkan är det nödvändigt att icke blott rätt driva den rena sunda läran, utan även tillbakavisa dem, som motsäga den och lära annorlunda. 1 Tim. 3, Tit. 1… Därför hava vi velat giva klart till känna, att man alltid bör göra åtskillnad mellan å ena sidan onödiga tvister, som mera riva ned än bygga upp och varigenom kyrkan oroas, och å andra sidan nödvändiga strider rörande trons artiklar och den kristna lärans främsta huvudstycken, enär för sanningens bevarande den motsatta läran måste avvisas.» Man har redan givit »ett klart och riktigt besked om var och en av de omstridda artiklarna, så att han (den kristne läsaren) kan inse, vad han med stöd av Guds ord, de profetiska och apostoliska skrifterna, har att anse som rätt och sant och vad han har att såsom falskt och orätt förkasta, undfly och undvika. Men för att sanningen så mycket tydligare och klarare må bevaras och skiljas från all villfarelse och inte må döljas under allmänna talesätt, hava vi dock beträffande var och en av de höga och synnerligen viktiga artiklar, om vilka strid denna tid stått, klart och tydligt givit vår mening till känna, så att icke blott de nu levande utan även våra efterkommande må hava ett klart offentligt vittnesbörd om vad som är och bör förbliva våra kyrkors enhälliga uppfattning och mening…» [15]

Människans odödlighet förnekas

Enligt Lacrosse Tribune 7/1 1972 har rektorn för Havard Divinity School, prof. Krister Stendahl, hållit ett märkligt föredrag för 1.500 personer vid Gustavus Adolphus College nobelkonferens den 6 jan. Han skall bl.a. ha sagt att människans odödlighet som den predikas av den kristna kyrkan är en »arrogant» tanke som måste övergivas. »Hela fenomenet… med evigt liv har blivit ett sömngivande medel för folket. I själva verket sägs det till dem: ni kan inte få allt nu, men förhåll er lugna så skall ni få det någon gång i framtiden.» Enligt referatet betonade också prof. Stendahl att han inte var intresserad av personlig frälsning utan av mänsklighetens framtid. [0]

Den lutherske teologen, dr John Warwick Montgomery, prof. vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Ill., har efter prof. Stendahls föredrag blivit kallad till Gustavus Adolphus College för ett par föredrag. I ett av dessa tog han direkt till orda mot prof. Stendahl. Vi citerar Christian News 6/3 1972: [1]

Dr Stendahl sa dr Montgomery, är »ett olyckligt exempel på vad som händer, när dagens teolog sätter sig över Guds ords auktoritet». »Bibeln visar helt klart att Gud har givit odödligheten som en gåva till människorna och att människan kommer att leva för evigt. Hon kommer antingen att leva i Guds närhet till följd av sitt förhållande till Jesus Kristus eller för evigt borta från Guds närhet till följd av att hon förkastat eller inte brytt sig om det eviga livets gåva, som erbjudes henne genom Kristi verk på korset.» Dr Montgomery sa vidare att dr Stendahl försökt »driva in en kil mellan den bibliska läran om uppståndelsen och den klassiska grekiska tanken på odödlighet». Han kallade det »ett omodernt försök av liberala teologer att komma ifrån den bibliska undervisningens fulla kraft».[2]

Det är uppenbart att när Bibelns ord betraktas som olika människors funderingar, finns det ingen större anledning att hålla fast vid just dessa funderingar, i synnerhet inte när de strider mot moderna tankegångar. Frågan om Bibelns inspiration och auktoritet är sålunda en avgörande fråga. [3]

Religionskunskapen i skolorna

I en stor artikel i Norrländska Socialdemokraten 21/4 1972 har kyrkoherde Lars Engquist tagit till orda med anledning av en tidigare artikel i tidningen om kristendomsämnets ställning i grundskolan. Vår kritik mot religionsundervisningen gäller inte i första hand timantalet, framhåller Lars Engquist: [0]

Vad vi kristna föräldrar är så missnöjda med är, att kristendomen i läroböckerna framställs på ett till oigenkännlighet förvanskat sätt. Det som kallas kristendom i läroböckerna är inte kristendom. Det är en förfalskning. Det är så tendensiöst skrivet och så misshandlat att jag vill karakterisera det som »ett slag under bältet mot vår kristna tro». Det är bara därför, att vår kristna tro är så grymt förvanskad och beljugen som vi vill ha bort kristendomsundervisningen från skolorna. [1]

Låt mig belysa saken med ett exempel. Om det på grundskolans schema funnes ett ämne som kallades t.ex. politik och det behandlade de politiska partiernas program och arbete. Då skulle kanske socialismen få det största sidoantalet i läroboken. Men skulle då Stig Carlsson eller någon socialist låta sig nöja om dessa åttio sidor var en förvrängning av socialismen, så att ingen socialist ville känna igen sig?… [2]

Nu protesterar vi kristna av liknande skäl, därför att vi inte känner igen den kristna tro som framställs i läroböckerna. [3]

Det är en förfalskning av sann kristendom och ett hån och ett hot mot kristna elever och principer. Därför ber vi: Låt oss få slippa…! En dålig sak blir inte bättre därför att det finns mycket av den.[4]

Lars Engquist kommer också in på frågan om objektiviteten: [5]

För att ge sken av objektivitet använder läroböckerna dessa ordvändningar: »De kristna anser; många menar, idag anser många däremot; somliga tolkar detta så, andra däremot…, naturligtvis kan detta inte bevisas; vad tror du själv?» etc., etc. [6]

Jag kan inte alls förstå hur man kan kalla detta objektivt. Hela framställningen ger på detta sätt ett sken av att vilja misstänkliggöra och ifrågasätta den kristna tron. Kristendomen är ju nu en gång för alla inte vad den eller den anser eller menar eller tycker. Om Bibeln är sanning det måste naturligtvis i sista hand lämnas åt den enskilde att tro eller förkasta. Men att t.ex. påstå att skapelseberättelsen inte är sann eller att Jesus inte har uppstått är inte objektivitet. Objektivitet måste väl i detta stycke vara att helt enkelt redovisa: »Bibeln lär att…» [7]

Men nu verkar det som om man vore rädd för att någon då skulle börja tro att Bibeln är sanning. I praktiken har religionsläran i våra skolor blivit tvivelslära. Alla tvivel och alla invändningar redovisas omsorgsfullt. Men kristendom är inte vad människor tycker utan vad Bibeln lär. Och luthersk kristendom är inte vad människor tycker om Luther utan vad Luther och de lutherska lärarna har sagt. Varför då inte helt korrekt redovisa detta: »Luther lär…» eller »luthersk bekännelse är…»? [8]

I slutet av artikeln tar Lars Engquist upp lärarens problem och svårigheter, när så dåliga läroböcker sätts i hans händer. »Det är en upprörande misshandel av en stor kår i samhället. Det är läraren som får äta upp allt missnöje med läroböckerna.» David Hedegård skrev en rad läroböcker, som var verkligt objektiva, d.v.s. de ville redogöra för vad Bibeln och kristendomen är enligt sina egna anspråk. Men sådana läroböcker kunde inte godkännas. [9]

Solsjenitsyns brev till Moskvapatriarkerna

Med rätta har nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyns »fastebrev» till patriarken Pimen av Moskva uppmärksammats i hela världen. Onekligen rör det sig här om ett dokument av historisk betydelse i dagens kristenhet. Katolsk informationstjänst 8/72 innehåller ett kommenterande referat, som utgår från brevets ryska originaltext: [0]

Alexander Solsjenitsyns brev till patriarken Pimen av Moskva, vars text vi nyligen har tagit del av, går skarpare till rätta med den ryska hierarkin än vad de utdrag som publicerats i pressen har låtit ana. Solsjenitsyn, som vet att hans göranden uppmärksammas mer i utlandet än i Sovjetunionen, där han överröstas med alla medel, har velat höja ett varningsrop angående den religiösa situationen i Ryssland. [1]

Han utgår från patriarkens julbudskap: denne, som riktar sig till ryssar i utlandet, besvär dem att bevara tron och att inpränta den i deras barn. »Det är första gången på ett halvsekel», anmärker Solsjenitsyn »som man på så hög nivå ber föräldrarna om att inpränta kärleken till fosterlandet samtidigt som kärleken till kyrkan (och därmed väl till tron?). Då jag hör denna appell kommer jag ihåg min barndom med dess talrika gudstjänster och deras outplånliga stämning av äkthet och renhet som ingen kvarnsten eller intellektuell teori har kunnat utplåna.» [2]

Men varför, tillägger Solsjenitsyn, bara rikta denna vädjan till emigranterna som om det bara gällde att uppfostra deras barn i tron, varför bara uppmana dem att avslöja falskhet och lögn, när tron svävar i större fara i själva Ryssland där lögnen om kyrkans situation inleder ett större antal i villfarelse. [3]

Solsjenitsyn protesterar därefter mot trons bedrövliga tillstånd i Sovjetunionen. [4]

»Varför måste jag, när jag skall till kyrkan för att döpa min son, visa upp mitt pass? Vilken kanonisk motivering har Moskvapatriarkatet för att registrera de döpta?» Härigenom misstror man i verkligheten föräldrarna och orsakar dem obehag och förföljelse i arbetet och i det sociala livet. Barnens religiösa liv inskränker sig till dopet. Trosundervisning är uteslutet för dem, likaså deltagande i gudstjänsten. Man bestjäl dem på religiösa intryck som de senare inte kan motta. [5]

Kan man tala om religionsfrihet när föräldrar är tvingade att anförtro sina barn åt ateistiska propagandister? Ett halvsekel av denna regim har gått till ända. Hur kommer framtiden att se ut, den framtid som representeras av våra barn? [6]

Rysslands historia visar att det förflutna skulle varit mer mänskligt om kyrkan hade höjt sin röst och om folket hade hört den, som fallet har varit i Polen. Vi har förlorat den kristna prägel som var så stark i våra sedvänjor, vårt språk. Den ortodoxa kyrkan, som utfärdar flammande domsord mot orättvisor och våld i Asien och Afrika förblir stum inför det egna folkets olyckor. Dess överslätande budskap ger intrycket av att allt står väl till i Ryssland. [7]

Solsjenitsyn påminner om de två prästerna Jakunins och Eschlimanns protestbrev 1965 mot stängningarna av kyrkor och mot församlingarnas påtvingade underkastelse under den världsliga makten. Som enda svar blev de suspenderade av patriarken Alexis. Ärkebiskop Hermogen av Kaluga, som inte gick med på att man stängde kyrkorna i hans stift, sattes i arrest i ett kloster. [8]

Har något ändrats sedan dess? På en öppen kyrka går det tjugo förstörda eller profanerade och ytterligare tjugo lagda i ruiner. I hur många trakter är det inte 10 eller 20 mil mellan kyrkorna? Norra Ryssland, en gång landets andliga ryggrad, är idag utan kyrkor. Ingen klockklang hörs mer, evangeliet går inte att få tag på, utan måste smugglas in från utlandet. [9]

Alla beslut fattas i hemlighet av Rådet för kyrkliga angelägenheter vid Sovjetunionens ministerråd (vilket är ett statligt och inte ett kyrkligt organ), vilket föranleder Solsjenitsyn att säga följande: »En kyrka som på diktatoriskt sätt styrs av ateister, det är ett spektakel, som man inte sett på två tusen år!» Kyrkan ger årligen 5 miljoner rubel till olika fonder (för freden, socialt arbete etc.) men man jagar bort de fattiga från kyrkporten. Prästerna är rättslösa i sina församlingar: utanför kyrkans murar måste de ha officiellt tillstånd för att gå till kyrkogården eller besöka en sjuk. »Med vilka argument kan man övertyga oss att det planlagda nedbrytandet av kyrkans själ och kropp under ledning av ateister är det bästa sättet att bevara kyrkan? Att bevara den åt vad? I varje fall inte åt Kristus. Bevara den genom vad? Genom lögn? Men med vilka händer firar man eukaristin efter en lögn?» [10]

Solsjenitsyn slutar: »Tillåt inte att man kan tro att den jordiska makten för den ryska hierarkin står högre än den himmelska, att jordiska hänsynstaganden går före ansvaret inför Gud.» Kyrkohistorien lär att det bara finns en frälsningsväg, offrets. Berövad alla jordiska maktmedel har kristendomen hemburit korsets seger. Förr kastade man martyrerna för lejonen, i dag är det endast välbefinnandet som står på spel. [11]

Det mod Solsjenitsyn visar genom detta brev bekräftar att han är en ortodox kristen. Vi vet att Solsjenitsyn stödde de två prästernas initiativ i Moskva 1965. Genom sitt öppna brev, daterat i den Stora Fastan, i korsfyllningens vecka, riktar Solsjenitsyn en offentlig protest mot de ryska biskoparna och besvär dem att genom mod och den offervilja som korset ger rädda Rysslands kristna framtid. Må vi bedja för Solsjenitsyn och alla kristna bekännare i Ryssland, att de inte sviker sin tro för svåra yttre förföljelser utan får kraft från höjden att stå fasta och bära Kristi smälek. Och må deras vittnesbörd få oss att skämmas och anropa Gud om nåd och förlåtelse för vår försumlighet och feghet. [12]

Abort – ett sätt att lösa våldtäkt?

I The Wanderer 10/2 1972 tar Ellen McCormack upp denna fråga. Många kristna är ju beredda att acceptera abort i vissa fall, bl.a. vid våldtäkt. Frågan gäller hur en kvinna som blivit utsatt för våldtäkt skall ställa sig till abort? Skall hon tvingas att lida? Tänk om du själv vore i samma situation, skriver McCormack, och fortsätter: [0]

Frågan kräver att jag tänker mig in i en viss situation. Jag kommer just från läkaren och han har sagt att jag är gravid – gravid genom den man som våldtog mig för två månader sedan. Jag vet fortfarande inte vem han är, för man har ännu inte funnit honom. Han finns någonstans därute – en man utan namn. Och någonstans inom mig – en person till utan namn. [1]

Efter den där hemska natten gick jag inte ut på flera veckor. Jag kunde bara inte träffa folk. Jag skämdes, även om det inte var mitt fel. Vad är en kvinna som blivit våldtagen? Och nu – vad är en kvinna som blivit våldtagen och nu är gravid? [2]

Jag kan inte göra våldtäkten ogjord, men jag kan avbryta graviditeten. Jag kunde inte sätta stopp för mannen som våldtog mig, men jag kan sätta stopp för babyn som lever inom mig. [3]

För att undanröja livet inom mig kan jag uppsöka ett sjukhus. Rummet kommer troligen att vara rent och vitt. I det vita och rena rummet kommer barnet att dödas. Dess existens kommer inte längre att påminna mig om våldtäkten. [4]

Kommer detta att ge mig den frid som jag vill ha? Eller kommer en sådan frid att vara tillfällig och illusorisk? Om barnet dödas kan jag då låtsas att våldtäkten aldrig har begåtts? Skulle jag låtsas det? Om jag undertrycker vad som hände den där hemska natten, kommer jag då bara att tränga det djupare ned i mitt undermedvetna och skapa fler störande psykologiska problem längre fram i livet? [5]

Hela mitt liv måste jag leva med minnet av den natten. Skall jag också leva med minnet av det rena och vita rum där en baby dog på min begäran? Redan i detta skede har babyn inom mig ögon och öron, armar och ben. Hjärtat slår regelbundet och forskarna har en apparat som kan mäta hjärnaktiviteten. Jag har makt att stoppa dessa hjärnans impulser. Jag har makt att stoppa hjärtats slag… för alltid. [6]

Om jag beslutar mig för att avbryta babyns liv kommer läkarna troligen att använda sugmetoden. Det kommer att fungera ungefär som en dammsugare. En slang kommer att föras in i min kropp och babyn kommer att sugas ut genom slangen ned i en flaska. Trycket på babyn kommer att bli så stort att han bokstavligen kommer att slitas i stycken. Och eftersom hans nervsystem är så väl utvecklat kommer han att lida den mest grymma och smärtsamma död man kan föreställa sig. [7]

Men om det ger mig frid för tillfället, varför skulle jag då bekymra mig? När allt kommer omkring, våldtäktsmannen brydde sig inte om mig heller, eller hur? [8]

Det är emellertid en sak som tål att tänka på. Den som antastade mig var plågad och sökte frid. Han fann den inte. Men under sitt försök förstörde han mitt liv. Nu är det jag som i min tur plågas och söker frid. Kommer jag att få den genom abort? Skall jag i mitt desperata sökande låta babyn lida och förstöra hans liv precis som mitt? [9]

Eller skall jag göra det som ingen annan i världen kan göra? Skall jag vidmakthålla och nära denna babys liv? Skall jag låta hans hjärta fortsätta att slå? Skall jag ge honom en framtid? [10]

Man har inte rätt att söka ta sig ur en svår situation genom att döda ett värnlöst foster. Det som är avlat är avlat och kan ej göras ogjort. Kanske Ellen McCormacks lilla artikel kan få väcka till besinning. Man kan ju inte få Guds frid genom att vända Gud och hans ord ryggen. [11]

Litet Gaza-historia

Nästan dagligen har vi en längre tid fått rapporter om läget i staden Gaza och i Gaza-remsan vid Östra Medelhavets kust. Här följer några data om Gaza. [0]

Omkring år 1500 före den kristna eran använde den egyptiske farao Thotmes III Gaza som bas för sina operationer mot Syrien. Sedermera befäste filistéerna Gaza och gjorde därifrån utfall mot Israel. Gaza var berömt för sin dyrkan av den filistéiske guden Dagon, och det var där Simson mötte döden. [1]

Både Salomo och Hiskia intog Gaza men kunde inte hålla staden. Profeten Amos fördömde Gazas slavhandel. År 735 före den kristna eran tvingade Tiglatpileser Gaza att betala skatt till Assyrien, och när staden inledde vänskapliga förbindelser med Egypten blev den hårt bestraffad av Sargon. Under de följande tre århundradena skiftade makten över Gaza mellan Egypten och Babylon, och när staden gjorde motstånd mot Alexander den store jämnades den med marken. [2]

Från det tredje till det första århundradet före den kristna eran kämpade egyptiska, judiska och syriska arméer om herraväldet över Gaza. Romarna (som döpte om staden till Minoa) byggde upp den och Augustinus skänkte den till Herodes. Filemon, till vilken Paulus skrev ett av sina kortare brev, var den förste föreståndaren för Gazas kristna församling som inte fann staden särskilt gästvänlig. [3]

År 634 efter den kristna tideräkningen intogs staden av Omars arabiska trupper. Gaza är en helig stad för muhammedanerna eftersom Muhammeds farfarsfar ligger begraven där. [4]

En av de mest intressanta gestalterna i Gazas historia är Nathan Benjamin Halevy Ghazzati, vanligen känd som Nathan från Gaza. Han växte upp i fattigdom men kunde tack vare sitt giftermål med en rik flicka ägna sig åt sitt livsverk. Han betraktade sig själv som den Elias vilken förebådade 1600-talets falske Messias, Schabbetai Zvi. Nathan påstod sig ha hittat ett dokument i en grotta vilket förutsade ankomsten av en Messias som skulle besegra den regerande sultanen och upprätta Israels hegemoni, för att inte tala om att han skulle gifta sig med Moses’ dotter. Efter Schabbetais avfall fördrevs Nathan från den ena turkiska staden efter den andra och begav sig sedan till Italien. Där jagades han från Venedig till Rom varifrån han spårlöst försvann i historiens dunkel. [5]

(Ur judisk krönika 3/72)