Frågan om Bibelns förhållande till naturvetenskapen, som vi tog upp i förra numret, har rönt stort intresse. Ett av de brev som kommit redaktören tillhanda publiceras här nedan. [0]
Jag har med intresse tagit del av tidskriftens första nr och är speciellt intresserad av vad Ni skriver om Bibeln och naturvetenskapen och Er avsikt att »i en rad artiklar efter hand granska en del av naturvetenskapens påståenden». [1]
Vad beträffar numrets artikel om C-14-metodens problem är det ju mycket viktigt att, som Ni framhåller, närmare granska de dolda förutsättningar av mycket hypotetisk art, som ingår i metodens användning i tideräkningen. Det mycket långa och krångliga ordet »uniformitarianistiska» förutsättningar är den hypotes som är bättre känd som Lyells aktualitetsteori och innebär, som Ni skriver, att de nu verkande aktuella processerna (radioaktivt sönderfall, sedimentation o.d.) alltid verkat med samma hastighet under jordens hela historia. Med andra ord: tidens ström har alltid flutit med samma hastighet, även i sitt tidigare övre lopp, som den nu gör i sitt nedre lopp. Detta är ju en mycket diskutabel tes, som man med all säkerhet måste beteckna som felaktig. Tidens puls slog säkert mycket snabbare förr. De sediment, som nu behöver ett år på sig för att avlagras, kan under tidigare perioder bara ha behövt en dag för att uppnå samma konsistens. [2]
Eftersom det tydligen är mycket svårt att avgöra med vilken hastighet »tiden» rört sig, vore det kanske bättre att rikta uppmärksamheten på en annan sida av tidsproblemet. Jag menar frågan om tidens rytm. Vi har alltsedan Galilei och Newton fastnat i ett tidsbegrepp som är mekaniskt kontinuerligt och uniformt: tiden rinner enligt Newton i en oföränderligt jämn ström och detta är den sanna matematiska tiden, den vetenskapliga tiden. Men det finns, som var och en kan iaktta, en annan sorts tid, som vi kan kalla den biologiska tiden. Den har, i motsats till den mekaniska tiden, en rytm, som vi kan kalla »dygnsrytm» och karaktäriseras genom växlingen mellan dag och natt. Dag och natt är kvalitativt varandras motsatser. Det är inte bara så att den ena är ljus och den andra mörk utan också så, att den ena (dagen) är en urladdningsfas och den andra (natten) en uppladdningsfas. Det är som en ackumulator, som om dagen urladdas och om natten laddas upp. Strömmen går vid uppladdningen i motsatt riktning och något liknande torde vara fallet i den biologiska rytmen. Att Bibeln uppmärksammat denna biologiska rytm framgår av dess användning av termerna »dag» och »natt» som synonymer för liv och död. [3]
Jag skulle i detta sammanhang vilja fråga: Har inte Bibelns skapelseberättelse med sina sex dagar räknat med denna biologiska rytm och inte med Newtons mekaniska tid? I så fall är det inte fråga om någon kvantitativ räkning utan en kvalitativ. Skapelseberättelsen har kanske velat betona den rytm, vari utvecklingen skett, en rytm, som består i en slags vågrörelse med toppar och dalar (dagar och nätter) och inte – som i modern evolutionism – av en kontinuerlig ständigt stigande rak linje? [4]
Jordens geologiska utveckling tycks bestyrka denna pulserande, diskontinuerliga vågrörelse. Man har funnit en vågrörelse av berghöjningar och översvämningar, som i stort sett har en våglängd på 200 miljoner år (om man räknar med Lyells mått). [5]
Om vi helt radikalt slopar den mekaniska tideräkningens sätt att se på termerna »dag» och »natt» och i stället använder den biologiska rytmen så skulle det betyda, att en »dag» kan vara allting från en miljarddels sekund till miljarder år. Det väsentliga är, att termen »dag» betecknar den fas, då en urladdning sker, vilket vill säga så mycket som att en information utsändes (ljus t.ex), som gör denna fas synlig (fenomen). Detta kan låta alltför speciellt fysikaliskt, men jag tror att det är viktigt, att lägga märke till fenomenets rent fysikalisk-tekniska sida, som för övrigt redan antydes i skapelseberättelsens ord om att ljuset vid sin skapelse delades upp i faserna dag och natt. Vilket som bekant (Maxwells ljusekvation) är det utmärkande för den elektromagnetiska svängningsrörelse, som vi upplever som ljus. Det är de lysande topparna i denna vågrörelse, som vi kallar fotoner. Dalarna är »nätter». Man kan betrakta denna ljusets biologiska puls som en slags pacemaker för allt vad som händer i skapelsen. Ju mer jag studerar detta rytmproblem dess mer övertygad blir jag om den enorma betydelsen av att lära känna denna skapelsens tematik och rytm. Vad som är särskilt fascinerande i detta, är den analogi man kan dra till musiken. Skapelsen sker på samma sätt som man skapar musik. [6]
Nu har jag svävat ut, märker jag långt, kanske alltför långt, i mina egna funderingar. Men skapelseberättelsen är verkligen oerhört intressant och trots sitt nuvarande låga anseende i både vetenskapliga och biskopliga kretsar väl värd ett ingående studium. Jag förutspår dess renässans inom en ganska snar framtid. Den har några andra idéer, som jag inte ska ta upp här, som tycks mig vara rent geniala och som faktiskt återupptagits i modern atomteori. [7]
Jag skulle vilja med ett par rader kommentera vad som står på sid. 4 i tidskriften: »modern vetenskap räknar bara med inomvärldsliga orsaker»… »En grundläggande självklarhet är att Gud eller gudsbegreppet inte kan användas som förklaringsprincip i modern vetenskap.» [8]
Denna vetenskapliga princip betyder bl.a. att varje naturligt fysikaliskt system är slutet i sig och självförsörjande. Det betyder för astronomin, att universum kan betraktas som ett i sig slutet perpetuum mobile, som kan hållas i gång utan tillförsel av energi utifrån. Som vi alla vet är evighetsmaskiner av denna typ omöjliga att förverkliga. [9]
Den armerikanske Nobelpristagaren i fysik Murray Gell-Mann har illustrerat denna orimlighet genom att berätta historien om Münchhausen, som red ner i ett kärr med sin häst. Han lyckades klara hela ekipaget upp på fasta marken genom att lyfta det i sina stövelstroppar (han kunde också ha lyft sig själv i håret).[10]
Detta är den grundläggande principen för alla vetenskapliga förklaringar. Man avböjer alla ingripnaden utifrån – ovanifrån och skapar så ett vattentätt vetenskapligt system, som är »naturligt». Och så får man Münchhausen med på köpet. [11]
Det är mycket intressant att se, att den moderna vågmekaniska atomteorin (Schrödinger, Heisenberg m.fl.) bygger på en gammal idé, som till sina förutsättningar har en aktiv faktor, som kan kallas Gud. Men på grund av sina »vetenskapliga» principer kan dessa atomfysiker inte redovisa denna faktor utan drar sig tillbaka, inskränker sig till att redovisa enbart »fenomenen» och deras relationer. Det är som att beskriva en järnväg och dess funktioner och förutsättningar enbart med en tidtabell. Och kanske t.o.m. gå ända därhän att beteckna tidtabellen som tågens drivmedel. [12]
Utan tvivel behövs det på det vetenskapliga området en grundlig upprensning. Ett klargörande av vad som är fakta och vad som är självvalda, godtyckliga, och mycket ofta dolda, förutsättningar. Man bör särskilt beivra det oskicket att beteckna vissa lösningar som a priori otänkbara eller ovetenskapliga. Det är en form av förräderi mot vetenskapen själv. Och det hämnar sig i det långa loppet. [13]
Detta brev blev längre än jag hade tänkt mig. Jag motser med stort intresse komrmande nummer av Er tidskrift. [14]
Bo Svensson, Bromma