Här fortsätter Tryggve Kronholms presentation av prof. Odebergs bibelforskning. Den första artikeln publicerades i För Biblisk Tro 1/70. [0]
Skapelsen
Det finns ett uttryck, som Hugo Odeberg i sina bibliska studier så starkt kommit att betona och gång efter gång vända tillbaka till, liksom Bibeln själv fäster så stort avseende vid det från Första Mosebok ända till Uppenbarelseboken. Det är uttrycket » i begynnelsen». [2]
För Hugo Odeberg har det blivit uppenbart, att varje detalj och varje händelse i hela vår skapade tillvaro och i alla de heliga Skrifterna på ett hemlighetsfullt och reellt sätt står i förbindelse med begynnelsen. [Not 1] [3]
Hela universum med allt vad det rymmer från höjden till djupet och från början till slutet är grundlagt, utstakat och inriktat ifrån begynnelsen (jfr t.ex. Joh. 1:1ff.; Kol. 1:16ff.). Skapelsen framgick såsom ett uttryck för Skaparens Ord i begynnelsen (1 Mos. 1:1ff. m.fl.). Skapelsens fall är också knutet till begynnelsen, liksom skapelsens frälsning helt är förankrad i begynnelsens skapande Ord (Joh. 8:44; Ef. 1:3ff.). Den gudomliga kallelsen till de skapade, men från Skaparen bortgångna, varelserna utgår ifrån begynnelsens oförstörda värld och innebär en inbjudan att vända tillbaka till denna värld och dess paradisiska liv (jfr Jer. 3:22; Joh. 3:13ff.; 6:48ff.; Rom. 6:4ff.; Kol. 3:1ff.; 1 Joh. 2:24 m.fl.).De förstörda individernas pånyttfödelse och nyskapelse innebär – vilket de båda uttrycken själva antyder – en helt ny födelse in i det liv, som var av begynnelsen och en helt ny skapelseakt, utförd av begynnelsens Skapare (2 Kor. 4:6; 5:16ff.). Till det nya livets verklighet hör gåvan att redan i den fallna världen få leva i enlighet med begynnelselivets lagar, leva såsom begynnelselivets barn, till dess att uppståndelsens dag återställer begynnelselivets fulländning och så sammanknyter begynnelsen med slutet (1 Joh. 2:7ff.; Fil. 3:20f.). Begynnelseordet gör allting nytt – så som det var av begynnelsen (Upp. 21:5). [Not 2]. [4]
Såväl i vår tillvaro som i den Heliga Skrift är allt förbundet med begynnelsen, med skapelsen. Det är därför så angeläget, att man noga uppmärksammar den bibliska undervisningen i detta avseende. [5]
Låt oss alltså försöka få en uppfattning om den bibliska synen på begynnelsen och framför allt på skapelsen i begynnelsen. Vi gör detta genom att betrakta, vad man kunde kalla fyra klara färger i begynnelsens prisma, färger som Hugo Odeberg haft en säregen känslighet för att uppfatta. [6]
1. I begynnelsen skapade Gud allt
Genom alla de heliga Skrifterna framväller en aldrig sinande ström av lovsång till begynnelsens Skapare. Han är den förste och den siste och den livgivande, Han är den, som ensam har gjort himlarna och jorden och havet och allt vad i dem är. Han är det synligas Skapare och det osynligas. Han är Skapare av allt. Detta upprepas genom de olika Skrifterna i ständigt varierad form. För Bibeln själv är detta inte ett ]ärostycke, som man snart behärskar, utan ett livets vatten, som man dag för dag bjudes att dricka, för att hela ens varelse skall renas och förnyas. [Not 3]. [8]
När man tänker på skapelsen i begynnelsen, brukar man framför allt stanna inför de synliga delarna av skapelsen. Utifrån biblisk synpunkt är det emellertid minst lika angeläget, att man besinnar skapelsensosynliga världar och varelser. Ty de osynliga delarna utav skapelsen är för den Heliga Skrift på intet sätt mindre reella än de synliga, inte heller mindre betydelsefulla. [9]
Då Bibeln själv målar upp skapelsedramat, nämner den först just den osynliga skapelsen: »I begynnelsen skapade Gud himmelen…» (1 Mos. 1:1). Ordet »himmelen» är en sammanfattande återgivning av den hebreiska grundtextens egentliga uttryck; himlarna ( hash-shamájim). Bibeln framställer ju visserligen själv himmelen såsom en enhet, men det är alltid förutsatt, att himmelen består utav flera himlar, uppenbarligen sju himlar, sju andliga sfärer. [10]
De olika himlar, som enligt den Heliga Skrift i begynnelsen alla framgick ur Skaparens hand, är enligt samma Skrift högst verkliga världar, uppfyllda av liv i de mest skiftande former. [11]
Medelpunkten i hela universum är den osynlige Guden själv. Från honom har hela skapelsen utgått, men själv är han givetvis inte en del av sin skapelse, utan Skaparen är i förhållande till skapelsen intet. [Not 4][12]
Den osynlige Skaparen har satt sin heliga tron i himlarnas innersta, i den högsta eller sjunde himmelen. Utanför denna följer så, likt koncentriska cirklar, himmelssfär efter himmelssfär, var och en med sina egna varelser och sin egen särprägel. Långt, långt borta ifrån den himmelska tronen och universums verkliga ljus är vår synliga jordevärld belägen, ute i det reala mörker, som Jesus själv kallar »det yttersta mörkret» ( to skotos to exoteron, Matt. 8:12). [Not 5] [13]
Enstaka jordevarelser har aktats värdiga att träda in i de himmelska sfärer, som begynnelsens Skapare omgivit sig med, och se vad som annars är osynligt. Utanför de bibliska Skrifterna har utvalda heliga skildrat sina egna upplevelser i de himmelska världarna, och Bibeln själv avslöjar inte så litet om dessa världar för den, som är uppmärksam. Så fick t.ex. profeten Jesaja med helig bävan följa den himmelska gudstjänsten inför den Högstes heliga tron (Jes. 6), likaväl som himlarna öppnades för profeten Hesekiel (Hes. 1). I Nya Testamentet berättar aposteln Paulus om en man (Paulus själv), som blev uppryckt till tredje himmelen ( heos tritou ouranou), d.v.s. till det himmelska paradiset, och där fick höra outsägliga ord (2 Kor. 12:2ff.), under det att aposteln Johannes fick betrakta gudstjänsten inför den himmelska tronen (Upp. 4). [Not 6] [14]
På det hela taget är den Heliga Skrift dock tämligen återhållsam i sitt sätt att uppenbara himlarna, liksom t.ex. i fråga om att skildra uppståndelselivet. Ett mycket rikligt jämförelsematerial finner man däremot i apokryfiska och pseudepigrafiska skrifter, d.v.s. de heliga böcker, som kan sägas »ligga mellan Gamla och Nya testamentena». [Not 7] Många av dessa skrifter var väl kända för Jesus och apostlarna och högt aktade av dem, varför de inte sällan citeras eller antydes i Nya Testamentet. De himmelska världar, som i dessa utomkanoniska böcker mera ingående skildras, är inte ett uns mindre reella för den Heliga Skrift själv. Tvärtom är de stora dragen av sådana himmelsskildringar uppenbarligen förutsatta i Bibeln såsom självklara, inbegripna redan i den majestätiska proklamationen: »I begynnelsen skapade Gud himlarna…»[Not 8] [15]
Enligt den Heliga Skrift är de himmelska världarna fyllda av liv, som utgått från begynnelsens Skapare. Himlarna är fulla utav Herrens härlighet, vilken beständigt tillbedes och äras av de himmelska härskarorna och varelserna, till synes gränslösa i antal och variation. Så talar Bibeln t.ex. om änglar i legioner, om starka hjältar, om mäktiga furstar, om vilddjur och keruber, om heliga ofanner och saliga serafer. Himlarna genljuder av sång och musik och hjältedåd. [Not 9] [16]
Genom de heliga Skrifterna strömmar saligheten från begynnelsens himmel ned till vår värld: »Halleluja! Loven Herren från himlarna, loven honom i höjden. Loven honom, alla hans änglar, loven honom, all hans här… de skola lova Herrens namn, ty han bjöd, och de blevo skapade» (Ps. 148:1f., 5). »Loven Herren, I hans änglar, I starka hjältar, som uträtten hans befallning, då I hören ljudet av hans ord. Loven Herren, alla hans härskaror, I hans tjänare, som gören hans vilja» (Ps. 103:20f.). [17]
Det synes inte vara möjligt att få ett helt klart begrepp om ordningen i den himmelska hierarkin eller de heliga väsendenas olika funktioner enligt bibliska Skrifterna. [Not 10] Däremot tycks det inte nog kunna betonas, hur otvetydigt klart de heliga Skrifterna förkunnar de himmelska väsendenas realitet och utomordentligt höga funktioner i skapelsen. [18]
Han som i begynnelsen frambringade de för oss osynliga himlarna och allt vad i dem är, han är också den som i begynnelsen format hela den synliga eller materiella skapelsen – där för övrigt det allra mesta också är osynligt. [Not 11] [19]
De himmelska, osynliga världarna är från begynnelsen levande vittnen om Skaparens härlighet. Det förkunnar den Heliga Skrift. Men inte mindre tydligt uppenbarar Skriften, att också hela den synliga verkligheten är Skaparens levande vittne. [20]
Hela skapelsen lever. Den döda materien existerar inte för den Heliga Skrift. »Vi möter i Skriften det klarast möjliga uttalande av en »animistisk» åskadning: Skaparens Ande lever i hela skapelsen.» [Not 12]»Alltså: hela Guds skapelse är så levande, från och med det som vi kallar livlöst: stenarna, bergen, haven, djupen.» [Not 13] I begynnelsen fick hela skapelsen liv, och den lever alltfort, om än under suckan (Rom. 8:20ff.). Att detta verkligen är den Heliga Skrifts världsbild framgår fullkomligt klart av de många ställen, där den gudomliga inbjudan till lovsång och gudstjänst riktar sig till hela skapelsen, såväl den osynliga som den synliga (jfr t.ex. Ps. 104, 145, 148). [21]
Hugo Odeberg betonar ofta, att naturen inte alls står på ett lägre plan än den Heliga Skrift. Detta kan tyckas vara en hädisk tanke, åtminstone till dess att man upptäcker, att det just är Skriften själv, som serverar denna undervisning. Det är begynnelsens Skapare, som talar och verkar i den Heliga Skrift – och i naturen. Skaparen är en, och hans uppenbarelse är en. Skaparen är själv sitt eget levande vittne i den himmelska världen, i den Heliga Skrift och i den levande naturen, liksom han är det enda sanna objektet för hela skapelsens lovsång och vittnesbörd. [22]
Solar, månar och alla ljusets stjärnor är ifrån begynnelsen levande förkunnare av Skaparens majestät (jfr t.ex. Ps. 19), och ofta framträder de som förkunnare också i den heliga Skrift. Ordningens Gud har bjudit varje himlakropp att vandra i enlighet med hans heliga lag (Ps. 148:6). Planeternas olika banor förkunnar Skaparens matematiska tänkande, deras oräkneliga antal ger sitt vittnesbörd åt hans gudomsmakt, deras individualitet åt hans rikedom, deras skönhet åt hans skönhet. [23]
Från atomernas världar utgår samma förkunnelse allt sedan begynnelsen. »Att läsa atomfysik», sade Hugo Odeberg en gång, »är som att höra en hymn till Skaparen!» [Not 14] Det är Skaparen, som givit atomerna liv och bjudit också dem att leva i hans lag. Hans matematiska tänkande präglar även atomernas värld, där varje grundämne har sin bestämda plats i helheten. Där möter samma sköna harmoni mellan positivt och negativt, som kännetecknar hela skapelsen, t.ex. i form av balansen mellan höger och vänster, mellan öster och väster, mellan manligt och kvinnligt, denna balans, som den Heliga Skrift fäster så stort avseende vid. [24]
Mellan det omätligt stora och det ofattbart lilla möter vi en oöverskådlig rikedom av skapelseverk, vilka alla förkunnar begynnelsens Skapare:”… havsdjur och alla djup, eld och hagel, snö och töcken, stormande vind, som gör hans ord, berg och alla höjder, fruktens träd och alla cedrar, vilda djur och all boskap, krypande djur och bevingade fåglar, jordens konungar och alla folk, furstar och alla jordens domare, ynglingar likaväl som jungfrur, gamla med de unga, de love Herrens namn» (Ps. 148:7ff.). Alla har de fått liv av en enda Skapare i begynnelsen. [25]
Det är för den Heliga Skrift ingen motsättning mellan en momentan skapelse i begynnelsen och enkontinuerlig skapelse i varje nu. Enligt den bibliska undervisningen har förvisso hela skapelsen sitt upphov och sin förankring i begynnelsen, men icke desto mindre är just begynnelsens Skapare i varje ögonblick verksam i sin skapelse. Han, som är och som var och som kommer, han skapar nu såsom han alltid har skapat och alltid kommer att skapa. I den skapande Guden allena har hela skapelsen sitt bestånd alltifrån begynnelsen, i varje nu och i fulländningens värld. [Not 15] [26]
Den Heliga Skrift uppfattar sålunda skapelse och utveckling såsom en harmonisk och oupplöslig enhet. Skaparen har i begynnelsen frambringat allt och i varje sitt verk inlagt alla dess skiftande anlag och möjligheter till utveckling, varigenom hela skapelsens utveckling är bestämt utformad och angiven ifrån begynnelsen. [Not 16] [27]
Han, som »i sin godhet städse var dag förnyar Skapelsens verk» [Not 17] och i fulländningen »gör allt nytt» (Upp. 21 5), är just han, som i begynnelsen skapade »himlarna och jorden och havet och allt vad i dem är» (Ps. 146:6). [28]
2. Intet är till utan begynnelsens Skapare
Lika emfatiskt som den Heliga Skrift gång efter gång understryker den positiva verklighet, att Gud i begynnelsen skapat allt, lika betonat står den negativa verklighet fram, att intet är till utan den ende Skaparen (jfr Jes. 42-46, Joh. 1 m.fl.). [30]
Utanför den Heliga Skrift är det inte ovanligt, att man träffar på en dualistisk världsåskådning, som i varierad utgestaltning alltid utmärkes av tron på en spänning mellan två ursprungliga grundkrafter i tillvaron. Så kan till exempel det goda och det onda tänkas som två makter, som självständigt gestaltat var sin värld och alltid varit i kamp emot varandra. Man kan tänka sig en högsta Gud, som är de andliga realiteternas Fader och under honom en lägre gud, som frambringat den materiella världen. [31]
Den Heliga Skrift utmålar däremot konsekvent en strängt monistisk världsbild: Det finns en enda Skapare av synligt och osynligt, och utan honom finns intet, vare sig synligt eller osynligt. [Not 18] [32]
De härskaror av furstar och väldigheter i de osynliga världarna, som i den Heliga Skrift uppenbarar sig som Skaparens fiender, de är själva alla, lika väl som de goda änglarna och furstarna, verk av begynnelsens Skapare. [Not 19] Inte ens de ondas anförare, Satan, är en skapande makt, utan alla himlarymdernas fallna och mot Skaparen upproriska makter och herrar tillhör det skapelseverk, som Skaparen i urbegynnelsen fann allenast gott. [33]
På samma sätt är gott och ont i den synliga världen inte utstrålningar från två skapande makter; ty ondskan kan inte på något plan skapa, utan endast förskapa, förvränga och förstöra Skaparens verk. När t.ex. mänsklig ondska, inspirerad av osynliga upprorsandar, spränger en förödande atomladdning, finns i denna laddning inte den minsta atom, som inte är Skaparens goda verk. Därför talar den Heliga Skrift om den fullkomligt Gode såsom »han som skapar det onda» (Jes. 45:7); det finns endast en, som förmårskapa. [Not 20] [34]
Det är denna verklighet, som är bakgrunden till, att den Heliga Skrift så oerhört starkt förkunnar den skapande Guden och så oerhört starkt förbannar de förskapade avgudarna; det är samma förkunnelse till det utvalda Guds-folket som till alla jordens folk: »Hör Israel, Herren, vår Gud, Herren är en» (5 Mos. 6:4). – »Vänden eder till mig, och I skolen varda saliga, I alla jordens ändar, ty Jag är Gud, och ingen mer» (Jes. 45:22). Det »första budet» till Guds-folket lyder ju: »Du skall inga andra gudar hava för mig» (5 Mos. 5:7 med parall.). Men Hugo Odeberg har påpekat, att detta bud, som på hebreiska lyder lò-jihä leká älohim acherim al-panáj, lika väl kan översättas: »Det finns för dig inga andra gudar inför mig», d.v.s. inga andra gudar existerar. Det är alltså inte endast så, att Guds folk inga andra gudar skall bekänna eller tjäna än Skaparen, utan även så, att inga andra gudar finns till i verkligheten. Helt i linje härmed kallas folkslagens alla avgudar, vilka också Gudsfolket förnedrar sig till att tjäna, älilim, vilket egentligen betyder »intigheter», d.v.s. gudar som inte existerar, ting som inte finns. [Not 21] [35]
För den Heliga Skrift är den ende sanne Guden den Skapare, som är och som var och som kommer. Av honom har allt blivit till, som är till, och utan honom har intet blivit till, som är till. Men inte endast detta; utan genom samme Skapare ensam uppehålles allt som existerar, och utan honom är existens icke möjlig, vare sig i denna tidsålder eller i den kommande. [Not 22] [36]
Detta innebär bland annat, vilket vi redan något varit inne på, att inget annat liv finns för hela skapelsen i något ögonblick än det liv, som utgår ifrån begynnelsens Skapare. Det finns ingen annan sanning än hans, vare sig i denna värld eller i den som kommer, ingen annan verklighet, ingen annan äkta visdom. Det finns i hela tillvaron ingen annan godhet, renhet, kärlek och lycka än den som Skaparen utstrålar, ingen annan ro och frid, inte något annat hopp och inte någon annan nyskapande makt. Ingenting, som verkligen är, finns till utan den Skapare, som är, ingenting som har varit fanns till utan honom som alltidhar varit och ingenting kommer att vara utan honom som alltid är den kommande. [Not 23] [37]
Som vi mer och mer kommer att finna, är alla de heliga Skrifternas förkunnelse in i minsta detalj fullkomligt präglad av detta, att intet är till utan begynnelsens Skapare. [38]
3. Hela skapelsen är uppfylld av Skaparens under
För den Heliga Skrift är upprepningar något konstitutivt, något som hänger samman med att Skriften är levande och livgivande. Bröd äter människan varje dag. Luft behöver hon varje sekund. Skriftens upprepningar visar just på sådana verkligheter, som människan på ett speciellt sätt åter och åter borde vända tillbaka till, på något för människan livsnödvändigt och därmed på något oerhört elementärt och samtidigt oerhört fulländat. [Not 24] [40]
Ett uttryck, som den Heliga Skrift upprepar om och om igen, är ordet » under», på hebreiska nifla’ot. Framförallt förekommer detta uttryck i den bok, som på ett särskilt sätt är Skriftens egen gudstjänstbok, Psaltaren, vilket ytterligare understryker att »undrens» verklighet är given till ständig begrundan (jfr spec. Ps. 145:5). [Not 25] [41]
Genom detta ord, nifla’ot, pekar den Heliga Skrift inte främst på olika slag av gudomliga undergärningar i betydelsen av »tecken», såsom t.ex. Jesus uppenbarade Guds härlighet genom att förvandla vatten till vin, bota sjuka, uppväcka döda, gå på vågorna o.s.v. I stället fäster Skriften genom uttrycket nifla’ot framförallt uppmärksamheten på Skaparens under i sin skapelse i varje ögonblick. [Not 26] [42]
Enligt den Heliga Skrift är hela skapelsen uppfylld av under, i det synliga och i det osynliga, och detta ifrån begynnelsen i varje nu. Inget skapat verk kan vända sina sinnen åt något håll i något ögonblick utan att överallt möta gudomliga under. [43]
Det är ogörligt att schematiskt åskådliggöra Skriftens framställning av Skaparens underbara och underfyllda verk. Däremot skulle det kanske vara möjligt att ge en impressionistisk bild av skapelsens under genom att ta fram en enda detalj och låta den representera helheten. Jag väljer då en detalj, som ständigt skymtar fram i den Heliga Skrift, en detalj, som Hugo Odeberg älskar att peka på: de skapade verkens individualitet. [44]
Vad beträffar de osynliga världarna, har vi redan konstaterat, att de olika himlarna verkligen är olika. De är olika i utsträckning, olika till funktion, olika utrustade. Alla de verk, som himlarna rymmer, är individuella. Änglarna, t.ex., är av sin Skapare kända under var sitt namn, vilket antyder en individualitet alldeles parallell med vad vi finner i det synliga. Men genom den spröda och känsliga skildring Skriften ger av det osynliga, kan vi inte stort mer än konstatera en oändligt varierad rikedom av individuella underverk i himlarna, under det att detaljerna förblir oklara eller blott aningsvis antydda. [45]
Individualitetens grundfaktum präglar uppenbart den synliga skapelsen, från det allra största i makrokosmos till det allra minsta i mikrokosmos, om än också här en oändlig mängd av detaljer döljer sig för våra sinnen. [46]
De oräkneliga planeterna är, som vi redan berört, individuella. Dem, liksom änglarna, känner Skaparen alla vid namn (Ps. 147:4), och, som bekant, hänvisar aposteln Paulus just till planeternas individualitet för att åskådliggöra – genom analogi – uppståndelselivets individualitet: »Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska kropparnas av ett annat slag. En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en annan härlighet hava stjärnorna. Den ena stjärnan är icke lik den andra i härlighet» (1 Kor. 15:40f.). [Not 27]Himlakropparna är sålunda alla individuella. [47]
Vänder vi oss mera speciellt till vår egen jordiska miljö, möter vi också här överallt och i allt individualitet. [48]
Det finns visserligen på vår jord en mängd enhetliga grupper av skapade verk, t.ex. trädens olika arter, som var för sig har speciella kännemärken in i minsta detalj. Men även inom en viss trädart råder, som bekant, fullkomlig individualitet. Det finns inte två björkar som är lika, inte två ekar, inte två granar. Men också hos det enstaka trädet finner man en ytterligare utvecklad individualitet. Det har inte två enskilda grenar med lika utseende, inte två små kvistar. Det finns inte ens två enstaka blad på ett helt lövträd som är likadana, inte ens två små barr på en gran som är identiska. Så kan man gå vidare till de enskilda celler, varav blad och barr är uppbyggda, och ända in i de minsta molekylkedjor och atomer, som är de olika cellernas byggstenar. In i minsta detalj är allt individuellt i varje träd i hela skapelsen. [Not 28] [49]
Går vi till oss själva, som tillhör släktet människa, så finner vi en oändlig mängd detaljer, som är gemensamma för alla människor: två armar, två ben, en mun, en näsa, två ögon, två öron, en stor hjärna o.s.v. Men samtidigt vet vi av erfarenhet, att två olika representanter för släktet människa aldrig är identiska. Det är ju inte bara så, att de olika s.k. raserna uppvisar skiljaktligheter, utan också inom en ras, en släkt, en familj eller ett tvillingpar möter man endast helt enastående individer, och denna individualitet gäller in i allra minsta detalj. Särskilt brukar man ju peka på, att det inte finns två människor med identiska fingeravtryck. Men i själva verket gäller en människas individualitet i allt: hennes röst är speciell, hennes hår är enastående i färg och spänst, hennes ögon har ingen motsvarighet, inte heller hennes mun, tunga, tänder o.s.v. Samma sak gäller alla hennes inälvor. Samma sak gäller hennes intellektuella och allmänna begåvning. Samma sak gäller varje hennes minsta blodkropp. Samma sak gäller varje hennes minsta cell och hennes cellers allra minsta beståndsdelar. Allt är individuellt i varje individ av släktet människa. [Not 29] [50]
Härmed har jag, utifrån Hugo Odebergs undervisning, försökt teckna en impressionistisk bild av skapelsens under. Vi har stannat inför en enda sida: skapelseverkens individualitet. Självfallet finns en oräknelig mängd av andra sidor. [Not 30] Skapelsens under är enligt den Heliga Skrift outrannsakliga, och i hela skapelsen finns intet annat än under, under som Skaparen frambringat i begynnelsen och under som Skaparen i varje stund förnyar genom nya under. Det är därför, som den Heliga Skrift, och särskilt Psaltaren, genljuder av lovsång till alla unders Skapare och inbjuder de skapade verken att oavlåtligt begrunda och förkunna det gudomliga undret i allt skapat. [51]
4. Hela skapelsen är ämnad att dela det gudomliga livet
Från flera olika perspektiv har vi redan betraktat hela skapelsen såsom utgången ur den ende sanne Guden själv. Skapelsen är en levande uppenbarelse av Skaparen, ett reellt utflöd av det gudomliga livet.[53]
Den Heliga Skrift fäster ett oerhört stort avseende vid, att skapelseverket i sin helhet blivit till genom Skaparens eget levande Ord och genom Skaparens egen Ande. Skaparens Ande och hans skapande Ord är den egentliga begynnelsen för skapelsen. Det var i och genom sin Ande och sitt Ord, som Skaparen i begynnelsen frambringade himlarna och jorden och allt vad i dem är. Psalmisten besjunger detta verk: »I (genom) Herrens Ord gjordes himlarna och i (genom) hans muns Ande all deras härskara» (Ps. 33:6). Och aposteln Paulus – han som fått uppleva, att gudomsordet blivit kött i Jesus Kristus – förkunnar med eftertryck, att Guds Ord är begynnelsen för allt skapat. Om den Kristus, som är Livets Ord, säger han, att denne är »den osynlige Gudens bild, förstfödd av hela skapelsen, ty i (genom) honom skapades allt det i himlarna och på jorden är, det synliga och det osynliga, vare sig troner eller herradömen eller furstedömen eller myndigheter (makter). Allt skapades genom honom…» Kol. 1:15f.; jfr aposteln Johannes’ framställning i Joh. 1:1-11). Och denna förkunnelse är i de heliga Skrifterna genomgående: Hela skapelsen blev till genom att Guds eget liv – i hans Ande och hans Ord – flödade ut och gav liv. [Not 31] [54]
Men Skriften betonar inte endast, att hela skapelsen en gång kommit till genom gudomligt liv, utan lika mycket, att hela den levande skapelsen i varje ögonblick är fullkomligt beroende av det gudomliga Ordet och livets Ande. Ty för hela skapelsen finns inget annat liv än det gudomliga, Ordets och Andens liv. Om detta liv rör sig den paulinska Kristus-förkunnelsen: »Allt har i det (i honom) fått sitt bestånd» (synéstäken , Kol. 1:17, jfr Joh. 1:3f.). Innebörden är, att Skaparen själv, genom sitt eget Ord och genom sin egen Ande, o varje stund uppehåller hela sitt underfulla skapelseverk, andas i det, talar i det, verkar i det och förnyar det. [Not 32] [55]
Den Heliga Skrift går emellertid ännu ett steg, sedan den visat, att hela skapelsen blivit till och i varje stund uppehålles genom gudomligt liv: allt är skapat till gudomligt liv. Det fastslår Paulus, då han om begynnelselivet (Kristus) inte endast säger: »Allt blev skapat genom det genom honom)», utan omedelbart tillägger:»… och till det ( till honom)! (Kol. 1:16). [56]
Givetvis innebär detta » till», att hela skapelsen är det gudomliga livets egendom och konungsliga arv, varför aposteln Johannes om detta liv (Kristus-Ordet) säger: »I världen var det (han), och världen blev tillgenom det (honom), och världen kände det (honom) icke. Det (han) kom till sitt eget…» (Joh. 1:10f.; jfr Rom. 8:17). Det gudomliga livet är universums rätte ägare och Herre. [Not 33] [57]
Men detta hemlighetsfulla » till» hos Paulus innebär samtidigt, att skapelsens innersta mening är gudomligt liv. [58]
Man tänker väl vanligen, att den egentliga meningen med t.ex. människans tillvaro består »i att uträtta någonting eller i att fullkomna och utveckla sig själv mot något visst mål». [Not 34] [59]
Men så skildras inte begynnelsens paradisiska livsmening i den Heliga Skrift, utan i stället »’glädje och lek’ inför Guds ansikte». [Not 35] Hugo Odeberg anför i detta sammanhang Ordspr. 8, där det gudomliga livets (Vishetens) lek med människobarnen i begynnelsen skildras: »Och jag var vid hans sida ett barn, och jag var (hans) lust dag efter dag, lekande inför hans ansikte beständigt, lekande på hans jordkrets och förlustande mig med människors barn (v. 30f.). Gärna citerar han här också Jobs bok, där ett sådant tillstånd skildras, »då morgonstjärnorna jublade tillsammans och alla Guds söner ropade av glädje» (38:7). Ville man därför koncentrerat uttrycka den bibliska uppenbarelsen av skapelselivets egentliga innebörd och syfte, så kunde man säga: Livets mening är lek och fröjd i Guds egen Ande, lek och fröjd tillsammans med Guds eget Ord. Den skapande Gudens avsikt med hela sin skapelse är från begynnelsen, att alla hans verk, små som stora, skulle roa sig inför honom, tillsammans med honom i jublande lycka, i strålande vitalitet, i underfull samstämmighet och individualitet, i fruktbärande verksamhet och ljuvlig vila, i fullkomlig salighet utan ände. Ty sådant är beständigt det liv, som strömmar ut ifrån den evige Skaparen. [60]
I vår fallna värld låter detta endast som en oändligt avlägsen klang ifrån det förlorade paradiset. Och ändå är det just paradisets underbara liv, som åter har kommit oss – Skaparens förlorade verk – helt nära genom begynnelsens Ord och det verkliga livets Ande. Mitt i den förstörda världen hörs det nyskapande: »Vänd tillbaka, ty himmelriket har kommit nära!» [Not 36] Så spirar på nytt Andens hänförande liv fram, än här och än där, och detta nya liv är ingenting annat än det gamla livet, begynnelselivet, paradisets liv: trons, hjälptemodets, dårskapens, kärlekens, glädjens, fridens och segerns liv, det liv som i uppståndelsen slår ut i sin fullkomliga härlighet. [Not 37] Det är Skaparens eget liv, och därmed är det skapelsens egentliga liv, det verkliga livet. [61]
Så är skapelsens mening alltfort vad den varit och kommer att vara: Gudomligt liv. [62]