FARAN AV FÖRVETNA FRÅGOR OM HERRENS NATTVARD

Av: Seth Erlandsson | Nr 4-5, 1977 sida 93| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

På nytt har spekulativa och »förvetna» frågor om Herrens heliga nattvard förts fram, frågor som den lutherska kyrkans bekännelseskrifter strängt avvisar i Konkordieformeln av år 1577. Man ställer fragor som »när blir brödet Kristi kropp?» och »när upphör kroppen att vara i brödet?» På dessa frågor söker man sedan ge precisa och för varje kristen bindande svar; detta fastän nattvardens instiftelseord – grundvalen för den bibliska och lutherska nattvardsläran – inte behandlar frågan när och hur brödet och vinet blir Kristi sanna kropp och blod. Där besvaras frågan »vad det är som utdelas och mottages i Herrens nattvard», inte »när det blir» och »hur länge». Vi har att hålla oss till bibeltexten och det den talar om, vad det är som utdelas och mottages i nattvarden. Därför bekänner vi med Augsburgska bekännelsen, art. X »att Kristi kropp och blod verkligen är närvarande och utdelas i Herrens nattvard åt alla dem, som där äter och dricker» eller med Dr Luthers lilla katekes att »Altarets sakrament är vår Herres Jesu Kristi sanna lekamen och blod under bröd och vin, oss kristna till att äta och dricka». [0]

Med anledning av spekulativa frågor av ovannämnda slag publicerades en artikel i Biblicum nr 6/76, s. 125ff under rubriken »Något om biblisk och luthersk nattvardslära». Vidare granskades i Biblicum nr 4-5/76, s. 90ff och 6/76, s. 146ff teol. dr Tom G. A. Hardts nattvardslära, sådan den framträder i hans doktorsavhandling »Venerabilis & Adorabilis Eucharistia» (Uppsala 1971) och i den mindre skriften »Om altarets sakrament» (Bokf. Pro Veritate, Uppsala 1973). [1]

I en artikel i Nya Väktaren nr 5/77, s. 72ff går nu förre domprosten G. A. Danell och teol. dr Tom G. A. Hardt till häftigt angrepp mot Biblicum för dess artikel i nr 6/76 om biblisk och luthersk nattvardslära. Angreppet bygger emellertid inte på en saklig genomgång av vad Biblicum har skrivit i denna artikel, som främst är ett referat av Konkordieformelns och de lutherska ortodoxa fädernas lära. Likväl fördömer de utan sakargument Biblicums lära med en rad grova skällsord som »filippism, zvinglianism, reformert kätteri» etc. Ett angrepp som är så osakligt och dessutom så fyllt med hat och bitterhet borde man kanske förbigå med tystnad. Men eftersom det i verkligheten inte är så mycket Biblicum som de lutherska ortodoxa fäderna som angripes – och det utan grund – kan vi inte annat än att gå till de lutherka fädernas försvar och tillbakavisa dessa beskyllningar. [2]

Vi publicerar här i sin helhet artikeln i Nya Väktaren 5/77, som bar rubriken »OM TID OCH STUND» – DEN LUTHERSKA LÄRAN OM TIDPUNKTEN FÖR DEN HELIGA NÄRVARONS INTRÄDANDE I ALTARETS SAKRAMENT. [3]

  • Med glädje publicerar Nya Väktaren nedanstående inlägg i den pågående debatten om nattvarden, som inleddes för ungeför ett år sen därigenom att Red. i två artiklar visade det orimliga i att fira nattvard per TV. Detta föranledde märkligt nog ett skarpt angrepp från Göteborgs Stiftstidning, som menade sig företräda den sant lutherska nattvardssynen. Tack vare Teol. Dr Tom G. A. Hardts klargörande inlägg har emellertid stiftstidningens receptionistiska nattvardssyn visats vara klart oluthersk och bestämt avvisad i Konkordieformeln och av dess författare liksom av Luther själv. En ledare i Kyrka och Folk förfäktade emellertid för en tid sen samma nattvardssyn och ville i kraft av denna förment lutherska syn förbjuda elevationen. Biblicum uppträdde också i sin tidskrift med samma namn med angrepp på Dr Hardt i en lång artikel, som även översatts till engelska och sprides i USA inom Wisconsinsynoden. På grundval av denna artikel tog så Teol Dr Tore Hulthén till orda i Kvrka och Folk mot Hardts genmäle till den ovannämnda ledaren i samma tidning. Hardt framlägger nu i korthet det material, som utnyttjats av Biblicum på ett för denna institution karakteristiskt sätt, så att man därmed menar sig kunna bevisa motsatsen till vad detta material innehåller. Nedanstående artikel är dubbelt värdefull, dels såsom helt klargörande om den sant lutherska nattvardssynen till skillnad från den melanchtonska eller filippistiska, dels såsom lika klargörande för att inte säga avslöjande beträffande Biblicums sätt att handskas med föreliggande material. [4]
  • Red. [5]
  • Domkyrkokomministern, teol. dr. Tore Hulthén har i Kyrka och Folk nr 13/1977 bemött min artikel i nr 10/1977. Han hävdar där mot mig, att den lutherska bekännelsen ej lär, att Kristi närvaro i bröd och vin inträder vid instiftelseordens läsande. Denna lära skulle blott ha hävdats av bl.a. Johann Saliger i Rostock, vilken avvisats av Konkordieformeln. [6]
  • D:r Hulthén hänvisar för »en utförlig och för den intresserade lätt tillgänglig framställning av den saligerska striden och de samtida lutherska fädernas ställningstagande i densamma» till en artikel i en tidskrift, utgiven av ett bibelinstitut i Uppsala. Det är för mig angeläget att understryka, att D:r Hulthén, vars artikel är modest i tonen och vitsordar författarens goda syften, ej kan göras ansvarig för de felaktigheter, som rymmes i hans inlägg. Ansvaret återfaller på hans ovannämnda källa, det ovannämnda bibelinstitutets trycksak. Dess upphovsman kan genom sina hänvisningar bevisas känna korrekta data om skildrade händelser, men undertrycker dem för att skapa en bild, som tillfredsställer det amerikanska samfund, som numera brukar bibelinstitutet för sina syften. Samfundet har även eljest förkunnat samma lära under angrepp på mig som »romaniserande» men bemöttes då offentligt av bl.a. Professor Hermann Sasse, vilken vid sin bortgång med rätta av Kyrka och Folk hyllades som en av lutherdomens främste. Professor Sasse klargjorde därvid, att det är god lutherdom att tala om »Guds Lamm som vilar på altaret», och att elevation med klockringning är ett tillåtet kyrkobruk. Särskilda skäl att erinra härom föreligger, då bibelinstitutets alster genom ett avslutande citat kan bibringa läsaren tanken, att Professor Sasse själv skulle ha delat denna syn, som han brännmärkt som kalviniserande. Då kretsen kring bibelinstitutet dessutom avtrycker artiklar av Professor Sasse och t.o.m. försäljer en av honom författad trycksak – påtryckt: utgiven av »Kyrklig Samling i Lunds Stift»! – måste inskärpas, att Professor Sasse på allt sätt tog skarpaste avstånd från institutets verksamhet och offentligen uppmanat Domprosten Danell att framlägga, hur institutet agerat. Före sin död lät Professor Sasse i mitt arkiv nedlägga sådan brevväxling, där han varnar sina vänner och lärjungar att befatta sig med institutet. Upprörd avvisade han alla försök från denna krets att hänvisa till hans verk. [7]
  • En i huvudpunkterna enstämmig forskning har ingående behandlat sakfrågan om »Tidpunkten för Kristusnärvarons inträdande». Striden, som på intet sätt begränsats till Saliger, är en känd vattendelare mellan luthersk och melanchtonsk (filippistisk) nattvardslära. I bl.a. två kända brev till prästen Wolferinus förkastar Luther den lära, som framförs av bibelinstitutet: den har fördystrat Luthers ålderdom och kallas för zwinglianism, d.v.s. reformert kätteri. Luther lär i stället en närvaro, som sträcker sig från instiftelseorden till elementens fullkomliga förtärande inom mässans ram. Bakgrunden härtill är den av Luther ständigt försvarade tanken, att »Så snart Kristus säger: »Detta är min lekamen», så är hans lekamen där genom Ordet och Den Helige Andes kraft». (WA 19, 490) Luthers mening i dessa brev och i andra textsammanhang citerades flitigt av generationen vid tiden för Konkordieformeln och kommer till uttryck i dennas ord: »Här betyda orden ’usus’ eller ’actio’, d.v.s. ’bruk’ eller ’handling’, icke närmast tron och icke heller ätandet med munnen, utan hela den yttre synliga, av Kristus instiftade nattvardshandlingen, konsekrationen eller instiftelseorden, meddelandet och mottagandet eller ätandet med munnen av det välsignade brödet, och vinet, Kristi lekamen och blod». (Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB, s. 624). För denna bredd vid närvarons definition åberopas vad »doktor Luther själv» skrivit. (SKB, s. 625) Ty det gäller, att »så kan och bör denna bekännelses egentliga mening och innebörd ingenstädes och bättre inhämtas än från doktor Luthers läro- och stridsskrifter». (SKB, s. 616) Bekännelseskrifternas mening om den aktuella frågan är ur kyrkorättslig synpunkt helt klar: man förkastar med Luther bibelinstitutets nattvardslära som villfarande. [8]
  • Medan Luther i sina åberopade läro- och stridsskrifter och även eljest försvarade elevationen och tillbedjan av sakramentet, förkastade Melanchton denna syn. Under Luthers livstid fördolde han sin lära men fruktade ändå att av Luther drivas i landsflykt för att han ej kunde godkänna »brödtillbedjan». (CR 9, 1029) Melanchton lärde nämligen: »Först då är det ett sakrament, när ätandet tillkommer» (CR 4, 264) och »Kristus skall ej tillbedjas under brödets gestalt» (CR 7, 867). Efter Luthers död angrep Melanchton Luthers lärjungar med hätska tillmälen som åsnor, hedningars, mohammedaners och papisters likar. [9]
  • Även i Sverige inträngde melanchtonianismen, som här bemöttes av den svenske reformatorn Laurentius Petri, som i en folkbok, »Dialogus» av 1562, inskärpte, att undret sker vid instiftelseordens läsande, »Ty så klarligha/som tje bethyga om sielffua närwarelsen/så klarligha synas the och betygha om tijd och stund. Orden lydha jw icke så/Thetta skal warda min lekamen (förnimmandes tå aldraförst när I äten) vthan så lyda the/Thetta är min lekamen/som han wille säya/nw allaredho är thet så/vthaff mina hender/j idhra.» (fol. A VIII b) [10]
  • Konkordieformelns fäder som Chemnitz och Selneccer försvarade på samma sätt elevationen och tillbedjan av sakramentet (Historia dess Sacramentsstreits, s. 549). Skälet är som Chemnitz framhåller att det ej är deras mening, att »(brödet) då först blir Kristi lekamen, när det ätes», utan det är »en stor, underbar och sant gudomlig förvandling», att »allfrån välsignelsen Kristi lekamen och blod verkligen och sannfärdligen tillsammans med bröd och vin är tillstädes, utdelas och mottages (kurs. här, Examen Concilii Tridentinii, ed. Preuss, s 309, 313) [11]
  • Musculus, en av Konkordieformelns andra upphovsmän, lät i mässan före kommunionen förevisa de konsekrerade elementen med orden »Se, kära Kristna, detta är Herrens lekamen, detta är Herrens blod» – allt som följd av sin tro, att »vid dessa ords DETTA ÄR MIN LEKAMEN uppläsande eller föredragande är KRISTI KROPP genast närvarande i brödet». Andreae, ytterligare en av Konkordieformelns författare, försvarade detta Musculus’ uttryck mot angrepp: »genast blir brödet genom den sakramentala föreningen Kristi lekamen, när nattvardsorden framföras, vilket det ej innan var, vilket Musculus kallar, att Kristi lekamen genast blir närvarande.» (Solida Refutatio, s. 404) Sådana och liknande citat har varit väl bekanta för bibelinstitutet vid författandet av en framställning, som får D:r Hulthén att mena, att Martin Chemnitz och Jakob Andreae, ledande lutherska teologer och huvudförfattare av KF, inte heller ville fixera ett bestämt ögonblick som tidpunkten för realpresensens inträdande för att icke lära en Kristusnärvaro vid sidan av utdelandet och mottagandet»! D:r Hulthén går fri från varje förebråelse, men hans källa har ägnat sig åt verklighetsförfalskning med berått mod. Professor Sasses varningar för såväl bibelinstitutets nattvardslära som för dess etiska normer synas mer än berättigade. [12]
  • Detta kan än mer sägas om framställningen av striden kring Johann Saliger, som blott upprepade vad alla 1500-talets äktlutheraner trodde. Den gammallutherske superintendenten Jobst Schöne framlägger i en nutida skildring av denna kamp – »Um Christi sakramentale Gegenwart – hur Saliger fått dogmatiskt rätt i de olika utslagen i ärendet. Skiljedomaren, den högst ansedde Johannes Wigand, framhäver det nödvändiga i att närvaron före mottagandet klart och entydigt bekännes. Det s.k. mecklenburgska ediktet överensstämmer också med Wigands utslag. Ediktets bruk av ett lutherord om att inte föreskriva Gud »något ögonblick eller tid» är ordagrant identiskt med vad också Saliger i den föregående processen uttalat. Luthers ord avser nämligen att vederlägga den medeltida disputationen under vilken stavelse i »Detta är min lekamen» som undret sker. Detta förhållande är bibelinstitutet, på vars skrift D:r Hulthén grundar sitt andragande av detta lutherord mot mig, väl bekant. Kommentarer är nu obehövliga, då läsaren redan bildat sig ett omdöme. [13]
  • Forskningen har dock ej framgångsrikt kunnat förklara, varför Saliger vägrade godtaga ediktet och därför blev avsatt. Man har försökt mena, att Saliger varit en sjuklig kverulant, som till varje pris velat fortsätta striden. Denna syn stämmer dock ej med Wigands positiva bedömning av Saligers personliga uppträdande. Med hjälp av de återupptäckta processakterna har jag själv gjort troligt, att Saliger insåg, att hans motståndare på melanchtonskt sätt brukade dubbeltydigheter även i förlikningen. Fördenskull synes Saliger ha vägrat antaga ediktet. [14]
  • Om Chyträus hävdade redan ärkebiskop Anton Niklas Sundberg, att han syntes förete en från Konkordieformeln i någon mån avvikande hållning, och denna mening har under ett halvsekel på olika sätt återkommit i svensk forskning. Samtidigt har han dock både medarbetat i och undertecknat denna bekännelseskrift, varför bedömningen av hans position erbjuder påtagliga svårigheter. Vi vet inte i vilken utsträckning han är ansvarig för t.ex. nattvardsavsnittet, som ibland tillskrives honom. Vi vet, att han vid de slutliga omröstningarna om Konkordieformeln företrädde en ensam, avvikande hållning, att delar av hans bidrag till nattvardsartikeln borttogs, och att han kränkt lämnade slutförhandlingarna och upprörd sedermera beklagade sig över vad som skett honom. Det är också riktigt, att han vid sin första konfrontation med Saliger lämnade en klart melanchtonsk bekännelse – typisk genom att upphöja den enskildes uppbyggelse till läronorm: det är »nog» att veta, att vi i kommunionen får Kristi lekamen och blod, en formulering, som återkommer i Melanchtons förtroliga korrespondens med Kalvin i denna fråga, och likaså hos bibelinstitutets amerikanske inspiratör, professor Becker, i en insändare till Nya Väktaren 8/1971:3. »För oss är det nog att vi vet – för att ge oss visshet om att våra synder är förlåtna». I sådana formuleringar går själva den religiösa subjektivismens grundskada i dagen: den fromma människan mästrar Gud. [15]
  • Genom konfrontationen med Saliger drevs Chyträus stadigt till höger, allteftersom striden fortsatte, varom både ediktet och konkordieformeln bär vittnesbörd. Denna senare skrift försågs med många uttryck som helt säkerställde den lutherska lärans gällande kraft, varom Chyträus’ medarbetare givetvis månade. Sitt accepterande härav kan Chyträus personligen och utan de andras kännedom ha återtagit i så motto, att han möjligen utarbetat en teori om att den effektiva konsekrationen, som verkar undret utan uppskov, blott kan fastställas ha varit giltig, när kommunionen bevisligen skett. Denna sällsamma tanke saknar stöd i de övrigas förståelse av texten och utesluts restlöst och totalt av hänvisningar till vad »doktor Luther själv» menat härom. [16]
  • Bibelinstitutet slutar med att som stöd för sin lära åberopa en viss bekännelse av 1574. Man har därvid bevisligen ägt kännedom om att denna skrift ej godtogs utan bekämpades av Konkordieformelns författare: den angreps av »Wigand och Selneccer» utan skonsamhet i sin »konfessionella karaktärslöshet», skriver ett dogmhistoriskt standardverk, (Heppe, Geschichte des deutschen Protestantismus, II, s. 440). Ändå andrages bekännelsen av institutet i uppenbar avsikt att framställas som bekännelsetrogen. Formuleringen om »konfessionell karaktärslöshet» synes icke blott kunna riktas mot 1500-talets filippister utan jämväl mot detta århundrades – det tycks mig vara en icke oberättigad slutsats av detta förfarande. [17]
  • Tom G A. Hardt [18]

Bakgrunden

Låt oss först klargöra att bakgrunden till Biblicums artiklar i nr 4-5/76 och 6/76 alls icke var Danells artiklar om »nattvard per TV», vilket Nya Väktaren gör gällande. Bakgrunden var för oss det mycket smärtsamma att en kär vän i Uppsala, som likt Biblicum skrivit under på de lutherska bekännelseskrifternas lära, plötsligt meddelade att han ändrat mening och nu i stället omfattade Hardts nattvardslära. Det var inte längre nog för honom att med de lutherska bekännelseskrifterna framhålla vad det är som vi har i nattvarden, att Kristi sanna kropp och blod verkligen är närvarande och utdelas i Herrens nattvard åt alla dem, som där äter och dricker. I Hardts efterföljd krävde han nu att man måste precisera närvarons längd närmare, precisera när den börjar och slutar. Alla kyrkor och enskilda som inte uttryckligen lärde att Kristi kropps och blods närvaro i nattvarden började i »konsekrationsögonblicket» och att nattvardsgången måste fortgå så länge något konsekrerat bröd och vin ännu existerade, måste uteslutas ur de kristtrognas gemenskap. Den präst, som inte såg till att allt konsekrerat bröd och vin blev förtärt, innan nattvardsgången var slut, syndade svårt. Inget konsekrerat bröd och vin fick bli över utan allt måste av dogmatiska skäl förtäras vid altaret före nattvardsgudstjänstens slut (Hardt talar om nödvändigheten av »elementens fullkomliga förtärande inom mässans ram», NV 5/77, s. 73). Han ansåg också att Wisconsinsynoden inte var tillräckligt sträng i sina principer för kyrkogemenskap. Följden blev att ingen luthersk bekännelsekyrka i världen längre höll måttet med undantag av Hardts egen kyrka i Stockholm, men den visade sig för honom omöjlig av andra skäl. [20]

Filippism och zwinglianism

För att förstå det allvarliga i Hardts och Danells beskyllningar om filippism och zvinglianism, måste man veta vad dessa termer avser. Med filippism menas den hållning som Filip Melanchton mer och mer gav uttryck åt. Han kom att tona ner vissa läroskillnader för att om möjligt på det sättet skapa frid och endräkt. Sålunda sökte han bl.a. tona ned den lutherska läran om nåden allena och om Kristi sanna kropps och blods verkliga närvaro i nattvarden för att öppna dörren för kalvinisterna. Med zvinglianism menas förnekandet av att Kristi kropp och blod verkligen är närvarande också i vår nattvard och utdelas åt alla dem, som där äter och dricker. Liksom de lutherska fäderna fördömer Biblicum filippismen och zwinglianismen i Biblicum nr 6/76 och framhåller: »Den som likt Zwingli förnekar Kristi sanna lekamens och blods verkliga närvaro i vår nattvard har kommit i strid med Bibelns klara och tydliga ord» (s. 126). Men Hardt och Danell viker inte för fakta. [22]

Saliger

Hur kan det då komma sig att Hardt och Danell ändå beskyller de lutherska fäderna och Biblicum för filippism och zwinglianism? För att förstå det, måste man känna till Johann Saliger och den s.k. saligerstriden på 1560-talet (se Bibl. 6/76, s. 131ff). Johann Saliger krävde exakt de preciseringar i fråga om nattvarden som Hardt nu upprepar på nytt. Det räckte inte för honom att bekänna den reala närvaron i nattvarden, vad det är som utdelas och mottages. Han krävde också en klar bekännelse om när det blir och hur länge det förblir. De som vägrade göra sådana preciseringar fördömde han som filippister och sålunda kom han i konflikt med den lutherska bekännelsen och de lutherska fäderna. De preciseringar han krävde saknas ju i Augsburgska bekännelsen, i dess Apologi, i Dr Luthers katekeser och i Schmalkaldiska artiklarna. Och detta av principiella bibliska skäl, eftersom inte instiftelseorden besvarar frågor om när och hur det blir utan endast vad det är som Kristus räcker sina lärjungar att äta och dricka. »Det är om det välsignade bröd som utdelas, mottages och ätes, som Kristus försäkrar: Detta är min lekamen» (Chemnitz, Bibl. 6/76, s. 135). »Den som nu här har öron, han hör ju, vad Kristus säger och vad han skall ta, äta och dricka, nämligen bröd och kropp, vin och blod» (Selneccer, Bibl. 6/76, s. 136). [24]

De lutherska fäderna avvisade klart filippismen, och man vägrade också att fixera närvarons inträde till ätandets och drickandets ögonblick – den s.k. receptionistiska uppfattningen, som också den saknar stöd i Skriften och därför måste avvisas. Man vägrade att »gå utöver vad skrivet är». Det är det nakna cch klara bibelordet som måste grunda läroartiklar och det lär klart vad det är som utdelas och mottages i nattvarden. Konkordieformelns fäder är ej av den meningen – som Hardt riktigt framhåller – att »(brödet) då först blir Kristi lekamen, när det ätes». Jämför Martin Luthers råd till församlingen i Frankfurt: »… låt säga dig tydligt och klart vad det är som han räcker dig med sina händer och du undfår med munnen» (Luther, Om Kristi lekamens och blods sakrament, Bokf. Per Jonsson 1974, s. 65). [25]

De lutherska fäderna med Chytraeus i spetsen sökte få Saliger att godta det mecklenburgska ediktet av år 1569. Men eftersom detta edikt betecknade frågor som »hur och när och på vilket sätt brödet i nattvarden är Kristi kropp» som »onödiga, förvetna, förvirrade disputationer och ordstrider», blev det omöjligt för Saliger att godta det. Han menade att det var en filippistisk eftergift, om man nöjde sig med att bekänna vad det är som är närvarande, utdelas och mottages. Den som inte klart lärde när närvaron började, förkastade Saliger som filippist eller melanchtonian. När alltså Saliger fortsatte med att beskylla ortodoxa lutheraner, som klart förkastade zwinglianismen och filippismen, för att själva vara filippister och zwinglianer, måste han avsättas. Parallellen mellan Saliger och Hardt-Danell är uppenbar. [26]

Detta förstår inte Hardt. Han skriver: »Forskningen har dock ej framgångsrikt kunnat förklara, varför Saliger vägrade godtaga ediktet och därför blev avsatt» (NV 5/77, s. 75). Hardt har själv försökt den lösningen att Saligers motståndare skulle ha brukat »dubbeltydigheter även i förlikningen» och att detta skulle ha varit skälet till att Saliger vägrade anta ediktet. Men ediktet talar klarspråk. De lutherska fäderna och författarna till Konkordieformeln kan inte acceptera att den beskylls för att vara filippist, som håller fast vid nattvardens instiftelseord utan zwinglianska omtolkningar och som instämmer i Augsburgska bek:s X:e artikel. Därför måste Saliger avsättas och därmed har också de lutherska fädernas dom redan gått över Hardt och Danell, som går till väga på exakt samma sätt som Saliger. Hardt och Danell solidariserar sig med Saliger och hans grundlösa beskyllningar mot de ortodoxa lutherska lärarna. De fördömer de lutherska ortodoxa fäderna och Biblicum som filippister, fastän dessa förkastar filippismen, håller fast vid instiftelseorden utan zwinglianska omtolkningar och instämmer i de lutherska bekännelseskrifternas lära om nattvarden. Hardt hävdar att Saliger »blott upprepade vad alla 1500-talets äktlutheraner trodde» (NV 5/77, s. 74). Följaktligen har Hardt svårt att förstå varför Saliger blev avsatt. [27]

På Skriftens grund

Svagheten hos Hardt är att han aldrig ordentligt begrundar instiftelseorden och aldrig ger en grundlig utläggning av deras innehåll. Han går lättvindigt förbi bibeltexten och har ingenting att anföra mot Biblicums exeges i Bibl. 6/76, s. 125ff. Också Saliger tycks ha satt kyrkohistoriskt material framför det bibliska. De ortodoxa lutheranerna visade om och om igen för Saliger att de preciseringar som han krävde inte kunde grundas på bibelordet och att det var därför som de inte kunde gå med på hans krav. Det var ytterst en fråga om principen sola Scriptura (Skriften allena), en princip som är av grundläggande betydelse för all sann lutherdom. Det var inte av filippistiska ambitioner som de nöjde sig med att framhålla vad det är som vi har i Herrens nattvard, som där utdelas och mottages i kraft av Kristi instiftelse. Principen sola Scriptura och »icke utöver vad skrivet är» (1 Kor. 4:6) slog man vakt om »Luther bekämpade varje angrepp på den reala närvaron, eftersom han däri kände igen ett försåtligt angrepp på sola Scriptura» (F. E. Mayer, Artikel X der Variata, CTM 1931, s. 598). [29]

Vi ser också hur Konkordieformeln är noga med att inte proklamera läropunkter, som inte grundas i bibelordet. När Konkordieformeln var färdig att undertecknas 1577, åtta år efter det att Saliger hade avvisat det mecklenburgska ediktet, vägrade de lutherska fäderna alltjämt att göra preciseringar som gick utöver vad Skriften uppenbarar. Många har anklagat Konkordieformeln art. VII för att inte vara tillräckligt precis och entydig. Men därmed visar man bara att man inte förstått grundvalen för Konkordieformeln, nämligen att man inte får gå utöver vad skrivet är. Varje läroartikel måste ha ett klart beläggställe i den heliga Skrift. [30]

Hade Konkordieformeln tagit ställning för Saligers lära, hade det varit lätt att i en enda mening göra detta klart. Man kunde ha sagt, att Kristi kropps och blods närvaro börjar i det ögonblick prästen konsekrerar elementen och att den varar fram »till elementens fullkomliga förtärande inom mässans ram», för att bruka Hardts ord. Någon sådan mening finns emellertid ej i Konkordieformeln, vilket är talande nog med tanke på att Konkordieformeln har saligerstriden bakom sig. Enligt Hardts lära borde Konkordieformeln också ha sagt: Om något blir över av det konsekrerade brödet och vinet efter mässans slut, har prästen gjort sig skyldig till en svår synd, och den som inte lär att man syndar mot Gud, om något är kvar i kalken, när prästen lämnar altaret, han måste uteslutas ur den kristna församlingen. Men nu har inte Konkordieformeln den läran. Inte heller utesluter Konkordieformeln de lutheraner ur den kristna kyrkan, som nöjer sig med att lära »att Kristi kropp och blod verkligen är närvarande och utdelas i Herrens nattvard åt alla, som där äter och dricker, och att de ogillas och förkastas som lär annorlunda» (CA X, Billings utg. s. 23). Enligt Hardt och Saliger är detta inte tillräckligt, och därför måste de uteslutas ur de rättroendes gemenskap och stämplas som filippister. [31]

När nu Danell helt instämmer i Hardts lära, tycks han inte förstå att den läran samtidigt stämplar honom själv som kättare, eftersom han tillhör en kyrka som inte upprätthåller denna lära och som inte driver ut kättare i denna och andra frågor ur sin gemenskap. Att Danell enligt Hardt är en kättare både i sin nattvardspraxis och i andra läropunkter, lyckas båda för närvarande dölja eller glömma i sin jakt på en gemensam fiende. [32]

Det är lätt att konstatera att Konkordieformeln inte kättarförklarar dem som vägrar att göra de preciseringar som Saliger och Hardt kräver. Man avvisar liksom det mecklenburgska ediktet »alla förvetna, försmädliga och hädefulla frågor» (Billings utg. s. 510). Det som inte är uppbenbarat i Guds ord är förvetet och skapar förvirring, och därför besvarar man endast frågan »vad det är». När Chemnitz i Examen Concilii Tridentini på ett ställe framhåller att närvaron är förhanden »redan efter välsignelsen» (jam post benedictionem) (ed. Preuss, s. 313), leder det inte till att han söker gå till rätta med Chytraeus och andra, som nöjde sig med att betona vad som utdelas i Herrens nattvard och som ansåg att det var onödigt och förvetet att fixera tidpunkten för närvarons början. Tvärtom förklarade sig Chemnitz nöjd med det mecklenburgska ediktet, som går emot att man gör läropunkter om när och hur i frågor, där bibeltexten tiger. Chemnitz hållning till och kyrkogemenskap med t.ex Chytraeus vittnar om, att han inte kunde driva frågan om närvarons början och slut på det sätt som kännetecknar Saliger och Hardt. Det är viktigt att vi »inte uppväcker och driver onödiga. förvetna, förvirrade disputationer och ordstrider», för att citera Chytraeus, en av huvudförfattarna till Konkordieformeln. [33]

En främmande frågeställning

Den som likt Saliger och Hardt alltid har i tankarna en för instiftelseorden främmande frågeställning, nämligen »när det blir», hoppar gärna över en utläggning av instiftelseorden. Bibelns klara ord, sedes doctrinae för nattvardsläran, »behandlar inte frågan när och hur brödet och vinet blir Kristi kropp och blod. Texten uppenbarar att det bröd och vin som utdelas och mottages tillika är Kristi kropp och blod.» »Min visshet om att Kristi lekamen och blod räckes mig i nattvarden grundar sig sålunda på Kristi ord och instiftelse, inte på mina kvalifikationer, inte heller på prästens. Och eftersom grunden är Kristi ord och instiftelse, måste nattvarden firas i enlighet därmed utan omtolkning eller förvanskning» (Bibl. 6/76, s. 125, 127). [35]

Hardt måste därför söka sig till ett annat material, och han vänder sig så till Luthers rikhaltiga produktion. Genom att kursivera de »rätta» orden får han fram ett svar på den frågeställning som han själv ställer men som inte är den som Luther har i tankarna. Som exempel kan nämnas det enda ställe i Konkordieformeln, som Hardt har kunnat tolka i önskad riktning. Det är ett ställe ur Luthers stora bekännelse om nattvarden, som citeras i Billings utg., s. 503. Där står det: »När vi efter hans befallning och instiftelse vid förrättandet av Herrens nattvard säga: detta är min lekamen, då är det sannfärdeligen hans lekamen…» Hardt har i tankarna frågeställningen »när blir det» och kursiverar därför orden »när… då». Men går vi till Luthers stora bekännelse om nattvarden (Luthers Sämmtliche Schriften, ed. Walch XX, 894-1105), finner vi i stället den bibliska frågeställningen »vad är det». Luther polemiserar mot Zwingli och hans anhängare, som menar att det som kunde gälla om den första nattvarden inte gäller om vår nattvard. Luther visar att eftersom Kristus har befallt oss att upprepade gånger fira samma nattvard, så utdelades inte bara vid den första nattvarden Kristi kropp och blod tillika med brödet och vinet, utan också vi utdelar Kristi sanna kropp och blod. Luthers mening är alltså denna: När vi efter hans befallning och instiftelse vid förrättandet av Herrens nattvard säger: detta är min lekamen, då är det sannfärdeligen hans lekamen (underförstått:) som utdelas och mottages. Fanns ej Kristi befallning (Heisselwort) åt oss att fira nattvard, då vore orden i vår nattvard endast en skildring av vad som skedde den första nattvarden, framhåller Luther. Men nu finns Kristi befallning, och därför är orden i vår nattvard sanna, d.v.s. också det vi utdelar och mottager är Kristi lekamen och blod, »icke för vår utsagos skull eller att dessa utsagda ord hava den kraften, utan eftersom Kristus befallt, att vi skola utsäga dessa orden och göra det, som han gjorde i den första nattvarden, och på detta sätt har han sammanfogat sin befallning och sitt förrättande med vår utsago» (Billings utg. s. 503). [36]

Bibelns betoning av ”vad det är” är grundläggande

Det är också värt att notera, att även om Luther (liksom jag själv) tror att den reala närvaron börjar när konsekrationen sker så har han aldrig gjort en läroartikel av detta, utifrån vilken man kan pröva bibeltroheten och bedriva lärotukt. Han höll troget fast vid att varje läroartikel måste kunna återföras på det nakna bibelordet, som endast besvarar frågan »vad är det» och inte frågan »när blir det». Därför betonar Luther ständigt vad det är som utdelas och mottages: »Denna hans befallning och instiftelse kan förmå och uträtta det, att vi icke utdelar och mottager allenast bröd och vin utan också hans lekamen och blod. Ty så lyder hans ord: Detta är min lekamen, detta är mitt blod. Fördenskull gör ej vårt förrättande och vårt utsägande det, att brödet är Kristi lekamen och vinet är hans blod, utan Kristi befallning och förordning. Och det plägar ske allt ifrån nattvardens första instiftelse allt intill världens ände, men genom vårt förrättande utdelas det dagligen» (ur Luthers stora bekännelse. cit. i Konkordieformeln, Billings utg. s. 503). [38]

Luther hade alltid i minnet att det är i samband med utdelandet och mottagandet, det vi brukar kalla kommunionen, som Jesus säger: »Tag, ät! Detta är min kropp» respektive »Drick ur denna, alla; ty detta är mitt blod, testamentets (blod), det som utgjutes för många till syndernas förlåtelse» (Matt. 26:26ff). Genom orden »givande lärjungarna sade han» (Matt. 26:26), »gav dem och sade» (Matt. 26:27, Mark. 14:22), »gav dem sägande» (Luk. 22:19) framgår det, att Jesu ord »Detta är min kropp», »Detta är mitt blod» hör samman med kommunionen (se Bibl. 6/76, s. 125). Luther framhåller för Karlstadt i ett brev av år 152: »Participet ’sägande’ (dicens) bevisar, att Kristus har sagt under det han ger: Detta är min kropp… Så bör det ske vid varje handling, att givaren på samma gång ger och säger eller benämner det, som han ger» (WA Br 4. Nr 1214, s. 363ff). [39]

Liksom Luther betonar också Konkordieformeln ständigt vad det är som utdelas och mottages. Man framhåller att orden »detta är min lekamen» är sagda »om det välsignade och utskiftade brödet» (Billings utg. s. 499). Brödet är genom en sakramental förening Kristi lekamen, »det är, att, när brödet framräckes, Kristi lekamen då är tillika tillstädes och sannfärdeligen utdelas» (Billings utg. s. 492). Samma betoning finner vi hos de lutherska fäderna, se Biblicum 6/76, s. 139ff. [40]

Breven till Wolferinus

Det är också betecknande för Hardt, att när han inte finner någonting i instiftelseorden, som kan ligga till grund för hans lära om »det överblivna» (reliqua sacramenti), får Luthers brev till prästen Simon Wolferinus i Eisleben 1543 träda in som sedes doctrinae för läran att allt måste förtäras inom mässans ram till den sista partikeln eller droppen (Om altarets sakrament, s. 76). När de lutherska fäderna avvisar varje disputation om det över blivnas karaktär som »förande på avvägar», eftersom bibeltexten tiger i denna fråga, måste Hardt ta avstånd från de lutherska fäderna. [42]

Hardt kan inte heller skilja mellan vad som är tillrådligt för att slå vakt om läran om den reala närvaron och undvika missbruk och förargelse, och vad som är en lära grundad på bibelordet. Luther yrkar i sina brev till Wolferinus på att alltsammans förtäres för att undvika »otaliga samvetsbetänkligheter och ändlösa frågor», som är farliga och väcker anstöt. Han hänvisar inte till något bibelord. För att slippa »samvetsbetänkligheter och ändlösa frågor som väcker anstöt» förordar han också som sin mening (sic sentio) att närvaron sträcker sig »från början av Herrens bön» (ab initio orationis dominicae) till dess att alla har kommunicerat, druckit ur kalken och ätit upp de konsekrerade bröden och lämnat altaret. Att Luther säger »från början av Herrens bön» i stället för från början av instiftelseorden är för Hardt ytterst förargligt. Men han lyckas säkert få »Herrens bön» att betyda instiftelseorden (se Hardts konstlade exeges i hans avh., s. 233f). [43]

De ortodoxa lutheranerna kontra Hardt och Danell

De ortodoxa lutherska lärarna efter Luthers tid tolkade inte Luther så att han skulle ha gjort en läroartikel om nattvardens »när och hur», efter vilken man kan pröva bibeltroheten och bedriva lärotukt. På denna punkt avviker Saliger och Hardt från alla ortodoxa lutheraner. Konkordieformelns fäder och ortodoxa lutheraner som Gerhard, Quenstedt, Walter, Hoenecke och Pieper, för att bara nämna några, var ytterst väl förtrogna med vad Luther skrivit och lärt. Likväl har de inte dragit de slutsatser som Saliger och Hardt gjort. Därför måste de av Hardt och Danell förkastas som filippister utan någon som helst grund. [45]

Det bedrägliga med Hardt och Danell är emellertid, att de inte låtsas om att deras bannstråle drabbar dessa ortodoxa lutherska fäder. De talar om »bibelinstitutets nattvardslära som villfarande», när det i själva verket är fråga om de lutherska bekännelseskrifternas och de ortodoxa lutheranernas nattvardslära, som Biblicum endast refererar (se Biblicum 6/76, s. 127ff). När Danell uttrycker sin glädje över att Hardt lyckats avslöja »bibelinstitutets nattvardslära» som filippistisk, varför säger han inte i stället rent ut: Jag gläder mig över att Pieper har avslöjats som en filippist och jag vill varna för Piepers Dogmatik? Ja gläder mig över att de ortodoxa lutherska fäderna, t.ex. Gerhard och Quenstedt, nu avslöjats som filippister! Varför säger inte Hardt och Danell i klartext: Vi beklagar att Konkordieformelns fäder ansåg att Saliger gick för långt i förvetenhet och kom med falska anklagelser om filippism. Vi beklagar att de medverkade till att Saliger blev avsatt, ty Saliger var ju den som hade rätt och vi är hans efterföljare. i stället gör man »bibelinstitutets nattvardslära» till måltavla, som om Biblicum nu kommit med något nytt. Det säger en hel del om Hardts och Danells metoder i jakten på Biblicum. [46]

Osaklig argumentering

När sedan hatet mot Biblicum tar sig sådana uttryck att man – i stället för att sakligt argumentera utifrån det bibliska och lutherska materialet – argumenterar utifrån vad en död person skall ha sagt om Biblicum, då avslöjas än mer halten i Hardts cch Danells angrepp. Hardt hävdar att professor Sasse varnat för »bibelinstitutets nattvardslära» (NV 5/77, s. 74). Men sanningen är den att Sasse hade avlidit, när Biblicum för första gången tog till orda i nattvardsfrågan!! Men det spelar tydligen ingen roll, när man till varje pris måste hitta argument mot Biblicum. När Hardt vidare söker argumentera till förmån för Saligers nattvardslära utifrån den omständigheten att Sasse skulle ha tagit avstånd från institutets verksamhet och agerande, vittnar detta om hur svårt det är för Hardt att hitta sakskäl mot Biblicums nattvardslära. Dessutom förhåller det sig så, att Hardt med stor flit sänt ut i världen en rad falska uppgifter och beskyllningar mot Biblicum (se Biblicums kamp för biblisk tro, 1974, s. 90ff), som vem som helst som inte känner fakta lätt blir missledd av. Genom att sprida felaktiga uppgifter och beskyllningar mot Biblicum har Hardt lyckats nedsvärta Biblicum inte bara inför prof. Sasse. Att Sasse, som de senaste åren av sitt liv var mycket sjuk och svag, inte haft tillfälle att kontrollera Hardts uppgifter utan kanske trott att Hardt var ett sanningsvittne, skall han inte lastas för. Men skulle vi ta upp och bemöta alla de osakliga argument, som Hardt anför i Nya Väktaren 5/77, lyckas Hardt att dra oss bort ifrån själva saken, den bibliska och lutherska nattvardsläran. Men det skall han inte lyckas med. [48]

Ett sakfel?

I sin dom över det Hardt kallar »bibelinstitutets nattvardslära» har han endast kunnat anföra ett sakfel i den artikel han angriper. Det är anmärkningsvärt, eftersom Biblicums art. dock är ett mänskligt dokument utan anspråk på fullkomlighet. När det gäller detta »fel», visar det sig emellertid att det i stället är Hardt som begår två flagranta misstag. Hardt skriver: »Bibelinstitutet slutar med att som stöd för sin lära åberopa en viss bekännelse av 1574», och Hardt påstår vidare att denna bekännelse andrages av institutet »i uppenbar avsikt att framställas som bekännelsetrogen». Han menar att beteckningen »konfessionell karaktärslöshet» passar in på »detta förfarande» (s. 75). Danell säger i sin inledning till Hardts artikel att den är »avslö jande beträffande Biblicums sätt att handskas med föreliggande material». Men här avslöjar sig i stället återigen Hardt och Danell. Biblicumartikeln, som Hardt kritiserar, citerar avslutningsvis »ett yttrande från de båda teologiska fakulteterna i St. Louis och Springfield från år 1959», ett yttrande som »gäller frågan om en tidslig fixering av Kristi kropps och blods reala närvaro i nattvarden» (Bibl. 6/76, s. 143ff). I detta yttrande heter det: [50]

  • Emellertid fixerar ej Konkordieformeln ögonblicket för när den sakramentala föreningen sker. Tvärtom avvisar den i stränga ordalag spekulativa frågor som handlar om den sakramentala föreningens »när» och »hur». »När och hur kommer kroppen till brödet? Hur länge varar den sakramentala föreningen ? När upphör kroppen att vara i brödet?» Se Die Bekenntnisschriften der evangelisch-lutherischen Kirche, 2 uppl. (Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht 1952), s. 1016, not 4, för en förteckning på sådana frågor som hade tagits upp i Kurtz Bekenntnis, 1571 (skall förmodligen vara 1574, min anm.), en förelöpare till Konkordieformeln. [51]

Hardts första misstag är att han påstår att Biblicum skulle anföra »en viss bekännelse av 1574». Det är i stället fakulteterna i St. Louis och Springfield som anför den vetenskapliga Göttingen-utgåvan av de lutherska bekännelseskrifterna, och det är denna utgåva i sin tur som anför denna bekännelse. För det andra begår Hardt det misstaget att han påstår att Biblicum »åberopar» denna bekännelse »som stöd för sin lära». Varken Biblicum eller fakulteterna i St. Louis och Springfield eller Göttingen-utgåvan »åberopar» denna bekännelse »som stöd för sin lära». Fakulteterna hänvisar till Göttingen-utgåvan, där det finns »en förteckning på sådana frågor som hade tagits upp i Kurzt Bekenntnis», vilket är något helt annat. Vilket förtroende kan man ha för en teol. dr, som förfar på detta sätt med det material han studerar? [52]

Hardts förfaringssätt belyses också av hans ständiga försök att komma åt prof. Becker. Han hävdar att prof. Becker vill »upphöja den enskildes uppbyggelse till läronorm», när han i en insändare i NV 8/1971:3 (skall vara 8/1973) skriver: »För oss är det nog att vi vet – för att ge oss visshet om att våra synder är förlåtna.» Hardt kommenterar: »I sådana formuleringar går själva den religiösa subjektivismens grundskada i dagen: den fromma människan mästrar Gud» (NV 5/77, s. 75). Men nu bygger denna falska slutsats på en medveten förvanskning av vad prof. Becker har sagt. Hardt utelämnar nämligen mittpartiet av den mening han citerar och på så sätt tar han bort själva grundvalen i prof. Beckers yttrande. Låt oss citera prof. Becker utan någon förvanskande strykning: »För oss är det nog att vi vet att Hans lekamen, utgiven för oss, och Hans blod, utgjutet för oss, verkligen är närvarande, för att ge oss visshet om att våra synder är förlåtna.» Prof. Becker bekänner sålunda att Kristi kropp och blod verkligen är närvarande i nattvarden, precis som Augsburgska bek. art. X. Före detta citat har också prof. Becker genmält följande med anledning av att Hardt i NV 3/73 kommit med felaktiga uppgifter om Wisconsinsynodens lära: »Det är t.ex. inte sant att Wisconsinsynoden i nattvardsläran begränsar Kristi närvaro ’till själva ätandets och drickandets matematiska punkt’. Vi lär tvärtom att man inte kan begränsa den verkliga närvaron på detta sätt. Med de lutherska bekännelseskrifterna talar vi inte om Kristi närvaro i sakramentet, ty Kristus är alltid hos de sina, också när det inte är nattvardsgång. Vi talar om Hans lekamens och blods närvaro, och med de lutherska bekännelseskrifterna lär vi att Kristi lekamen och blod är närvarande ’i hela nattvardshandlingen’ (SKB, s. 624). De som lär att vi kan fastställa den matematiska punkt, då Hans lekamen och blod börjar närvara, t.ex. när prästen uttalar orden ’Detta är min lekamen’, lär mer än Skriften säger’» (Becker i NV 8/73). Vi ser sålunda att prof. Becker ingalunda vill låta »den fromma människan mästra Gud» och »upphöja den enskildes uppbyggelse till läronorm». Tvärtom betonar han Skriften som högsta norm, regel och rättesnöre, också i nattvardsläran. Men med en person som likt Hardt söker svärta ned för honom misshagliga personer genom att förvränga citat och fakta kan man uppenbarligen inte diskutera. [53]

Vi kan sålunda sammanfatta, att det enda sakfel som Hardt hittat i Biblicums artikel om biblisk och luthersk nattvardslära inte är något sakfel. I stället gör sig Hardt skyldig till grova misstag, när han utan grund beskyller Biblicum för ett karaktärslöst förfarande, ord som nu faller tillbaka på honom själv. Danell talar om att Hardt avslöjar Biblicums sätt att handskas med ett föreliggande material och gläder sig däröver (s. 72). Vi har sett att det förhåller sig precis tvärtom. Biblicums referat är riktigt, medan Hardt förfar högst osakligt med det föreliggande materialet, vilket leder till falska beskyllningar. [54]

Glädje och sorg?

Vi för vår del kan inte känna glädje över att Hardt och Danell handlar på detta sätt. I stället bedrövar det oss att Hardt och Danell nu ser det som sin främsta uppgift att förtala och bekämpa Biblicum och ortodoxa lutherska teologer som Gerhard, Walther och Pieper. Danell skriver: »Med glädje publicerar Nya Väktaren nedanstående inlägg i den pågående debatten om nattvarden» och han kallar Hardts artikel för ett »klargörande inlägg». Danell har rätt att det är ett »klargörande inlägg» – klargörande på ett annat sätt än vad Danell menar. Det klargör hur långt man kan gå i förvrängningar och falska beskyllningar bara det blir till skada för en institution som man inte kan tåla. Danell skriver också att »nedanstående artikel är dubbelt värdefull, dels såsom helt klargörande om den sant lutherska nattvardssynen till skillnad från den melanchtonska eller filippistiska (vilket vi har sett är allt annat än sant, min anm.), dels såsom lika klargörande för att inte säga avslöjande beträffande Biblicums sätt att handskas med föreliggande material.» Med andra ord gläder sig Danell över att Biblicum nu skadas så mycket som möjligt. Om nu Danell verkligen är mån om sanningen, borde han då inte i stället med sorg konstatera att hans forna bröder enligt hans mening felar och söka hjälpa dem till rätta? Skriften framhåller att det är de som inte satt tro till sanningen som »har funnit behag i orättfärdigheten» (2 Tess. 2:12, jfr 1 Kor. 13:6). Var och en som läser Nya Väktaren 5/77. s. 72ff, finner där ett sorgligt exempel på en osaklig och hatisk kampanj mot Biblicum och biblisk-luthersk tro. Jämför denna artikel med vad som faktiskt står i Biblicum 6/76, s. 125ff! [56]

Det är också sorgligt att Hardt och Danell gör detta angrepp på de lutherska fäderna, samtidigt som de står i nära kontakt med den s.k. högkyrkliga rörelsen i Sverige, som mycket litet vet vad sann lutherdom är (se t.ex. NV 4/77, s. 64). Därmed blir deras bild av den lutherska läran än mer skev. Danell har aldrig av kärlek till den biblisk-lutherska läran tagit itu med t.ex. teol. dr Gunnar Rosendals papistiska syn på kyrkan, ämbetet, nattvarden eller omvändelsen, sådan den kommer till uttryck i hans läroskrifter. Den papistiska synen på konsekrationen som ett prästens verk och den papistiska synen på den apostoliska successionen och prästvigningen har ännu inte i Nya Väktaren avslöjats av Hardt eller Danell utifrån den biblisk-lutherska läran. I stället samverkar man med romaniserande teologer vid studiedagar och Danell kan utan vidare fira nattvard tillsammans med Gunnar Rosendal. Det visar vad deras kamp för den lutherska läran om nattvarden är värd. De högkyrkliga tillåts förbli i sin missuppfattning att den lutherska nattvardsläran är förenlig med deras romaniserande kyrkosyn, ämbetssyn och nattvardssyn. [57]

Vad saken gäller

Det är inte Hardts och Danells iver att betona närvarons utsträckning i tiden som är allvarlig. Det är viktigt att betona vad som verkligen är närvarande i nattvarden och vad som där utdelas och mottages i kraft av Kristi ord och instiftelse. Det allvarliga är, när man söker gå utöver vad skrivet är och gör läroartiklar utan att ha stöd för dessa i klara bibelord. Det är ytterst allvarligt när människor bindes av läror som inte kan återföras på bibelordet utan som måste tros och upprätthållas på grundval av mänsklig auktoritet. När man utan skriftstöd hävdar t.ex. att Gud har befallt att varje partikel eller droppe av de konsekrerade elementen måste förtäras vid altaret inom mässans ram, gör man tillägg till Guds ord och lägger på människor bördor, som de inte förmår att bära. Man förvandlar nattvarden från evangelium till lag och tacksamheten över frälsningen i Kristus Jesus, den dyrbara skatt som räckes oss i nattvarden, förbyts i ängslan över om man har uppfyllt allt som Gud kräver i samband med nattvarden. Därför gäller saken ytterst principen Skriften allena, att endast Skriften får grunda läroartiklar. [59]

När nu Hardt och Danell liksom Saliger driver läror utan direkt bibelstöd och fördömer som zwinglianer och filippister ortodoxa lutheraner, som med all kraft slår vakt om den reala närvaron i nattvarden, då ställer sig Hardt och Danell på Saligers sida, d.v.s. utanför den lutherska kyrkan. Hur motiverad är därför inte uppmaningen att vi »inte uppväcker och driver onödiga, förvetna, förvirrade disputationer och ordstrider». Låt oss hålla fast vid de klara och tydliga instiftelseorden och komma ihåg att nattvarden är Kristi dyrbara testamente till oss, en ovärderlig gåva. [60] S.E