Biblicum nr 6/2081, av red. Seth Erlandsson
I förra numret av vår tidskrift (5/81) lovade vi att i detta nummer mera utförligt granska dels Giertz’ nyöversättning av NT (Skeab förlag/Pro Caritate, 1981), dels den statliga bibelkommissionens översättning av NT (förk. BK), som en rad bokförlag saluför. Den sistnämnda överlämnades den 18 september till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet såsom Statens offentliga utredningar 1981:56. Giertz’ översättning ut kom ett par veckor före BK.
BKs utgåva innehåller, till skillnad från Giertz, förutom själva översättningen förklarande noter och parallellhänvisningar samt längst bak en »uppslagsdel», rubrikregister och kartor. Rubrikregistret är en nyhet, som är mycket bra, och kartorna är fina. Men noterna och uppslagsdelen blandar tyvärr goda förklaringar med förrädisk bibelkritik, vilket vi återkommer till nedan. Giertz’ utgåva innehåller endast bibeltexten, inte ens parallellhänvisningar.
Språkliga förtjänster
Båda nyöversättningarna har många förtjänster. Man kan finna många verser, som har översatts klarare och bättre än tidigare. När grundtexten har tunga och invecklade konstruktioner, söker man lösa upp dem till en enklare mening. Men dävid gäller det att inte förlora något av innehållet. Ibland blir friheten i förhållande till originalets fornella lydelse alltför fri. Det gäller i synnerhet BK. När man inte översätter ord för ord utan framför allt mening för mening, ställs stora krav på översättarna. De måste verkligen kunna tränga in i och identifiera sig med biblisk kristendom. Annars är det stor risk att man formulerar någonting visserligen tydligt och klart men utan att ha full täckning i grundtexten. Att Giertz’ är mer förtrogen med biblisk kristendom än BK syns tydligt. Genom sitt beroendeförhållande till bibelkritik, judisk utläggningstradition och katolsk teologi har BK alltför ofta gjort sig skyldig till allvarliga feltolkningar (se nedan).
Giertz är försiktigare än BK när det gäller nytolkningar. Han kan dessutom stundom bruka ganska ålderdomliga ord, t.ex. »tubba», »beskänkta», »Ers Nåde», och brukar grekiska omformningar av hebreiska namn, Roboam i st.f. Rehabeam, Esekias i st.f. Hiskia, Esaias i st.f. Jesaja etc. I Matt. 3:3 står det dock för en gångs skull Jesaja. BK i sin tur överger i regel de i Sverige hävdvunna namnformerna och skriver t.ex. Kafarnaum i st.f. Kapernaum, Lasaros i st.f. Lasarus, Timotheos i st.f. Timoteus.
Prof. Harald Riesenfeld, den nytestamentlige experten bakom BKs översättning, har mycket höga tankar om vad man åstadkommit. Han framhåller i Katolsk Kyrkotidning, 23 okt. 1981: »Jag tror att vår översättning är kyrkohistoriens grundligaste och då kanske också i sitt slag bästa översättning. Texten kommer nära originalet och är väl formad på svenska språket.» Det sistnämnda kan vi hålla med om. Men hur är det med troheten mot originalet? Den frågan skall belysas i det följande.
BibeIkritiska inslag
BK utgår ifrån den bibelkritiska ståndpunkten att de messianska profetiorna i GT ursprungligen inte är messianska. När NT tillämpar dem på Kristus och hans gärningar, ser BK det som en omtolkning och förändring av den ursprungliga innebörden (se nedan). Vidare menar BK att Bibeln innehåller motstridiga och oförenliga läror. Texternas innehåll sägs representera olika utvecklingsstadier i mänskligt tänkande. Gud som treenig anses vara en sen, ja en efterbiblisk tanke, som endast skymtar på två ställen i hela Bibeln. På alla andra ställen är inte Anden av samma väsen som Fadern och Sonen utan endast en helig kraft, får vi veta (se nedan). Därför skriver BK den heliga anden och inte den helige Ande.
När texterna framhåller att Jesus är lika mycket Gud som Fadern, kan BK ändå skriva gud med litet g. Man måste skilja mellan att vara Gud och att kallas Gud, menar BK. Därför skriver man i regel gud med litet g så snart texterna avser Jesus Kristus. Här gör BK precis som Jehovas Vittnen i sin översättning av NT (Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna, 1976). Jehovas Vittnen förnekar ju såväl treenigheten som Kristi gudom och står därmed vid sidan av kristenheten.
BKs blindhet för att Bibelns Gud, den ende sanne Guden, är treenig, är nog det allvarligaste med den s.k. nya bibeln och det verkligt nya. Låt oss gentemot BKs förnekelse skyndsamt bekänna den kristna tron:
Det finns ett enda gudomligt väsende, som både kallas och är Gud, evig, osynlig, odelbar, av omätlig makt, vishet och godhet, skaparen och uppehållaren av allting, både synligt och osynligt. Likväl finns tre personer med samma väsende och samma makt, som av evighet är till jämte varandra, Fadern, Sonen och den Helige Ande (CA I). Denna artikel har vi alltid lärt och försvarat, och vi menar, att den har ett så fast och visst stöd i den heliga Skrift, att den icke kan rubbas. Och vi hävdar med bestämdhet, att de som hyser en annan mening, står utanför Kristi kyrka och är avgudadyrkare och gudsförsmädare (Apologin till CA I, SKB s.56 och 95).
BK delar vidare bibelkritikens syn på bibelböckernas tillkomsthistoria, även om man söker undvika det ämnet så mycket som möjligt. Likväl slinker bl.a. följande med: »Johannesevangeliets text har efter hand omarbetats och utökats» (not till Joh. 14:31). »Uppenbarelseboken innehåller texter av olika ålder» (not till Upp.17:9). »Att samma person författat alla de skrifter i NT som bär Johannes namn är tvivelaktigt» (not till Upp. l:l). Under hänvisning till l Mos. l:27 och 2:18ff skriver BK: »Paulus utlägger GT:s skapelseberättelser» (not till l Kor. 11:7). Enligt bibelkritiken innehåller nämligen 1 Mos.1–2 två olika skapelse berättelser. När det gäller 2 Petri brev förklaras det vara oäkta. Angående skrifterna i den hebreiska kanons tredje del heter det: »vilkas omfattning och religiösa auktoritet ännu var oklara» (not till Luk. 24:17). Bibelkritiken förnekar nämligen att GT:s kanon var ett avslutat faktum efter Esras, Nehemjas och Malakis tid, alltså långt före NT:s tid.
Anden
Så här skriver BK om Anden i uppslagsdelen:
Med ande betecknas i GT den livskraft som Gud ger åt skapade varelser, främst åt människan. Med tiden (kurs. av mig) betraktas den som en självständig del av människan … Mer än i GT framstår Guds ande i NT som en verkande makt (kurs. av mig) … Anden får alltså i NT efter hand (kurs. av mig, lägg märke till utvecklingstanken!) personliga drag, två gånger nämns den (kurs. av mig, obs inte »han»!) som jämställd med Gud och Kristus (Matt 28:19, 2 Kor 13:3).
Endast på dessa två ställen skriver man »den heliga Anden» med stort A. På alla andra ställen skriver man den heliga anden med litet a och menar sålunda inte den tredje gudomspersonen utan endast en helig, opersonlig kraft eller verkande makt. När det t.ex. står att David och GT:s profeter inspirerades och drevs av den helige Ande, skriver BK »den heliga anden» och menar med detta endast att de stod under inflytande aven helig kraft. I noten till l Petr. l:10 heter det att profeterna »stod under inflytande av samma kraft (kurs. av mig) som de kristna förkunnarna: den heliga anden, som också är Kristi ande (v. 11).» T.o.m. i Joh.14:16f, där Anden framträder som vår Hjälpare eller Talesman med klart personliga drag, skriver BK inte »honom» utan gång på gång »den». Jag har endast funnit en översättning till som gör på detta sätt, och det är avslöjande, nämligen Jehovas Vittnens.
Messiasprofetiorna
I noten till Matt. l:23 skriver BK:
Orden, som hämtats från Jes 7:14, syftar i sitt ursprungliga sammanhang på en av Jesajas samtida, en ung kvinna inom det judiska kungahuset … Det ord som Matteus i anslutning till Septuaginta återger med »jungfru» kan i hebreiskan användas även om gifta unga kvinnor.
Ja, detta är bibelkritikens tolkning av Jes. 7:14. Den vill inte inse att Jes. 7:14 inte kan syfta på »en ung kvinna inom det judiska kungahuset» på Jesajas tid utan är en messiansk profetia, som går i fullbordan när den utlovade Frälsaren föds aven verklig jungfru. Bibelkritiken försöker ständigt hävda, att det hebreiska ordet `alma »jungfru» kan användas om »gifta unga kvinnor». Men det är inte sant att detta ord kan avse en ung kvinna, som har haft umgänge med en man. Det visar samtliga ställen i GT, där detta ord förekommer. Matteus gör inget misstag, när han framhåller att den evige Sonen blev människa genom ett under och att detta under är förutsagt i Jes. 7:14.
Av andra noter framgår det, att BK tolkar profetiorna om Messias i Psaltaren, t.ex. Ps. 2, 45 och 110, som i första hand utsagor om Israels kungar. För att kunna upprätthålla denna omöjliga tanke har bibelkritiken hittat på, att det i Israel förekom en tronbestigningsfest, vid vilken kungen insattes som Guds son och betraktades som gudomlig. Någon sådan tronbe stigningsfest, lik den babyloniska, har aldrig förekommit i Israel enligt GT. Men BK för vidare detta påhitt och tillämpar sålunda de messianska psalmerna på en kung i Israel. NT:s tillämpning av dessa psalmer på Jesus Kristus betraktar BK som en fri omtolkning, i strid med den ursprungliga innebörden. I noten till Matt. 22:44 heter det:
Den citerade psalmen (Ps 110) var från början troligen avsedd för den israelitiske kungens tronbestigning. En profet eller präst i templet skulle rikta orden till kungen. De tänks här (kurs. av mig) vara yttrade av David som enligt den nuvarande överskriften (kurs. av mig) författat psalmen, om Messias, den kommande kungen.
Bibelkritiken förnekar Davids författarskap och vill därför göra gällande att överskriften om att David är författaren är ett oäkta tillägg. Med andra ord menar man att Jesus skulle ta miste, när han hävdar att David i denna psalm har profeterat om honom och med rätta (tack vare den helige Andes ingivelse) betraktat honom både som sin son och sin herre.
Enligt Ps. 45 kallas Messias för Gud. Men eftersom bibelkritiken hävdar att psalmen handlar om en vanlig kung i Israel och inte om den kommande Messias, som är ingen mindre än den starke Guden själv (se Jes. 9:6 och Bibl. 5/81, s. 121), hittar man på att Israels kungar ansågs vara gudomliga. I noten till Hebr. 1:9 skriver BK:
Även i den hebreiska standard texten till Ps 45:7f är det oklart vilka ord som syftar på Gud och vilka som gäller kungen, som ansågs gudomlig (kurs. av mig).
BK är klar över att »Profeternas ord handlar enligt nytestamentlig skrifttolkning framför allt om Kristus och hans verk» (noten till l Petr. l:10). Men BK anser att Jesus och apostlarna kommer fram till denna tolkning genom att fritt omtolka och nytolka GT-ställen, som ursprungligen inte skall ha syftat på Kristus och hans verk utan
från början gällt helt andra ting, t.ex. fromma människors lidanden, kungens tronbestigning eller Guds seger över Israels fiender (se »Skrifttolkning» i uppslagsdelen).
När Paulus i Rom. 10:6 hänvisar till 5 Mos. 30:11ff och tillämpar detta ställe på evangelium och dess gåva, heter det i noten:
En nytolkning (kurs. av mig). GT-texten säger bara att man kan uppfylla lagens bud utan övermänskliga ansträngningar (kurs. av mig).
Hur mycket har BK förstått av Bibelns undervisning om människan, synden och lagen, när man kan skriva på detta sätt?!
Nåden och rättfärdiggörelsen
Noten till 5 Mos. 30:11ff visar, att BK tror att åtminstone vissa ställen i Bibeln lär att människan kan uppfylla lagens bud. Man ser inte Bibeln som en enhet, som genomgående lär att alla människor har synd och saknar förmåga att uppfylla Guds bud. I noten till Apg. 18:25 skriver BK: »Urkyrkan rymde olika riktningar med vitt skilda åsikter även i för nutida kristen uppfattning grundläggande frågor.» Denna bibelkritiska och ekumeniska lögn har alltså fått hemortsrätt i BKs utgåva.
Hur ser då BK på nåden och rättfärdiggörelsen i anslutning till Paulus undervisning? Någon gång tycks man vara klar över att »rättfärdiggöra» egentligen betyder »förklara rättfärdig, fri känna» och att Guds frikännande dom är en fri gåva, som evangelium erbjuder den förlorade människan av nåd allena, för Kristi skull allena. Rom. 5:18 översätts riktigt:
Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fållande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor.
Giertz däremot har inte förstått parallellismen med förfluten tid i båda leden, d.v.s. att Adams överträdelse blev till fällande dom för alla människor och att likaså Kristi rättfärdighetsverk blev för alla människor till en rättfärdigförklaring (= en frikännande dom) som ger liv. Giertz ändrar andra ledet till presens: »så leder en enda människas rättfärdighetsverk till rättfärdiggörelse och liv för alla människor» (för en utförligare utredning av detta ställe, se Biblicums skrift Rättfärdiggörelsen, 1974, s. 18f).
Mestadels är det dock BK som förvanskar bibelorden om nåden och rättfärdiggörelsen och inte Giertz. Gång på gång gör BK tron till »grunden» för rättfärdiggörelsen i stället för Kristus, som tron tar emot och förtröstar på. Rättfärdiggörelsens orsak blir inte Kristi rättfärdighetsverk allena, utan i enlighet med katolsk teologi, människans inre förvandling, det nya troslivet. Luthersk teologi säger: »på grund av Kristus» och »genom tro», d.v.s. genom att ta emot Kristi rättfärdighet, evangeliets fria gåva av nåd allena. Katolsk teologi säger: »på grund av tro», d.v.s. på grund av det nya troslivet inom människan. Men Paulus lär inte så. Grunden för rättfärdiggörelsen, Guds frikännande dom över människan, är endast Kristus. Det nya troslivet är en följd av att människan förtröstar på Kristi rättfärdighet, inte en förutsättning för att få ta emot den och räkna den som sin. Guds frikännande dom är en fri gåva av nåd allena, för Kristi skull allena. Därför får inte textens »genom tro» ändras till »på grund av tro».
Men nu gör BK detta gång på gång. Några exempel: Rom. 3:28, det kända grundstället för rättfärdiggörelsen genom tro: »Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro» (kurs. av mig). Nej, hon förklaras rättfärdig på grund av Kristus, som hon tar emot inte genom någon gärning utan genom tro. Giertz översätter riktigt: »Vi menar nämligen att en människa blir rättfärdiggjord genom tro, utan laggärningar.»
I Rom. 4:9 skriver BK »för sin tros skull» utan stöd i grundtexten. Rom. 4:16 översätter BK: »Därför är tron grunden för att nåden skall gälla … » En skrämmande felöversättning! Giertz översätter: »Därför fick det ske av tro, för att nåden skulle gälla, så att löftet skulle stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara de som räknas till lagens folk, utan också de som tror som Abraham, han som är fader till oss alla.»
När Paulus i Rom. 9:30 talar om »trons rättfärdighet» eller »den rättfärdighet som är av tron», heter det i BKs översättning: »en rättfärdighet som bygger på tro». Giertz har »den rättfärdighet som kommer av tro». När Rom. 10:4 talar om att Kristi laguppfyllelse betyder »rättfärdighet för alla som tror», skriver BK: »så att var en som tror kan bli rättfärdig».
När det i Gal. 3:8 står »av tro», översätter BK »på grund av deras tro». Giertz har »de som håller sig till tron». När det i Gal. 3:14 står »genom tron», översätter BK »på grund av tron» etc. Giertz har »genom tron».
Mot denna bakgrund är det inte underligt att BK lanserar följande nytolkning av Hebr. 11:1: »Tron är grunden för det vi hoppas på.» Jämför Hedegårds översättning: »Tron är en fullkomlig visshet om det som man hoppas på.» Tron innebär nämligen att det vi hoppas på är helt visst, inte något osäkert. Vi kan med full tillförsikt förlita oss på den saliggörande trons föremål såsom en säker grundval. Giertz översättning »Tron borgar för verkligheten av det vi hoppas» är inte heller bra.
I noten till Jak. 2:14 skriver BK: »Författaren tycks här inta en annan ståndpunkt än Paulus till frågor som denne behandlar bl.a. i Rom. 4:lff.» BK har inte lagt märke till att Jakob talar om vad människor kan se av tron, nämligen endast trons frukter. Själva tron kan endast Gud se. Paulus däremot behandlar människans rättfärdighet inför Gud.
Guds söner
BK tycker om uttrycket »Guds söner» och brukar det bl.a. i Matt. 5:9: »Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.» Giertz har: »Saliga de som stiftar frid, de skall kallas Guds barn.» BK har emellertid inte förstått vad Bibeln menar med »Guds söner». I uppslagsdelen heter det:
Med »Guds söner» avsågs från början (kurs. av mig) himmelska väsen hörande till Guds hovstat (Ps. 89:7). Efter hand utvecklades (kurs. av mig) den tillförsikten att rättfärdiga människor efter döden (kurs. av mig) inte skulle förvisas till dödsriket utan få vara i Guds omedelbara närhet och räknas till Guds söner (Vish 5:5). Att bli en av Guds söner är alltså i Jesu undervisning liktydigt med att vara i himmelriket och se Gud (Matt 53,8,10).
Denna »katolska» tolkning är felaktig. Bibeln brukar beteckningen »Guds söner om alla, som tror på honom och alla som Gud utvalt att tjäna honom, d.v.s. både om människor på jorden och om himmelska tjänsteandar. »Guds söner» i l Mos. 6:2 är människor i Guds tjänst, inte änglar som bibelkritiken och redan 1917 års bibel tror. Överhetspersoner, som har att döma och regera enligt Guds bud och enligt Rom. 13 är »Guds tjänare», kallas i Ps. 82:6 för »den Högstes söner», ja t.o.m. för »gudar». Jesus hänvisar i Joh. 10:34 till detta ställe, när judarna menade att han hädade, då han framträdde som Gud och Guds son. Jesus framhåller: När t.o.m. syndiga människor kan kallas för Guds söner och gudar p.g.a. sin tjänst, hur mycket mer kan då inte Messias kallas för Gud och Guds Son, han som inte bara är utan synd och obrottsligt trogen Fadern i sin tjänst utan t.o.m. av samma väsen som Fadern?
BK har inte alls förstått Joh. 10:34 och Jesu hänvisning till Ps.82. Man skriver i noten:
Det citerade stället (Ps 82:6) gällde ursprungligen gudar eller halvgudar (kurs av mig), som i äldre gammaltestamentlig tid ansågs vara verkliga, fast underordnade Israels Gud (jfr Ps 95:3).
Detta är fria fantasier och för Bibeln främmande tankar.
I noten till l Petr.3:19 heter det:
Här avses troligen de fallna änglar som enligt judiska utläggningar av 1 Mos 6:lff. var orsak till människornas ondska före syndafloden.
Men l Mos.6:l ff handlar inte om änglar och deras äktenskap med människor, en för Bibeln orimlig tanke (jfr Matt. 22:30). Goda änglars avfall från Gud och därmed uppkomsten av djävulen och hans änglar ägde rum någon gång under världshistoriens första vecka. Om detta handlar inte l Mos. 6:l ff. BKs felaktiga uppfattning framkommer också i översättningen av Jud. v.7: »Tänk också på Sodom och Gomorra och deras grannstäder, som på samma sätt som änglarna (kurs. av mig) bedrev otukt och onaturligt umgänge.» Orden »som änglarna» finns inte i grundtexten utan är BKs eget tillägg. Ordagrant står det: »på samma sätt som dessa», d.v.s. som Sodom och Gomorra, bedrev deras grannstäder otukt och onaturligt umgänge. Inte heller Giertz förstår att »som dessa» syftar på Sodom och Gomorra och inte på änglarna.
Fel i Bibeln
BK delar bibelkritikens uppfattning att det finns fel och motsägelser i Bibeln. Man hävdar t.ex. att enligt synoptikerna (=Matt., Mark. och Luk.) inföll den första Långfredagen den 15:e Nisan men enligt Johannes den 14:e. I noten till Joh.18:28 skriver BK:
Stället visar att Jesus enligt Johannesevangeliet korsfästes den dag på vars kväll påsklammet åts och högtiden började. Enligt de andra evangelierna deltog han i måltiden (Matt 26:17ff. med par., jfr Joh 13:2 med not) och avrättades först följande dag.
Denna missuppfattning av Johannes-ställena tas upp i Biblicums bok Det står skrivet. Biblicum svarar biskopmötets bibelkommission, 2 revid. uppl. 1972, s. 63ff. Jag citerar:
BK kan knappast vara okunnig om att frågan om Jesu dödsdag är en mycket gammal fråga som belysts i ett otal arbeten. Uppgifterna i evangelierna om Jesu dödsdag är inte så utförliga och entydiga, att man har kunnat enas om deras tolkning. Det föreligger en rad tolkningsförslag, dels sådana som mynnar ut i att ingen motsägelse mellan synoptikerna och Johannes föreligger, och dels sådana som mynnar ut i att en motsägelse föreligger. Den tolkning BK stannat för är långt ifrån oomstridd. Den som vill orientera sig om de olika tolkningsförslagen kan börja med att gå till Lange’s Bibelwerk IV (3. uppl. 1868, s. 376f.). Han kommer då att finna att det ingalunda är ett faktum att Johannesevangeliet motsäger synoptikerna om Jesu dödsdag. Vi kan inte här redovisa alla de lösningsförslag som framlagts utan skall nöja oss med att peka på en lösning.
Som BK påpekar framgår det av synoptikerna att Jesus korsfästes den 15 Nisan (Mark. 14:12 med par.). Men denna uppgift motsäges inte av Johannesevangeliet, som BK hävdar. I Joh.18:28 står: »Men själva gingo de icke in i pretoriet, för att de icke skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet». Om nu detta skall tolkas så att påskalammet ännu inte har ätits och det alltså är fråga om den 14 Nisan på morgonen, blir uppgiften om att de inte ville bli orenade egendomlig. Ty enligt Mose lag (se t.ex. 3 Mos.22:6,7, 4 Mos.19:21,22) blev man ren igen om aftonen, dvs. då nästa dag gick in, och påskalammet skulle ätas först om aftonen, sedan nästa dag gått in. Judarna skulle sålunda mycket väl kunna gå in i pretoriet på den 14 Nisan och ändå vara rena när påskalammet skulle ätas.
Det ord som är översatt med »påskalammet» är to pascha och betyder ordagrant bara »påsken», men det kan också avse själva påskalammet. I Joh.2:23, 6:4,11:55,56 och 18:39 är det definitivt klart att to pascha betyder »påsken» och inte »påskalammet». Nu framgår det redan av 2 Mos.12 :48 att uttrycken »hålla (eller göra) påsken» och »äta påsken» används växelvis i betydelsen »rätt deltaga i påskfirandet». Uppgiften i Joh.18:28 om att de inte vill bli orenade för att kunna »äta påsken» visar att »äta påsken» inte syftar på någonting, som skulle göras nästa dag utan den innevarande dagen. »Äta påsken» kan sålunda inte syfta på ätandet av påskalammet, utan det mest sannolika är att uttrycket »äta påsken» här är synonymt med »hålla påsken», dvs. på ett rätt sätt fullfölja påskfirandet. J.A. Bengel kommenterar detta ställe på följande sätt: »Med talesättet: äta påska, förstås, såsom hörande tillhopa, både ätandet af påska eller påskalammet, förnämligast aftonen förut, och offermåltiden på följande dagen, ty det var icke allenast brännoffer, af hviIka man icke fick äta, och alltså betyder det så mycket som: på det de icke skulle varda orena, utan kunna obehindrat fortsätta det vid Påskhögtiden vanliga ätandet» (Gnomon, övers. av J. Ternström, Jönk. 1878).
I Joh. 19:14 står ordagrant översatt: »och det var påskens tillredelsedag», inte »det var tillredelsedagen före påsken», Ordet paraskeue »tillredelsedag» avser tillredelsedagen för sabbaten, dvs. fredagen, och »påskens tillredelsedag» betyder tillredelsedagen för den sabbat, som inföll under påsken. Också i Joh.19:31, som BK också anför, är det klart att ordet »tillredelsedag» avser dagen före sabbaten: »judarna ville inte, att kropparna skulle hänga kvar på korset över sabbaten». Att just denna sabbatsdag kallas för »en stor sabbatsdag» har sin grund i att den inföll under påskveckan.
Låt mig också få citera följande ur Studiebibeln II till 18:28: »Man åt lamm varje dag under påskveckan, det så kallade chagigah. Det kan vara det som avses här. Jesus hade ju redan ätit påskalammet med sina lärjungar kvällen förut» (s. 70l).
Kristi gudom
Enligt bibelkritiken var inte Kristus under sitt jordeliv av samma väsen som Fadern och helt och fullt sann Gud. Först senare, långt efter hans död, kom kristna lärjungar att upphöja honom till en gudomlig person. Att BK påverkats av detta synsätt är uppenbart.
När Paulus i Fil. 2:7 säger att Jesus Kristus »utblottade sig själv», för övrigt i anslutning till Jes. 53:l2, betyder det att fastän Kristus hela tiden var Gud, avstod han frivilligt ifrån att ständigt göra bruk av sin gudomliga makt under sin förnedringstid och framträdde i en tjänares gestalt. BK översätter att han »avstod från allt», men så står det inte i grundtexten. Mitt under sin förnedring var han alltjämt sann Gud. Giertz översätter »utblottade sig själv».
När Kristus vid den yttersta dagen låter sin gudom och sin makt till fullo synas, då måste alla tungor bekänna, också de icke troende och fördömda, att Kristus är den sanne Guden. Hans är namnet över alla namn, JHWH, han är HERREN, på grekiska Kyrios. Detta är också innebörden i Fil. 2:11: »och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära.» Kyrios står i grundtexten framför Jesus Kristus och är därmed starkt betonat. Man kan därför också översätta: »och alla tungor bekänna att Herren det är Jesus Kristus.» Både BK och Giertz har »att Jesus Kristus är herre». Därmed har man missat den fulla innebörden.
2 Kor. 5:19 kan översättas med Giertz: »Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknar inte människorna deras överträdelser, och han har betrott oss med försoningens ord.» I grundtexten är det en enda mening, som gör klart att den skedda försoningen innebär att Gud inte tillräknar oss våra synder: »genom att inte tillräkna dem deras synder».
BK har skyggat för orden »Gud var i Kristus» och väljer därför följande översättning: »Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser.» »Ställde inte till svars» i st.f. det ordagranna »tillräknade inte» är inte så bra. Poängen är ju inte att Gud är överseende när det gäller våra överträdelser utan att vi inte tillräknas synderna därför att Kristus har tillräknats dem i vårt ställe. Gudamänniskan Kristus har gottgjort för alla våra synder. Därför tillräknas de inte längre oss. Den detta tror upphör å sin sida med sin fiendskap mot Gud.
Kristi gudom och värdet av Kristi blod betonas av Paulus, när han i Apg. 20:28 talar om »Guds kyrka, den som han vunnit med sitt eget blod» (Giertz). Men BK kan inte tänka sig att Kristi blod är Guds blod. Därför gör man som Jehovas Vittnen. Man ändrar texten och skriver »med sin sons blod». I Jehovas Vittnens bibel står det: »med blodet av sin egen /Son/». BK låtsas i noten som om det skulle stå »med sin sons blod» i någon läsart, men så är inte fallet. Tack vare att Kristi blod är Guds dyra blod, vet jag att min och hela världens syndaskuld till fullo är betald.
Människosonen och hans rike
Bibelkritiken tolkar Dan. 7 så, att Människosonen inte syftar på en individ, nämligen Messias, utan på ett kollektiv. Denna missuppfattning går också igen i BK. I uppslagsdelen skriver man om Människosonen:
I Dan. 7:13f. är Människosonen, dvs. »Människan», symbolen för ett fritt och människovärdigt judiskt rike.
Hur förklarar då BK att Människosonen enligt NT är Jesus Kristus, ty enligt Daniel är han en himmelsk gestalt och samtidigt en människa? Jo, så här:
I judiskt framtidshopp i nytestamentlig tid omformades (kurs. av mig) Människosonens symbol till bilden av en kommande frälsargestalt … Den övertagna bilden av Människosonen har sålunda utvecklats vidare (kurs. av mig) och fått drag av Herrens lidande tjänare (Jes 53).
Alla dessa fantasier om en omformning och vidareutveckling har sin grund i, att BK inte vill förstå att Människosonen i Dan. 7 är gudamänniskan Kristus. Han har ett evigt rike, som alla troende på den yttersta dagen får ta i besittning på ett synligt sätt. Fram till dess är detta eviga rike fördolt som ett osynligt frids- och nåderike.
Utkorelsen
Texter som handlar om utkorelsen har översatts otydligt i många tidigare översättningar. Hur översätter BK och Giertz sådana texter? Några exempel. 1 Petr. 1:2: Aposteln säger att de troende är utvalda enligt Guds prógnåsis. Detta ord betyder att Gud i förväg har känts vid dem eller utvalt dem som sina barn. Det kommer tydligt fram hos Giertz: »utvalda enligt vad Gud Fadern i förväg bestämt». BK har: »utvalda enligt Guds vår faders plan». Men prógnåsis betyder inte »plan» utan att »i förväg känna som sin», »i förväg utvälja». Normaluppl. 1883 har »efter Gud Faders förutseende», vilket lätt leder tankarna fel, nämligen så att utväljelsen grundar sig på något som Gud i förväg sett hos oss. KB 1917 har »enligt Guds, Faderns, försyn», vilket missförstås.
I Rom. 8:29 föreligger samma ord som verb. Där står: »Ty dem som han i förväg känts vid» (på grek. proégnå). BK översätter: »Ty dem han i förväg har utvalt», vilket är riktigt uppfattat. Giertz har: »Långt i förväg kände han dem». Denna översättning kräver att läsaren förstår, att »känna» här betyder »utvälja, kännas vid som sin. N 1883 har »Ty dem, vilka han har förut känt» och KB 1917 »Ty dem som förut hava blivit kända av honom». Det är inte fråga om att i förväg veta något visst om dem utan att i förväg utvälja dem, kännas vid dem.
Apg. 13:48 översätts sålunda: »De kom till tro, så många som var bestämda till att få evigt liv» (Giertz). »Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro» (BK). Här är Giertz’ översättning korrektare. Ordet »alla» finns inte i grundtexten. Alla utkorade har ju ännu ej kommit till tro. Men de som vid detta tillfälle kom till tro, de var bestämda till evigt liv. När alla utkorade från såväl Israel efter köttet som hednafolken förts till tro genom evangelium, då kommer änden, den yttersta dagen.
Rom. 9:22–23 missförstås i en rad översättningar, så också av Giertz och BK. När man låter vårt förmörkade förnuft döma över Bibelns lära om utkorelsen, vill man dra den slutsatsen att utkorelsen är dubbel, dels till salighet, dels till fördömelse. Men så lär inte Bibeln. Den lär en enkel utkorelse till salighet, inte någon utkorelse till fördömelse. De troendes tro och eviga salighet är helt och hållet Guds verk och en följd av Guds eviga utkorelse. Men de otroendes trots och fördömelse är inte en följd av Guds utkorelse till fördömelse utan helt och hållet deras eget fel.
Därför säger Paulus om vredens kärl i Rom. 9:22, inte att Gud har gjort dem eller bestämt dem till fördärv, utan att de själva »har berett sig» eller »gjort sig färdiga (grek. katärtisména) till fördärv». N 1883 har »som voro tillredda till förtappelse», vilket kan missförstås så att det skulle vara Gud som har tillrett dem därtill. KB 1917 har »som voro färdiga till fördärv», vilket är bättre. De har själva gjort sig färdiga till fördärv. Men Giertz har »de som var bestämda till undergång» och BK »de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede». Detta är alldeles galet. Lika illa är det med den norska översättningen från 1978: »de som var laget for å gå til grunne».
Däremot när det gäller barmhärtighetens kärl (Rom. 9:23) står det ordagrant: »som han i förväg har berett (grek. proätoimasen) till härlighet». Här är det Gud som är orsaken, och det genom sin eviga utkorelse. Giertz översätter riktigt »barmhärtighetens kärl, dem som han i förväg berett för härligheten», BK har »de kärl som han har bestämt till att förhärliga genom hans barmhärtighet». BK tappar bort »i förväg».
BK har inte förstått Paulus undervisning om utkorelsen i Rom. 9:22–23. Hela hans undervisning görs om intet genom att BK för in ett »kanske» utan stöd i grundtexten. BKs översättning i sin helhet lyder:
Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?
Förutom det felaktiga »kanske» och de fel som ovan nämnts är översättningen så fri, att dels begreppen »vredens kärl» och »barmhärtighetens kärl» försvinner, dels blir Paulus hela tankegång förvanskad till oigenkännlighet. För en genomgång av Paulus viktiga undervisning i Rom. 9–11, se boken Israels frälsning, Biblicums småskrifter nr 10,1979.